RESLUST: Bland Lava & Legender (Nicaragua)

16 - 24 Augusti (Léon, Granada, Isla Omepete)

Leon liknar på många sätt flera av de andra söta kolonialstäder vi har stött på i Centralamerika. Med sina fyrkantiga hus med färgglatt putsade fasader och kullerstensgator i rutnät utifrån det centrala torget där katedralen sticker upp över stadens terrakottafärgade tegelpannor. Men något är annorlunda här. Leon är en liberal högborg, i ett land som liksom många andra i Latinamerika har slitits mellan konservatism och liberalism, och på fasaderna kryllar det av politiskt färgad gatukonst. Militära massakrer på civila, bilder på förgrundsfigurer bland sandinisterna, och fragmentariska scener ur ett fasansfullt inbördeskrig. Bilder som påminner om ett våldsamt förflutet som nästan är lite svårt att föreställa sig när man vandrar runt på de pittoreska kullerstensgatorna.

Upprinnelsen till Nicaraguas våldsamma 1900-tal var en förlorad möjlighet. I slutet av 1800-talet var många av världens stormakter intresserade av en interkontinental kanal mellan Atlanten och Stilla havet, och Nicaragua var en av de bästa platserna för en sådan kanal. När den liberala presidenten José Santos Zelaya slöt ett avtal med Japan och Tyskland om att bygga kanalen blev amerikanarna mycket besvikna. De hade precis slutit ett avtal om att bygga en kanal i Panama, och ville gärna ha monopol på genomfarten. Så amerikanerna skickade in marinkåren, och installerade den konservativa Anastasio Somoza García som president i Nicaragua. Familjen Somoza skulle komma att styra landet under större delen av 1900-talet, och med hjälp av det brutala nationalgardet och med amerikanernas goda minne, berika sig själva oerhört på vägen och lägga under sig lantegendomar motsvarande ett El Salvador. Motståndet leddes inledningsvis av en liberal guerillarörelse under ledning av Augusto C Sandino. Även om Sandino själv blev mördad under ”fredsförhandlingar” i Managua, så växte motståndsrörelsen med Somoza-familjens misskötande av landet. Motståndsrörelsen kallade sig nu FSLN (Frente Sandinista de Liberación Nacional), och efter ökat motstånd mot regimen under 70-talet kunde de 1979 ta makten i Nicaragua och arrangera fria val.

Den Amerikanska presidenten Jimmy Carter skickade stöd till den nya regimen för att behålla inflytande över landet. Men 1981 klev Ronald Reagan in i vita huset och relationerna mellan USA och den Sandinistiska regeringen i Nicaragua blev ansträngd igen. USA genom CIA började beväpna och träna kontrarevolutionära grupper (sk contras) baserade i Honduras. Allt som oftast var det före detta medlemmar i Somozas fruktade nationalgarde. Inbördeskrig bröt återigen ut i landet. Nicaragua svarade med att rusta upp sin armé, påhejade och överösta med pengar från Sovjet och Cuba. USA gick då helt sonika in och minerade de nicaraguanska hamnarna.(Något som blev fördömt av internationella domstolar som dömde USA att betala skadestånd, vilket man naturligtvis aldrig gjorde.) Efter Sandinisternas seger i valet 1984 införde USA ett handelsembargo som effektivt lamslog Nicaraguas ekonomi. Men nu började även protester växa på hemmaplan, och 1985 avslog den amerikanska kongressen ytterligare finansiellt stöd till Contras. Detta blev upprinnelsen till den ökända "Iran-contras affären", där CIA sålde vapen illegalt till Iran (just då under pågående blodigt krig med Irak som USA också beväpnade) där förtjänsterna från affärerna i hemlighet gick till att beväpna de paramilitära Contras i Nicaragua. Inte förens 1990 slöts fredsavtal mellan Nicaraguas regering och Contras. Och USAs handelsembargo lyftes. Sedan dess har det varit en brokig väg för Nicaragua mot demokrati och ekonomisk utveckling.

Utanför Leon ligger en av Centralamerikas yngsta vulkaner, och enligt utsago den enda på kontinenten där man kan åka "vulcanoboarding". Det var en vansinnig fransk alpcyklist som fick den geniala idén att cykla ner för den branta vulkankonen. Vid andra försöket gick cykeln i småbitar men cyklisten överlevde mirakulöst. Det var så idén föddes om att man kanske kunde åka bräda ner för vulkanen, och vulcanoboarding var fött. Om ni föreställer er en graciös snowboardåkare som skickligt kryssar ner genom puder av aska så tänker ni helt fel. Istället är det på en primitiv playwoodplanka med vilken man åker pulka ner för sluttningen. Men det kan vara nog så kul. De har dock inte gått så långt att de anlagt skidliftar, så vill då åka ner, måste du vandra upp för vulkanen bärandes din tunga otympliga playwoodbräda. Men utsikterna från den lilla hajken upp på toppen gör det väl värt det. Det pyr och ryker på sina håll ur den porösa askan när man trampar sig upp för konens brant. Vulkanaska är inte som sand med mjuka runda korn utan liknar mer krossat glas, med små vassa sattyg till partiklar. Det blir därför väldigt abrasivt (slitande) och det är av den anledningen jetplan ogillar att flyga genom askmoln. När du åker bräda ner för sluttningen blir du insvept i ett askmoln och måste därför ha en rejäl skyddsoverall och skyddsglasögon för att inte bli helt söderslipad. Man ser ut lite som en blandning mellan bilmekaniker och galen vetenskapsman när man sätter sig på brädan och tar far över kanten. Hanna lyckas få upp en häftig hastighet och har stora problem att sakta ner i slutet av backen. Till och med guiderna blir fascinerade över hennes dundrade fart. När vulcanoboarding blir En OS-gren kommer Hanna stå på prispallen.

Granada är ännu en strålande vacker kolonialstad där den klargula katedralen skiner som en sol över träden i den centrala parken. Här sitter många lokalbor på bänkar i skuggan av träden och på torget säljs det färskpressade juicer och grillade majskolvar. Staden är som tagen ur ett vykort. Färggrant putsade fasader och fantastiskt vackra träportar kantar rutnätet av kullerstensgator dit man flyttar ut sina gungstolar om kvällarna. Om Leon var liberalernas huvudfäste så var Granada de konservativas dito. År 1855 rekryterade liberalerna i Leon en amerikansk frilansande neoconquistador vid namn William Walker att erövra Granada åt dem. William hade tidigare försökt erövra en bit av Mexico och utropat en självständig stat innan han blev hastigt fördriven av den mexikanska armen. William och hans gäng yrkessoldater (kallade filibustrar i Centralamerika) intog Granada. Men istället för att lämna över priset till sina uppdragsgivare, så ställde William till en massaker och utropade sig själv till Nicaraguas president. (Han blev faktiskt erkänd av USA). Efter att ha infört engelska som officiellt språk, återinfört slaveriet och proklamerat sina intentioner att erövra hela Centralamerika samlades en förenad styrka från hela kontinenten för att driva ut honom. Det blev ett kort presidentskap för herr Walker. Men naturligtvis också ett skamset nederlag för de liberala i Leon.

Utanför Granada ligger vulkanen Masaya som inte bara är rykande aktiv utan också fullt möjlig att besöka på nära håll. Man får dock inte vandra upp för vulkanen utan måste åka bil upp, för att, om vulkanen skulle få ett oväntat utbrott, kunna fly snabbt som ögat. Vi åker i en minibuss från Granada i skymningen, men blir snart stående i kö vid ingången till parken. De begränsar antalet besökare som får vistas samtidigt på toppen för att kunna evakuera snabbt om det skulle behövas. Vi får gott vänta på vår tur. Men det var mer än värt väntan. när minibuss svänger upp på kraterns krön och vi får se de mörkröda skenet som speglas i de rykande gasångorna från vulkanens inre. Så springer vi fram till kraterns kant och strirrar ner i den hypnotiserande bubblande lavan nere i kraterns djup. Det hela ser precis ut som en som en sån där filmisk stereotypisk vulkan med en djup krater med rykande bubblande lava i botten. Ni vet en sån där vulkan som infödingarna offrar människor i genom att kasta ner dem i djupet. Och vid just denna vulkan förekom det tydligen också mänskliga offer bland urbefolkningen när spanjorerna först kom hit. Förfasade och övertygade om att de bodde demoner nere bland lavan snickrade man snabbt ihop ett kors som man ställde upp vid kraterkrönet som ett effektivt skydd mot de onda andarna.

I Nicaraguas stora sjö sticker två vulkankoner upp ur vattnet och bildar tillsammans den stora ön Isla de Ometepe. Med de dramatiska vulkanerna, mangrovträsk, och mosstäckta petroglyfer från indianerna inne i djungeln, ger det bilden av en riktig äventyrsö. När vi hyr en scooter vid färjeläget för att åka runt ön får vi en karta där uthyraren kryssar för vägar vi inte kan åka på. Vi upptäcker snabbt när vi kört fel och vägen förvandlas från grov grusväg till ett bumlingsberg. Bara att vända om och köra tillbaka. I en sötvattenskälla på ön har de anlagt en badplats vid namn "blå ögat". En avlång betongpool med Kristallklart och kallt vatten. Men snart öppnar himlen upp sig och ett intensivt tropiskt regn fyller på poolen. Kanske var det "blå ögondroppar". Vi stannar till på en lång utsträckt strand och blickar ut över det mörkblå vattnet. På den svarta vulkansandstranden kommer en man ridande med sina hästar. Hästar är ett populärt sätt att ta sig runt på ön. Något vi kan förstå efter att ha sett de sämre vägarna. Ett litet kafé utmed vägkanten som serverar indisk- och thailändsk curry med kryddor från sin egna trädgård och myntalemonad blir en favorit. Sen kämpar vi oss en bit upp för vulkanen med vår scooter till ett hostel med en underbar blomsterträdgård. Här och där ligger mossbevuxna petroglyfer, många hundra år gamla.

Dagen därpå paddlar vi ut i kajak i mangrovträsket mellan de två vulkanerna. Här lurar kajmaner och sköldpaddor under vattenytan och fåglar och fladdermöss bland träden. Tydligen var det inte så vanligt att öborna lärde sig simma förr i tiden. Sjön kryllade av den mycket aggressiva Bull sharken, som gärna nafsade i sig allt som rörde sig i vattenbrynet. Men när Samoza-famljien fick höra vad kineserna var beredda att betala för att få sin hajfensoppa så började man utnyttja denna "förnyelsebara" inkomstkälla. Men i slutet av sjuttiotalet fanns det inte många hajar kvar i sjön, och även om hajarna saknar naturliga fiender har de inte återhämtat sig. Men visst finns det en del hajar kvar där ute i det grumliga mörkblå vattnet. Något vi är lyckligt ovetande om när vi vadar ut i det långgrunda vattnet.