RESLUST: Bland Trädkojor & Giftgrodor (Costa Rica)

30 Augusti - 6 September (Manuel Antonio, Finca Bellavista)

Av bekvämlighetsskäl hade vi bokat flyg ner till kusten. La Fortunas flygplats såg mest ut som en öde bar som låg utmed vägen. Efter att ha fått väga oss själva med vårt handbagage fick vi en öl medan vi väntade på det något försenade flyget från San José. Så dök det upp ett litet färgglatt propellerplan som stannade precis utanför huset och vi fick kliva på. Styrman trängde sig förbi till sin plats och rabblade igenom lite säkerhetsrutiner och sen bar det av. Halvvägs upp öppnade styrmannen sitt lilla fönster, stack ut en arm i luftdraget och vi fick naturlig AC som fläktade oss med fartvinden.

I Manuel Antonio fanns just ingenting utom en strand för runt trettio år sen berättade vår taxichaufför. Nu är Manuel Antonio förvandlat till en riktig turistmagnet tack vare nationalparken med samma namn. Parken är känd som en av de bästa för att skåda djurliv i Costa Rica. Förmodligen för att den är landets minsta nationalpark. Vi checkar in i ett ”containerhotell” intill parkentrén. Varje rum är en inredd container som är staplade på varandra likt legoklossar. Trots havsutsikt och infinitypool känns det ändå lite som man är inpackade på ett fraktfartyg. Runt handleden får man som gäst också ett åkband. Tänk gröna lund. Dessa är omåttligt populära i hela Centralamerika, och till och med lite finare hotell tvingar på sina gäster den oönskade ringmärkningen. Banden ger inte ens tillgång till helpension eller öppen bar, så man får inte ens en gratis drink för förnedringen (men dock en slags isglass i plastpåse som nån sorts välkomstdrink).

Parken kryllar verkligen av djur (och turister). Men hade det inte varit för vår guide med tubkikare och autistiskt bra förmåga att upptäcka småkryp på flera meters avstånd, hade vi nog missat massor. Den gångna nattens skyfall hade lockat ut alla sengångare i solen, och nu hände de uppochner från de bara grenarna och kliade sin grova snuskig päls med sin långa knivliknande klor (som hade gjort Edward Scissorhand grön av avund). I normala fall är sengångarna inte de lättaste att få syn på. De har gjort de till sin grej att sitta stilla och vara välkamouflerade. Erik misstänker en konspiration. Att parkvakterna i själva verket har åkt runt på morgonen och hängt upp de små hårbollarna i grenarna med en skylift. Vår guidade tur med parkvakten slutade vid parkens långa härliga sandstränder. Här skulle det badas. Men som tur var insåg vi snabbt faran som lurade i buskarna. Med sina banditmasker smög de sig fram ur snåren i försök att iscensätta den perfekta stöten. Björnligan bestod av ett antal tvättbjörnar som lärt sig leva på att råna turisterna på stranden. Vid fick vi bada i skift för att vakta våra ägodelar.

Dagen därpå var det Hanna som fick välja aktivitet. Hanna drömde om att få swisha fram uppe bland trädkronorna i en zipline, och Costa Rica har på det området ett ovanligt gott rykte. Henrik och mamma Annika följde med (även om de röstade på en mer stillsam aktivitet på en vaniljfarm). Men att ziplinea var mest härligt, fast lite läskigt också om man åkte upp och ner eller for fram med spinn i en smal grön tunnel mellan träden, eller balanserade utmed hängbroar och trappor högt upp i de jättelika träden. Guiden beklagade sig över en sengångare som hade klättrat ut och slumrat på en lina. Han hade varit tvungen att iscensätta en räddningsaktion på morgonen och då fått hela Circle of life från dess snuskiga päls krypandes över sig. Visst är det härligt med biologisk mångfald.

En knallröd ara flaxade förbi och vinkade av oss när vi i en förbeställd bil åkte vi söder ut, utmed Stilla havskusten mot Finca Bellavista. För Hanna var det här ett extra efterlängtat stopp. En av världens toppdestinationer för trädhustokiga ligger nämligen gömt i regnskogen i sydvästra Costa Rica. Här kan den som vill köpa sig en egen bit land av Fincan och bygga sitt eget drömhus (läs träkojehus). Eller så provbor man i någon annans trädkoja och spenderar dagarna med att utforska övriga trädhus runt om i regnskogen. Det var 2006 som två amerikaner fick höra om en bit skog som var till salu för avverkning. Ledsna över skogens öde började de spåna på idéer om hur skogen kunde räddas. En av de galna idéerna var en typ av trädkojeby. (Ewookernas by från Jedi’s återkomst lär ha varit en inspirationskälla). Att låta alla trädkojefantaster komma och bygga sina hus i skogen. Tio år senare finns det ett 15-tal hus i trädkronorna runt om i regnskogen. Från enkla trädkojor till moderna fritidshus med alla bekvämligheter. Annika har bokat det största och nyaste av dem alla, flotta Villa Paraiso där vi får varsitt trädhus med verandor mot regnskogen. På mamma och pappas balkong bjuds det förstås på GT och en tukan med grönt öga och enorm näbb är den första som välkomnar oss när vi blickar ut över trädkronorna. Regnskogen känns påtagligt nära även inomhus när alla fönster består av myggnät och vi somnar gott under vita duntäcken som vi noggrant kontrollerat innan vi kryper ner. Ute i regnskogens mörker hörs djungelns alla ljud, insekter och grodor. Man får tänka på att jättelika myror huserar i badrummet om natten, decimeterlånga kackerlackor slumrar i ett hörn och geckoödlor klättrar på väggarna. Innan man drar på sig stövlarna måste man vända dem upp och ner för att skaka ut potentiella giftspindlar och skorpioner. Stövlarna är nödvändiga när vi promenerar mellan trädhuset och baslägret där matsalen ligger. Risken finns ju att det ligger en orm och lurar på stigen. Fast vi ser aldrig någon orm, trots att vi scannar av djungeln både dag och natt. Men desto fler färgglada giftgrodor, jättelika paddor och snabba ödlor som gör sitt bästa att smita undan när vi kommer stövlande. Och spindlar, både stora i avskräckande färger och mängder av minispindlar som får det att krypa i skinnet när vi går på nattvandring genom djungeln. Eftersom vi besöker Fincan i lågsäsong står nästan alla trädhus tomma och vi kan klampa rakt in och utforska vart och ett när vi promenerar runt i skogen. De är också perfekta rastplatser när eftermiddagsskuren sveper in genom skogen och skapar störtfloder nedför stigarna. Regnskogen visar sig från sin mest magiska sida när dimmorna stiger från träden och de två floderna som rinner genom Fincan. I det kristallklara vattnet kan man bada bland små forsar och fall omgiven av regnskogens lianer och jättelika träd. Det är svårt att tänka sig paradiset vackrare än det här.