7 - 19 September (David, Panama C, Puerto Lindo & San Blas)
Vi når inte fram till Panama City på en resdag från
Costa Rica utan ”tvingas” övernatta i Panamas näst största stad David. Vi
skulle inte bli förvånade om Davids stadsarkitekt blivit inspirerad av
Västberga industriområde, så charmig var den staden.
Panama City däremot, där finns det att se. Det är
en av de äldsta europeiska städerna i ”den nya världen” Den grundades redan
1519, medan Gustav Vasa skidade runt i dalarna och Kristian Tyrann satt på
Sveriges tron. Men de äldsta byggnaderna som står kvar idag är från sent 1600-tal,
eftersom den ökände brittiske piraten Kapten Morgan (som idag pryder en romflaska av
tvivelaktig kvalitet) plundrade och brände ner staden till grunden år 1671. Vi
slår oss ner på ett jättehostel i Casco Viejo (gamla stan). I de gamla
koloniala lokalerna är det högt i tak och på golvet breder mörka nötta
trätiljor ut sig. Varje morgon ställer personalen fram en stor balja med
pannkaksmet och låter gästerna steka sina egna pannkakor till frukost i ett
os-mättat kök. Frukosten intar man ute på terrassen mot innegården, medan man
tjuvkikar på grannarna som hänger sin tvätt i solsket. De gamla koloniala
kvarteren är delvis i mycket dåligt skick, men omfattande restaurationer pågår
nästan överallt. Husen gröps ur och fasadmurarna fylls med nytt innehåll i form
av exklusiva butiker och hotell för turisterna. I de som redan är färdiga
ligger de exklusiva stråhattarna som Panama är känt för, på hög. En bit ut i
vattnet ser man en lång motorvägsbro som fullkomligt omringar den historiska stadskärnan.
Förbifarten byggdes för ett antal år sedan för att försöka komma till rätta med
stadens ständiga trafikinfarkter (en effekt av den explosiva
befolkningsökningen). Att fullständigt insvepa världsarvet i en motorväg var
naturligtvis inte helt okontroversiellt. Men trots Unescos varningar och hot
tyckte man ändå att det var den rimligaste lösningen. Men när lamporna tänds på
natten är den faktiskt ganska vacker. Som ett pärlband av lampor över
havet. På andra sidan motorvägen sticker
stadens skyline fram. Rader av glittrande skyskrapor utmed de breda gatorna vid
strandkanten. Som ett Miami i miniatyr. Staden har blivit något av ett
finanscentrum, mycket tack vare generösa skatteregler och mindre generösa
skattesmitare. (Något som Panama Papers avslöjade). Skyskraporna har i alla fall
ploppat upp som svampar ur jorden.
Den Panamerikanska landsvägen som tar dig ända från
Alaska i norr till Eldslandet i söder, har ett glapp just mellan Panama
och Colombia. Det finns därför ingen förbindelse över land mellan Nord- och
Sydamerika. Varför man aldrig byggt någon väg har säkert sin naturliga
förklaring. Rädsla för knarksmuggling och illegal immigration till USA säger
den konspiratoriskt lagda. En vänlig amerikan vid namn Bobby som vi träffar på
vårt hostel menar att det är för att undvika spridningen av mul- och klövsjukan
till Nordamerika som man aldrig har byggt klart vägen. Själv har han kört ner i en husbil från San Diego i Kalifornien, men tvingas nu skeppa över den till
Colombia. Hur som helst finns därför två alternativ när du ska ta dig mellan
Panama och Colombia. Du kan flyga eller segla. Vi väljer det senare men tvingas
vänta några dagar extra i Panama i väntan på båtens avgång. Detta gör oss
ingenting då här finns mycket att se o göra. Ett givet turistmål är att åka ut
och titta på Panamakanalens slussar, en bit utanför staden.
Idéen att förbinda de två världshaven med en kanal
genom Panamanäset är mycket gammal.
Det lär ha varit den spanske kungen Karl V, som
står staty i Panama citys gamla stad som först kläckte idén. Men att gå från
ord till handling visade sig vara lite bökigare. Och länge fick man nöja sig
med att korsa näset med mulor. Dessa mulor fick bland annat släpa på alla
nästan alla rikedomar i form av silver som spanjorerna skeppat från Sydamerika,
innan de kunde skeppas ut från hamnar i Karibien. 1848 upptäcktes guld i
Kalifornien, och den snabbaste vägen att korsa kontinenten för att komma fram
till guldruschen var att ta båten ner till Panama, korsa näset över land, och
sedan segla upp till Kalifornien. Snabbt började man bygga en järnväg som när
den stod klar 1856 var den första interkontinentala järnvägen i världen. Själva
kanalen kom att dröja… Den franska chefsingenjören för Suezkanalen Ferdinand de
Lesseps gjorde ett mycket ambitiöst försök 1881. Planen var att bygga en
slussfri kanal (precis som man gjort vid Suez) men det visade sig bli lite för
mycket att gräva. Efter 14 år av desperat grävande tvingades man se sig
besegrade av värmen och det tropiska sjukdomarna. Då hade 22’000 (!) arbetare
dött och 800’000 investerare blivit blåsta på nästan 300 miljoner dollar i vad
som gick till historien som ”the Panama affair”. Amerikanarna såg då sin chans
och tog över vansinnesprojektet. Men denna gång byggde man en kanal med slussar.
Det gjorde inte skalan av projektet mindre episkt. När kanalen väl stod klar
1914 var det definitivt ett av de största ingenjörsbedrifterna någonsin.
Kanalen och territoriet intill, den sk. ”kanalzonen” ockuperades och
kontrollerades av USA (som samtidigt hjälpte Panama att bli självständigt från
Colombia). Så sent som 1999 togs driften och territoriet helt över av Panama.
Vi besöker slussarna vid Miraflores som är de sista innan kanalen löper ut i Stilla havet. Intill de gamla slussarna har man
byggt ett fyravånings besökscentrum, komplett med åskådarläktare och allt. Så
man kan bänka sig och bevittna de actionfyllda skeppspassagerna. Vi kommer upp
precis i tid för att se dagens enda passage. Ett kryssningsfartyg som skall
omlokaliseras dras genom slussarna av fyra lokomotiv. Ur högtalarna babblar en
kommentator konstant som om det vore en hockeymatch som pågick framför oss. Men
fullt så händelserikt är inte spektaklet, och kommentatorn blir allt mer
desperat i sina försök att hitta nya ämnen att fortsätta prata om. Kanalen är
en riktig kassako för staten. En enda passage kan kosta upp till 400’000 dollar
och bokas oftast flera månader i förtid. Även om slussarna ursprungligen
byggdes mycket större än världens för tiden största fartyg, så blev det snart
smärtsamt små när världshandeln blommade upp och fartygen växte. Många
skeppsbyggen världen över fick därför anpassa sina dimensioner efter det sk
”panamax”, största möjliga dimensionerna för att passera kanalen. Den 26 juni
2016 (bara 2,5 månader innan vårt besök) öppnade de nya slussarna som öppnar upp
kanalen för betydligt större fartyg. Vi ser hur ett fullastat containerfartyg
glider genom de nya jätteslussarna en bit från besökscentrumet.
Vi besöker också Panamas biodiversitetsmuseum. Här
berättas en fascinerande historia om hur denna lilla landmassa påverkat jordens
öde. När Panamanäset reste sig ur havet för ca 40 miljoner år sedan förbands
inte bara två kontinenter som hade varit skilda av oceanen i hundratals
miljoner år. Det klöv också världshaven, och skiljde Atlanten från Stilla
Havet. Utan inflödet från Stilla havet blev Karibien snart saltare vilket
kickade igång Golfströmmen, och med den ändrades hela det globala kretsloppet
av havsströmmar till det som vi har idag. Detta fick stora effekter för det
globala klimatet. Afrika som varit täckt av täta skogar, drabbades av torka och
de första aporna började klättra ner från träden och ut på de nybildade
savannerna. Ja, man kan faktiskt hävda att människorna inte hade funnits om det
inte vore för Panama. I en glasmonter presenteras ett litet urval av de
djurarter som upptäckts och dokumenterats av människan under 2000-talet. Man
hade kanske väntat sig några obskyra småkryp, men här trängs stora fåglar och
ormar till och med ett däggdjur (en typ av sengångare) vars existens
mänskligheten inte kände till för några år sedan. På en display visas storleken
på jordens mänskliga befolkning. Likt en digital skylt som förkunnar
börsnoteringarna ser man en ständigt ökande siffra lysa rött. En skylt
förkunnar att detta är det största hotet mot planetens artrikedom. Där finns
också en liten utställning om museets upphovsman tillika arkitekt Frank Gehry
(Kanske mest känd för Guggenheimmuseet i Bilbao). Varför valde han att bygga
museet här? Brasilien har ju ännu större biodiversitet. Frågar en guide
retoriskt. Kanske för att hans fru var från Panama.
Vår seglats till Colombia utgår från Puerto Lindo,
en mycket sömning liten by på den karibiska kusten. Senior Hans, en äldre holländare
driver en liten restaurang för seglarna som lägger till med sina båtar i
naturhamnen. Förutom restaurangen finns här i princip ingenting. På en liten sandplätt
till strand ligger en fet gris i en grop och blickar ut över det karibiska
havet. En liten tienda som säljer öl och snacks utgör hela den slumriga byns
kommers. Vår kapten, argentinska Sebastian åker iväg för att stämpla våra pass
hos immigrationen. Under tiden åker vi ut till en ö i bukten och badar. I
solnedgången är det så dags att borda skeppet, en enorm katamaran i oborstat
aluminium. Vi är tio passagerare som installerar oss i de rymliga kabinerna i
skroven och lägger oss i de stora näten och spanar på stjärnorna i fören medan
vi puttrar ut i mörkret.
Nästa morgon när vi vaknar ligger skeppet för ankar
ute i San Blas arkipelagen. Små paradisiska sandrevsöar med primitiva palmbladshyddor.
Öarna är bebodda av Kunafolket, som mer eller mindre försöker bebo varenda liten
sandplätt bland de 300 öarna. Annars är de rädda att någon ska ta öarna ifrån
dem. De har generellt väldigt lite till övers för de övriga panamanerna. Vissa
tar gladeligen emot turister på öarna i utbyte mot en slant, medan andra starkt ogillar turisterna. Det beror på vilka som bor på ön just för stunden om man kan besöka dem eller ej, för många familjer har roterande scheman likt släkt ägda sommarstugor i svenska skärgården, och man vet inte om morbror Hulhu tycker om turister.
På en ö en bit bort ser man ett något mer stabilt
snickrat hus. Det är en bar berättar kapten Sebastian. Och kl 10 på morgonen
känner sig hela passagerarskaran mogna att åka dit. Det visar sig snart att barägaren
har bott i Sverige och inte nog med det han hade en lägenhet i Solna, på
Råsundavägen (!) och nu träffas vi på en liten sandplätt på andra sidan jorden.
Världen är allt bra liten. Några fiskare kommer förbi med sin båt. De har
fiskat hummer, som vi köper direkt från båten. De klolösa färggranna humrarna
kravlar omkring bland våra nakna fötter på verandan ute i havet, medan vi
spelar kort och dricker öl. Någon som inte är glad över humrarna är vår kapten
Sebastian när han plockar upp oss några timmar senare. ”Varför köpte ni
humrar?” ”tror ni inte att jag skulle köpa humrar till er?” ”Jag köper alltid
humrar till mina passagerare!” muttrar han lite surmulet.
Nästa dag skiner solen från en klar himmel medan vi
glider vi runt mellan paradisöarna. Snorklar bland koraller och vrak. Steks av
den brännande solen och svalkar oss i det blåa salta havet. När vi har druckit upp den medhavda ölen på båten
simmar vi in till närmsta ö och dricker upp deras öl i solnedgången. Så börjar
vår färd över till Colombia. Vi hissar seglen och styr ut mot det öppna havet. Efter
bara några timmar hänger Henrik över relingen och spyr. Något han inte är ensam
om på båten. Han tar sjösjukan som en man. Spyr och går vidare i livet.
Överfarten till Cartagena tar nästan två dygn. Plötsligt inser man hur stora
haven kan vara när den lillfingernagel-korta sträckan på världskartan visar sig
vara ändlösa horisonter av hav. Vi är inte helt ensamma ute på havet. Redan nästa
dag får vi oväntat besök vid lunch när ett gäng små delfiner simmar ikapp vårt
skepp och lekfullt hoppar framför fören. Vi kan betrakta dem på bara någon
meters avstånd när vi ligger i näten i Katamaranens för. På morgonen på Hannas
30e födelsedag glider vi så sakta in i Cartagenas hamn. Nytt år ny kontinent:
Sydamerika!
