RESLUST: Bland Hängande Kistor & Häxöar (Filippinerna)

27 Maj - 12 Juni (Manila, Banaue, Sagada, Dumagete, Siquijor & Cebu)

När någon säger att en stad har många fina shoppinggallerior vet man att utbudet av verkliga sevärdheter är skralt. Och det stämmer bra in på Filippinernas bjässe till huvudstad Manila som vi nu landat i för andra gången. Det är drygt 2 år sen vi öhoppade runt i Filippinerna i strax över en månad. Mot slutet av resan satt Hanna på ett busstak och susade fram genom Palawans regnskog och drömde om alla ställen som vi hade kvar att upptäcka. Bergen i norra Luzon låg högst på önskelistan. Vi försöker därför ordna en nattbuss upp till dit så snabbt som möjligt. Vid biljettluckan sitter en laminerad lapp uppsatt som tröstlöst informerar om att "alla bussar är försenade" något som uppenbarligen gäller konstant. Och mycket riktigt, bussen var försenad. Men nästa förmiddag rullar vi in till Banaue uppe i bergen, en liten sömnig by med utsikt över smaragdgröna risterasser.

Odlingsterrasserna runt om kring Banaue är över 2000 år gamla och upptagna på UNESCOs världsarvslista. Från Banaue tar vi en utsiktstur med en sk. tricycle för att få se storslagna vyer utmed de slingrande bergssidorna. Dessa underbara hemmabyggen förtjänar också en beskrivning. Föreställ er farkosterna i waterworld fast på land, som om tusentals skrot-Nicklas fått fria tyglar att pimpa en motorcykel med sidovagn. Ingen är den andra lik även om det går att urskilja vissa trender på varje plats i Filippinerna. En tricycle slår tuktuken i hästkrafter men ger en mer kompakterad resupplevelse när man susar fram strax över gatan. Men den tog oss helt oskadda hela vägen fram till Batad, förbi otaliga stenras som täckte delar av den relativt nya vägen. Sista biten fram till byn kan man bara gå till fots så vi anlitar vår chaufför som guide och hyr några vandringsstavar av en farbror. Stigen slingrar sig nedför bergssidan och snart skymtar vi de första husen och blir guidade fram till en fin utsiktspunkt. Nedanför oss breder risterasserna ut sig som en enorm amfiteater med orimligt många bänkrader. Eftersom solen lyser lite olika på amfiteaterns sidor mognar riset i omgångar, vilket förstås är snyggt för det blir flera nyanser av grönt, men framförallt praktiskt eftersom grannarna kan hjälpa till när det är dax att skörda ditt fält. Här jobbar man med tjänster och gentjänster. Samma princip anammas också när du får råd att bygga ett hus. Då hjälper alla till gratis på bygget tills du fått taket på plats. Sen får du fixa resten själv eller punga upp. Låter som ett fint sätt att skapa grannsämja. Vyerna är storslagna när vi balanserar upp och ner utmed dessa lerbassänger, på jakt efter vattenfall. Riset vajar i vinden vilket skapar ett skimrande grönt sken över de små fälten. Vi kan dock inte dröja kvar för länge. På eftermiddagen någon gång mellan tre och fyra varje dag brakar det hänsynslösa tropiska regnet loss, med häftighet. Vi sitter under taket på verandan och blickar ut över dalen som snart försvinner i en grå massa av regn.

Från Banaue tar vi en lokalbuss vidare till byn Sagada. Hanna är överförtjust när det visar sig att den pråligt utsmyckade jeepbussen är full, så vi tingas sitta på taket bland väskor och de tuffa småkillarna medan bussen slingrar sig upp för berget. Sagada är känt för sina hängande kistor. Här är det en gammal sed att istället för att gräva ner avlidna släktingar, hänga upp deras kistor utmed de branta bergssidorna. Det är ju dessutom mer praktiskt då de kommer lite närmare himlen, vilket antagligen uppskattas. Vi vandrar runt med vår lokala guide som pekar på några kistor högt uppe vid ett bergskrön. De är jättegamla berättar guiden. De är inte uppsatta med rep, det fanns inte ens rep på den tiden, berättar han vidare. Men när gud skickade sin syndaflod över människorna var vattennivån så hög att man kunde paddla dit och hänga upp kistorna. Jag och Hanna tittar undrande på varandra, men det är inget skämt detta tror guiden på allvar. I Sagada är turisthanteringen noga uppstyrt via den lokala turistbyrån. Allt som finns att göra är uppunktat på en lista av aktiviteter och en lokal guide är obligatoriskt oavsett vad man skall ta sig till. (Ok man får gå på toaletten själv, men inte mycket mer.) Utanför det lilla kontoret väntar de lokala guiderna som blir fördelade uppdragen efter en roterande lista. Vi ska gå på den långa grottutforskarturen, ett krälande i mörkret mellan två av de större grottorna i utkanten av byn. Vår unga guide försedd med bermudashorts, gaslykta och flip-flops leder oss ner till grottmynningen. I det skumma ljuset ser vi ett antal fd hängande kistor som fallit ner och splittrats på den steniga marken. Vi snubblar därför över benrester från människor på väg in i mörkret. Den vida grottmynningen smalnar snart av, och även en avmagrad Henrik får dra in magen för att åla sig förbi de snävaste passagerna. Snart blir det också mer utmanade klättring. Vår guide tappar sin extraflaska med fotogen i den lilla vattenströmmen nedanför och precis när han klättrat ner spolas den bort och försvinner med ett vattenfall ner i mörkret. Vi är nu någonstans mitt inne i grottsystemet och vi vet inte hur länge fotogenet räcker till vår enda ljuskälla. Guiden ser dock mycket obekymrad ut. Men utmaningen har bara börjat, snart väntar fem meter höga glashala grottväggar där vi tvingas häva oss upp med ett rep. Henrik är nära att ge upp när guiden visar var man skall sätta fötterna. Efter en lång, blöt och brokig väg genom mörkret börjar vi plötsligt se ljus och höra röster. Vi har nått fram till den stora bergasalen i andra ändan. Här poserar turister framför blänkande stalagtiter och även mormor och de minsta småbarnen följer med familjen ner bland de hala stenarna. Någon dag senare får vi veta att det händer att grottorna fylls av störtfloder efter kraftiga regn. Så sent som för ett år sedan dog en turist och en guide när den trånga mörka grottan snabbt fylldes med vatten. Skönt att vi inte hade hört den historien innan vi gick ner i grottan.

Vad vore ett stop på Filippinerna utan att besöka någon av alla paradisöar för sol och bad, och så lite dykning på något färgsprakande korallrev? Vi flyger ner till Dumagete på ön Negros. Våra dykkunskaper börjar dock bli lite rostiga, så vi slår oss ner på en lite lyxig dykresort för att damma av dem. På resorten möter vi även en sydkorean som tyvärr inte kunde simma, så han passar på att få lite simlektioner i poolen medan vi andra krängde på oss dykutrustningen. Han berättade också lite chockat om hur han nästan blivit slukat av en valhaj när han snorklandes råkade hamna framför dess stora öppna gap, och inte kunde simma undan, och vi kan inte låta bli att småle.

I Dumagete passar Hanna också på att tenta av sina juridikstudier, vi låser in oss några timmar på Bos cafe med internet, air condition och mycket kaffe.

Från Dumagete tar vi färjan över till ön Siquijor, av spanjorerna fruktad som en häxö. Nu för tiden är nog häxorna borta, men på ön finns ett par enkla hostel och så någon enstaka lyxresort. Vi slår oss ner i en enkelt men mysigt hostel precis vid stranden. Den australiensiska ägaren ägnar 3 timmar varje morgon med att kratta stranden fri får från uppspolad tång och sjögräs. Men när vi kommer fram på eftermiddagen är havet borta. Tidvattnet har helt dragigt bort havet från den långgrunda stranden, så vi vadar runt bland kramande sjöstjärnor och krabbor i vattenbrynet medan solen målar havet i pastell. På stranden möter Hanna en ny sydkoreansk turist som stolt berättar om hur han har åkt runt och besökt alla kyrkorna på ön. Sedan undrar han vilken religion Hanna tillhör?, hon verkar så glad. Hanna har inte hjärta att säga att hon är ateist. Efter några lata dagar i hängmattan på stranden hyr vi en scooter för att åka på häxjakt runt ön. Men några häxor lyckades vi inte hitta. Bara fler vackra stränder och så något vattenfall. Vi åker ut på en dyktur till Apo Island, en av Filippinernas erkänt bästa dykplatser, Och det i ett land som nästan bara består av paradisstränder och vackra korallrev. "Tyvärr" blev vi tvungna att åka med lyxresortens dykshop, då ingen annan operatör ordnade utflykter från Siquijor. Men det var inget vi led av när vi blev serverade lunchbuffé med nyskuren frukt på deras privata strand mellan dyken. Va har vi det bra, och vad har vi förtjänt det!

Rolig sidoanektot; i Manilla börjar vi samtala med en taxichaufför och av någon anledning kom samtalet in på politik. Taxichauffören hyste den världsunika uppfattningen att han inte litade på politiker. Men nu hade precis en ny president kommit till makten som lovade att ta till krafttag mot knarklangare och kriminella. Hans namn var Rodrigo Duterte, och det skulle inte dröja länge innan vi börjande läsa om honom i internationell media. Efter att ha börjat mörda knarklangare och kriminella på öppen gatan började oroliga knarklangare fly in i fängelserna för att söka skydd. Efter att ha blivit kritiserad av FN för de godtyckliga avrättningarna utan rättegång svarade presidenten med att kalla Ban-KI moon för en fjant och hota med att lämna FN. Han har också visat sin diplomatiska sida och kallat Barak Obama för en horunge. Det vore naturligtvis intressent att åter få tala med taxichauffören och höra om hans tilltro till politiker är återställd.