Mums i Mumbai

29 Feb - 2 Mars (Mumbai)

Vidare upp till Bombay!

Bombay var länge ett huvudsäte för British East India Company, och det finns mycket brittiskt kolonialarv att utforska i stan. Bland annat den palatsliknande tågstationen, (och världsarvet) Victoria Terminus, numer CST (Chhatrapati Shivaji Terminus) efter den hinduiske Robin Hood liknande karaktären och frihetskämpen som enligt legenden stred hjältemodigt de invaderande muslimer på 1600-talet. (Ungefär samtidigt som portugiserna slängde med Bombay och Tanger i brudkistan då Catarina av Braganza gifte sig med kung Charles II av England.) 

Från tågstationen vandrar vi vidare och glider in på högsta domstolen. Vi blir besvikna över avsaknaden av peruker, men de svarta kåporna fladdrar i fläktdraget när alla jurister springer runt med sina feta pappersbuntar. Vi smiter in i en rättssal. Längst fram sitter domaren på sin upphöjda bänk, framför honom sitter en notarie med sitt skrivbord parodiskt överfyllt med pappershögar. (Ett sånt överfyllt skrivbord som man bara ser i tecknad film). Framför notarien går ett symboliskt staket som skiljer makten från de misstänkta. På andra sidan staketet står en man som frenetiskt bläddrande i sina pappersluntor, försöker lägga fram sitt fall för domaren, ständigt uppassad av sina assistenter som trycker upp nya pappersluntor i handen på honom. Trots att de är engelska som gäller i rättssalen, förstår vi inte mycket av det som mumlas framme i salen. Vi går vidare till en annan sal, här verkar domaren nästan läxa upp en man som uppenbarligen inte har lyckats framställa sitt fall på ett tillfredställande sätt, men igen uppfattar vi bara enstaka ord.

Utanför domstolsbyggnaden på Oval Maidan-fältet spelas det naturligtvis cricket. Här finns också universitetet som precis som domstolen är byggd i nygotiskt stil, (tänk lite Harry Potter och Hogwarts) Vi vandrar vidare ner mot turiststråket vid vattnet. Vi har hört att det finns agenter som rekryterar västerländska turister som statister till Bollywoodinspelningar. Holländskorna som vi träffat i Goa hade blivit upplockade på gatan och fick vara med om en dag bakom kameran. Det var vi förstås väldigt nyfikna på! Men ingen agent headhuntade oss trots att vi strosade så teatraliskt vi kunde. Istället fick vi se Taj Mahal (inte det riktiga, men dock Indiens finaste hotell) byggt av affärsmannen Tata, efter det att han nekats inträde till stans finare hotell eftersom han var Parsi, (indier och inte britt). I Munnar fick vi Tata-imperiet förklarat för oss (de ägde alla teplantager där), det är Indien största företagsgrupp som gör allt från te till atombomber. Tuktukchauffören som körde runt oss bland Tata-tet, började rabbla: Tata-car, tata-mobile, Tata-steel, Tata-coffee, Tata-hotel, Tata-everything!

Bombay är också känt för sitt smått legendariska stora slumområde Dhravi. Man kan också åka dit för att som turist få uppleva en lagom dos slum, innan man åker hem till sitt trygga rena hotellrum. Man behöver dock inte besöka slumområdet för att se människor vakna upp på gatan, och göra sin morgontoalett. Barn som leker på gatan och mödrar som lagar familjemiddagen trottoarkanten. Samtidigt ser man bara några kvarter bort kostymklädda män gå till jobbet. Vi känner att slumturism inte är något för oss, istället besöker Dhobi Ghat, Bombays mänskliga tvättmaskin. Det etablerades på 1850-talet som ett tvättställe för engelska uniformer, och togs sedan över av staden. Det är som ett litet samhälle. Här lever och arbetar 5000 människor med att tvätta lejonparten av stadens smutsiga kläder (siffran känns något överdriven, men det var vad guiden sa) Vi får en guidad rundtur bland tvättbassänger och välfyllda linor. Det finns 800 bassänger, ofta jobbar en hel familj i varje bassäng. Många arbetare kommer från byarna på landsbygden och jobbar intensivt några månader för att skicka hem lite pengar till byn. Vi vandrar under en pergola av jeans finurligt upphängda utan klädnypor på tork i solen. Hur kan de håll reda på alla plagg så de inte förväxlar dem? Undrar vi. Guiden visar hur de fäster små märkta tyglappar på plaggen.

Vi vandrar genom ett kolsotigt skjul med oljefat, kokrummet förklarar guiden, här brukade man koka den kontaminerade tvätten från stadens sjukhus, men nu tvättar sjukhusen sin egen tvätt. Så rummet används inte längre undrar vi? Jodå, gamla kläder, såna som ingen längre vill ha längre samlas in och kokas här, och säljs som second hand eller på rea som nya plagg i affärerna. Alla kläder blir som nya och de får koka fyra timmar kaustiksoda, säger guiden med ett leende.

Sist kommer vi till en farbror som står och stryker. Med ett sex kilos koleldat strykjärn stryker han 300 plagg på en 16 timmars arbetsdag. Visst skulle det vara lättare med ett eldrivet, men kol är billigare, då spar han några ören, förklarar guiden.

Varför inte bara installera några hundra tvättmaskiner? undrar ni säkert. De undrade vi också, och vi stötte också på några tvättmaskiner här och var. Visst kan tvättmaskinerna tvätta lika mycket på en timme som en människa hinner på en dag, men vad skulle då alla tvättare jobba med? undrar guiden.

I delar av Mumbai råder rickshawförbud så stan kryllar av taxibilar, de flesta av modernt stuk men också en och annan gammal klassisk Amassador som Hanna blivit smått förälskad i och tillslut lyckas vinka in. Ta oss till en bra restaurang, säger vi till den turbanklädde taxichauffören och hoppas på ett riktigt stalltips. Men trots våra backpackersunkiga kläder blir vi avsläppta på ett femstjärnigt hotell där vi i princip vänder i dörren.

Till kvällen drar vi ner till stranden, Chowpatty med de övriga Bombay-borna, men man badar inte! Vattnet är förorenat, rent av giftigt. Istället hyr man en liten bambumatta och dricker te eller äter kulfiglass i solnedgången. Vill man ha något matigare tar man en tallrik Bhelpuri med puffat ris och sötsur sås. Hanna tycker om att pröva all rolig gatumat; friterade bollar, gurksmörgåsar, samosas (små friterade piroger). Allt möjligt serveras från små vagnar och stånd överallt på gatorna. Gatumiljön är minst sagt intensiv och för Henrik blir det för mycket med lukterna människorna, skräpet och smutsen, Henrik har ingen gatuaptit. Till slut lyckas ändå Hanna lura i honom en Vada Pav (en friterad kikärts- och potatisburgare i bröd), det blir genast en favorit, och sen lever vi på Vada Pav till middag tre dagar i rad.

Hannas guide till den indiska gatumaten:

Bhelpuri - puffat ris, grönsaker och sötsur tamarindsås

Dabeli – potatismos och granatäpple i bröd med sallad på puffat ris, grönsaker och jordnötter

Kachori- fluffiga smördegspaket med linsröra som krossas och serveras med sötsyrlig sås

Pakoda – tempuraliknande friterade grönsaker, lök, grön chilli eller ost

Vada Pav – vegburgare av friterad lins/potatissmet i bröd

Samosas – friterade piroger/degknyten fyllda med kryddig potatisröra

Jalebi – orangea sirapsdrypande friterade spagettilika kringlor

Finger chips – friterade chips i alla färger och former

Momos – tibetanska dumplings med stark sås

Kulfi—indisk glass gjord på karameliserad kokad mjölk, som fudge fast glass

Smaklig måltid!

Bombays mänskliga tvättmaskin, Dhoby Ghat. 

Bombays lugna gator.

En taxitur i en Ambassador.

Hanna frossar i gatumat.

Vi stötte inte på en enda supermarket i Mumbai, men det mesta säljs direkt på gatan.

Återigen visar den indiska kulturen sin överlägsenhet.
Genom att fästa chili och lime på kylargrillen får man inte bara tur,
det gör också att ens roadkill blir omedelbart marinerat på plats. 

Tågstationen  CST.