13 - 16 April (Chitwan National Park)
Vi korsar gränsen till
Nepal på resans 101 dag, som råkar infalla på Nepals nyårsafton, år 2073. Tydligen inträffar en även jordbävning samma
kväll, men av detta märker vi inget av på vår skakiga nattbuss. Vi får veta att
epicentrum var i Bangladesh denna gång, när vi stannar till för "tee and
pee" någonstans på landsbygden. Årsdagen för den värsta jordbävningen i
Nepals historia är bara några dagar bort och människor är fortfarande uppenbart "skakade" även om vi befinner oss i en relativt förskonad del av landet, långt
söder om Katmandudalen där de två jordbävningarna inträffade med bara några
dagars mellanrum för drygt ett år sen.
Vi är på väg till
Chitwan, en nationalpark som framförallt är känd för sina (ännu inte utrotade)
noshörningar. Mitt i natten blir vi avsläppta utmed motorvägen och hinner känna
oss rätt vilsna i mörkret innan vi blir erbjudna skjuts bak på ett flak av
några inhemska turister som också ska besöka Chitwan. Vi checkar in i ett rum
på deras hotell som också har en pool som Hanna unnar sig ett morgondopp i
medan Henrik föredrar en sovmorgon. Sen beger vi oss utmed floden för att
utforska det lilla samhället. Nere vid stranden pågår elefantbad i
förmiddagssolen och lite längre bort ligger de långnosiga krokodilerna (egentligen gavialer) och
svalkar sig i vattnet. Vi får oss en sen brunch i skuggan under ett
vassparasoll på stranden och inser att vi tillfälligt har lämnat Himalayas
svala bergsklimat, i Chitwan är värmen tropiskt fuktigt och kläderna klibbar
redan på kroppen.
En trevlig herre med
ett fint hotell erbjuder oss en stuga till ett bra pris och vi bestämmer oss
för att stanna en extra natt så att vi får möjlighet att testa 4 sorters safari
plus en bonustur, en kvällspromenad nere vid floden. Med guiden smyger vi bort
från de övriga turisterna och förbi en avspärrning så att vi hamnar på en öde
stig utmed ett biflöde till floden. Här kan man ibland stöta på noshörningar,
berättar vår guide, så myndigheterna har stängt av vägen. Vi når fram till ett
krön men som tur är döljer det sig inga bjässar nedanför slänten, bara vackra
fåglar som gottar sig i kvällssolen. Men plötsligt rör det sig borta i buskagen. En enorm enhornad noshörning dyker fram på andra sidan ån. "Om den kommer
mot oss så klättra bara upp i ett träd, välj ett redan nu" säger vår guide. Vi
sneglar mot de glesa, mesigt små träden bakom oss och känner oss inte så värst
mycket tryggare. De ser väldigt dåligt, säger guiden uppmuntrande. Noshörningen ser onekligen ut att vädra i luften efter oss och lyssna
uppmärksamt innan den beslutar sig för att vada över till vår sida. Mycket
snabb huvudräkning: noshörningen gör lätt över 60 km/h dvs ungefär 16 m/s, och
den står inte mer än 80 m bort. Det skulle ge oss ca 5 sekunder att klättra upp
i ett träd, om den skulle komma rusande. Vi tar några försiktiga steg bakåt.
Som tur är dyker då en till guide upp med en hel grupp oskygga ryska turister.
Vi pustar ut. Noshörningen kommer naturligtvis anfalla ryssarna först. Vi
känner oss lite lugnare och beundrar fascinerat noshörningen i gröngräset tills
den tröttnar på att bli utstirrad och försvinner in i djungeln igen. Jackpot
direkt alltså Och vi som inte ens har varit på safari ännu.
Nästa morgon blir vi
väckta av guiden som meddelar att frukosten är klar. Dagens första safari är en
kanotfärd utmed floden följt av en promenad tillbaka genom parken... Efter
gårdagens närkontakt med noshörningen känner vi oss lite oroliga över vad vi
kan tänkas stöta på i djungeln. Men vi lugnar oss med att vi kommer ha två
guider med oss som säkert har minst ett gevär för nödsituationer. När vi kliver
ur kanoten för att vandra tillbaka genom parken visar det sig att våra två
guider är utrustade med meterlånga Bambupinnar. Inga gevär. Man får ju inte
skjuta djuren! Bara försöka skrämma iväg dem. Händer det att turister blir
attackerade av något djur?
- o ja, hela tiden, en kvinna blev
attackerad av en läppbjörn för en månad sen. Första bettet bröt kvinnans arm. Andra
bettet, hennes ben. Innan de tillslut lyckades skrämma bort björnen.
Med hjärtat i
halsgropen vandrar vi in i djungeln.
Plötsligt rasslar nått
till bland snåren. Vad är det? Henrik hopar till. En vild kyckling kommer fram
ur busken. Efter att snabbt ha övervägt möjligheten att kycklingen skulle slita
av oss armarna, lugnar vi ner oss. Som tur är träffar vi ingen björn, något vi
är mycket nöjda över.
Efter lunch är det
dags för nästa safari, denna gång med jeep. Redan vid första stoppet känner vi
att vi fått en bra guide. Han har hört fåglarnas varningsrop och stannar jeepen
och låter de andra jeeparna köra förbi. Efter några minuters väntan ger vi dock
upp. Den här vägen är för trafikerad nu, meddelar guiden, men en gång fick jag
se en tiger korsa vägen när vi stannade till såhär. Vi åker vidare och får se
noshörningar ta sig ett dopp i en sjö, axishjort, fåglar. Sen besöker vi ett
center där man föder upp läskigt många gavialer med sylvassa tänder som sticker ut ur de långsmala munnarna. Inne i skogen får
vi till och med se en läppbjörn som stirrar på oss mellan träden innan den
springer till skogs. När vi är på väg tillbaka får vi syn på en noshörning
halvt dold i det höga gräset. Klättra upp här så ni ser ordentligt, säger
guiden, och var beredda för jag tor att han kommer korsa vägen. Mycket riktigt,
några minuter senare korsar den grusvägen några meter framför oss innan den
enorma bepansrade rumpan försvinner in bland gräset på andra sidan.
Följande dag blev en
riktig elefantdag. På elefantryggen kan man komma riktigt nära noshörningarna, då de aldrig skulle få för sig att attackera elefanterna, och eller inte verkar störda i deras närhet. Att boka en elefanttur inne i själva parken visar sig dock svårt, det måste man boka månader i förväg. Men det finns en "community Forrest" där fristående operatörer ordnar elefantturer. På varje elefantrygg sitter en korg som rymmer 4-5 turister, och på elefantens nacke sitter skötaren som med sin lilla järnkrok kontrollerar det enorma djuret. Även om vi fick se en hel del djur, Noshörningar, axishjort,
vildkyckling och orm, under en dryg timme på elefantryggen, kan vi inte hjälpa att fundera över hur bra detta är för elefanterna. Vår mahaut verkade visserligen vara god vän med sin
elefant, men elefanten bakom fick en hel del smällar med en järnkrok i huvudet
när den inte gjorde som den skulle. De badande elefanterna verkade ha det
betydligt bättre och njöt av att ligga i vattnet och bli ordentligt skrubbade
när de inte hade fullt upp med att duscha turister med snabeln.
