RESLUST: Bland Tetuvor och Toy-Train

9 - 13 April (Darjeeling)

Att ta sig från punkt a till punkt b i Indien är ofta en mödosam affär. Nästan oavsett vilket transportmedel du väljer, kan du räkna med att det inte går snabbare än 30 km/h.

Vår mastodontresa från Varanasi till Darjeeling, började extra segt med några timmars försening. Väntan på perrongen blev heller inte helt avslappnad, för snabbt samlades en ring av nyfikna människor runt oss. Nyfiket tittade de över ens axel när vi försökte läsa eller skriva ett vykort. Med det är bara lite så det är i Indien. Man har aldrig riktigt någon personlig sfär, eller man har en som någon ständigt överträder. Och du har alltid mist en uppsättning ögon som intensiv glor på dig. Detta är inte menat att vara oförskämt, utan är bara ett utryck för den naturliga nyfikenheten som väcks när man stöter på två vita människor i stora ryggsäckar. Men det tar lite extra energi att aldrig bli lämnad ifred.

Vårt tåg kommer tillslut och tar oss till Patna där vi måste byta tåg och tågstation i mörkret. Förhandlingen om tuktukpriset går oväntat lätt. När vi väl är framme vill de dock ha det tiofaldiga, något vi naturligtvis inte tänker betala. Det blir upprörda känslor och att vår chaufför inte kan någon engelska gör det inte lättare att lösa konflikten. Snart samlas en folkskara runt oss, som en spontan jury som kommit för att medla och lugna ner konflikten. Juryn kommer snart med sitt utlåtande: vi ska betala mer, men inte fullt så mycket som vår chaufför begär.

Även i Patna är tåget försenat. En timme, sedan en till och ännu en osv. Vi konstaterar snart att vi kommer tvingas att spendera natten på tågstationens stengolv som alla andra. Hanna kurar ihop och försöker sova så gott hon kan medan Henrik vakar. Plötsligt blir vi uppkörda. Klockan är två på natten och det är dags att skrubba stationens golv. Alla sovande blir ivägkörda. På indiska tågstationer är det aktivitet dygnet runt. Strax efter klockan fem på morgonen rullar så ett tåg in på perrongen, men är det vårt tåg? Alla vi frågar säger nej, ni ska med nästa tåg. Vi väntar och tåget rullar iväg. Strax försvinner vårt tåg från anslagstavlorna och en isande insikt om att vi kanske missade vårt tåg hinner sprida sig, innan äntligen vårt tåg rullar in på stationen. Den vadderade britsen känns som den mjukaste säng när man äntligen sluter ögonlocken och gungas till söms.

Från tågstationen i Siliguri blir det en delad jeep upp för bergen till Darjeeling. Efter en knapp timmes väntan på att fylla jeepen rullar den äntligen iväg. Chauffören stannar och tankar bilen full för våra biljettpengar. Strax efter tankstoppet går jeepen sönder, väldigt lägligt bredvid en ny jeep som kan köra upp oss till Darjeeling, för halva priset av vad vi har betalat honom. Men chauffören har ju tankat upp våra pengar, så vi kan tyvärr inte få något tillbaka. Som turist i Indien är du van att bli blåst. Du blir det hela tiden, vare sig du märker det eller ej. Och faktum är att du inte har något emot att betala lite högre turistpriser med tanke på vilket astronomiskt lönegap det är mellan dig och tuktukföraren. Så länge de blåser en med lite finess, så man inte känner sig utnyttjad eller idiotförklarad, så är allt fint. Och detta var, måste medges, ett ganska imponerade upplägg. Indierna som vi delar vår jeep med är dock inte vana att bli blåsta och blir ursinniga. Det skulle dröja längre än en timme av våldsamt bråk innan vi kan köra vidare med den nya jeepen upp för serpentinvägarna till Darjeeling.

När du odlar te skall du inte göra det lätt för dig. Tet lär bli finare och mer aromrikt och det växer på hög höjd. Kanske för att det växer långsammare där och får gott om tid att utveckla sin smak. Och om det inte vore för denna egenskap skulle bergen runt Darjeeling vara ett vildvuxet och svårtillgängligt hörn av Indien. Men britternas passion för gott te (och platsens strategiska läge som gränspost) gjorde att man byggde en järnväg upp över de höga bergen. Och anlade en sk. hillstation här i slutet av 1800-talet.

Järnvägen finns kvar än idag, och på de smala spåren körs fortfarande små blå ånglok, som ser precis ut som Tomas the tank engine. En nöjesresa känns som ett måste och vi bokar en enkel biljett till grannstationen Ghum, som är den högst belägna tågstationen i Indien med sina 2258 möh. Det lilla tåget tuffar iväg. Men det går långsamt genom de skarpa kurvorna. Spåret tvingas slå knut på sig själv för att klara de branta stigningarna. Alldeles utanför de små fönstren passerar butikernas varor och bergsvägarna, skulle du sticka ut ett huvud eller en hand skulle du bli av med den direkt. Väl i Ghum visar det sig att järnvägsmuseet har stängt och sista tåget har gått för dagen. Vi får lifta den korta vägen tillbaka till Darjeeling. Staden ligger som utsmetad på en bergsluttning och även för en kort promenad tvingas du gå mycket upp och ner. Precis som i Mcleod Ganj finns mycket tibetaner i exil här, och de tibetanska templen med sina färgglada flaggspel ligger utspridda runt staden.

Vi vandrar bort till djurparken för att se på de röda pandorna (kanske världens sötaste djur) och andra bergsdjur från Himalaya. Djurparken bjöd på blandade upplevelser. Fåglarna och de röda pandorna såg belåtna ut, men de större kattdjuren vankade stressat runt i sina små burar och verkade inte njuta av livet. Och vi njöt inte av att se dem så. Vid djurparken har de även ett bergsbestigarmuseum med regalier från 1950-talet, bergsbestigarnas gyllene tidsålder. Här kan man läsa om de misslyckade expeditionerna till Everest och se på vinterskor utan plats för tår. De har man sedan länge förfrusit bort på en tidigare expedition. Att bestiga dessa bjässar var och är en livsfarlig uppgift. Och det tog decennier av misslyckade försök innan någon lyckades bestiga Everest. Tenzing Norgays hänger porträtt som hjälten på Museet. Han var sheerpan, som tillsammans med new zeeländaren Edmund Hillary var först att bestiga Everest. 16 år senare landade människorna på månen.

Lite längre bort från stan, i en gammal tysk skidlift monterad på bergsluttningen kan man sväva över teplantagerna. Tydligen hade den varit tvungen och stänga tidigare då en av de små hytterna rasat ner i avgrunden. Men nu skulle det inte vara någon fara längre menade man. Men nog lyssnade man noga på gnisslet medan man svävade över tebuskarna. Dagen rundas lämpligen av med Afternoon Tea på Windamere Hotel. Den äldsta byggnaden i Darjeeling. Det sägs att det var en vistelse här som inspirerade Wes Andersson till sin film Darjeeling Limited. Till skillnad från övriga Indien dricks tet här utan mjölk och socker i oblyga mängder. Och mumsandes scones och sipprandes små koppar med "bitter first flush" (så kan te heta här) delar vi galna Indienhistorier med de övriga gästerna.

En annan stor turistattraktion i Darjeeling är att åka jeep upp till Tiger hill för att se på soluppgången. Då Indien bara har en tidszon i sitt stora land, gör det att man får gå upp ohemult tidigt, 03.30 för att vingla ner till torget och in i en jeep. Vår Jeep, tillsammans med många andra tar oss upp för kullen. Väl uppe på kullen blir vi lite misstänksamma. Är inte det där Tiger hill? (Vi pekar på en något högre kulle en bit bort) Jodå det är det, svarar vår chaufför. Varför åker vi inte dit? Congestion, svarar vår chaufför. Och då hör vi hur jeeparnas tutor ekar i den krispiga morgonluften när de har kört fast och blockerat hela vägen upp mot Tiger hill. Varje turistattraktion i Indien har sitt soundtrack. I Varanasi lät det "boatride", "boatride", och på Tiger hill (och grannkullen) låter det "coffee" "coffee", som de små termosförsedda tanterna vrålar i gryningen.

En klar morgon kan man från Tiger hill se inte mindre än 7 st bergstoppar över 8000m inklusive Mount Everest. En disig morgon, fick vi erfara, kan man se precis.... Ingenting. Utom en fin soluppgång genom molnen förstås.

Vår sista kväll checkar vi in vid ett gammalt plantageägarhus som gjorts om till hotel. Lite lyxigt, ganska charmigt och mycket slitet. Vid middagen träffar vi ett gäng högljudda glada tyskar och flyttar över till deras bord. Det visar sig att de har åkt igenom nästan hela Indien i en tuktuk. De är med i något slags välgörenhets race (Rickshaw-Run) där man åker från Jaisalmer i väst till Shillong i öst en sträcka på nästan 270 mil, i små skraltiga tuktuk. (Tillverkade för korta innerstadsresor). De verkade nöjda med sitt äventyr och vi blir erbjudna att hänga på sista etappen för att själva få uppleva att bli sönderskakade på dammiga vägar, men vi bangar. Vi känner oss mätta och nöjda med Indien.

Så på vår hundrade resdag lämnar vi Indien och korsar gränsen till Nepal. Vid gränsstationen träffar vi en hurtig britt som cyklat hit från Europa. Bergen i Nepal skrämmer honom inte. Hellre uppförsbackar än indisk trafikstockning.