RESLUST: Bland Död & Dealers (American Roadtrip 4/4)

27 juni - 2 juli (Yosemite, Sequoia, Death Valley, Grand Canyon, Las Vegas)

Yosemite

Ska ni till Kalifornien? Då måste ni åka till Yosemite! Nästan alla vi träffar rekommenderar denna ikoniska och mycket älskade nationalpark och självklart vill vi dit. Med enorma granitklippor som stupar ner i den grönskande dalen, mängder av vrålande vattenfall och dramatiska utsiktspunkter är det inte svårt att förstå att detta är en av amerikanernas favoritparker. På väg in i parken får Henrik plötsligt syn på något bekant. Den solbelysta branta klippväggen El Capitan som pryder skrivbordet på vår och miljoner andra Mac datorer, tornar upp sig vid sidan av vägen i all sin pampighet. I parken vandrar skogsvaktarna runt i sina mörkgröna skjortor och breda hattar. En shuttelbuss tar oss upp till Glacier Point, där man har ett fantastiskt panorama över dalen och den monumentala granit klippan Half Dome. Utanför kafeterian lurar nyfikna jordekorrar som storögt spanar efter mat från turisterna. Efter att gapande beundrat utsikten vandrar vi runt dalen i gassande solsken. Ibland måste man stanna och titta ut över de spektakulära vyerna, det är inte för intet som stigen heter Panorama trail. På håll liknar Half Dome en tummetott, konstaterar vi när vi intar vår lunch på en sten i sällskap med några fåglar. Hanna kan inte låta bli att tjuvbada i det kalla vattnet ovanför Nevadafallet. På väg ner i dalen igen passerar vi ännu fler mäktiga vattenfall och i kvällsljuset glittrar en regnbåge i regndimman vid Vernal falls. Det känns lite som man har hamnat i Landet för länge sedan och ska stöta ihop med Lillefot när som helst.

Sequioa (eller många vokaler på rad)

Nästa dag väntar en ny nationalpark, den här gången Sequoia NP som är döpt efter sina berömda jätteträd. Costal Redwood uppe i norra Kalifornien må vara högre, men ingen levande varelse på jorden är mer voluminös än dessa gigantiska Sequoia-träd (med möjlig reservation för något suspekt svampmycel som täcker halva jorden.) Många av träden här är betydligt större än frihetsgudinnan, och enstaka grenar är stora som en riktigt fet svensk ek. Det är något speciellt med träd. Även om det var länge sen vi klättrade ner från trädkronorna har vi nog fortfarande kvar lite inbyggd kärlek för träd i vårt DNA. Träden utstrålar lugn och trygghet. Och det är med mycket fascination och stor respekt man vandrar runt bland dessa jättar. Världens största levande träd är General Sherman, som är någonstans mellan 2000 och 2500 år gammalt (man vet inte så noga). Enbart stammen har en uppskattad volym på runt 1500 m3, ungefär som 8 st av världens största blåvalar. Sequoia nationalpark är som en annan planet och man känner lite som Nils Karlsson pyssling. Och det är med inte så lite nackspärr av att stirra upp bland trädkronorna, som man sätter sig i bilen igen. Trädet från det kända fotografiet med en folkabubbla som åker genom trädstammen stod i Yosemite, men rasade redan 1969. Men det finns en liggande stock så stor att man kan köra igenom den. Vi kör ner från bergen och möts av den blodröda kaliforniska solnedgången, på väg till ännu ett av alla dessa opersonliga men mycket amerikanska motell.

Nybyggarna...

På väg söderut genom Central Valley ser vi plötsligt en skylt på Interstate 5 som förebådar om en "Swedish village" vid nästa avfart. Vi svänger av mot Kingsburg och möts av ett litet samhälle med gulblåa vägskyltar som hälsar ”Välkommen” och vajande svenska flaggor. Till och med några dalahästar står och betar på de vältrimmade gräsmattorna. Varför inte?

I Dödens dal...

Några amerikaner vi mötte i Sequoia var skraja för att åka genom Death Valley på sommaren, det blir ju så varmt och däcken kan ju explodera. Vi vet inte om bilen klarar det men med vår bärgningsförsäkring på hyrbilen känner vi ändå oss tillräckligt trygga för att åka ut i öknen. Vi korsar Sierra Nevada och terrängen blir snabbt torrare. Så tar vi oss över ytterligare en bergskedja innan vi stannar och blickar ut över dalen. Ett jaktflygplan dyker ner från himlen och förföljs av sitt motordån. Det amerikanska flygvapnet brukar använda dalen för att öva låghöjdsflygning. Och lågt är man här. En serie av snedställda förkastningar har skapat en dalbotten som ligger 85 meter under havsytan. Namnet Death Valley fick området under den stora guldrushen då mängder av lycksökare irrade bort sig och tog sitt sista andetag här i öknen. Det var här klockan föll ur handen och guldet blev till sand. Det informativa besökscentret upplyser om att en människa förlorar ca 8 liter vatten under en dag här, förutsatt att man sitter still i skuggan, om du är ute och rör dig i solen blir det betydlig mer. Stora varningsskyltar påminner om att det är förbjudet att vandra ute i öknen efter 10 på morgonen. Det är för varmt. Termometern utanför besökscentrumt är uppe 128 F dvs. 53,3 C, inte långt från världens högst uppmätta temperatur på 56,7 C (Death Valley, 1913). Vi spenderar inte många minuter utanför vår luftkonditionerade bil. De dubbla bergskedjorna mellan Death Valley och Stilla havet, ser till att effektivt krama ur all regn och fukt ur luften, och dalen får mindre än 50 mm återfuktande regn per år.

Ett syndens näste i öknen...

Snart hägrar Las Vegas miljoner ljuskäglor i mörkret och vi blir lite chockade av alla blinkande lampor när vi åker igenom the Strip på jakt efter vårt hotell. Kontrasten mot den omgivande öknen kunde inte vara större. Det är lite svårt att tänka sig att det bara fanns öken här för hundra år sedan. Idag lockar detta syndens Disneyland för vuxna över 40 miljoner besökare per år. I Las Vegas kan man få tag på mycket prisvärda hotell, då många kasinon i princip skänker bort rummen gratis i hopp om att du ska spela bort en förmögenhet i deras kasino. Något vi utnyttjar och beställer en fin suite för en mycket billig peng bara något kvarter från the Strip. Här ligger de monstruösa jättekasinona på rad och gör vad som helst för din uppmärksamhet (läs dina pengar) likt desperata barn. På Bellagio kan man beundra världens största chokladfontän. I skålarna har den rinnande sörjan börjat koagulera, och det ser mer ut som två dagar gamla bruna bönor, än smält choklad. Utanför kasinot dansar den gigantiska fontänens vattenstrålar till tonerna av Frank Sinatra. Utanför The Mirrage har man anlagt en fejkvulkan som har flera eldsprutande utbrott per kväll. Borta från Luxor-pyramidens topp strålar en stark ljuskägla upp mot ökenhimlen. Det är världens starkaste lampa som skall lysa vägen till kasinot med egyptentema. Och dessa kan ändå betraktas som småsaker jämfört med de kollosalla modellerna av Eiffeltornet på Paris Las Vegas och Markusplatsen på The Venetian.

Vi prövar lyckan på Ceasars Palace. För att kunna spela behöver man registrera sig och får ett kasinokort. Så enkelt lyckas de samla in dina personuppgifter och kan enkelt övervaka ditt spelbeteende. Inne på kasinona bjuds de spelande på gratis drinkar för att snabbare tappa kritiskt omdöme och satsa mer. Man ser inga klockor på väggarna. Här finns inte konceptet tid. Allting är alltid öppet och med ett konstant dovt ljus som rubbar varje naturlig dygnsrytm. De stora spelhallarna är en labyrint, och skyltar lyser med sin frånvaro. Skulle du sedan ändå lyckas komma ut, så utformas specialerbjudanden över mail för att få dig att komma tillbaka och spela mer. Vi lyckas till vår stora förvåning vinna några dollar på de enarmade banditerna, och vandrar ut lite rikare än vi kom in.

Ute på gatan står lättklädda damer i fjäderplymer med reklam för kasinon. En förbipasserande lastbil täckt av reklam förkunnar numret du skall ringa om du ”vill beställa flickor till din fest”. Här är det mesta till salu. Man tänker sig att alla dessa dansande fontäner, drinkar, röda mattor och limousiner skulle förmedla en känsla av lyx. Men för varje smokingklädd herre ser man åtminstone en turist iklädd tenniströja fiskarshorts och tubsockor i sandaler. För det är inte riktigt lyx det groteska casino-kolosserna utstrålar. Det är en illusion om lättillgängligt lyx för den vanliga människan (ungefär som när Lidl reklamen talar om att ”lyxa till det lite”). Med sin alldeles egna twist av den amerikanska drömmen, att vem som helst, med hjälp av sina egna händer kan göra sin egen lycka vid roulettbordet.

Ett hål i jorden...

Från Vegas är det ca 6 timmars körning enkel väg till Grand Canyon. Vi laddar med jätte-kaffe, bagels och podcaster, och kör ut i gryningen, och hinner fram till nationalparken vid lunch. Det är redan helfullt på den stora parkeringen, men efter några att ha cirkulerat några varv hittar vi en lucka. För att det inte ska bli trafikstockning utmed de små vägarna intill canyonen, måste man parkera sin bil och promenera, eller åka med någon av alla shuttlebussar mellan utsiktspunkterna.

En kort promenad så är man framme vid kanten av klipplattån. Solen skiner genom en disig sky, men sikten är god ut över de oändliga vidderna. Vi slår oss ner på kanten och dinglar med benen över avgrunden. Man kan lätt få känslan av det är ett uråldrigt landskap man ser nedanför sig i dalen, och på sätt och vis är det ju det, men vad är väl några miljoner år ur ett geologiskt perspektiv? En ovanligt lång blinkning? Om jordens livslängd skulle vara ett dygn, skulle klockan hinna bli en och en halv minut före midnatt innan Coloradofloden började gröpa ur dalen för ca 5 miljoner år sen. Idag är den upp till 800 m djup och 3 mil bred. Som om någon tagit en enorm tårtspade och skurit ut en bit som blottar tidens lager i bergväggen och låter ögonen vandra nedåt utmed bergsväggen och bakåt i historien. Du kan se sand som spolat på stränder under de första dinosauriernas tid. Du kan se tjocka kalkstenslager från miljoner havsdjur under den kambriska explosionen av liv i haven. Och du kan se ner på urbergen i de djupaste dalarna som är äldre än allt liv på jorden. Om du inte blir störd av att en jordekorre kommer fram och nyfiket tigger efter mat förstås.

Vägen mellan Vegas och Gran Canyon går delvis utmed den historiska Route 66, som förband Chicago med Los Angeles, och spred en ekonomisk bom bland alla små hålor den passerade i sydvästra USA. På tillbakavägen svänger vi också förbi Hooverdammen vid Boulder city, alldeles utanför Vegas. Byggd under depressionen på 30-talet går det knappt att överdriva dess betydelse för utvecklingen i hela regionen. Så sent som 2010, innan en förbifartsbro blev färdigställd, gick all trafik på U.S. 93 över dammens krön. Något som blev en på påtaglig säkerhetsrisk efter 11-spetember dåden. Vi kommer försent för att vandra ner bland turbinerna utan får nöja oss med att beundra dammens underbara art deco dekor utifrån. Det är inget annat än ett underverk med sitt mjuka betongvalv i den dramatiska canyonen.