RESLUST: Bland Vänner & Valhajar (Mexico)

3 juli - 14 juli (Isla Holbox, Valladolid, Akumal, Tullum, Chetumal)

Vårt flyg landade kl. 2 på natten i Cancun. Och lite för snåla för att unna oss ett hotellrum för bara några timmar bestämde vi oss istället för att spendera natten på busstationens bänkar. Något som gick fint ända tills ordningsvakten kom förbi med den bestämda åsikten att man ska vänta vaken. Bussen tar oss upp till Yukatanhalvöns norra ände där en färja tar oss ut i mexikanska golfen gröna vatten. Vi är på väg till ön Holbox. En liten paradisö med fin vit pudersand däe små gula taxigolfbilar utgör den huvudsakliga trafiken på öns sandgator mellan de färgglada träskjulen. Här väntar ett efterlängtat besök av våra Kth-vänner från Sverige: Lars, Carro, Nicklas, Hanna och Spross som redan har boat in sig i en lägenhet vid stranden. Lägenhetens lilla kök visar sig sakna de flesta inventarier som gör ett kök användbart. Men till Henriks stora glädje står där en blender på den kaklade diskbänken. Här ska blandas! Efter en expedition till marknaden stod där snart tio kilo tropisk frukt och nästan lika mycket is, Och en flaska med rom. Sen var bara frågan: Will it blend?

Våra vänner har förutom svenskt lakrits, med sig sunda vanor från hemlandet. Morgonträning! Innan frukost tar vi oss ut på fina pudersanden och tvingas kämpa oss igenom ett träningspass som Nicklas Lars och Carro snickrar ihop. Vi är inte vana vid så hurtiga vanor och rusar flämtandes på darriga ben ut i det långgrunda vattnet för att svalka oss. Sen får man masa sig tillbaka till lägenhetshotellet för kaffe och tropiskt frukt från frukostbuffén. Lars som fyller år fick en birthday boy-rosett som gav finfin utdelning med gratistårta på både hotellet och på middagsrestaurangen.

Ön är så pass liten att den lätt kan utforskas med cykel, tänkte vi, och gav oss ut på jakt efter hyrcyklar. Det visade sig inte helt lätt eftersom inga ställen hade sju cyklar att hyra ut. När vi tillslut hade skramlat ihop till en cykel var, började de krångla. Och efter fem minuter cykling var två av sju cyklar trasiga och vi fick återvända för att byta dem. Den mexikanska solen stekte medan vi trampade oss fram på den vita stranden. När så Hannas cykel tappade pedalerna gav vi upp och begav oss till närmsta hotell där vi försåg oss med öl, lemonad och guacamole. Och blickade ut över det turkosa havet från hängmattorna.

Utanför Holbox kust finns något som gör ön berömd. Valhajar. Världens största fisk. Epitetet val har de fått av sin storlek, men de är hajar. Fast helt ofarliga för människor då de lever på att filtrera plankton. De simmar utanför Holbox i Karibiens varma vatten nästan året runt. Det finns många platser på jorden där turister erbjuds simma med valhajarna. Men på Holbox, tillskillnad från många andra ställen matar man inte hajarna, vilket gör att man inte rubbar deras naturliga beteenden. Vi är ett tillräckligt stort gäng för att få en egen båt med styrman och guide/kock. Båten rusar utmed Holbox kust. Vad är det där? Nicklas pekar på ett klot som ligger och guppar bland vågorna. Det är bara en boj säger Henrik. Men när båten rusar förbi ser man tydligt att det är en havssköldpadda men den dyker ner under ytan, när båten passerar. Snart ser vi ett antal båtar samlade i ring. Här är det. Simma inte mot hajen utan simma i den riktningen som hajen simmar, den kommer snabbt komma ikapp er, instruerar guiden. Det ser ut som det majestätiska havsdjuret rör sig i slow motion vid en första anblick. Stjärtfenan svajar långsamt och elegant från sida till sida. Men väl nere i vattnet inser man att man får vispa som en panikslagen groda med sina simfötter för att hålla jämt tempo, om så bara för en liten stund. Man får simma intill den prickiga bjässen en liten stund, så hoppar nästa grupp i vattnet och avlöser en i en slags valstafett. Efter ett antal intensiva simturer med valen vill guiden att vi ska åka vidare. Bara en bit bort stannar båten till. Här finns inga andra turister, bara en ensamt simmande manta. Som en enorm flaxande grytlapp med ett väldigt gap ser det ut som den flyger under vattnet i ett stim med silverglittrande fiskar. Helt magiskt rör den sig. Och vi hoppar i med våra snorklar och beundrar den i sina loopar och piruetter. Ibland hamnar man mitt framför mantans öppna gap, men den dyker bara obrytt under en. Lite höga på havsdjursupplevelser åker vi bort till en flamingolagun och äter världens godaste ceviche som guiden har hakat ihop bak i båten.

Det var svårt att lämna Holbox. Inte bara för att det var ett så härligt ställe. En golftaxichaufför insåg att han hade bättre saker för sig än att skjutsa turister till färjan och vår förtjusning över det charmiga transportmedlet grusades när vi missade två färjor och vår svenska punktlighet fick sig en törn. När vi kommer fram till den gamla kolonialstaden Valladolid har det hunnit bli ganska sent, så vi bestämmer oss för en middag på hotellrestaurangen inne på den fina koloniala innegården. Nästa morgon är tre av oss magsjuka och en till checkar ut på eftermiddagen. De få av oss som ännu är uppe på benen tar en lugn promenad runt i staden och utforskar en ”Cenote”, vilket kan beskrivas som ett stort cirkulärt vattenfyllt slukhål. Hela Yucatanhalvön kryllar av dessa kalkstensreservoarer som funderat både som vattentäkt och badhus redan under Mayatiden. Därför ligger många cenoter nära städerna.

Lars är mest taggad på att se mayaruinerna, han har spenderat de senaste veckorna klistrad framför Mayadokumentärer på youtube, och blir vår guide genom ruinerna. Vårt första möte med de växtbeklädda stenpyramiderna blir vid Ek Balam. Ek Balam är vare sig de största eller mest välbevarade av alla mayaruinerna. Men i gengäld är det inte riktigt lika strikta med bevarandet, och man får klättra omkring fritt både på och bland ruinerna. Vi skuttar glatt runt bland små pyramider och bollplaner innan vi bestiger den stora pyramiden. De nötta stentrapporna tar en upp över trädkronorna och ett nytt landskap öppnar upp sig. Den täta djungeln växer jämnhögt över Yucatanska låglandet, vilket skapar en lummig grön matta som sträcker sig åt alla håll så långt ögat kan se. Vi ta ut kompassriktningen för Chitzen Itzas mayapyramider 7 mil bort, och tycker oss ser vaga pyramidala konturer genom horisontens dis. Runt om i djungeln lurar stora trädbevuxna högar. Det är outgrävda pyramider som väntar på att få se dagens ljus. Men eftersom det finns så mycket fornlämningar och begränsade resurser för utgrävningar får det gott vänta på sin tur.

Nästa dag åker vi till de mer kända mayaruinerna i Chitzen Itza (kan också uttalas chicken pizza). Vi åker tidigt för att hinna dit innan horderna av turister hinner bussas dit över dagen från turistmetropolen Cancun. Att vara tidig innebär också att vi hinner se ruinerna innan de täcks av försäljarnas stånd. Utmed varenda meter av de skuggiga stigarna mellan pyramider och ruiner ställer de upp sina stånd, som säljer precis samma souvenirer. Det är uppenbarligen färggranna skelettdockor och miniatyrer av mayapyramider som turisternas feta plånböcker hungrar efter. Det är många hundra försäljare när vi åker därifrån. Men när vi kommer dit är ingen där och vi kan beundra den stora pyramiden nästan ensamma. Vid sidan av stigarna i skuggan av trädens lövverk ligger feta varaner och lurar i det torra gräset. Man vet tyvärr ganska lite om Maya folket. Civilisationen var redan på dekis när européerna kom till nya världen. Kanske hade missväxter och klimatförändringar gjort att indianerna tappat tilltro till sina härskare med gudastatus och börjat överge städerna för överleva i djungeln. Men att Mayaindianerna var kluriga på det där med astronomi vet man säkert. Något man kan bevittna vid vår och höstdagjämningen då solen kastar en skugga i form av en orm utmed pyramidens trappa. Vi vandrar vidare till en enorm bollplan. Tydligen var mayaindianerna mycket fästa vid en slags bollsport där man utan händer och fötter utan med höfterna skulle försöka få bollen genom ett antal ringar högt uppe på planens sidor. Det hände också att förlorarna (eller vinnarna) fick sätta livet till i en offerritual efter matchen. Det ger ju uttrycket ”Sudden Death” en helt ny innebörd. Vi flyr när värmen och turistlockarna kommer och åker vidare till Akumal vid det karibiska havet.

Akumal är som ett turistgetto, med lägenhetshotell bakom stängda bommar. I områdets små affärer kan man köpa allt som man saknar från USA, fast för dubbla priset. Med det går att hyra golfbil eller cyklar för att ta sig ut till andra sidan motorvägen och handla mer lokal mat till mer lokala priser. Med vår bristfälliga spanska får vi peka och plocka frukt och grönsaker. Helt underbar avokado, att göra guacamole på. (här finns heller inte det idiotiska svenska konceptet med "ätmogen" avokado för dubbla priset. Jaha? Du vill äta avokadon? Det kostar extra! Det är ungefär lika illa som Ryan airs avgifter för boardingpass. Jaha? du vill gå ombord på flygplanet? Det kostar extra!)

Vi boar in oss i ett mycket färgglatt hus precis vid havet. Förutom turister är Akumal mycket populärt bland gröna havssköldpaddor. Nere på stranden utanför lägenheten ligger de utmärkta sköldpaddebona tätt. Vi får nästan kryssa oss fram mellan dem under det obligatoriska morgonträningspasset på stranden. En annan mycket bra tradition som vi inför är pannkaksfrukost som kompletteras med äggröra, yoghurt och smörgåsar. Svenskar måste vara världsledande på frukostar. Även denna lägenhet visar sig vara utrustad med en blender och det blir riktiga smoothieorgier på eftermiddagarna och kvällarna, ackompanjerat med sällskapsspel. Och en och annan hemlagad mexikansk middag som tacos och cevice. Så himla hemtrevligt kan man ha det när kompisgänget kommer på besök!

Ute vid den stora vägen vinkar vi in en ”collectivo”, (en minibuss), som tar oss några mil söderut till Tullum. Stranden vid Tullum har vid flera tillfällen utsetts till världens vackraste strand. Och visst hinner vi med lite bad och snorkling och en lunch-ceviche vid stranden, innan det är dags för ännu fler mayaruiner. Tullum var en hamnstad för mayaindianerna, och här vandrar vi runt bland pyramider och ruiner på klipporna precis intill havet, medan solen går ner borta över djungeln. Det är inte svårt att förstå att mayaindianerna ville bo här.

Stort tack för det fina resesällskapet Hanna, Carro, Nicklas, Lars & Spross! De betydde mycket att få ha några av de finaste bitarna från Sverige med på äventyren ända borta i Mexico. När vi kommer hem blir det cevichefest!