18 - 20 Mars (Jaisalmer)
Jaisalmer ligger som
en sista utpost innan öknen och gränsen mot ärkefienden Pakistan. De spända relationerna mellan Indien och Pakistan
gör att man utöver det gamla ökenslottet
också finner en av Indiens största militäranläggningar i staden. Samma dag vi
anländer, kommer även premiärminister Modi till stan, för att titta på sina
fina kanoner. (Vi lyckades ju sammanstråla med honom i Varkala också) utanför
staden ligger Indiens största skjutfält. Förutom Volvo, är förresten Bofors ett
av de svenska företagen som är bekant för, åtminstone den äldre generationen
Indier som minns 80- och 90-talets utdragna Boforsskandal, då den hittills
största politiska korruptionshärvan i Indiens historia avslöjades.
Förutom militärer
flockas här också turister för att få lite orientalisk ökenmagi. Men det börjar
redan bli så varmt att det avskräcker de stora turistströmmarna. För även om
sommaren inte riktigt kommit än, är dagarna obarmhärtigt varma. Ca 40 grader i
den nästan obefintliga skuggan. Just nu lider stora delar av Indien av en av de
värsta värmeböljorna på flera år.
Jaisalmer, "Den
gyllene staden" är egentligen grågult sandfärgad. Och det gamla fortet ser
mer ut som ett förvuxet sandslott som reser sig ovanför stadens små sandfärgade
hus med ”karvarglädje” (rikt utsmyckade sandstensfasader som påminner om svensk
snickarglädje och punchverandor). Fortet och palatset var fram till 1971
maharadjans privata egendom, tills Indra Gandhi på 70-talet började begränsa
prinsarnas makt. När Maharadjan fruktade att staten skulle beslagta fortet lät
han öppna dess portar och lät folket flytta in. Snart bodde fler än 3000 inne
bland de trånga gränderna i fortet och det blev politiskt omöjligt att
expropriera det och slänga ut alla på gatan. Följden är att det än idag 45 år
senare fortfarande bor 3000 "ockupanter" inne i fortet som varken
betalar vatten el eller hyra. Det bjuder Maharadjan på. Detta arrangemang
visade sig dock lite problematiskt, då fortets dräneringssystem inte var
anpassat för så många människor. Vattnet började helt enkelt spola bort
finmaterialet i vallarna bakom fortets murar. Problemet blev värre när turismen
peakade på 90-talet och det blev populärt att övernatta inne i fortet vilket
bidrog till ännu fler flitiga vattenkonsumenter. Idag finns ett pågående
program för restaurering av fortet, men många av murarna ser allt lite ledsna
ut. Men det hindrade oss inte från att spendera en av nätterna innanför murarna
i ett gammalt Haveli. Där sittandes på några madrasser på muren under månens
sked fick vi höra en 20-årig tyskas osannolika berättelse om hur hon fått en
budget på 3000 euro att räcka till närmare 2 års resa runt om i världen från
Sydamerika, genom halva Afrika och nu Indien genom att lifta, couchsurfa och dra
nytta av Venezuelas hyperinflation.
Inne i fortet som har
vissa likheter med Gamla Stans turistgränder hittar man också ett komplex av
Jaintempel. Jainismen som är en av de många religionerna i Indien (vid sidan av
hinduism, islam, kristendom, sikhism, buddhism…) ser allt liv som heligt, så
förutom att vara strikta vegetarianer undviker de även alla typer av animaliska
produkter, så som läder (vilket inte är tillåtet i templet). Prästerna går till
och med runt med en borste framför sig för att sopa undan småkryp som annars
lätt kan mosas under en fot. Templen är vackert utkarvade i sandsten och
kryllar av statyer av Mahavira, en prins med påtagligt markerade ögonbryn som
mediterade och blev allvetande (Jainismens motsvarighet till Buddha).
Men det är kamelturerna
som är big business, och nästa alla i staden gör nästan vad som helst för att få
ta med dig ut på en skumpig ridtur ut i ödemarken. Själva blir vi lite matta av
alla turförsäljare och går till en rekommenderad arrangör.
Tharöknen bjuder inte
på storslagna vidder av sanddynor utan snarare ett stenigt lågbevuxet landskap.
Spår efter andra ökenexpeditioner (läs vattenflaskor och öllådor) samt
vindkraften som ståtligt snurrade på håll hjälpte till att förta lite av
ökenmagin. Efter några timmars skumpande har vi ändå hittat några små
sanddynor, där vi slår läger för natten.
Vår kamelförare
berättar om hur han fick pengar från en fransk kvinna för att åka till Delhi
och gå på datorkurs. Han hatade storstaden, människor och trängsel, och flydde
tillbaka till öknen efter två dagar. Här trivs han med sina kameler, och lever
sitt drömliv, att ta med turister till öknen.
