RESLUST: Bland Ruiner & Bussvrak (Guatemala)

19 - 22 juli (Flores & Tikal)

Från Belize och den karibiska kusten bussar vi oss in i djungeln och Guatemala. Här, djupt inne i djungeln ligger de mytomspunna mayaruinerna Tikal. Vi slår oss ner i den lilla stan Flores som ligger ute på en liten ö mitt i en sjö. Hit flydde indianerna från Chitzen Itza och levde isolerade från spanjorerna i nästan 200 år innan spanjorerna tillslut kom till ön och rev deras stad och anlade en egen. Det är i denna vi bor med en vacker utblick över sjön. Små gulliga kullerstensgator löper runt i cirklar runt de färggrant putsande husen. På kvällen slår några gummor upp bord vid kajen och säljer hemlagade tacos och tostados med mängder av tillbehör och banankakor, som vi mumsar i oss i mörkret tillsammans med vårt nyfunna resesällskap.

Tikal är ett av de största Maya-tempelkomplexet som finns och förmodligen det mest ikoniska. Ett intressent fenomen är att det varken finns en naturlig sjö, flod eller stor grundvattenakvifär i Tikal. En av sin tids största städer helt utan färskvatten? Hur gick detta till? Svaret ligger i den unika platsen. Här är det regnperiod 10 månader om året. Och genom att gräva ut stora reservoarer kunde man samla upp allt vatten man behövde. Det som efter ett årtusende av naturens fria växtkraft tycks vara ett naturligt kuperat område är i själva verket ett enormt mänskligt landskapsmodellerande för att skapa stora konstgjorda bassänger för lagring av regnvattnet. Namnet Tikal lär komma från ordet vattenhål på yucatecspråket, dock vet man inte vad staden kallades under sin storhetstid.

Uppe på kullen vid stora torget står flera stora och mystiska stenpyramider, som sträcker sig upp över trädkronorna mot himlen. Templena har givits de fantasieggande namnen Tempel I, Tempel II osv. I tempel I ligger den fruktade Kung Kakao begraven. Mayafolket var aldrig något enat imperium som Inkariket eller aztecfolket, istället bestod det av många småriken i mer eller mindre ständig konflikt med varandra. Och det var den krigiske kung kakao som satte Tikal på kartan. Trots att det aldrig var ett enat rike anses Mayakulturen vara den mest utvecklade kulturen i det förkoloniala Amerika. Deras astronomiska kalendrar krävde en mycket avancerad matematik, och mayafolket uppfann nollan många hundra år innan den uppfanns av indierna. (Konceptet med siffran noll är helt avgörande för avancerad matematik, något Henriks matematiklärare i gymnasiet Mohsen ständigt påminde sina elever om. "Nollan är inte ingenting! Den är viktigast av dem alla. Allt är inte var det ser ut att vara. Kalops till exempel, det ser ut som skit, men det är inte skit.")

Se upp så ni inte trampar på fågelspindeln! Utbrister guiden. Hehe, fnissar vi innan vi hoppar högt när vi får syn på den ludna bjässen bland löven. Ingen fara säger guiden. Den bits inte... Hårt. Om du får ett bett kommer du bara ha ont i några dagar. Sedan låter han alla som vill hålla spindeln, och låta den vandra över sin nacke. Vi är tyvärr inte bland de modiga volontärerna. Jättespindlar är inte de enda djuren man träffar på bland ruinerna. I trädkronorna svingar sig spindelapor i sina långa armar. Och på marken stryker det runt grupper av små söta Pizotes, eller coaties. En sydamerikans släkting till tvättbjörnen, men med en mycket längre nos. Från toppen av det 65 m höga IV templet ser man den berömda vyn över pyramidtopparna som sticker upp ur djungeln. En tillräckligt exotisk vy för att den skulle duga som en helt annan planet i Georg Lucas ögon när han filmade Star Wars. Tyvärr är det tredje templets pyramid täckt av byggnadsställningar. Rolig historia: de små altarrummen på pyramidens topp har invändiga träbalkar som hjälper till att bära valven. När en förruttnad träbjälke nyligen skulle bytas ut valde man istället en av stål. Det är ju mycket modernare och bättre material. Problemet vara bara att stål rör sig mer. Och snart hade den nya balken pressat upp sprickor i den tusenåriga pyramiden. Så nu genomgår den istället en omfattande renovering.

Det kollektiva transportväsendet i Guatemala utgörs till stor del av återvunna skolbussar från USA. De gamla gula trotjänarna utsmyckas rikligt utvändigt i en kavalkad av krom och multifärgat lack. Invändigt görs väldigt lite. De tät packade bänkarna, anpassade till små barn, funkar utmärkt för Guatemalas inte överdrivet långväxta befolkning. Egentligen ryms det bara två personer på varje bänk. men när en tredje person sätter sig med bara ena skinkan på sätet och den andra ute i gången, samtidigt som en annan person gör likadant på andra sidan gången så låser det två mötande höfterna fast varandra likt slutstenen i ett välmurat valv. Och voilà! Nu ryms det tre per bänk. Fast bussarna har naturligtvis ingen övre gräns på passagerare. Man bara fyller på så länge folk vill kliva på oberoende av hur många som sitter på bussen. De har fått öknamnet "Chicken Busses", och det måste erkännas att mer än ofta sitter det en liten höna i en påse i knät på din granne.
Inte allt för sällan har bussarna försetts med en liten tjock-TV framme vid gången som visar mexikanska musikvideos. Nu är musikvideorna i den latinamerikanska matchokulturen inte helt rumsrena med svenska mått mät. Detta får absurda proportioner när en hel buss med små gulliga färggranna tanter och barn i sina skoluniformer tvingas titta på mjukporr när bussen skumpar vidare mot nästa by.

När vi åker nattbuss från Flores till Guatemala city unnar vi oss dock en lite bekvämare turistbuss för att kunna sova lite bättre och slår oss ner i breda säten i en dubbeldäckare. Mitt i natten vaknar vi av att bussen skakar kraftigt. Henrik befinner sig plötsligt på golvet och vi båda i ett regn av glassplitter. Bussen skakar våldsamt sen blir det mörkt och tyst. Det är blött och lite kallt, och det luktar fuktig jord och glas. Bussen har kraftig slagsida och genom de utslagna fönstren kan vi se ut i en mörk djungel. Mötande trafik stannar till och två personer kommer gående mot bussen. Vår chaufför skriker något om en trailer. Först när vi kravlar oss ur den kraftigt lutande bussen och genom vegetationen ut på vägen förstår vi vad som har hänt. Vår busschaufför har väjt för en mötande lastbil och kört in i skogen vid sidan av vägen och krockat med ett träd. Lastbilen har sedan krockat med bussen bakom oss och de båda slagna bjässarna ligger nu och blockerar hela vägen. Mirakulöst har ingen skadat sig allvarligt. Själva har vi bara några små skrapsår och mindre skärsår av glaset, eftersom vi täckt ansiktena med tröjor. Fransmannen framför oss satt med foten mot glasrutan som krossades och fick ett jack i foten, men är läkare och kan plåstra om sig själv. Vi sätter oss på våra ryggsäckar på den blöta asfalten och väntar i månskenet. En transport med kalvar har stannat precis intill vår buss och djurens stora förvånade ögon glor på oss i natten. Efter två timmar har folk hjälpts åt att få bort hindren från vägen och trafiken rullar vidare. Vi blir inkastade i en annan nattbuss på väg mot Guatemala city och försöker blunda oss igenom de sista morgontimmarna in till stan.