Efter hundra dagar i Indien känner vi att landet har lämnat bestående intryck hos oss. Vi har därför ett behov av att sammanfatta våra upplevelser. Den indiska gatubilden låter sig inte beskrivas lätt. För gatan är som ett Indien i miniatyr och är precis som Indien i övrigt ofattbart och ogreppbart och obeskrivligt. I Indien möts det moderna med det uråldriga, det grandiosa med de sorgsna och vidriga. Ingenstans finns en sådan färgrikedom skönhet sådan livsglädje så nära de smutsiga. Indien är ett kontrasternas land och det är allt på en gång.
Jag ska därför här göra ett försök att dissekera
den indiska gatumiljön. Plocka isär den i sina beståndsdelar för att ge en så
målande bild av den indiska gatan som möjligt, om än splittrad.
Den indiska gatubilden vore ej komplett utan:
Kossorna.
Att kor är heliga i Indien har man fått lära sig
sen var liten men att de också är gatans okrönta kungar till och med i
miljonstäderna fick man däremot inte lära sig. Här vandrar kossorna (med
betoning på plural) fritt på gatorna. De har också alltid förkörsrätt mot övriga
trafikanter som glatt väjar för kossorna mitt i vägen. Man blir inte ens
upprörd när en ko blockerar vägen och skapar en trafikkö. Vad ska man göra?
Kossorna har ju alltid varit här på gatan. Det var ju faktiskt här före
tuktukar och minibussar. De äter allt vad de kan komma över: skräp, papper,
plast och kompostrester. Och de bajsar. Föreställ dig en utsträckt kohage och
tänk hur många välformade blaffor som breder ut sig i det gröna gräset. Tänk nu
att den vida hagen är ihopträngd i ett antal snäva gator och gränder, men
blaffornas antal är oförändrat. Kort sagt, det lönar sig helt enkelt att se var
man sätter fötterna på den indiska gatan. Men kossorna är heller inte ensamma i
den indiska gatufaunan. O nej, i miljonstäderna trängs de med elefanterna,
kamelerna, åsnorna, getterna, aporna, värphönsen, råttorna, och de herrelösa
hundarna. En promenad på den indiska gatan är ofta minst lika djurrikt som ett
besök på Skansen. (Fast färre sälar då förstås).
Skräpet
Den totala avsaknaden av papperskorgar är ett påtagligt
fenomen för en tillrest svensk. Det riktigt svider i det svenska miljöhjärtat
när plastpåsen slängs direkt på gatan. Och det gör den. Tillsammans med
petflaskor, tidningspapper, matrester, cigarettfimpar, trasiga skor och kläder,
pappmuggar, kompost, möbler, trä. Allt. Vad som händer med allt skräp är
oklart. Viss mängd äts definitivt upp av kossorna, men knappast allt. En del
soppas också upp i små prydliga högar och bränns direkt på gatan. Ibland fylls
näsborren av skarpa luften av bränd plast innan man får syn på den pyrande
högen. Men detta kan knappast heller ta hand de mängder som varje dag tillförs.
Det måste finnas något för mig okänt system för att forsla bort allt skräp som
ständigt slängs på gatorna, annars skulle man snart vada i sopor. För vada gör
man inte riktigt, men skräpigt, det är det.
Avsaknaden av privata sfärer
Kanhända är många svenska ur ett globalt perspektiv
något av asociala enstöringar. Vi tycker om att hålla avstånd och förväntar oss
att ingen skall sätta sig på bussätet intill när det finns helt lediga
stolsrader en bit bort. Sverige är ett stort land med liten befolkning, Indien
är ett stort land med enorm befolkning. Och en sådan sak som en okränkbar
privat sfär som ingen överträder kan man helt enkelt inte unna sig. Man får
bara bita ihop när någon skrev pressas smärtsamt nära ens ansikte i den till
bristningsgräns packade bussen, eller när du känner en lätt andning i örat när
någon tittar nyfiket över din axel. Eller när folk spänner ögonen i dig på
tåget och stirrar på dig oavbrutet och intensivt i många minuter i sträck. Det
är inget illa menat, det är bara så man gör. Men denna totala personliga
nakenhet betyder inte att du får visa dina känslor offentligt. Kyssar kramar
eller bara hålla hand kvinna och man kan uppfattas som utmanade och stötande.
Hur jobbigt detta än kan vara har den här totala
offentligheten också har sina fördelar. Du känner dig väldigt sällan otrygg i
Indien. Och en av anledningarna till det är att du ständigt är iakttagen av ett
otal ögon som ser om det händer dig något och som ser och bevakar alla i din
omgivning.
Rännstenarna
Hemma i Sverige är samhällets nervsystem av
ledningar och kloaker oftast så prydligt undangömda att man lätt glömmer att de
finns. I Indien däremot är de ibland brutalt blottade. Utmed gatans sidor går
öppna rännstenar och kloaker, delvis täcka av betongplattor. Men det gäller att
se upp (eller ner) för rätt som det är så saknas det en platta, vilket lämnar
ett gapande hål för alla ouppmärksamma fötter. Dagvattendikena är inte de enda
synliga livsnerverna i staden. De luftburna elledningarna som möts uppe i
trästolparna ser ut som ett garnnystan som blivit omsorgsfullt ihopnystat av en
kattunge till ett oupplösligt trassel.
Trafiken
Vilken gatubild rymmer inte trafik? Men även på den
här punkten saknas helt måttfullheten, istället är det mångfalden kreativiteten
och glädjen man slås av. Tuktukar (eller indisk Ferrari) finns överallt och
surrar runt som små insekter runt kring de avgaskräkande bussarna och
lastbilarna. Både tuktukarna och skruttiga lastbilar byggs om och dekoreras med
så mycket glänsande krom och glada sprakande färger som möjligt. Här är det
utsidan som räknas, och ett extra Mercedes märke på grillen är aldrig fel. På
gatan trängs de med cykeltaxis, oxdragna kärror, skotrar. Handdragna vagnar,
traktorer och minibussar. Och så motorcyklar, speciellt de licenstillverkade
Royal enfield, som med ett mäktigt puttrande glider förbi med glittrande krom
detaljer. Bilarnas grillar är ofta utsmyckade med små turbringande små knippen
av lime och chili eller blommor för att skydda föraren mot den dödliga
trafiken. (Detta är betydligt mer populärt än användandet av säkerhetsbälten.)
Inne i bussarnas framrutor händer det att man ser en koranvers bredvid en
Jesustavla och ett porträtt av Shiva. Varför vara kräsen, när man kan gardera
sig?
Ofta packas gatan tjock av trafiken, och det
behöver väl knappas påpekas att katalysatorer inte är så vanliga som i Sverige.
Tjocka brunsvarta moln öser ut ur avgasrören och in över fruktstånd, lekande
barn och pågående matlagning. Men motorerna stänger man gärna inte av under
tomgång. Istället använder man tutan. Tutan ja, jag har nämnt det tidigare, men
tutandet i alla dess öronskärnade nyanser utgör huvudspåret på den indiska
gatans soundtrack. Och den går ständigt på repeat.
De röda spottloskorna
Det är inte blodfläckar du ser på vägarna. Även om
man lätt kan tro det efter att ha betraktat indiska trafiken. Det du ser är
spottloskor. Att de är röda kommer sig av vanan som många indier har att tugga
Paan. Paan är en är kombination av betel leaf och areca nöt, som tuggas med,
eller utan en uppsjö av tillsatser så som tobak eller kryddor. Paan är starkt
beroendeframkallande, har en avdomnande och avslappnade effekt och är kraftigt
cancerogent. Låter det bekant? Inte helt olikt cigaretten som är mer vanlig i
den svenska gatubilden. Och precis som cigaretten ofta ett oönskat inslag. På
många håll visar skyltar att det är förbjudet att tugga paan, för man vill
slippa de röda loskorna. Men de röda loskorna är och förblir en viktig del i
den indiska kulturen. Så rygga inte tillbaka om du möts av ett blodrött leende,
eller rosslig slemharkling följt av en spottloska. Man kan utgå ifrån att man
själv helt omedvetet gör saker som uppfattas lika ofint i deras ögon.
Whallorna - gatuförsäljarna
I Indien har supermarketkonceptet inte slagit igen
på bred front ännu. Istället för en affär som har allt, finns här tusentals
affärer... som förmodligen har allt. I små hål i väggen sitter farbröder med
ett gäng plastburkar framför sig och små snackspåsar hängande över huvudet i
långa band från taket. Och oavsett vad du frågar efter kan du ge dig tusan på
att de bara kan skruva upp locket på en av dessa plastburkar och dra fram det
du söker. (Vi lyckades köpa en tub Superlim av en godisförsäljare.) Även om du
kan fynda allt mellan himmel och jord i dessa små hål i väggen sker den mesta
kommersen ute på gatan. Följden blir att gatan helt saknar skyltfönster, deras
existens är helt överflödig då mångfalden av produkter bjuds ut direkt på
gatan. I korgar eller på dukar på marken breder sortimenten ut sig och i de
överfulla vagnarna som rullar på cykelhjulstunna ekrar. Högar av mogen frukt,
nyplockade blommor, verktyg, lerkrus, kläder, stora jutesäckar med ris, torkad
frukt, och kryddor... Och mer kryddor. Glittrande berg av små mässingskar för
puja. Paan-försäljarna som sitter med korslagda ben i sina små hopfällbara
väggskåp fyllda med uppvikta blad och kryddor. Alla dessa försäljare går under
benämningen whalla, som i frukt-whalla, chai-whalla osv. (ungefär som gubbe i
korvgubbe) Och du kan inte gå långt utan att stöta på dem.
Uteserveringarna
Uteserveringar är kanske inte rätt ord, för detta
rör sig inte om dukade bord med stolar, utan små enkla bänkar eller låga
plastpallar där man kan slå sig ner när man dricker sitt te eller får sig en samosa.
Det är inte bara serveringen som flyttat ut på gatan utan hela restaurangköket.
Över fräsande gaslågor gräddas bröd och i stora kar med rykande flottig olja
friteras alla möjliga läckerheter. Vada pav och kachori är två favoriter. De
sköljs ner med färskpressad fruktjuice, eller sockerrör eller nykokt sött
kryddigt mjölkte, serverat i små höga glas. Där finns också Kulfi, den krämiga
glassen och andra sötsaker som drypande orangea sockerkringlor. Färdiglagad mat
i alla dess former är ständigt närvarande i Indien. Och god mat är det. Indien
kan snart vara det första landet i världen vars matkultur blir ett världsarv.
Och du kan njuta av det där mitt på gatan.
Dammet
Även om gatorna är asfalterade finns en omotiverad
mängd grus, sand och damm på alla gatorna. Detta tillsammans med avgasernas
partikeldimmor skapar ett virvlande moln av damm som sveper in hela gatan.
Gatuförsäljarna försöker binda lite av dammet genom att kasta små vatten hinkar
runt deras stånd, men det är naturligtvis en tillfällig lösning. Snart virvlar
luften tjock av damm pånytt. När du kommer hem på kvällen och tar dig för
pannan upptäcker du att dammet från gatan och svetten laminerat dig i en tunn
heltäckande film av svart smuts. Och skulle du råka titta ner i näsduken efter
att du snutit ut dagens damm ur näsan, kan du ge dig på att duken svart.
Skuggorna
Den stekande solen är en ständig följeslagare i
Indien på sommaren. Den skapar en skarp kontrast mellan den svala skuggsidan
och den obarmhärtiga solsidan. Och värmen sätter också sina spår hos dig som
betraktare och alla i din omgivning. Svetten klibbar tröjan tät mot torson, och
du kisar med ögonen för att ta in alla synintryck. Samtidigt som värmen gör dig
trött och slö skapar det något otåligt inom dig. En känsla av att du vill fly
bort till en sval viloplats. Värmen förslöar också alla i din omgivning, och
tvingar så fram nödvändiga paraplyer, markiser, arkader och andra påhitt för
att trolla fram det välsignade skuggorna.
Tiggarna
Få länder i världen har så många miljardärer som
Indien, men inget land har heller lika många fattiga och trasiga människor.
Många samlas på gatorna, helt enkelt för att de inte har någon annanstans att
ta vägen. Nu är ju tiggare inte längre ett ovanligt inslag i Sverige, men att
ställas inför detta utbredda armod gör något med dig. Du känner medlidande,
skam, frustration, och tillslut uppgivenhet. Men när ett litet barn med
smutsiga kinder och trasiga kläder rycker dig i armlästen och du möter dess
djupa mörka ögon, som inte utstrålar sorg, eller ilska, utan bara en oändlig
tomhet. Då rotar du fram en liten sedel ur väskan och räcker fram till den
lilla smutsiga handen, Och känner dig inte ett dugg bättre till mods.
De heliga altarna
Indien är en spirituell världsmakt. Här kan allting
vara heligt, och det är aldrig långt till helgedomarna. Och vilken mångfald
sen. Moskéer, kyrkor, Jain-tempel, buddhist-tempel, sikh-tempel och så de
hinduiska templen då förstås (med betoning på plural). I Europa och Sverige
måste man ofta åtminstone öppna en dörr för att komma in i de heliga
byggnaderna, men i Indien är det ofta en öppen port. Men det räcker
naturligtvis inte bara med dessa tempel. Det vore ju opraktiskt om du tvingades
gå till en speciell byggnad bara för en bön eller ett spontant eftermiddagsoffer.
Därför finns heliga gudaaltare överallt. I hemmens alla rum och naturligtvis på
gatan, som ett slags drive-in tempel, där förbipasserande kan tända lite
rökelse, eller smeta en färgklick på den lilla gudastayn. Men även om du inte
uppsöker dessa små altare blir du inte utan religiösa upplevelser. Ibland
kommer det bara fram en man som uppger sig för att vara präst och ber om att få
välsigna dig. Och när han efteråt ber om pengar säger du bara "I don't pay
for PUJA"
Lukterna
Eftersom allt sker ute under öppen himmel utan
avgränsade väggar, rymmer den indiska gatan livets alla lukter. Där finns de
ruttnande sopporna, kobajset och de öppna kloakerna och avgasernas petrokemiska
odörer. Men så går du förbi ett blomsterstånd och nosen fylls av de ljuvligaste
dofterna, gatan blir en blomsteräng. Eller te-whallan som bereder en ny sats
masala te med rikligt med färsk ingefära, nejlika och kardemumma. De puttrande
frityrkittlarna producerar en tjock lukt av matolja. Från de små altarna
strömmar rökelse. Ibland är det så intensivt att det är som att vandra genom
Åhléns parfymavdelning. Vad man än tycker om det lämnas ingen näsa likgiltig
inför den indiska gatan.
Fulla huvuden och huvud i svaj
Den som bär något i Indien, och de gör de flesta,
bär det på sitt huvud. För en svensk som är ovan vid att huvudet kan utför
kroppsligt arbete känns det nästan parodiskt när en man vandrar förbi med vad
som ser ut som helt hushåll på huvudet. Ett annat fascinerande fenomen är ett
karaktäristisk kroppsspråk. Indierna sätter ofta huvudet i en vobblande
självsvängning, som om huvudet var helt frikopplat från halsen och övriga
kroppen. Det kan betyda ungefär vad som helst beroende på sammanhanget, Ja,
nej, vet inte, jag vet, förstår precis, du har så rätt så, eller du vet inte
vad du pratar om. Du får helt enkelt bara gissa.
Färgerna
När du begrundar ett fotografi från Indien, där
lukter, dam och oväsen är osynligt är det just färgerna som är det mest
iögonfallande. De finns nästan överallt och de lyser i dagens skarpa solljus.
Kvinnornas saris som ser obegripligt rena ut i den dammiga luften. Fruktståndens
fulla palett av färgskalans kulörer. De rikligt utsmyckade tuktukarna och lastbilarna.
Blommorna, noggrant uppträdda på tråd i vackra mönster. Templens färgsprakande
fyrverkerier. Alla dessa färger står i så skarp kontrast mot den skitiga och
grå fonden som den smutsiga gatan utgör. Det är kanske det som gör dem så
klara?
Avsaknaden av trottoarer
I Sverige så är gatumiljön strikt geografiskt
uppdelat efter sin funktion. Här är butikerna, där är deras uteserveringsyta.
Här är trottoaren där man går och där är cykelbanan där man cyklar. Där ute i
gatan kör bilarna i sina prydliga körfält och där vid övergångsstället korsar
man gatan. Så icke i Indien. Här är gatumiljön mer anarkistisk (eller
demokratisk beroende på hur man ser på det). Utrymmet räcker inte till för att
dela upp den mångfald av funktioner och aktiviteter som ryms på den indiska
gatan därför får man helt enkelt dela på det utrymme som finns. En trottoar kan
bli en soptipp, en cykelbana kan bli en restaurang, ett körfält kan bli en
kohage, ett övergångsställe kan bli en marknadsplats, En parkeringsplats kan
bli, en cricketbana. På den indiska gatan är allt möjligt.
