RESLUST: Bland Galna Glassar & Galnare Granndiktatorer (Sydkorea)

13 - 19 Juni (Seoul, DMZ)

Vår inflygning går rakt igenom ett åskoväder och vi hinner se många praktfulla urladdningar innan vi ser ljuset från den enorma sydkoreanska metropolen Seoul.

Vi checkar in i ett klaustrofobiskt litet rum på ett hotell gömt i ett hav av neonskyltar i barområdet Insadong. Alldeles intill ligger Cheon-gye-cheon, ett av stadens mest spektakulära och kontroversiella revitaliseringsprojekt. En motorväg revs och man beslutade sig för att lyfta fram floden som en gång hade runnit där. Men när man väl rivit motorvägen upptäckte man att floden var borta (!). Man blev helt enkelt tvungen att pumpa upp vatten till den påkostade parken. Så Cheon-gye-cheon är inte så mycket en urban flod, som en enorm utdragen och kanske världens dyraste fontän. Men vackert är det att vandra utmed vattnet i nattens mörker och se de färggranna ljusen spela under broarna och i det porlade vattnet.

Hela den koreanska halvön har en lång historia som ett kulturellt enat rike. Vi besöker ett av de gamla kejserliga templen Changdeokgung, aka "de lysande dygdernas palats", (uppenbarligen ett namn vi skulle kunna använda för Drottningholms slott?) Här vandrar vi runt bland rejäla röda timmerkonstruktioner med de klassiskt utböjda glaserade tegeltaken. Invändigt är de målade i granna färger som påminner inte så lite om kurbits, fån ett helt vanligt allmogehus. Hanna tvingar in Henrik på den kriminella banan då hon kräver att han pallar aprikoser från prinsarnas trädgård i väntan på vår guidade rundtur i den förbjudna trädgården.

Efteråt vandrar vi vidare till Bukchon Hanok byn vilken är Seouls svar på gamla stan. Här på en kulle finns mycket av den gamla traditionella bebyggelsen kvar. Små söta hus med bambuformade tegelpannor. Det är naturligtvis exklusiva bostadskvarter även om det kryllar av turister (mest inhemska) och ett otal skyltar uppmanar oss att hålla snattran och inte knacka på de rikas dörrar.

Vi besöker det pampiga krigsmuseet i Seoul som är dedikerat till de krig som kom att definiera levnadsvillkoren för alla koreaner. Hela Koreahalvön var ockuperat och annekterat av japanerna tills de villkorslöst kapitulerade efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Precis som fallet var i Europa blev det något av en huggsexa om de besegrade territorierna. Sovjet och amerikanerna enades om att dela upp den koreanska halvön i två ockupationszoner med en gräns utmed den 38e breddgraden. Ingen av stormakterna hade någonsin planer på ett delat Korea, det bara råkade hända sig så att de installerade var sin lojal regim i sina respektive ockupationszoner. Ledaren för norra ockupationszonen var en kommunist vid namn Kim Il Sung som var mycket mån om att återförena landet under den kommunistiska fanan. Även om Nordkorea var militärt överlägset Sydkorea, så behövde de stöd från sina mäktigare vapenbröder i Sovjet och Kina om någon skulle komma till Sydkoreas undsättning. Hur gärna man än ville sprida kommunismen över världen så var detta problematiskt för Sovjet. Man hade sett vilket förödande massförstörelsevapen amerikanarna hade i atombomberna och kunde inte riskera en öppen konflikt med dem. Men redan 1949 skedde en gamechanger, när Sovjet provsprängde sin egna första atombomb. Nu hade man sitt frikort. Amerikanarna skulle inte kunna ge sig på Sovjet utan att möta ett förödande motangrepp. Och nu gav man också Nordkorea sitt stöd för en offensiv. Och den gick bra. Den nordkoreanska regimen hade tillskillnad från sin sydkoreanska motpart fått omfattande militärt stöd från ockupationsmakten och var militärt helt överlägsen. Nordkorea intog Seoul och fortsatte sin frammarsch söderut på halvön. Miljontals välutbildade sydkoreaner blev under denna del av kriget kidnappade till norr, och skulle aldrig återse sitt hem eller sina släktingar igen. Den nordkoreanska segern var nära nog total innan undsättningen kom. USA som såg att det kommunistiska hotet började sprida sig, lyckades driva igenom en resolution om en intervention i FNs säkerhetsråd. Sovjetunionen hade kunnat stoppa den med sin vetorätt, om det inte vore för att man just då bojkottade säkerhetsrådet för att Kinas stol i rådet fortfarande tillhörde nationalisterna i Taipei och inte kommunisterna under Mao. Det var därför under FN-flagg som de militära styrkorna kom till Sydkoreas undsättning, även om huvuddelen av styrkorna utgjordes av amerikaner. Även Sverige bidrog med ett fältsjukhus. Därför vajar idag den svenska flaggan utanför det monumentala krigsmuseet i Seoul. FN-styrkorna lyckades hejda offensiven och hade efter några månader av hårt stridande återintagit Seoul. Men den segervissa amerikanska generalen Douglas MacArthur nöjde sig inte där, utan överskred sitt FN-mandat för att gå över 38 breddgraden och göra slut på den kommunistiska regimen i Nordkorea en gång för alla. Men när Nordkorea var nära kollaps grep Mao in. Han ville inte ha några amerikanska styrkor på tröskeln till Kina. De kinesiska motoffensiverna pressade tillbaka FN-styrkorna till den 38 breddgraden. Och nu väntade ett nästan två år långt stillastående krig medan bombningar och förhandlingar om vapenvila fortsatte. 1953 signerades så vapenvilan, men någon formell fred slöts aldrig. Resultatet blev en slags status quo och man upprättade en demilitariserad zon på gränsen mellan de två landshalvorna som i praktiken fungera som en stängd gräns mellan två nationer. Och likt den europeiska järnridån skulle denna gräns avgöra vilka koreaner som fick leva i den fria världen och vilka som fick leva under en kommunistisk diktatur. Men till en början var det kanske inte helt uppenbart vem som dragit nitlotten i detta ödets lotteri. Länge var Sydkorea också en diktatur som inte direkt var ett föredöme vad gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, den ekonomiska utvecklingen gick också trögt, mycket sämre än för grannen i norr. Men sen på sjuttiotalet hände något och ekonomi växte i rasande fart och Sydkorea blev känt som en av de asiatiska tigernationerna.

Idag är Sydkorea ett av världens mest urbana länder och huvudstaden Seoul en världsmetropol med ufoliknande futuristiska skyskrapor. Jag zappar igenom tv-kanalerna för att se om någon sänder fotbolls-EM. Ingen av de nära tvåhundra kanalerna gör det. Däremot sänder flera kanaler direktsända dataspelsmatcher. E-sport som det kallas, är stort i Sydkorea, och prissummor på flera miljoner väntar vinnarna i de riktigt stora tävlingarna.

Seoul är excentriskt, ungt och modernt. Gatorna runt studentkvarteren vid Hongdae

kryllar av affärer med trendiga kläder och assessorer, fik och barbecueställen. Och stilen är också mycket speciell, Korean pop eller K-pop som blev rejält känt över världen av artisten PSY med hans låt Gangnam style (uppkallad efter ett av dessa trendiga distrikt i Seoul) På gatorna kan du köpa klistermärken eller klippdockor av dina sockersöta K-pop idoler. Här återfinns också det japanska konceptet med karaokerum som man kan hyra med ett kompisgäng för en trevlig kväll. Men i Sydkorea har de tagit det några steg längre. För vad händer om du inte gillar att sjunga? Inga problem. Då fyller vi rummet med all annan möjlig underhållning. Stora soffor, Tv-spel och brädspel. Som ett vardagsrum att hyra. Inte så dumt i en trångbodd stad med höga hyreskostnader.

Koreanska köket är också världsberömt och paradrätten är förstås bimbimbap, som en koreansk pytt av ris, kött och grönsaker med ett lösstekt ägg på toppen, alltid ackompanjerad av den obligatoriska kimchin, en slags syrad chillikryddad kål som i Korea äts till allt, alltid.(Alltså koreanernas svar på ketchup). När kålskörden slog fel år 2010 utlöstes något av en nationell kris när kålpriset steg så dramatiskt att många restauranger upphörde att servera kimchi. Det kryllar också av restauranger med korean barbeque där du steker din egen mat på små hällar. För att ta hand om allt stekos är varje bord försedd med sin egen köksfläkt, vilka hänger som en skog av snablar från taken. Koreansk matlagning blev också något av ett kulturfenomen i slutet på nittiotalet när föreställningen Nanta hade premiär i Seoul. En blandning av dans, akrobatik, trummor och.... matlagning. Lite som Stomp möter Circus Cirkör och Hells kitchen. Låter det galet? Nanta blev sådan dundersuccé att den spreds över världen och fortfarande sätts upp med flera dagliga föreställningar i Seoul, detta oavbrutet i 18 år (!). Vi går för att titta på spektaklet, men blir inte speciellt imponerade. Det som kanske var storslaget på 90-talet känns nu varken speciellt originellt eller imponerande. Förmodligen är det kanske inte ett riktigt lika vasst gäng av aktörer som en gång gjorde föreställningen världsberömd.

Den sydkoreanska jättemetropolen ligger bara 3 mil från gränsen till Nordkorea. Det är ungefär som om det skulle sitta en vansinnig diktator med kärnvapen i Södertälje som har som uttalat mål att utplåna och erövra Stockholm. Det är lite overkligt att ett påtagligt hot finns så nära denna storstad, som annars känns som vilken annan stad som helst. Men skyddsrummen är väl utmärkta i tunnelbanesystemet. Vi åker på en organiserad bussresa ut till gränsen, som kallas DMZ eller den demilitariserade zonen. Lite ironiskt med tanke på att det är en av de mest militariserade zonerna i världen. Vi frågar guiden, och det är tydligen något ganska nytt detta med turism till gränsen som bara ska ha pågått i ca 10 år. Lite absurt är det kanske också att bussas runt och glatt fotografera där två arméer står beväpnade till tänderna i ständig beredskap att ge sig på varandra. Från bussfönstret blickar vi ut över Han-floden. Hela strandlinjen är täckt av ett högt stängsel krönt av krullig taggtråd och vakttorn. Efter incidenter då spioner försök infiltrera Seoul efter att ha simmat över floden, fick man tillslut nog och stängslade in hela skiten.

Vi får besöka en av de nordkoreanska infiltrationstunnlarna. Inte mindre än fyra stycken tunnlar förbi gränsen har upptäckts mellan 1974 och 1990. Överraskningsattackera försvararna i ryggen och inta Seoul. Som tur var blev sydkoreanerna varslande om hotet av en avhoppare som avslöjade tunnelprojektet. De lyckades borra sig ner till tunneln och spärra av den med tre tjocka betongväggar. Man får vandra ner 73 m under marken för att komma ner i tunneln. I granittunneln hade nordkoreanerna målat svarta fläckar på väggarna för att maskera tunneln som en oskyldig kolgruva, som bara råkat leda dem in på sydkoreanska sidan. För den som vet något om geologi, är detta nästa lika dumt som att måla ränder på en älg och påstå att man jagar zebra i de värmländska skogarna. Stenkol förekommer inte i magmatiska bergarter.

Runt milleniumskiftet skedde en viss upptining i relationerna grannarna emellan och som ett första led i försonande upprättade man ett gemensamt industrikomplex, Kaesong. Idén var enkel. Sydkorea skulle stå för fabriker, maskiner, material, och distribution. Nordkorea skulle stå för lågutbildad arbetskraft. Under denna tid byggdes också en järnvägsförbindelse över gränsen. Men bara några år efter dess färdigställande så frös relationerna till is igen, och Kaesong stängdes. Vi får besöka stationshuset vid Dorasan på södra sidan om gränsen. På de digitala informationstavlorna läser man destination, Pyongyang, avgångstid okänd.

Sista stoppet blir en utkiksplattform där man med betalkikare kan blicka ut över buffertzonen i gränsområdet, det så kallad joint Securitas area (JSA). Tidigare kunde nordkoreanska soldater och natosoldater mötas ansikte mot ansikte här, men efter en "incident" när två amerikanska soldater råkade bli hackade till döds där 1974 insåg man att det vore bättre om man håller sig på hacklängds avstånd ifrån varandra. Gijeong-dong känd som "fredsbyn" i Nordkorea och som "propagandabyn" i Sydkorea, skall enligt rykten vara något av en kulisstad. Personer får betalt för att befolka den och all elektricitet slås av och på samtidigt. Men den lilla byn kan stoltsera med en groteskt stor nordkoreans flagga som tydligen skall väga över 300 kg och vajar väl synlig från vår utkikspost. Några kilometer därifrån på den sydkoreanska sidan ligger Daeseong-dong "frihetsbyn". Här har invånarna höghastighetsinternet. Märkligt tänker man när man spanar ut över Nordkorea, att människorna som lever där bara några kilometer bort lever i en helt annan värld.