RESLUST: Bland Päron & Sengångare (Costa Rica)

25 - 30 Augusti (San José, Arenal)

Otåligt stod Hanna och spejade efter mamma Annika och pappa Erik vid Nationalteatern i Costa Ricas huvudstad San José. Bara vetskapen om att vi alla var i samma stad gjorde liksom längtet olidligt, särskilt såhär en kvart före utsatt mötestid. Det var ju nästan 8 månader sen vi sågs och så var de plötsligt här. Kramkalas utbröt. Vilket efterlängtat finbesök!

Under teatern ligger Costa Ricas guld- och förkoloniala museum, strategiskt belägen djupt inne landets gamla riksbanksvalv. Vi gick ner genom bankvalvets välkomnande tunga portar (med fascinerande låsmekanismer som barska väktare hindrade en från att närstudera). Lite prekolonial historia och anekdoter om gamla mynt tog vi nog till oss trots att vi hade allt möjligt annat att prata om. I Central Amerika har vi undvikit flertalet huvudstäder på grund av tidsbrist och ibland av säkerhetsskäl, men San José var riktigt trevligt med fina marknader och torg, fast antagligen färgades upplevelsen av sällskapet. Dagen avrundades på klassiskt manér med Gin-tonic fast på mamma och pappas hotell istället för verandan i Svartsjö, och med smarriga chili-lime bananchips istället för ostbågar. Det är en märklig känsla när hemma kommer på besök.

Nästa dag tog vi oss vidare norrut till La Fortuna vid foten av vulkanen Arenal. Henrik och Hanna i en knökfull buss där det utfärdades varningar för väsktjuvar och Annika och Erik i förbokad AC-shuttle. Tillslut kom även de luttrade luffarna fram, med lackande svett från promenaden från bussen till hotellet (istället för att lägga en tjuga på taxi). Ibland drabbas man av dumsnålhet som backpacker, så ibland är det tur att några föräldrar kommer ner och råder bot på det.

Hotellets trädgård dignade av frukter och färggranna blommor och fåglar i mängder. I gräset vankade gäss omkring och klätterhöns tog sig en lur på en bom eller i närmsta buskage.

Under eftermiddagens skyfall kom påfåglarna vandrade till vår veranda och verkade lite förvånade över att de var tvungna att dela sitt regnskydd med drinksippande turister. Men det var på mornarna som den verkliga kakafonin utbröt när fåglarna bröstade sig i morgonsolen och tre ekorrar lekte tafatt i trädkronorna. Annikas favorit fågel var en gulmagad djungelpajas som kalasade på bannan i trädet bredvid verandan. Eriks bästis var ”Rasta-Burre”, en sällskaplig kolibri i skimrande grönt rött och gult som hade en favoritgren vid vår veranda och sög nektar från en blomma precis vid pappas fötter. Men vackrast var kanske arakarierna med sina överdimensionerade spräckliga näbbar och läckert färggranna fjäderdräkt. Ett annat original som vi hade lite blandade omdömen om var vår förvirrade och bitvis bitska receptionist som var underhållande oinställsam.

Vulkanen Arenal vaknade oväntat till liv 1968 med kraftiga utbrott och fortsatte regelbundet att spy ut lava och bomber ända fram till 2010. Idag anses vulkanen vara vilande men det är fortfarande förbjudet att klättra upp på den. Universitetsstudenter som observerade vulkanen byggde en observationsstation, som nu även rymmer ett lyxigare hotell. Hit åker vi upp och blickar ut över vulkankonen och den mäktiga utsikten över sjön nedanför. Kolibrifåglar som kommit för att kalasa på nektarfyllda blommor surrar runt bland oss. Ibland kommer de så nära att man hör deras febrila vingslag som en högintensiv fläkt intill sitt ansikte. De hoovrar någon sekund, sedan är de borta.

På en fint anlagd stig tog vi oss vidare ut i den närbelägna regnskogen, till ett vattenfall och smet ner för ett dopp i den svala ån och vandrade vidare över några betesfält med tjusiga vulkanvyer. Fåglar och fler slags fjärilar än vi kunde hålla räkning på flög omkring oss. Så klättrade vi halvvägs upp på grannvulkanen men vände eftersom vatten och dagsljus riskerade att ta slut. På vägen tillbaka stötte vi på några costaricaner som höll på att palla makadamianöter från ett träd. De bjöd gärna på några nyknäckta nötter (kanske i utbyte mot vår tystnad). Lite puffade faktiskt vulkanen för oss och några ångmoln steg från toppen och vår taxichaufför började försöka få till en selfie genom bilrutan. På vägen tillbaka till det lilla samhället kör man förbi en flod med varmt vatten från de vulkaniska källorna. Vi tog ett snabbdopp intill vägkanten i en å där folk låg som strandade valar och jäste i det ångande vattnet från varma källor vid vulkanen.

-->

La Fortuna är också namnet på ett smäckert vattenfall som kastar sig ner genom regnskogens grönskande berg till en enorm jacuzzi. Opraktiskt nog väntade bara ett svalt dopp när man gått ner för alla trapporna och inte när man kämpat sig upp igen, men det var det värt. Fast dagens höjdpunkt blev ändå vår kajaktur ner för floden i skymningen. Så mycket paddling var det dock inte frågan om, utan vi gled mest med strömmen och fick snarare anstränga oss när vi ville stanna och titta på något. För i träden runt om oss kryllade det av vrålapor som vrålade ikapp med vår guide, capuchinapor som avslöjade sin perverterade sida när de likt blottare klättrade så nära oss som de kunde komma på grenarna och kopulerade rakt framför ögonen på oss. Där låg också basiliskerna eller ”jesusödlor”, ett smeknamn som tyvärr inte fått fäste för deras förmåga att förvandla vatten till vin, utan för deras hastiga spritturer över vattenytan. Stanken av en död krokodli känns på lång väg innan vi flyter förbi det uppsvällda kadavret. Och strax under vattenytan skymtar små ögon och näsborrar från deras mindre släktingar caimanerna. Plötsligt stannar vi till. Vår guide har fått syn på en sengångare sovandes som en grå lurvboll uppe i trädkronorna. Att vi hittade den sovandes var kanske ingen högoddsare. De gör inte mycket annat faktiskt. Ofta spenderar de 20 timmar per dygn med att sova. Och mycket av den vakna tiden går åt till att mumsa ”gladblad”. Det är sengångarnas favvomat. Kanske för att de jäser i deras mage och bildar alkohol, vilket håller dem konstant lagom packade genom de vakna timmarna. Detta förklarar också deras eviga bredbelåtana leende. Deras stora källa till ångest i livet måste vara toalettbesöket som bara infaller en gång i veckan då de klättrar ner från sin gren för att bajsa. Man vet faktiskt inte varför de klättrar ner för att bajsa då detta utsätter dem för mycket risk. Men det finns gott om teorier. En är förstås att de gödslar sitt ”gladbladsträd”. Men vår guide berättar om en mer galen och underbar teori. Det börjar djup inne i sengångarnas snuskiga päls. Eftersom de i princip är stationära blir pälsen helt täckt av alger. Detta stör inte sengångaren alls då det ger den ett ypperligt kamouflage mot rovdjur. Med algerna utgör också basfödan till ett helt ekosystem där inne i pälsen. Loppor larver och små fjärilar. Vissa små fjärilar lever hela sin livscyckel i sengångarpälsen och det skulle vara för dessa som sengångarna klättrar ner och bajsar under sin egna gren. Fjärilarna i pälsen lägger snabbt sina ägg i bajset och när larverna kläcks hittar de snart tillbaka till sengångaren uppe i träden. Vad tjänar sengångaren på det? Jo när den lilla lurvbollen blir frussen hjälper fjärilarnas myllrande rörelser i pälsen djuret att hålla värmen. Win win.