25 - 26 juni (San Fransisco)
Vi lyckas matcha vårt besök i San Fransisco med
Pride-veckan. Prideparaden lär ha startat i New York city, men San Fransisco
var inte sent att haka på. Under andra världskriget så avmönstrade den amerikanska
armen mängder av soldater anklagade för homosexualitet här. Detta tillsammans
med inflyttningsvågen av progressivt sinnade under hippieeran, gjorde staden
till huvudfäste för landets HBTQ-rörelse. När man åker över Oakland Bay Bridge
på väg in till staden ser man en enorm rosa triangel uppe på berget Twin Peaks.
Den rosa triangeln som en gång var den symbol som homosexuella tvingades bära
på bröstet under förintelsen, har nu återtagits av HBTQ-rörelsen som ett
uttryck för stolthet. Gatorna upp för berget är branta som svarta skidbackar
med stoppskyltar i varenda korsning, så vi prisar gudarna för vår
automatväxlade bil. Från toppen har man en fantastisk utsikt över staden. Vi
rullar ner till några av stadens mest berömda viktorianska hus. De går under
smeknamnet Painted Laidies, eller Post Card Row för all uppmärksamhet de får
från turister. Över gatan samlas turistflocken för att fotografera de
pastellmålade dockhusliknade husen. Samtliga med gardinerna väl fördragna för alla
fönster, som rymmer skyltar till stöd för Hillary och Bernie. Vi kör vidare ner
för kullarna och kommer till Lambert Street, vars kurviga slalombacke med röda
stenplattor och blomsterprakt har blivit känd genom otaliga filmer.
Det är naturligtvis kö för att köra ner för gatan,
och utmed trottoarerna står turister och flitigt fotograferar en när man svänger
ratten, än hit än dit. Vi åker tjoande ner och parkerar på en bakgata för att
promenera bort till Lambert Street, men när vi kommer ut från bilen hörs skrik.
Vi tittar ner för gatan i tron att det är några skolungdomar som busar. Men när
skriken blir högre och otäckare inser vi at det är nått annat som pågår. En ung
kvinna ligger på marken och försöker kämpande hålla i sin väska som en man
sliter och rycker ur hennes händer. Mannen får tag i väskan och rusar snabbt in
i baksätet i en väntande bil intill. Vi hinner knappt reagera innan ytterligare
skrik hörs, och en man med dragen pistol rusar fram mot flyktbilen. Hanna
sliter ner Henrik på marken och vi tar skydd bakom vår hyrbil. Freeze, Police!
Don't move! Hörs den civilt klädda pistolmannen skrika. Följt av några långa
sekunder osäker väntan på om situationen skall eskalera. Det gör den inte.
Bilen står stilla. Fler civilklädda poliser strömmar till och snart har de
gripit tre förövare i flyktbilen. Några andra kommer gående ner för gatan och
undrar vad som står på men det verkar som polisen har fått kontroll på
situationen så vi bestämmer oss för att hålla oss undan och gå upp till Lambert
street. När vi kommer tillbaka möter vi samma gäng som vi pratat med tidigare
och de säger åt oss att gå ner och prata med polisen för de verkar intresserade
av att höra vittnen. På trottoaren sitter fortfarande rånarna med handbojor på
medan poliser cirkulerar omkring deras bil. Vi får sällskap av en mörk polis
som har danskt påbrå, och får lämna ett vittnesmål. Det är tydligen mycket
vanligt med bilinbrott just vid dessa kvarter. Turisterna parkerar sina bilar
med alla värdesakerna framme och ska bara titta på Lambert Street några
minuter, och då slår tjyvarna till berättar konstapeln. Just dessa män hade de
span på för de var misstänkta för bilinbrotten, men så ryckte de en väska
istället. Visserligen har polisen redan allt på film, men de blir ändå glada
över vårt vittnesmål om att vi hörde att de ropade polis. Det är tydligen lite
viktigt när man drar vapen som civilklädd så vi får upprepa vad vi sagt till
den som är ansvarig för brottsplatsen.
Efter förmiddagens omskakande eskapader beger vi
oss ner till Fishermans Wharf för lunch. Nere vi hamnen ligger det anrika Boudin’s
surdegsbageri. Och äter man på deras lite finare bistro slipper man betala den
svindyra turistparkeringen. Deras clamshowder serveras ur stora urgröpta
surdegsbröd, och är precis som vilken annan amerikans portion som helst, mer än
en vanlig människa orkar äta. Från vårt bord kan vi spana ut över det legendariska
Alcatraz fängelset i bukten. Vi vandrar ner till pir 39 där en koloni sjölejon
ligger på flytbryggor alldeles intill piren och ylar förargat på
förbipasserande båtar. Det var efter 1989 års jordbävning som sjölejonen
flyttade in till bukten och de trivdes uppenbarligen utmärkt med sin nya urbana
livsstil för de har blivit kvar där sen dess, till de forna båtplatsägarnas
förtret. På väg ut ur staden bli det en obligatorisk åktur över Golden
Gatebron. Med sina röda pyloner som ibland sticker upp bland molnen, är det
förmodligen världens mest ikoniska bro. Vad som kanske är mindre känt är att
den också är en av världens mest populäraste platser för självmord. Ingenting
man skryter med i turistbroschyrerna kanske.
Vi åker tillbaka till San Fransisco dagen därpå
för att titta på prideparaden. Att åka in till San Fransisco söderifrån genom
Paulo Alto är som att åka på rundtur i sin egen smartphone. Där har vi huvudkontoren
för Apple, Google, och där ligger Facebook. Snart passerar du AirBNB och
netflix, och så svänger du av vid ebay, för att nämna några. När vi kommer fram
så har det redan börjat fyllas upp med åskådare utmed Market st. Vi ansluter till
publiken och inhandlar en regnbågsflagga. Snart kommer tåget… Ett muller dånar
mellan skyskraporna, så kommer ett gäng barbröstade flator på Harley Davidson motorcyklar.
Efter dem rullar de tillsynes ändlösa tåget fram. Lyckliga par check, stolta
föräldrar check, naken man med regnbågsstrumpa mellan benen check, och utan
check, män på styltor i glittershorts check, transa i trikå check. Många bär
plakat som påminner om den tragiska masskjutningen i Orlando. Andra bär ”Black
Life Matters”-plakat. Förbi tågar också nationalparksvakter, sjukhuspersonal,
brandkåren, poliskåren, politiker, domare och andra förtroendevalda. Självklart
checkar också Facebook in. Alla Silicon Valley företagen är här för att tävla
om vilket som är San Fransiscos mest progressiva företag. De är också duktiga
på att ge ut rikligt med give aways till alla åskådare utmed paradvägen. Något
som är mycket populärt. De korpulenta damerna framför oss har varit uppe tidigt
på förmiddagen och ställt upp sina campingstolar alldeles intill paradgatan.
Och nu utnyttjar de sina förstklassiga platser för att komma över så mycket
gratisgrejer som möjligt. ”oh I NEED that!” ropar de och håvar in allt från
gratis tröjor och plasthalsband, till klistermärken och julgranspynt. Och man
börjar plötsligt undra om det hela har blivit lite väl kommersialiserat. Men
när de riktigt gamla bögarna och flatorna vandrar tårögda förbi de jublande
flaggviftande folkmassorna, känns det i magen. De föddes i en tid när deras
kärlek var förbjuden eller sjukdomsförklarad och kan nu vandrar mitt på San
Fransiscos största gata och blir hyllade för dem de är. Efter 4 timmar och ca
150 ekipage känner vi oss nöjda och ansluter oss till en mindre munter parad,
bilköerna som slingrar sig seg som sirap upp på närmsta 16-filiga motorväg ut
ur stan.
