17 - 30 April (Pokhara, Annapurna, Bandipur & Kathmandu)
Vi har ett foto från
en väldigt vacker sjö hängandes hemma i hallen, där man ser färgglada båtar på
en spegelblank sjö, med blå berg i fjärran. Fem år senare på samma plats var
det knappt så att vi såg bergen på andra sidan sjön, än mindre de snötäckta toppar
som vanligtvis ramar in Pokhara. Redan i Chitwan blev vi varnade att sikten var
riktigt dålig i bergen. Men vi var ändå fast beslutna att satsa på en ABC-vandring
till Annapurna Base Camp. Vi hade ju ändå tio dagar på oss med hopp om bättre
väder. Så vi bunkrade ny ryggsäck, vandringsstavar och andra bra att ha saker i
några av Pokharas oändligt många sportaffärer med nästintill identiskt lika
utbud av kinesiska piratkopior. I Pokhara finns också en utomhusbiograf, dit
Hanna tog sällskap med en yogatjej vi mött i Chitwan. Kvällen spenderades
kurandes under en filt med en spetsad varm choklad och tittade både på regnet
som vräkte ner över sjön och en märklig domedagsfilm om världens förfall. Nästa
morgon vaknade vi extra tidigt och packade det sista inför turen. När vi klev
ut i trädgården möttes vi av en härlig syn. Nattens regn hade gjort underverk,
solen sken från en klarblå himmel och där var plötsligt bergen! Hanna bröt ut i
ett jubeltjut.
Med kvinnlig list och
3-månaders-prutande-i-Indien-skills lyckas Hanna få till ett riktigt bra pris
på taxifärden ut ur stan. Vår chaufför berättade att turismen nu börjat
återhämta sig efter jordbävningarna förra året men att Pokhara egentligen hade
drabbats hårdare av det bränsleembargo som Indien utsatt landet för. För någon
månad sen hade priset på vår taxiresa varit det tiodubbla. Det var fortfarande
dyrare med drivmedel och köerna ringlade fortfarande långa vid pumparna. Men
långtifrån lika illa som för några månader sen då det rådde akut brist. Nepal,
som får i princip all sin import via Indien, hade kommit i onåd med grannen
kring de ändringar i konstitutionen Nepal var i färd med att genomföra. I
november 2015 ströp Indien bränsletransporterna till landet. Man kan tycka vad
man vill om politiken, men att införa ett embargo på bränsle, mediciner och
byggmaterial mot ett land som kämpar med att återhämta sig efter den värsta
naturkatastrofen i landets historia är hårt, mycket hårt.
Efter nån timme med
blandade vyer av vackra berg, skitiga förorter och grisar i backluckan på bilen
framför var vi framme och vår chaufför pekade ut stentrappan där vi skulle
börja vår vandring upp för berget. För växelpengarna från taxin fick vi ett
färgglatt armband "for luck" från en nöjd försäljerska.
Med förvånansvärt
lätta steg började vi färden upp för den branta trappan. Men så slipper man ju
släpa på tält och förnödenheter när man vandrar i tehusens förlovade land. Utmed
de välanlagda vandringslederna är tehus utspridda på en till två
vandringstimmars avstånd. Tehusen fungerar som små hotell, rastplatser och
restauranger med reglerade menyer och priser, som naturligtvis stegrar ju
längre upp för berget man kommer. Till de lägsta stugorna kan man köra med bil,
och en bit till kan man ta sig med mulor, men till de högst belägna stugorna
måste alla förnödenheter bäras upp, gasolflaskor, mat, byggmaterial och filtar.
Uppe vid baslägret kunde man köpa en stor öl av märket Everest för ca 50 kr.
Men i det priset ingår också att en sheerpa burit den i två dagar för att den
ska nå hit upp. Många vandrare tar ändå med en rejäl packning och anlitar
sheerpor som bärare. De lyfter lätt upp de välfyllda ryggsäckarna och tittar
skeptiskt på alla ergonomiska höftremmar och praktiska spännstroppar. Sedan
lägger de två, tre stora ryggsäckar i en flätad korg som spänner med en band
över pannan och bär framåtlutade på ryggen. Man blir ständig omsprungen av dem
utmed leden när de skyndar förbi en med snabba steg på sina flipflops. Kineser
och koreaner är de värsta säger en bärare vi prata med, för de tar med så tung
packning. Ett koreanskt sällskap hade till och med med sig en full
porslinsservis att äta på (!)
Vi vandrar med lätt
packning utmed bergen när några getesöta getter fick oss att spinna iväg i
drömmar om en framtida getfarm med ysteri och andra bisysslor. Längre fram
längs stigen försökte två barn blockera vår väg för att få tullgodis, men vi
lyckades kittla oss förbi dem och fortsatte uppåt genom en skog. Snart nådde vi
fram till litet samhälle på ett krön. Rosor klättrade upp för husens väggar och
höbalar balanserade upphöjda på små plattformar. På en veranda satt en kvinna
och vävde en väldigt vacker väv i blågröna nyanser. Den var nästan färdig, bara
nån timme bort, Hanna övervägde att vänta in den, men vi var alldeles för sugna
på att vandra vidare för att vänta. Och nu började vyerna bli storslagna. Landskapet
är berusande vackert! Under oss ett frodigt grönt gräs som övergår i blommade
buskar. Nedanför oss böljade gröna risfält i terrasser ner mot dalen och på
andra sidan floden övergår de gröna bergssidorna till en perfekt kuliss av vita
toppar som sticker hål i den klarblå himlen. Vackrast av dem alla var Machupuchere,
med sin tudelade topp, som en fisks stjärtfena.
Ibland måste man bara
stanna och gapa lite. Vi slår oss ner på en sten i skuggan av ett träd, bland
fåglar och syrsor och stirrade hypnotiserade på de vackra bergen mitt i mot oss
och hörde kossors klånkande källor när de rörde sig i bergssluttningen bakom
oss. Pas-to-ral idyll, ekade Hannas mammas röst från barndomens drillningar. Vi
mötte vandrare på väg ut ur parken som var precis lika saliga som vi. De hade vandrat
i dagar utan att se någonting, utom en dimma av moln, förrän nu på sin sista
dag och för oss hade vandringen bara börjat.
Efter bara någon
timmes vandring den andra dagen började Hanna känna sig matt. En timme senare
låg hon till sängs med 40 graders feber vid nästa tehus. Turligt nog lyckades
Hanna bli sängliggandes vid Edens lustgård. Den lilla gården med tehuset ligger
omgiven av prunkande grönska i botten på den djupa dalgången, alldeles intill
den forsande älven. I en liten täppa utanför odlas grönsaker. Gyllene majskorn
torkas på en filt i solen, så frun kan poppa popcorn. Runt husknuten porlade
ett vattenfall dit man kunde gå och duscha sig i det svala vattnet. Förutom den
gulliga familjen som skötte gården bodde här en hund och en katt, hös och
getter, som bara två dagar tidigare fått tillökning. Så Henrik kunde hänga med
Killinggänget och sippa citronte på verandan medan Hanna samlade krafter.
Två dagar senare var
vi påväg igen. Även om vi redan är på hög höjd så är klimatet oföråtande, de
snötäckta topparna ser ut som ett förlovat paradis när vi andar i 30 graders
värme genom skogen. Vi följer leden som zick zackar sig upp för
bergsluttningar, över berg och ner i dalar, och så upp för den brantaste och längsta
trappan man kan tänka sig. Intjänade höjdmetrar går snart förlorade då man
tvingas vandra nedåt igen, men sakta men säkert når vi djupare in i dalgången
och snart kunde man se ända in i hjärtat av Annapurna sanctuary. Nästa dag vandrar
vi vidare uppåt utmed dalens ena bergssida genom bambu- och rodhedendronskogar,
förbi otaliga vattenfall som söker sig ner mot älven. Sista etappen började
landskapet bli allt kargare och på morgonen var det ishalka utmed stigen.
Lagom till ”second
breakfast” på den sjätte dagen nådde vi fram till testugan vid Machapuchares
fot och slog oss ner i solen på verandan och stirrade storögda på de branta
bergssidorna och topparna runtomkring oss. Henrik fick dosera pulverkaffet
själv och tehuspersonalen förundrades över hur mycket pulver han fick ner i
koppen. Hanna njöt av te på torkad mynta och ett friterat tibetanska bröd med
stark riven jakost på. Men vi avböjde de torkade fjärilslarverna som erbjöds
för fantasipriser som bara kineser betalar (men så vad de ju enligt rykten bra
mot ALLT). Laddade begav vi oss av för den sista hala etappen över glaciären
upp till Annapurnas basläger. Höjden gjorde sig påmind och stigen var
förrädiskt hal och blöt, Hanna föll och bröt sin stav men som tur var inget
annat. Molnen tätnande och det kändes som vi knappt tog oss framåt. Men precis
när det började snöa nådde vi äntligen fram till de sista stugorna. Då hade de
mörka molnen redan slukat hela dalen och snart var snöstormen ett faktum. De enkla
stugorna är oisolerade och minusgraderna kröp snart in i vårt rum medan den
vinande vinden skakade den enkla trädörren. Vi bäddade ner oss under ett berg
av filtar och låg och kurade i våra ullunderställ medan stormen rasade utanför.
Nästa morgon när vi
öppna dörren är världen helt vit. Det ligget nästan en meter nyfallen snö på
stugtaken. Snön lyser bländade vit från alla håll och solen skiner klart från
en himmel som är blåare än någonsin. Baslägret ligger som i en gryta nästan
helt omslutet av några av världens högsta berg. Där stod vi på en höjd mitt i
härligheten bland färgglada flaggspel, helt omgivna an Annapurnas makalösa
toppar och det var helt tyst. Plötsligt smäller det till, och en knall rullar
över bergen. Den nyfallna snön har utlöst en lavin och vi kan betrakta skredet
på säkert avstånd. Mäktigt!
Ett litet flygplan kom
surrande och cirklade några varv runt oss och bergstopparna innan det vände
tillbaka mot Pokharas flygplats. För oss var det bara att börja vandra tillbaka
ner genom dalen igen. Vid Jhinu där vi stannade sista natten fanns varma
källor. I botten av dalen intill den brusande älvens strand fanns små utbyggda
bassänger där man kunde låta det ångande vattnet omsvepa ens möra muskler. Med
några kalla öl, i gott sällskap av andra vandrare, omsluten i en lummig djungel.
Kunde inte varit bättre!
