RESLUST: Bland Geishor & Grönt Te (Kyoto)

10 - 12 Maj (Kyoto - Osaka)

Snabbtåget mellan Tokyo och Kyoto, det legendariska Shinkansen tar under 2 timmar (en sträcka på 45 mil) och går med 10 minuterstrafik (tänk om det skulle vara så mellan Stockholm och Göteborg). Trafikplaneraren Chris är imponerad, när vi rullar in på den futuristiska Centralstationen.

Vi checkar in på ett slags kapselhotell. Eller iallafall ett rum där vi får var sin liten sängkapsel, med egen tv, och mobilladdare till alla möjliga modeller. Kapselhotellkulturen kommer som en logisk följd av två andra japanska fenomen, de extrema bostadspriserna i centrala lägen, vilket gör att många behöver arbetspendla, samt den legendariska japanska arbetsmoralen. Japaner tar sitt jobb på största alvar, och även en kassörska på snabbmatsrestaurangen utför sitt jobb som om jordens öde vilade på det. Men med trettio raka år av lågkonjuktur och hög arbetslöshet har väl känslan av utbytbarhet om man inte presterar på arbetsmarknaden blivit lite väl hög. Japaner arbetar så mycket och hårt att de till och med har ett utryck för att arbeta ihjäl sig, "karoshi". De små kapselhotellen är till för män som jobbat så sent att de missat sista tåget hem, och bara behöver en kapsel för att inte sova på gatan innan nästa arbetsdag börjar. Många kapselhotell är därför könssegregerade men Ia har fixat ett kapselkompisrum delux med onsen-spa i källaren, och lånekimonos för gästerna. Arigatō!

Kyoto är Japans forna huvudstad och fortfarande dess kulturella högborg. Något som enligt rykten gjort många Kyotobor lite väl uppnäst stolta. Och det är just för att insupa lite modern kultur vi besöker stans mangamuseeum. Där berättas om en enkel PowerPointliknande gatuteater som utvecklades till efterkrigstidens serietidningsboom. Ur mangamyllan grodde också också Animen (de animerade tv-serierna) som skulle bli mycket populära under 70 och 80-talet. Och även om mangan ibland kritiserats för sin sexism och sitt våldsbejakande så har den tveklöst hjälpt till att sprida intresset för japansk kultur ut i världen. I det internationella biblioteket kan vi hitta många titlar på svenska. Jonas som sett många amimeserier blir vår guide.

Nästa dag får vi finbesök när Hannas japanska kompis från Paris-tiden, Namiko kommer till stan för att träffa oss. Vi åker till Fushimi-Inari Taisha, ett av stadens fina shintotempel. I shintotempel dyrkas naturandarna, en slags schamanism som lever kvar i Japan. Men så är det också ett land lite extra utlämnat till naturens nycker som tsunamis, jordbävningar och vulkanutbrott. Just detta tempel är berömt för sina torii-portar. Utmed de små stigarna i skogen vandrar du genom hundratal, nä, tusentals av de orangeröda portarna. Namiko berättar att de är donerade av privatpersoner eller företag i utbyte mot lite extra tur.Vi prövar själva lyckan genom att köpa små horoskoplappar som Namiko hjälper oss att tyda. När hon läser Jonas lapp skiner hon upp, det står att du får extra mycket tur! Jag har aldrig sett en så bra lapp förut!

Natten spenderas i Gion, Kyotos legendariska nöjesdistrikt där klassiskt uppsminkade geishor glider runt i sina kimonos, och paraplyer och försöker locka med sig affärsherrarna i kostym. Men vi är inte här för att se geishor. Vi vill sjunga karaoke. Vi hyr in oss på ett karaokerum där vi får fri alkohol, för 150kr per person och timme. Har ni några engelska låtar undrar vi? Några, men inte många svarar kassören. Det visar sig att de hade över 400 artister på bokstaven m, med mellan 5 och 50 låtar per artist. En snabb överslagsräkning tyder på att det har några hundratusen titlar på engelska. Om det inte är så många kan man undra över utbudet av japanska låtar. I rummets telefon ringer man bara och beställer nya drinkar så fort de tar slut eller helst strax innan. Vi ylar ut Alphaville's Big in Japan och lyckas med en kollektiv fylletolkning av Enrique Iglesias låt Hero som var lite mindre falsk än originalet.

Sista dagen bestämmer vi oss för att cykla till bambuskogen i utkanten av stan. På hyrda cyklar tar vi oss ut från höghusen och över åkerplättar med lökodligar innan vi når Arashiyamas bambuskog. Där får vi lite macchaglass i solen (japanerna är galna i maccha , det gröna grässmakande tet och allt går att köpa med maccha smak: glass, godis, nudlar...) Inne i den japanskt mycket noga arrangerade skogen står de ståtliga bamustråna och silar ljuset helt magiskt. Sen blir det sushi-picknick i gröngräset.

Vi tvingas separera från våra svenska vänner en natt innan vi flyger till Okinawa. Hanna och jag hamnar på ett litet hotell i utkanten av Osaka där det enda man gör är att ta av och på sig tofflor, något japanerna uppenbarligen inte kan få nog av. När man kommer in genom ytterdörren tar man av sig sina skor och tar på sig sina korridorstofflor, med dessa vandrar man bort till sitt rum där man tar av sig korridorstofflorna och tar på sig sina rumstofflor. Men den riktigt absurda toffelsituationen uppstår om du behöver gå upp och kissa på natten. Då måste du upp ur sängen och ta på dig dina rumstofflor, vandrar några meter till rumsdörren, där du tar av dig rumstofflorna och tar på dig korridorstofflorna. Sedan vadrar du en bit bort till toaletten där ännu ett toffelbyte väntar. Du kan ju inte gå på toa i korridorstofflorna! För detta ändamål finns särskilda toalettofflor. Sen var det bara samma procedur baklänges tillbaka till sängen. Så Japanskt!

Shinkansen till Kyoto

Futuristisk dans på Kyotos centralstation.

Kapselhotell med obligatorisk kimono.

Flera än japanerna förefaller att vara frankofiler. Hanna njuter av frukost på franska kaféet Paul.

Mangamuseets egna maskot.

En slemmig liten bläckfisk? kör upp ett vaktelägg i huvudet på den och kalla det för mellanmål! Och våga inte slänga fiskbenen! de ska vi ju sälja till turisterna!