23 Juli - 4 Augusti (
Antigua, Lago Atitlán,
Chichicastenango)
Antigua (egentligen Antigua Guatemala, "Gamla Guatemala") är Guatemalas gamla koloniala huvudstad. Den vackra platsen i en dal omgiven av vulkaner hade dock en baksida. Det var en mycket seismisk aktiv zon. Efter upprepade jordbävningar som ödelade staden, bestämde sig att spanjorerna för att flytta huvudstaden 4 mil bort. Det fick dock den oväntade fördelen att man nästan 300 år senare kan njuta av den pittoreska och mycket turistvänliga gamla staden på bekvämt avstånd från dess moderna stökigare och mindre tilltalande huvudstad. Många kommer till Antigua för att studera spanska, då staden kan skryta med världens billigaste kvalitativa språkkurser. Vi anmälde oss också för en femdagars kurs. Men först bestämde vi oss för att bestiga en vulkan.
Vulkanen Fuego ("eld") är berömd för att vara i ett nästan konstant lågaktivt tillstånd. Och från Antiguas kullerstensgator kan man klara dagar ofta se rökplymer bolma upp från den gröna konen. Och om natten kan man se den röda lysande lavan bubbla upp från dess inre och rinna utmed vulkansidan, om man har tur. Det är en mäktig syn!
Sidnot för den nördige:
Fuego har strobolitiska utbrott (döpt efter den italienska vulkanen Stromboli) vilket är en av de mest explosiva (läs häftiga) utbrottstyperna. Att utbrottet blir så explosivt beror på att mängden kisel (som har en lägre smältpunkt än många andra mineraler) anrikas allt eftersom magman rör sig upp mot markytan. Kisel gör magman mer trögflytande vilket kapslar in och bygger upp trycket hos vulkanens flyktiga gaser. Tills dess att trycket blir så stort att det blåser upp den trögflytande magman. Denna typ av utbrott skiljer sig helt från de kiselfattiga vulkanerna man stöter på Island och Hawaii.
Nåja... Vi bestämmer oss för att klättra upp på vulkanen Acatenago som ligger precis intill Fuego, i hopp om att få bevittna utbrotten på nära håll. Vi blir utrustade med tält, sovsäckar, mat, vatten och varma kläder. Och med de tungt lastade ryggsäckarna blir vi chockade när guiden börjar nästan springa upp för den branta lavasandsbranten. Omgivningen skiftar snabbt allteftersom vi stiger uppåt. Majsodlingarna blir till tät djungel som förvandlas till en lavutsmyckad regnskog, som övergår i dimhöljda barrträd, och mosstäckta kullar. Klättringen är mycket tuff, och vi är helt utmattade när vi når lägerplatsen. Vid det här laget är hela vulkanen insvept i moln så vi kan inte se Fuego, som nu är närmre än någonsin. Men vi hör hur den frustande vulkanen sprakar och dånar genom dimmorna. Våra guider gör upp en eld med de fuktmättade grenarna de hittar på marken. Resultatet blir en rökpyrande eld som folk samlas kring för att äta sina snabbnudlar. Efter den otillfredsställande middagen kurar vi i tältet, och nästan direkt börjar det regna. Efter någon timmes ösregn börjar det regna in i tältet. Den sömnlösa natten blir inte lång. Kl 4.00 är det dags att stiga upp för att göra den sista klättringen till toppen. En huttrande tyska summerar det kollektiva känsloläget i gruppen " om jag inte får se nån lava kommer jag att döda någon!" Och som tur är får vi se en eruption på vägen upp mot toppen. Dimmorna skingras för en kort stund och lava kastas upp ur vulkanen ackompanjerat av ett sprakande dån, likt en enorm gaslåga. Men snart var vi insvepta i moln igen och toppen blev en blåsig, kall och mjölkvit upplevelse. Att ta sig ner med stora springande språng genom lavasanden var desto roligare och fick både humöret och temperaturen att stiga. När guiderna packar ihop tälten blir de tvungna att tömma dem på vattnet. Ur det värst drabbade tältet rinner en hel syndaflod. ”That was my bed”, konstaterar australiensiskan Sara krasst.
Vi stannar i Antigua en hel vecka för att plugga spanska, med var sin privatlärare. Vi brukar inte stanna mer än 2-3 dagar på ett ställe, så detta blir något av ett rekord under resan. Skolan är belägen på en öppen innegård där lärarna sitter mittemot sina elever vid små plastbord i trädens skuggor. Våra lärarinnor, Angela och Lydia är båda är en tvärhand höga. På rasterna kan man köpa tacos, tostados, eller chokobanana (frysta bananer doppade i choklad, helt underbart!) för en mycket liten penning. Spanskan går väl sådär… vi lyckas i alla fall lära oss lite och försöker staplande föra enkla konversationer med våra lärarinnor. Hanna berättar för sin lärarinna att hon läst i tidningen att guatematenskorna är de kortaste kvinnorna i världen. Den korta lärarinnan ser mycket besviken ut och försöker invända. Men Japanskorna då? Är inte de kortare?
Henrik berättar om den europeiska flyktingkrisen och Henriks lärarinna blir storögd när han berättar om hur Sverige försöker hjälpa asylsökande flyktingar med bostad och pengar. Jag kanske skulle flytta till Sverige säger hon. Hon berättar i sin tur om Guatemala som har haft mycket egna problem.
Guatemala utgör sinnebilden för en bananrepublik. Historiskt så har landets ekonomi helt dominerats av United Fruit Company, idag känt under varumärket Chiquita. När den folkvalda presidenten Jacobo Arbenz i början på 1950-talet, ville begränsa bananjättarnas inflytande över politiken och återföra delar jordägandet till de fattiga småbönderna, så började Uncle Sam ana socialister på sin egen farstukvist. CIA gick in år 1954 och iscensattes en invasion från Honduras som tvingade Arbenz att avgå och öppnade upp för pärlband av mer bananvänliga diktatorer vid makten. Tyvärr ledde regimens tveksamma legitimitet till att motståndsrörelser och vänsterguerillor växte fram på landsbygden vilket utgjorde startskottet på ett blodigt inbördeskrig som skulle plåga landet i nära 40 år. Några som skulle komma att lida lite extra mycket var Guatemalas stora ursprungsbefolkning av Mayaindianer. Då armén och milser passade på att förfölja utplåna hela byar av mayaindianer på landsbygden, för att… ja det kan man fråga sig. Nu pågår rättegångar mot flera av militärledarna från inbördeskriget.
Guatemala var nog det första tillfället som CIA gick in störtade en folkvald president i Latinamerika för att installera en mer eller mindre fascistisk diktator. Det är absurt, nästan komiskt, att det knappt kan gå ett år under 1900-talets andra halva utan att CIA ("i försvar för demokratin") störtar en demokratiskt vald ledare i Latinamerika. Ecuador 1961 & 63, Dominikanska republiken 1961 & 65, Brasilien 1964, Bolivia 1968 & 71, Uruguay 1969, Chile 1973, El Salvador 1979, Nicaragua 1979, Honduras 1983, Panama 1989. I andra länder behövde man inte störta folkvalda ledare, det räckte med att stötta fascistiska militärregimer som i Mexico, Argentina, Peru, Haiti, Paraguay och Venezuela. Som ni märker är det inte många länder i Central- och Sydamerika som inte haft hembesök av Uncle Sam. Nu är det kanske inte så enkelt att alla konflikter i Latinamerika under 1900-talet beror på USA eller deras utrikespolitik. Konflikterna har funnits där ändå sedan länge, men detta visar på hur långt man i USA var beredd att gå under Kalla kriget för att till varje pris ha lojala allierade på sin egen bakgård. ”Visst är han en riktig svinpäls, men han är vår svinpäls”, ska Franklin D. Roosevelt ha sagt om den vidriga Rafael Trujillo som tillsattes genom en amerikansk intervention i Dominikanska republiken.
Efter att ha upplevt fem dagar av något som kan närma sig vardag med studier, tar vi helg och åker upp till Atittlansjön. Sjön ligger omgiven av uppnosiga vulkantoppar och har nästan alltid en allvarlig mörkblå ton. Av många betraktas den som en av världens vackraste sjöar. Den brittiske författaren Aldous Huxley brevskrev den som Comosjön i Italien fast med tilläggen av alla väldiga vulkaner. "Det är alldeles för bra", lär han ha sagt.
Byarna runt sjön är uppkallade efter Jesu lärjungar, och vi slår oss ner i det lilla mysiga San Marcos de Laguna. Att det är ett populärt hippietillhåll märks av utbudet av renande yoga-kurser och svampodlar-workshops. Det säljs inte ens Coca-cola på hostelet, och när vi dricker en medhavd flaska till lunch känner vi hur vi får dömande blickar i nacken. Själva spenderar vi den mesta tiden med att sitta på bryggan och bada fötterna och se på de lummiga vulkankonerna som speglar sig i det djupblå vattnet. Ibland hoppar vi i också.
Från Atitlan tar vi de skumpande kycklingbussarna upp genom bergen, till marknaden i Chichicasternango. Det är centralamerikas största marknad för en ursprungsbefolkning, och några toner mer färgsprakande än gröna konsum. Hit har mayaindianer tagit sig i över ett halvt årtusende för att byta sina varor. De senaste 20 åren har också vita gringos hittat hit och fattat tycke för de färgsprakande tygerna och de målade maskerna. Redan på kvällen dagen innan marknaden har handlarna anlänt för att bygga upp sina stånd och flätade träkorgar med varor står staplade intill. Vi går upp tidigt innan dagsbesökarna från Antigua har hunnit hit. På kyrktrappan står hinkar med blommor som säljs knippesvis. Det ser ut som om kyrkan vore byggd på ett berg av blommor. Den lilla sporthallen förvandlas till grönsaksmarknad när gubbarna och gummorna sätter sig mitt bland sina överfyllda backar av tomater, kålhuvuden, morötter, squash och lök. Sedan irrar vi in bland marknadsstånden fyllda av kjolar, bärtyg och broderade band.
-->
