RESLUST: Costa Rica

Visar inlägg med etikett Costa Rica. Visa alla inlägg

lördag 3 december 2016

Bland Trädkojor & Giftgrodor (Costa Rica)

30 Augusti - 6 September (Manuel Antonio, Finca Bellavista)

Av bekvämlighetsskäl hade vi bokat flyg ner till kusten. La Fortunas flygplats såg mest ut som en öde bar som låg utmed vägen. Efter att ha fått väga oss själva med vårt handbagage fick vi en öl medan vi väntade på det något försenade flyget från San José. Så dök det upp ett litet färgglatt propellerplan som stannade precis utanför huset och vi fick kliva på. Styrman trängde sig förbi till sin plats och rabblade igenom lite säkerhetsrutiner och sen bar det av. Halvvägs upp öppnade styrmannen sitt lilla fönster, stack ut en arm i luftdraget och vi fick naturlig AC som fläktade oss med fartvinden.

I Manuel Antonio fanns just ingenting utom en strand för runt trettio år sen berättade vår taxichaufför. Nu är Manuel Antonio förvandlat till en riktig turistmagnet tack vare nationalparken med samma namn. Parken är känd som en av de bästa för att skåda djurliv i Costa Rica. Förmodligen för att den är landets minsta nationalpark. Vi checkar in i ett ”containerhotell” intill parkentrén. Varje rum är en inredd container som är staplade på varandra likt legoklossar. Trots havsutsikt och infinitypool känns det ändå lite som man är inpackade på ett fraktfartyg. Runt handleden får man som gäst också ett åkband. Tänk gröna lund. Dessa är omåttligt populära i hela Centralamerika, och till och med lite finare hotell tvingar på sina gäster den oönskade ringmärkningen. Banden ger inte ens tillgång till helpension eller öppen bar, så man får inte ens en gratis drink för förnedringen (men dock en slags isglass i plastpåse som nån sorts välkomstdrink).

Parken kryllar verkligen av djur (och turister). Men hade det inte varit för vår guide med tubkikare och autistiskt bra förmåga att upptäcka småkryp på flera meters avstånd, hade vi nog missat massor. Den gångna nattens skyfall hade lockat ut alla sengångare i solen, och nu hände de uppochner från de bara grenarna och kliade sin grova snuskig päls med sin långa knivliknande klor (som hade gjort Edward Scissorhand grön av avund). I normala fall är sengångarna inte de lättaste att få syn på. De har gjort de till sin grej att sitta stilla och vara välkamouflerade. Erik misstänker en konspiration. Att parkvakterna i själva verket har åkt runt på morgonen och hängt upp de små hårbollarna i grenarna med en skylift. Vår guidade tur med parkvakten slutade vid parkens långa härliga sandstränder. Här skulle det badas. Men som tur var insåg vi snabbt faran som lurade i buskarna. Med sina banditmasker smög de sig fram ur snåren i försök att iscensätta den perfekta stöten. Björnligan bestod av ett antal tvättbjörnar som lärt sig leva på att råna turisterna på stranden. Vid fick vi bada i skift för att vakta våra ägodelar.

Dagen därpå var det Hanna som fick välja aktivitet. Hanna drömde om att få swisha fram uppe bland trädkronorna i en zipline, och Costa Rica har på det området ett ovanligt gott rykte. Henrik och mamma Annika följde med (även om de röstade på en mer stillsam aktivitet på en vaniljfarm). Men att ziplinea var mest härligt, fast lite läskigt också om man åkte upp och ner eller for fram med spinn i en smal grön tunnel mellan träden, eller balanserade utmed hängbroar och trappor högt upp i de jättelika träden. Guiden beklagade sig över en sengångare som hade klättrat ut och slumrat på en lina. Han hade varit tvungen att iscensätta en räddningsaktion på morgonen och då fått hela Circle of life från dess snuskiga päls krypandes över sig. Visst är det härligt med biologisk mångfald.

En knallröd ara flaxade förbi och vinkade av oss när vi i en förbeställd bil åkte vi söder ut, utmed Stilla havskusten mot Finca Bellavista. För Hanna var det här ett extra efterlängtat stopp. En av världens toppdestinationer för trädhustokiga ligger nämligen gömt i regnskogen i sydvästra Costa Rica. Här kan den som vill köpa sig en egen bit land av Fincan och bygga sitt eget drömhus (läs träkojehus). Eller så provbor man i någon annans trädkoja och spenderar dagarna med att utforska övriga trädhus runt om i regnskogen. Det var 2006 som två amerikaner fick höra om en bit skog som var till salu för avverkning. Ledsna över skogens öde började de spåna på idéer om hur skogen kunde räddas. En av de galna idéerna var en typ av trädkojeby. (Ewookernas by från Jedi’s återkomst lär ha varit en inspirationskälla). Att låta alla trädkojefantaster komma och bygga sina hus i skogen. Tio år senare finns det ett 15-tal hus i trädkronorna runt om i regnskogen. Från enkla trädkojor till moderna fritidshus med alla bekvämligheter. Annika har bokat det största och nyaste av dem alla, flotta Villa Paraiso där vi får varsitt trädhus med verandor mot regnskogen. På mamma och pappas balkong bjuds det förstås på GT och en tukan med grönt öga och enorm näbb är den första som välkomnar oss när vi blickar ut över trädkronorna. Regnskogen känns påtagligt nära även inomhus när alla fönster består av myggnät och vi somnar gott under vita duntäcken som vi noggrant kontrollerat innan vi kryper ner. Ute i regnskogens mörker hörs djungelns alla ljud, insekter och grodor. Man får tänka på att jättelika myror huserar i badrummet om natten, decimeterlånga kackerlackor slumrar i ett hörn och geckoödlor klättrar på väggarna. Innan man drar på sig stövlarna måste man vända dem upp och ner för att skaka ut potentiella giftspindlar och skorpioner. Stövlarna är nödvändiga när vi promenerar mellan trädhuset och baslägret där matsalen ligger. Risken finns ju att det ligger en orm och lurar på stigen. Fast vi ser aldrig någon orm, trots att vi scannar av djungeln både dag och natt. Men desto fler färgglada giftgrodor, jättelika paddor och snabba ödlor som gör sitt bästa att smita undan när vi kommer stövlande. Och spindlar, både stora i avskräckande färger och mängder av minispindlar som får det att krypa i skinnet när vi går på nattvandring genom djungeln. Eftersom vi besöker Fincan i lågsäsong står nästan alla trädhus tomma och vi kan klampa rakt in och utforska vart och ett när vi promenerar runt i skogen. De är också perfekta rastplatser när eftermiddagsskuren sveper in genom skogen och skapar störtfloder nedför stigarna. Regnskogen visar sig från sin mest magiska sida när dimmorna stiger från träden och de två floderna som rinner genom Fincan. I det kristallklara vattnet kan man bada bland små forsar och fall omgiven av regnskogens lianer och jättelika träd. Det är svårt att tänka sig paradiset vackrare än det här.

Ett vandrande (eller klättrande) ekosystem. Kanske upphäng med skylift (?)

Så härlig att klia alla loppor ur den blöta pälsen.

Det kryper och krälar i grönskan.

Herr Nilssons.

"Jag har en plan!" Björnligan planerar nästa stora kupp på stranden i Manuel Antonio.

Manuel Antonio.

Livet på en pinne

Monkey see, monkey do.

Zipline i trädkronorna.

pool.

Stilla havet ligger stilla.

Flygplansmat har erkänt dåligt ryckte, så man kan fråga sig varför vi åkte till en flygplansrestaurang.

En tukan hälsar oss välkomna till trädkojekollektivet Finca Bellavista.

Ett bo uppe i trädkronan.

Bro över ån.

Ett hus? Nä bara koja!

Hanna tar sig ett dopp.

Påväg till det lokal vattenfallet för tvagning.

Dubbeldusch!

Drink i väntan på middag.

Vad är det som fyller luften med ljud?

De röda grodorna smakar hallon.

Fin blomma.

Gosig giftgroda.

Erik på vandring i regnskogen.

När det börjar regna gäller det att fly innan "flash flooden" kommer.

På promenad bland trädkojorna.

Två generationer skogsmullar.

Tillbaks hem till kojan innan regnet kommer!

fredag 2 december 2016

Bland Päron & Sengångare (Costa Rica)

25 - 30 Augusti (San José, Arenal)

Otåligt stod Hanna och spejade efter mamma Annika och pappa Erik vid Nationalteatern i Costa Ricas huvudstad San José. Bara vetskapen om att vi alla var i samma stad gjorde liksom längtet olidligt, särskilt såhär en kvart före utsatt mötestid. Det var ju nästan 8 månader sen vi sågs och så var de plötsligt här. Kramkalas utbröt. Vilket efterlängtat finbesök!

Under teatern ligger Costa Ricas guld- och förkoloniala museum, strategiskt belägen djupt inne landets gamla riksbanksvalv. Vi gick ner genom bankvalvets välkomnande tunga portar (med fascinerande låsmekanismer som barska väktare hindrade en från att närstudera). Lite prekolonial historia och anekdoter om gamla mynt tog vi nog till oss trots att vi hade allt möjligt annat att prata om. I Central Amerika har vi undvikit flertalet huvudstäder på grund av tidsbrist och ibland av säkerhetsskäl, men San José var riktigt trevligt med fina marknader och torg, fast antagligen färgades upplevelsen av sällskapet. Dagen avrundades på klassiskt manér med Gin-tonic fast på mamma och pappas hotell istället för verandan i Svartsjö, och med smarriga chili-lime bananchips istället för ostbågar. Det är en märklig känsla när hemma kommer på besök.

Nästa dag tog vi oss vidare norrut till La Fortuna vid foten av vulkanen Arenal. Henrik och Hanna i en knökfull buss där det utfärdades varningar för väsktjuvar och Annika och Erik i förbokad AC-shuttle. Tillslut kom även de luttrade luffarna fram, med lackande svett från promenaden från bussen till hotellet (istället för att lägga en tjuga på taxi). Ibland drabbas man av dumsnålhet som backpacker, så ibland är det tur att några föräldrar kommer ner och råder bot på det.

Hotellets trädgård dignade av frukter och färggranna blommor och fåglar i mängder. I gräset vankade gäss omkring och klätterhöns tog sig en lur på en bom eller i närmsta buskage.

Under eftermiddagens skyfall kom påfåglarna vandrade till vår veranda och verkade lite förvånade över att de var tvungna att dela sitt regnskydd med drinksippande turister. Men det var på mornarna som den verkliga kakafonin utbröt när fåglarna bröstade sig i morgonsolen och tre ekorrar lekte tafatt i trädkronorna. Annikas favorit fågel var en gulmagad djungelpajas som kalasade på bannan i trädet bredvid verandan. Eriks bästis var ”Rasta-Burre”, en sällskaplig kolibri i skimrande grönt rött och gult som hade en favoritgren vid vår veranda och sög nektar från en blomma precis vid pappas fötter. Men vackrast var kanske arakarierna med sina överdimensionerade spräckliga näbbar och läckert färggranna fjäderdräkt. Ett annat original som vi hade lite blandade omdömen om var vår förvirrade och bitvis bitska receptionist som var underhållande oinställsam.

Vulkanen Arenal vaknade oväntat till liv 1968 med kraftiga utbrott och fortsatte regelbundet att spy ut lava och bomber ända fram till 2010. Idag anses vulkanen vara vilande men det är fortfarande förbjudet att klättra upp på den. Universitetsstudenter som observerade vulkanen byggde en observationsstation, som nu även rymmer ett lyxigare hotell. Hit åker vi upp och blickar ut över vulkankonen och den mäktiga utsikten över sjön nedanför. Kolibrifåglar som kommit för att kalasa på nektarfyllda blommor surrar runt bland oss. Ibland kommer de så nära att man hör deras febrila vingslag som en högintensiv fläkt intill sitt ansikte. De hoovrar någon sekund, sedan är de borta.

På en fint anlagd stig tog vi oss vidare ut i den närbelägna regnskogen, till ett vattenfall och smet ner för ett dopp i den svala ån och vandrade vidare över några betesfält med tjusiga vulkanvyer. Fåglar och fler slags fjärilar än vi kunde hålla räkning på flög omkring oss. Så klättrade vi halvvägs upp på grannvulkanen men vände eftersom vatten och dagsljus riskerade att ta slut. På vägen tillbaka stötte vi på några costaricaner som höll på att palla makadamianöter från ett träd. De bjöd gärna på några nyknäckta nötter (kanske i utbyte mot vår tystnad). Lite puffade faktiskt vulkanen för oss och några ångmoln steg från toppen och vår taxichaufför började försöka få till en selfie genom bilrutan. På vägen tillbaka till det lilla samhället kör man förbi en flod med varmt vatten från de vulkaniska källorna. Vi tog ett snabbdopp intill vägkanten i en å där folk låg som strandade valar och jäste i det ångande vattnet från varma källor vid vulkanen.

-->

La Fortuna är också namnet på ett smäckert vattenfall som kastar sig ner genom regnskogens grönskande berg till en enorm jacuzzi. Opraktiskt nog väntade bara ett svalt dopp när man gått ner för alla trapporna och inte när man kämpat sig upp igen, men det var det värt. Fast dagens höjdpunkt blev ändå vår kajaktur ner för floden i skymningen. Så mycket paddling var det dock inte frågan om, utan vi gled mest med strömmen och fick snarare anstränga oss när vi ville stanna och titta på något. För i träden runt om oss kryllade det av vrålapor som vrålade ikapp med vår guide, capuchinapor som avslöjade sin perverterade sida när de likt blottare klättrade så nära oss som de kunde komma på grenarna och kopulerade rakt framför ögonen på oss. Där låg också basiliskerna eller ”jesusödlor”, ett smeknamn som tyvärr inte fått fäste för deras förmåga att förvandla vatten till vin, utan för deras hastiga spritturer över vattenytan. Stanken av en död krokodli känns på lång väg innan vi flyter förbi det uppsvällda kadavret. Och strax under vattenytan skymtar små ögon och näsborrar från deras mindre släktingar caimanerna. Plötsligt stannar vi till. Vår guide har fått syn på en sengångare sovandes som en grå lurvboll uppe i trädkronorna. Att vi hittade den sovandes var kanske ingen högoddsare. De gör inte mycket annat faktiskt. Ofta spenderar de 20 timmar per dygn med att sova. Och mycket av den vakna tiden går åt till att mumsa ”gladblad”. Det är sengångarnas favvomat. Kanske för att de jäser i deras mage och bildar alkohol, vilket håller dem konstant lagom packade genom de vakna timmarna. Detta förklarar också deras eviga bredbelåtana leende. Deras stora källa till ångest i livet måste vara toalettbesöket som bara infaller en gång i veckan då de klättrar ner från sin gren för att bajsa. Man vet faktiskt inte varför de klättrar ner för att bajsa då detta utsätter dem för mycket risk. Men det finns gott om teorier. En är förstås att de gödslar sitt ”gladbladsträd”. Men vår guide berättar om en mer galen och underbar teori. Det börjar djup inne i sengångarnas snuskiga päls. Eftersom de i princip är stationära blir pälsen helt täckt av alger. Detta stör inte sengångaren alls då det ger den ett ypperligt kamouflage mot rovdjur. Med algerna utgör också basfödan till ett helt ekosystem där inne i pälsen. Loppor larver och små fjärilar. Vissa små fjärilar lever hela sin livscyckel i sengångarpälsen och det skulle vara för dessa som sengångarna klättrar ner och bajsar under sin egna gren. Fjärilarna i pälsen lägger snabbt sina ägg i bajset och när larverna kläcks hittar de snart tillbaka till sengångaren uppe i träden. Vad tjänar sengångaren på det? Jo när den lilla lurvbollen blir frussen hjälper fjärilarnas myllrande rörelser i pälsen djuret att hålla värmen. Win win.