5 - 6 Mars (Agra & Fatehpur Sikri)
Vi vaknar upp till
tågets tutande och män som gör sin morgontoalett utmed banvallen. (Alla med varsin vattenflaska i näven, vad använde man före plastflaskans intåg?) Väl framme i
Agra tar vi in på ett hotell i stadens gamla kvarter. Från vår
taktoppsrestaurang har vi kanske Agras bästa utsikt över stadens legendariska
underverk. Taj Mahal är så ikoniskt, ett sånt där ställe som var och en har
en relation till redan innan hon besöker det, bilden är som inbränd på
hornhinnan sen en var liten. Och nu ser vi praktverket bara några hundra meter bort
medan vi äter lunch! Närmre kommer vi dock inte. En nöt-surprice-masala
tvingade nämligen fram en oplanerad vilodag. Istället får vi blicka ut över staden från
vår takterrass, och se familjerna flyga sina drakar från hustaken i
solnedgången medan vi dricker öl med några trevliga typer. (Man blir alltid lika
förvånad när man sitter på en takterass i Indien och snackar med en artsy afrikanska med brittisk accent som plötsligt övergår i bred skånska ”Jag måste kissa, får jag låna er
toa?”).
Nästa morgon är vi
uppe i ottan. Vi smyger ut genom stans mörka gränder för att vara först genom
portarna till Taj och kanske få ha underverket för oss själva om blott för en kort
stund. Biljettkontoret är inte öppet. Taj Mahal har de väldigt precisa men
samtidigt hopplöst oklara öppettiderna mellan "soluppgång och
solnedgång" så vi får sörpla vårt morgonchai i gryningen medan köerna
byggs upp.
Så öppnas portarna
äntligen och vi får gå in. Soluppgången målar himlen i en solfjäder av ljus och färger och vi har svårt att slita oss från skådespelet, men snart förförs vi också av Taj Mahals skönhet som redan paralyserat turisterna runt omkring oss i stela selfiesmil. Det pågår reparationer på tre av de fyra minareterna
som omger palatset, men det gör inget. Det är fantastiskt fint ändå. Det är
något med proportionerna och den milda vita marmorn som gör det så behagligt
att vila ögonen på. Och när man kommer närmre ser man vilket hantverk som
ligger bakom de ändlösa blomsterdekorationerna i halvädla stenar. Tänk att ett mausoleum blivit känt som kärlekens palats!
Efter en sen frukost uppe
på takterassen beger vi oss till nästa världsarv, Agra fort.
En bjässe i brinnande röd sandsten vars krinoliner kantar den slingrande
floden. Detta var en gång hjärtat i stormogulernas rike. Fortet började byggas på 1100-talet, och fick sina
röda murar av Akbar den store på 1500-talet och användes som militärförläggning
av britterna in på 1900-talet. Men de pampigaste delarna är från sent 1600-tal och
byggt av Shah Jahan (Akbars sonson) samma man som lät uppföra Taj Mahal som
gravpalats till sin älskade hustru Mumtaz Mahal.
Här är också plats för
intriger, så vi tar en paus och drömmer oss tillbaka till "Se och
hör" i stormogulernas rike i mitten av 1600-talet. Shah Jahan är stormogul och styr över ett av världens största, och tveklöst
världens rikaste kungadöme. Hans älskade hustru Mumtaz dör i barnasäng när hon
skall föda deras fjortonde barn, och Shan Jahan blir förkrossad. Han vill visa
världen hennes storhet och skönhet, få alla att förstå hans förlust, så han sätter igång att
bygga ett gravpalats utan dess like. Shah Jahans nya livsprojekt tar mer och mer
av hans energi och rikets angelägenheter börjar komma i andra hand. Ur detta
maktvakuum växer en kamp om tronföljden fram mellan hans två äldsta söner
Dara Shikoh och Aurangazeb. Att den mer liberala Dara både var äldst och faderns favorit
hjälpte inte när det kom till kritan. (läs slagfältet). Aurangazeb, som
spenderat hela sitt liv på krigande fot, besegrar sin bror (som aldrig var en god
fältherre) och för att säkra sin makt låter han spärra in sin far i Agras röda
fort.
Vi kliver ut på balkongen där Shah Jahan ska ha spenderat sin sista tid i
fångenskap. Det är perfekt utsikt mot Taj Mahal, hans livsverk, där hans älskade vilar och numer även han själv.
Aurangazeb ägnade
sedan resten av sitt liv åt sin favoritsysselsättning, att fanatiskt kriga mot
de hinduiska rikena i söder. För att inte få de så långt till slagfälten lät
han flytta huvudstaden från Agra till en nygrundad stad som han ödmjukt uppkallade
efter sig själv; Aurangabad. När så Aurungazebs fru gick bort undrade hans son
Azam Khan varför inte hans mamma fick ett lika fint mausoleum som hans farmor hade
fått? (Han var uppenbarligen en mammas pojke) Så Azam satte igång att bygga ännu
ett gravpalats, nu i den nya huvudstaden. Kanske sneglade han lite för mycket på
farfars Taj Mahal, för om det funnits copyrightlagar i Indien på 1600-talet
hade han legat risigt till. Tyvärr räcke inte statskassan riktigt till trots
att den skrapades bar till botten, och resultatet blev, även om det är ståtligt,
ändå blått en blek kopia av dess förebild.
Aurangazeb själv avskydde
gravmonumenten och hade som högsta önskan att få begravas i all enkelhet utan
palats i marmor. Vi besökte hans grav utanför Aurangabad, ironiskt nog ståtligt
dekorerad med marmor (en gåva från Hydrabad förklarar den blinda guiden). Aurangazeb
styre markerar också början till slutet på det stora Mogulriket. Hans
erövringskrig gjorde att riket nådde sin största utbredning, men hans intolerans,
framförallt mot de många hinduerna i hans rike, ledde till inre
splittringar och uppror. Och snart var blott, av det en gång så stora Mogulriket
bara en liten munsbit kvar, som britterna i Ostindiska kompaniet glupskt
slukade.
Slut på
historielektionen (nästan).
Vi plockar upp våra ryggsäckar och hoppar på en buss
till Fathpur Sikri. Här finns lämningarna ifrån ännu en av mogulernas fd huvudstäder,
och (ja ni gissade rätt) ännu ett världsarv. Det var Akbar (farfar till Shah Jahan) som lät uppföra palatset och staden år 1571, men den blev övergiven bara
14 år senare. Exakt varför vet man inte, kanske var det problem med vattenförsörjningen,
eller var det kanske p.g.a. spöken? Vem vet?
Vi blir upplockade på
busstationen av en väldigt pratglad kille vid namn Adil som utlovar
fint billigt boende med vacker utsikt bara fem minuter bort. Vi följer honom i
rasande fart upp mot världsarvet, och vandrar rakt in i en soptipp. Lätt
chockad, halkar Hanna i sina flip-flops och rasar rakt ner i skiten (på sina två stackars fingrar som mosades som vandrande pinnar under en elefant). Utanför moskén och
palatsets murar bökar grisarna runt i högar av sopor och ungarna sitter och
skiter i rännsten, när vi traskar förbi. Den mustiga lukten
av bajs och solstekta sopor sticker i näsan när vi viker av från soptippen och
in på en väg. Vi har nu vandrat för långt för att orka gå tillbaka (det var
inte 5 minuter), så vi tar in på hotellet, som ändå, det får man ge dem, har en
fantastisk utsikt. Uttar Pradesh slätter liknar nästan Toscana, vem hade kunnat
ana?
Vid moskén blir vi attackerade av alla som vill prata med oss, guida oss, ta en selfie, sälja något eller bara okynnes störa lite. Vi flyr tillbaka genom soptippen till hotellet. Där väntar Adil, han vill också prata, och
prata det gör han, så mycket att man inte får en syl i vädret, än mindre kan tänka
klart. Vi flyr in på hotellrummet, äntligen en fristad! Bara få en minut för
sig själv. Knack knack! Det är Adil som knackar på dörren, får han komma in?
Han vill att vi ska hjälpa honom att kolla hans e-post, visst kan vi det,
medger vi resignerat. Vi får läsa hans mail högt för honom för han kan inte
läsa själv. Men berätta hjältesagan om hur han och mailvännen träffades det kan
han. När dörren äntligen stängts vågar vi inte komma ut igen och ber att få
middagen serverad på rummet.
