RESLUST: Bland Färggranna Fåglar & Världens Farligaste Städer (Honduras)

9 - 15 Augusti (Copan, Utila)

Centralamerika är ganska kompakt, men när du skall åka buss gäller det att uppskatta avstånden i tid och inte i km. mågot vi fickk lära oss den hårda vägen då de 200 km mellan Juayua i El salvador och Copan i Honduras tog oss 12 timmar, 6 bussbyten, och ännu en trip in och ut ur Guatemala.

I Copan finns ännu fler mayaruiner (för den som ännu inte fått nog av dem), även dessa ett världsarv. Inte lika stora och pampiga som i Tikal, men kanske de ruinerna i Centralamerika med bäst bevarade stuckaturer och skulpturer. På väg in till ruinerna möts vi av nått färggrant i trädkronorna. Stora papegojor som flaxar runt som små bevingade Djurgårdensupportrar i sin röd-gul-blåa fjäderdräkt. Det för ett fasligt liv och de gälla skrik-kraxandet ekar mellan träden. Den röda aran, Honduras nationalfågel, var en gång ett vanligt inslag här i djungeln, nu har den nästan helt försvunnit. Men det visar sig att det lokala fågelskyddscentret har ett uppfödningsprogram och släpper ut unga fåglar här vid ruinerna så att de skall lära sig anpassa sig till det vilda. De kunde knappast valt en mer passande plats. De stora vackra fåglarna hade nämligen stor betydelse i mayaindianernas kultur och politik. Fåglarna ansågs hysa andar, från döda personer, och deras vackra fjädrar var en viktig statussymbol. Endast kungligheter fick bära dem. För vanligt folk var det belagt med dödsstraff att ens jaga fåglarna. Än mer eftertraktade var fjädrar från Quetzalfågeln, så pass att de kunde användas som betalningsmedel. Valutan i dagens Guatemala heter fortfarande Quetzal och på de gyllene mynten är en fjäder präglad.

På en stor öppen gräsmatta i Copan står stora stenobelisker resta. Varje sten berättar med mycket detaljerade utkarvningar historien om olika mayakungar. Det måste erkännas att det för en lekman är lite svårt att följa alla vändningar i historierna. Det ser mest ut som en samling uthuggna män som håller händerna för bröstet. Man kan bara ana vilken lysande samhällssatir de små ormarna eller fåglarna illustrerar. I ena änden av gräsytan står den obligatoriska bollplanen, här med papegojhuvuden i sten som sticker ut (tungan) från väggarna för att markera mittlinjen. Det lär ha varit kung "18 kaniner" som byggde den. Intill bollplanen reser sig hieroglyftrappan (även detta ett verk av den legendariska kung "18 kaniner". Den skulle vara ännu än av alla stentrappor och det inte vore för de detaljrikt utmejslade figurerna på varenda av de 63 trappstegen. Tillsammans bildar de en historieskrivning över Copans Mayadynastier.

På eftermiddagen tar vi oss upp till fågelcentret. Fint beläget i en dalgång i skogen där man kan vandra runt bland mängder av fina färggranna papegojor och tucaner. Förutom att ha uppfödningsprogram för hotade arter tar de också emot skadade, sjuka eller övergivna fåglar. Många som vuxit upp i fångenskap är tama och man kan få träffa dem på mycket nära håll.

Det gäller dock att se upp, några bits, och en blågul ara är mycket förtjust i knappar och gnager gärna sönder poserande turisters tröjor på jakt efter små goda knappar.

På väg från Copan till La Cieba stannar vi till i San Pedro Sula. Honduras näst största stad som brukar klassas som en av världens farligaste städer, med den högsta mordfrekvensen i världen utanför en krigszon. (Ja, till och med högre än Midsomer) Men det är framförallt gängkriminalitet, inte sällan kopplad till droghandeln som ligger bakom våldet, så som turist kan du försöka hålla låg profil, så går nog allt bra. Vi stannar bara för ett bussbyte och tar oss snart vidare till karibiska kusten och tar färjan ut till Utila, en av Buktöarna.

Även om Buktöarna tillhör Honduras har de historiskt kulturellt svaga band till fastlandet. På öarna slog sig sköldpaddsjägare från övriga Karibien ner. Och därför är det inte spanska utan engelska med utpräglad karibisk dialekt som talas bland öborna. Ön Utila är främst berömd för sin spektakulära och mycket prisvärda dykning. (Det lär vara billigaste platsen i Amerika att ta sitt dykcertifikat.) Jag och Hanna vill inte ta någon kurs men gärna åka med på några dyk och får grattis boende när vi anmäler oss för 6 dyk var. Själva ön är dock inte mycket att hurra för. En liten slingrande gata utmed vattnet som är övertraffikerad av motorcyklar och fyrhjulingar. Dagarna på Utila är orimligt varma, solen steker den fuktmättade luften och vinden står helt still. Inte ens nere vid bryggan får man en svalkande bris. Och på hotellrummet är det som att det inte finns någon luft alls. Där ligger man och vrider sig som en snigel i ett saltkar. Med över trettio grader i rummet hela natten och patetiska ursäktar till fläktar vaknar man svettdrypande varje timme hela natten. Inte konstigt att man är som en zombie resten av dagen. Men det är utanför ön, under vattnet som den stora attraktionen finns. Med mask och fenor får vi besöka den fantastiska undervattensvärlden. Vi slås också av hur annorlunda korallreven är jämfört med Asien, med många nya fiskarter och koraller. De stora blåa havsfläktarna (gorgonia flabellum) gungar sakta i strömmarna och bland salladskorallerna simmar de små färggranna fiskarna. Ur en trattformad korall kikar en liten räka nyfiket fram. Under en avsats lurar en stor muräna och en prickig rocka flyger långsamt fram över oss. Här får vi simma genom revens undervattenskanjoner och bombarderas med intryck. Ett sprakade fyrverkeri av färger och liv.