RESLUST: Bland Likbål och Heligt Vatten

6 - 8 april (Varanasi)

Varanasi är en uråldrig stad. En av Indiens äldsta. Och enligt legenden grundad av Shiva själv. Men få byggnader utmed floden är mer än 100 år gamla. Man ser hur floden slukar byggnader allteftersom de hjälplöst sjunker ner floden. Det är idag på betongtrappor som man tar sig ner till vattenbrynet. Dessa ”ghats” löper mer eller mindre sammanhängande ut med hela flodbanken. Och förbi det de stora templen. Souvenirstånden här säljer framförallt tomma flaskor och dunkar, så pilgrimerna kan ta med sig lite av det kraftigt förorenade men ack så renande vattnet hem. Efter mörkrets inbrott uträttas här den dagliga Pujan. De heliga ceremonierna som tillägnas den heliga floden Ganges. Åskådare samlats på de öppna ytorna framför templet och i båtar nere vid floden för att se braminerna utföra de heliga ritualerna, som man gjort så långt minnet sträcker. Braminerna svingar sina flammade geelampor och rökelsekar mot Ganges, och ljudet från bjällror och mantran fyller luften.

Att besöka Varanasis burning ghats, (det öppna krematorierna nere vid flodbädden) är en overklig upplevelse. Här kremeras döda hinduer vid den heliga Ganges helt publikt under öppen himmel. Och man kan vandra rakt in bland likbålen. Alla får dock inte brännas här. Liken från gravida kvinnor, spädbarn och spetälska, förses alla med vikter och sänks direkt ner i Ganges grumliga vatten. Till och med Hanna tvekar inför att bada i floden.

Den avlidna människan anländer till bålplatsen på en bår, buren i en procession genom stadens gator, insvept i ett vitt tyg, och inbäddad i dekorativa skynken och blommor. Vid templet lyfts kroppen in, där en sista puja utförs. Klockor ringer öronbedövande och mantranen ekar inifrån. Sedan förs kroppen ner till vattenbrynet för ett sista renande dopp i Ganges, varefter den bärs upp igen till bålplatsen. Det finns fyra olika bålplatser, ett för varje kast. (Man lever med sin kast, och man dör men sin kast). Där väntar det uppbyggda bålet. De dekorativa tygerna och blommorna lyfts bort, och det tyginsvepta vita paketet lyfts upp på bålet. En opportunistisk ko vandrar förbi och slickar glatt i sig de dekorativa blommorna.

Prästen vandrar upp med ett knippe halm som han tänder på den evigt brinnande lågan vid templet. Den brinnande halmen förs in under bålet, och lågorna tar sig förvånansvärt fort. Prästen häller över en påse rökelse på elden, som tillsammans med några vedträd av sandal skall dölja den värsta lukten av bränt kött.

Några släktingar har samlats och stirrar in i lågorna. Bara män. Ingen gråter. Kvinnliga släktingar är inte längre tillåtna. Det har tydligen förekommit episoder där änkor kastar sig levande på sina bortgångna mäns bål. Episoder som man inte vill ska upprepas. Man bör nog se dessa desperata handlingar snarare som ett uttryck för kvinnors och framförallt änkors utsatta situation i Indien, snarare än som utryck för ren galenskap. Eller som en historisk kvarleva från en tid då det var kutym för kvinnor att offra sina liv för att följa sin man i döden. Detta är heller ingen plats för känslor och avsked. Det får man göra på ceremonierna med familjen innan. Detta är bara en plats för den banala uppgiften att bränna en kropp.

Att veta hur mycket ved som kommer krävas för att bränna än kropp är en konst. Ved är dyrt, så man vill inte slösa i onödan. Men om man tar för lite riskerar man att inte fullständig kremera kroppen. Oftast brukar det ligga på mellan 100-110 kg. Emmet, irländaren vi träffade i Jodhpur berättade om hur han vid likbålen såg en av de herrelösa hundarna vandra runt med en mänsklig underarm i munnen. En möjlig följd av en ofullständig kremering.

Lågorna slukar snart det tyginsvepta paketet, men det tar upp mot 40 minuter innan kroppen har brunnit upp och lågorna falnar. Askan skyfflas upp i flätade korgar och bärs ner till floden där den vaskas. Guldplomber och kvarlämnade smycken som vaskas fram, säljs vidare på marknaden och pengarna går till att köpa mer ved, till de som är för fattiga för att betala för sitt eget bål. Som ett slags dödens kretslopp.

Bakom bålplatsen ligger ett hospis. Här ligger gamla och sjuka människor och väntar på att dö. Utanför fönstren kan se ner på de flammande likbålen, varje dag, i väntan på det blir deras tur att bestiga bålet.

Det hela är mycket att ta in. Det är så diametralt olikt något man tidigare sett. Man vet inte riktigt hur man skall förhålla sig till allt detta. Men denna brutala påminnelse om människans dödlighet rör upp mycket känslor.

Vi blir uppmanade att skänka pengar till ved till de fattiga. De påstår att ett kilo kostar 400 rupees, en smått löjlig summa i Indien. (I själva verket kostar ett kilo runt 20 rupees.) Lite ledsna över att de försöker lura oss på en så känslomässig plats donerar vi ändå en rejäl slant.

Varanasi och Gagnes är som bäst i soluppgången. Vi smyger upp i mörkret och väcker en sovande receptionist i lobbyn. Snart kommer båtsmannen lovar han. Mycket riktigt, en mycket ung herre med en moppemustasch möter upp oss på dörrtrappen. Så irrar vi ner genom gränderna till vattnet, där de färggranna små träekorna ligger förtöjda. Den sakta stigande solen målar akvareller i vattnet. Det är helt makalöst. Inga byggnader är tillåtna på den östra strandbanken. Det ger den nyvakna solen fritt spelrum att måla med sina strålar i det lugna grumliga vattnet. Vår unge båtman ror oss ljudlös över floden och ger oss en förstklassig vy över all aktivitet nere vid vattenbrynet. Gamla män som tar sitt morgondopp. Tvättarna som med full kraft slår sin drypande tvätt mot tvättstenarna. De bedjande som sjösätter sina flytande blomsterflottar. Morgonyogan framför templen. Och så de falnade lågorna från likbålen över dem som inte vaknade till liv denna morgon.

Hanna vill som vanligt inte sitta i passagerarsätet utan ber om att få ta över årorna. Och ror oss en bit på floden. Snart börjar man känna den stekande solen på sina bara armar och vi vänder om för att ro tillbaka över floden. Den stekande solen gör att man skyr värmen och stranden under dagen.

När solen börjar sjunka igen irrar vi oss in i Varanasis labyrintliknande gränder på jakt efter en mytomspunnen lassimakare. Hos Blue Lassi har man gjort stans bästa lassi i generationer. På en förhöjd avsats ut mot gatan sitter den turbanprydda lassimakaren skräddare framför sin lerkruka, där han med trämortel i hand bankar curd och mango till den mytomspunna lassin. Den serveras i små grova obehandlade lerkrus och toppas med blommor och hackade pistagenötter. Den lilla lokalens väggar är täckta med bilder på besökare från världens alla hörn, som någon gång varit här för att släcka sin törst. Tusentals åldrade passfoton stirrar ner på dig medan du sippar på den svala och syrligt krämiga lassin.

Varanasi bjuder på det där magiska Indien, en plats som ingen annan, men lämnar också många starka intryck att smälta.