RESLUST: Bland Bolibompasnusk & Bläckfiskbollar (Tokyo)

7 - 10 Maj (Tokyo)

Vi har betalat 50 kr för det här fotot. Frågan är: Var det värt det?

Kl 03.48 och parketten skaver mot skinkorna i det optimistiskt packade väntrummet. Här trängs turister som har gått upp mitt i natten (eller stannat uppe hela natten) för att besöka den legendariska tonfiskauktionen på Tsukiji fiskmarknad. En institution i Tokyo, där den råa tonfisken ses som kronan på den kulinariska skapelsen, auktioneras ut varje morgon sedan 1935. När turister började komma för att titta på tonfiskauktionen, såg "vän av ordning" japanerna till att styra upp detta på organiserat sätt så turisterna inte stör de riktiga fiskköparna. Det är därför vi tvingas gå upp mitt i natten och köa för att få en av de åtråvärda begränsade turistplatserna som tar slut timmar innan man blir insläppt. Försedda med reflexvästar blir man så ledd som en skolklass in i en av de stora lagerhallarna. På det spolade betonggolvet ligger de djupfrysta avfenade och invändigt utrensade tonfiskbjässarna i prydliga rader, som silvriga köttstockar. bland dem vandrar uppköparna från Tokyos finaste restauranger och fiskleverantörer runt i sina gummistövlar. Med en liten ishacka hugger de upp små smakbitar ur den frusna fisken som de tankfullt suger på i munnen innan de gör en anteckning i sitt lilla block. På ett litet bord ligger små fat med uppskurna filéer, där tonfiskarna tinade ton granskas. Så börjar auktionen där auktionsförrättaren sjunger ut buden i långa haranger allt medan budgivarna diskret lyfter ett finger för att lägga sina bud. Den finaste delen av tonfisken, den feta buken "otoro" går för upp mot 20'000 kr per kilo (dyrare än silver). Men detta är under vintern när den inte är i säsong, men japanerna är som mest sushisugna. Så var plötsligt showen över och vi blir utfösta genom de enorma fiskhallarna där allt som fastnat i nattens nät breder ut sig på de oändliga isbäddarna. Inte helt otippat är detta världens största fiskmarknad, som säljer den smått löjligt stora mängden om 2400 ton fisk om dagen (!). När vi besöker marknaden på vår sista dag i Tokyo gör vi det i grevens tid, för en mycket kontroversiell flytt av marknaden ut i bukten planeras för att frigöra den centrala tomtmarken för ytterligare några skyskrapor.

Efteråt väntar den färskast sushin i världen på Daiwa sushi. Redan kl 06.00 ringlar köerna sig över tre timmar långa för få lite rå fisk till frukost. Vi lyckas hamna på en filial där köerna bara var 45 min. Bakom disken står en mycket myndig farbror med buskiga ögonbryn, som förmodligen inte gjort annat än att skära rå fisk de senaste 50 åren. Vi slår oss ner vid disken och får en kopp matcha te, en skål med hemkokt misosoppa på fiskrenset, och så ett litet träaltare där sushikocken skrockande slänger upp de slafsiga bitarna en efter en med sin nakna näve. Ebi de råa räkorna, chū-toro den halvfina tonfisken, uni den rå sjöborren, och så otoro den finaste tonfiskbuken. Det smakar inte som någon sushi vi tidigare har ätit, och det gör inget att klockan är bara är sju på morgonen, vi har varit uppe sen två.

När vi landade i Tokyo fyra dagar tidigare fick vi vår första lunch på ett franskt kafé. Japanerna är riktiga frankofiler. Och för många är sinnebilden av Paris definitionen av himmelriket på jorden. Det finns till och med ett ord för den speciella typ av depression som många japaner drabbas av när de för första gången besöker Paris och upptäcker att stan är full av hundbajs, och att fransoserna kan vara riktigt otrevliga, när de lägger den sidan till. Pari shōkōgun eller Paris syndrome. Det skulle inte förvåna oss om det finns fler franska kaféer i Tokyo än Paris.

Henriks kompis John har förklarat Japanernas inställning till de västerländska turisterna ”de är inte rasister, de är bara att de vet att deras kultur är överlägsen den västerländska på så många sätt att det tycker lite synd om oss, lite som ett ”förståndshandikappat syskon”. Efter bara någon dag i Tokyo kan man börja ana varför. Allt är så finurligt utformat och genomtänkt. Det är som att Japanerna inte ger sig förens det är perfekt. Ta bara det enorma metrosystemet som exempel. Där har varje linje försetts med en bokstav och varje station med en siffra. På så vis fattar du direkt om du är på fel linje eller om du skulle vara på väg åt fel håll. (Och du behöver heller inte kunna några japanska tecken för att åka kollektivt.)

Så möter vi äntligen upp vårt första besök från Sverige, delar av Hannas klan, Ia, och Annica med sina pojkvänner Chris och Jonas. Ia har ordnat en lägenhet via AirBnB. Alldeles intill fiskmarknaden och nära det klassiska shoppingdistriktet Ginza. Vi förundras direkt över den avancerade toaletten (ännu ett bevis på den japanska kulturens överlägsenhet). Om våra enkla vattenklosetter är fast i porslinsstadiet är den japanska motsvarigheten ett teknologiskt underverk, fyndigt utsnidade för människans mest privata behov. En stor styrpanel på armstödet förser dig med knappar med suggesitiva illustrationer över deras fyndiga funktion. Vattensprut där fram, eller vatten sprut där bak. Och strålen träffar rätt med otäck precision kan vi intyga. Efter en stråle är det bra med lite lufttork. Eller varför inte bara lite vattenrinn som inspiration till en kiss eller som bakgrundsljud för att dölja ljudet av andra aktiviteter. Men det går naturligtvis också att få toaletten att spela musik eller fågelkvitter, om det är mer din grej. Vissa toaletter var även försedda med fjärrkontroll, så man slipper böja sig åt sidan för att få sin efterlängtade vattenstråle i stjärten. Med alla upptänkliga funktioner är det faktiskt något av en utmaning att "bara" spola toaletten efter sig, utan att få ett litet vattensprut någonstans. vid varje spolning så rann vattnet ut ur en liten kran på ovansida av ryggreservoaren, så man kunde tvätta sina händer i vattnets som kommer användas till nästa spolning. Dessa japaner asså, jag säger då det.

Vi firar vår återförening med våra svenska vänner i en skum källare där vi avböjer att sitta nära den ojapanskt stinkande toaletten och istället får ett bord vid det två kvadratmeter stora köket som lyckas uppbåda rikligt med öl och diverse smårätter såsom suspekta bläckfiskbollar.

Dagen därpå är Hanna magsjuk och får stanna hemma medan vi andra åker ut i den galna staden.

Nästan varje knutpunkt på det enorma metronätet bildar som en egen liten stadskärna med sin unika karaktär. Första stoppet blir vid Akihabara, (eller bara "akiba" som kidsen säger), ett område känt för sin ungdomskultur, och centrum i nördarnas universum. Här kryllar det av enorma arkader och hela höghus fyllda med seriebutiker med manga. I första arkadhallen undrar Chris om Ia vill ha en enorm gosedjur katt. Det vill hon, och Chris lyckas till allas förvåning plocka upp den enorma mjukiskissen med en gripklo. Katten döps till Miso och får följa med på Ias rygg resten av resan.

Sedan ett besök i en av alla mangaaffärer. De tecknade serietidningarna och otaliga samlarobjekt fyller hyllorna i flera våningar. Längst ner i källaren säljs den tecknade erotiken. Unga män i slätstrukna kostymer och klanderfria pottfrisyrer som minutiöst bläddrar igenom varje sida i blädderexemplaren. "Den har jag, den har jag".

Något som är mycket populärt i Akiba är fenomenet med maid-kaféer. Ett kafé där servitriserna består av unga kvinnor utklädda till sexiga franska hushållerskor, som beter sig som om de vore små flickor. Det låter för knasigt för att vara sant, så vi vill se för oss själva. Kulturkrocken är total. Blandningen av perversa sexanspelningar och Bolibompa gör oss mycket förvirrade och obekväma, när vi slår oss ner i den glatt dekorerade lokalen. Vår maid sätter sig på huk intill vårt bord och ser upp på oss med sina stora ögon medan hon viskar till tjejerna: "you, you are my princesses", sedan vänder hon sig till oss killar och nästan väser: "and you...you are my masters!" Vi ser mycket skrämda på varandra, ingen verkar vara naturligt bekväm i den uppkomna situationen. För bara några hundra kronor får man stora menyn. Då får du; en maträtt gulligt dekorerad av sin maid, en söt dricka, en glass gulligt dekorerad av din maid, samt en souvenir och ett foto med dig och din maid, så du kan minnas besöket för resten av livet. Vi nöjer oss med en kaffe och en glass. Vår maid kommer spritsar gulliga djur med chockad i kaffets mjölkskum. Sedan kommer glassarna som dekoreras gulligt till små söta djur. Men du får inte börja äta ännu! Först ska vi ha en liten cermoni med vår maid där vi härmar katter och säger ”mjau mjau”. Hon berättar lugnande för oss att om vi vill att hon skall komma behöver vi bara ropa mjau som en katt. Vi ser oss om i lokalen. Där sitter en ung man ensam vi ett bord, iklädd välstruken kostym och kaninöron, som avnjuter hela stora menyn och glatt sjunger med i sin maids barnsliga visor. En bit bort sitter en barnfamilj och prövar saker i utklädningslådan. En västerländsk man som verkar ha blivit ditsläpad av sin japanska flickvän för att fira hans födelsedag sitter en bit bort. Den japanska flickvännen försvinner men kommer tillbaka efter en stund iklädd en hyrd maid dräkt. Den stackars mannen ser ut som han är beredd att hoppa ut genom fönstret när mjau mjau ceremonierna inleds. Man får inte fotografera servitriserna. Det kostar extra. Vi beslutar oss för att vi vill köpa ett foto tillsammans med servitriserna. Kan vi ta ett foto med allihopa undrar vi? När vi får reda på att det kostar 50 kr per maid på fotot nöjer vi oss med vår maid. Vi lämnar kafét mycket förvirrade med en känsla av att vi har blivit lite blåsta.

Maidkafferna är en del av ett mycket större fenomen i Japan. Vurmen för "kawaii" (det som är sött). Även bland vuxna är det helt naturligt att samla söta gosedjur. Reklam och offentliga informationsskyltar är ofta fulla med små tecknade gulliga figurer. Vi åker till stadsdelen Sopporo för att gå på en utställning med en av dessa kawaiifigurer. Det var mannen bakom hello Kitty som för några år sedan skapade en ny seriefigur, denna gång i form av en deprimerad äggula som resignerat simmar runt i sin kvalmiga äggvita. "Gudetama" som hen heter blev naturligtvis en omedelbar succé, och den lilla ledsna gulan pryder nu allt från resväskor till nyckelringar. Och har en dedikerad fanclub som följer hen på Twitter. Där man kan läsa tweets som "jag är trött, mycket trött"

De har så mycket god mat i Tokyo, och japanernas plikttrogna kämpande mot perfektion har gjort staden till den med mest Michelin stjärnor i världen, långt fler än Paris eller New York.

Men för Annica, som är vegetarian och inte äter fisk visade sig matkulturen vara en utmaning i Japan. Dels för att nästan ingen förstår konceptet "vegetarian", och dels för att nästan allt ärbart har en pikant bismak av bläckfisk eller serveras med lite hyvlad torkat fisk på toppen som dekoration. Bon appétit! Så när vegetarianen fick välja föll valet på indiskt.

Nästa dag är Chris födelsedag som firas med frukost på sängen (ingen sushi, utan tårta och snabbnudlar) och några smällda jätteballonger. Ias pappa Roger som jobbar i Beijing har flugit över för att träffa oss. Vi möter upp honom bland tusentals andra japaner i världens mest trafikerade korsning i Shibuya, en top site för trafikplaneraren Chris. Och dagen spenderas i det ungdomliga Shibuya och det trendkänsliga och hipsteraktiga Harujuku. Lunch får vi på ett av stans alla sushiställen. Vi blir visade till ett litet bås försedd med varmvattenkran för att blanda sitt matcha te, och en ipad på vilken man bläddrar bland menyn och bara klickar på det man vill ha. En stund senare kommer en liten robotvagn farande på en liten bana och levererar tallriken till bordet.

Till kvällen promenerar vi till Hyatt Hotel för att ta en drink i deras skybar. (Där scarlett johansson och Bill Murray träffas i Lost in translation) Vid entrén blir det dock tvärstopp. Hovmästaren tittar skeptiskt på oss och meddelar att de korta byxorna som Jonas och Chris har på sig inte går för sig med deras dresscode, men att vi var varmt välkomna att ta en drink i deras lite mer casual bar några våningar ner. På väg ner i hissen inser Henrik att han faktiskt har köpt två par långbyxor tidigare under dagen som ligger prydligt nedpackade i hans påse. Chris och Jonas smiter in på herrarnas och kommer snart ut i lite trånga och knasigt konstiga, men lagom långa byxor. När vi kommer tillbaka till baren reser sig hovmästaren bakom disken och stirrar snopet och storögt på killarnas långbyxor när vi går in på barnen och tar oss en god drink. Vi flyr baren i solnedgången för att slippa betala den dyra kuvertavgiften, och åker istället vidare till Golden Gai, i området Shinjuku, Tokyo största nöjesdistrikt. Golden Gai är ett litet stycke av det gamla Tokyo, tidigt känt för sin prostitution, innan den förbjöds på 50-talet. Sedan dess har det varit ett tillhåll för artister konstnärer och deras mecenater. Dessa lyckades också bevara området under 80-talet när Yakuzan satte eld på många av småkvarteren för att kunna frigöra marken till stora exploateringar. I kvarterets sex smala gränderna trängs inte mindre än 200 små barer. De flesta är inte större än en rymlig klädkammare, med plats för 4 till 12 gäster. Många av barerna är till för sina stamgäster och turister är inte välkomna. Stora skyltar med texten "no foreigners" eller "no tourists allowed" pryder många av de små krypinen. Vi hittar iallafall en bar där vi är välkomna att slå oss ner utmed den lilla disken (vi tar upp nästan hela baren). Baren är full med halvfulla sakeflaskor med något skrivet på. Det tar en stund innan vi fattar att det är stamgästerna som har sina påbörjade flaskor stående i baren. Grogg, öl, eller sake allt samma pris. Och så en liten munsbit för att väcka törsten. Det ser ut som en skrumpen pung som simmar i en skål med buljong. När vi sticker hål på pungen rinner en trögflytande gulvit massa ut. För de som vågade smaka på sörjan väntade en otäck överraskning. Den var seg. Som en mozzarellaoststräng som aldrig går av, fast ännu värre. Det gick inte att tugga på smörjan och om du svalde kände du hur den hängde kvar genom hela halsen ända ner till tolvfingertarmen. En vänlig Japan som slagit sig ner bredvid oss skrattar och konstaterar "It is very hard to eat". Ett fransk par som kommer in vägrar smaka på pungen och bartendern, tillika pung-kocken ser nästan lite ledsen ut. Sedan plockar han fram en gitarr och bjuder på en egenkomponerad balad. Några glas sake senare vinglar vi hem i natten.

Dagen därpå spenderas på ett "onsen" ett bad med varma källor. Japan kryllar av varma källor, men de närmaste ligger ändå några timmar från Tokyo. Det har man löst genom att borra en 1400m djup brunn och pumpa upp det varma goda vattnet till ett nybyggt badhus i Tokyo bay (en stadsdel av konstgjorda öar ute i bukten). Att bada i varma källor är mycket rituellt. Först måste man ta av sig skorna. Detta görs direkt när du kommer innanför dörren. Sedan, från omklädningsrummen träder du in i en loungeavdelning, som mer liknar arkaderna på Gröna Lund, än ett lyxigt spa. Här säljs teriyaki, sushi, soba, glass, sovenirer och så kan man pröva lyckan i något av alla spelbås. Betala gör man med streckkoden på sitt lilla nyckelarmband. Längst inne finns en sal med små låga bord och mattor på golvet där nybadade japaner tar sig en lur i sina kimonos. Alla är lika inför den varma källan. Lika nakna dvs. Det enda man har med sig in i badhuset är en liten handduk, helt otillräcklig för att skyla sig med. Den ska man istället ha för att torka svetten av pannan, och när man ligger och marineras i det varma vattnet placeras den ovanpå huvudet. Det är strängt tabu att doppa huvudet eller handduken i vattnet. Innan man får gå i vattnet krävs självklart en ordentligt personlig tvagning. Ett 30-tal små stationer utrustade med pall spegel duschslang och balja och tvålar väntar en. Allt skall tvålas in, och nåde den som inte spolar bort allt lödder! Så får man då äntligen ta sig ett varmt dopp. Och smälta lite av alla tokigt galna intryck. Tokyo känns som en stad man skulle kunna bo i ett liv och aldrig sluta att överraskas av, vi fick bara fyra dagar. Den här gången.

Tack Jonas, Chris, Ia och Annica, för fantastiskt sällskap på galna äventyr i Tokyo!

Franskt kafé med Japanska kaffesifoner.

Akihabara, det ungdomliga området med hela höghus av arkader och mangaaffärer.

Miso har anslutit till vårt gäng i Akiba.

Chris jamar för full hals för att få in notan på maid kafé i Akiba. En riktigt kulturkrock!

Gudetama, den lilla deprimerade äggulan.

Nöjesdistriktet #1 Shinjuku, i natten.

Så japanskt! Även gatuarbetarna har skjortor och kostymbyxor.

Annica kämpar med Soba nudlarna som har en pikant smak av bläckfisk.

Ia letar efter sin pappa på "the scramble" i Shibuya. Världens mest trafikerade korsning och en utmärkt mötesplats.

"affärsmans middag", japans svar på tapas med blandade smårätter och en aldrig sinande flod av öl.

Prideparad i japan. Jag måste medge att paradtåget kändes mindre queer, än det galna Tokyo i allmänhet.

Mariokart i verkliga livet på Tokyos gator.

Små skåp i gallerian där man kan låsa in och ladda sin mobil om batteriet dör mitt under shoppingturen. För att japanerna tänker på allt.

Japanerna är tokiga i katter. De finns gott om kattkaféer där det kryllar av katter. Men det är tydligen strippklubbsregler som gäller, se men inte röra.

Framtiden är här! maten beställs på en ipad och kommer levererad av ett robottåg till bordet.

KAWAII

Grabbar och tjejer på Onsen.

Saketunnor och bröllop i parken Gyoen. De små lapparna är böner som man skriver och hänger vid Meiji templet. Om man inte vet vad man önskar sig finns det en lapp med förslag: rikedom, god hälsa, goda studieresultat eller världsfred. Man kan ana att många väljer att önska sig goda studieresultat istället för världsfred.