RESLUST: "Gäst är Gud"

12 - 15 Mars (Bundi & Chittorgarh)

Axel, den norska resejournalisten som vi träffade i Munnar tipsade oss om Bundi. Ska ni till Rajasthan? Frågade han, då måste ni åka till Bundi! Ni kommer att älska det.

Och efter några dagar där får vi ge honom rätt, det finns mycket att älska i Bundi. (Axel publicerade förresten ett resereportage om Munnar i Göteborgs Posten härom veckan där vi lovprisar en annan indisk pärla med roliga citat som översatts från svenska till norska till svenska igen.) läs här! eller på norska.

Bundi har mycket som de mer välkända turiststäderna i Rajasthan har, ett fort med palats på klippans topp, check, braminblå hus, check, palats vid sjön, check, mysiga hotell och restauranger, check check, men allting är i en mycket mindre skala vilket gör det mycket lättare att ta in. Här kan man vandra omkring i den lilla staden utan att bli helt terroriserad av försäljare, guider och lurendrejare.

Här kryllar det däremot av ståtliga trappbrunnar, som länge var stadens enda sötvattenkälla. Idag när moderna vattenledningar försörjer staden, fungerar brunnarna som turistattraktion/ duvhotell/ enorma offentliga papperskorgar. Den största brunnen är 46 meter djup men ändå når den inte ner till grundvattnet.

Vi hyr ett par riktigt skruttiga cyklar och beger oss ut på landsbygden på jakt efter en närbelägen krukmakarby. Först cyklar vi förbi sjön med palatset, som är döpt till ”Kipling house”. (Tydligen skall Rudyard Kipling ha spenderat en natt där när han var på genomresa, en händelse som måste haft stor inverkan på den lilla stan eftersom det talas om det 100 år senare.) vi stannar till vid te-whallan vid sjökanten för en kopp masala-te, medan Hanna blir vän med mjölkbuden i sina ståtliga mustascher och turbaner. Den Rajasthanska turbanen är kanske den vackraste av dem alla och ser ut som en flätad kanelbulle i klara färger. Ju färggrannare desto bättre.

Vi cyklar vidare genom de öppna landskapen. En motorcykel stannar oss på vägen och tre unga män i mörka solglasögon kliver av och närmar sig oss… Ursäkta men kan vi få ta en selfie? Var det någon som sa selfie? Tre till motorcyklar stannar till och ansluter sig till fotokalaset.

I nästa lilla samhälle frågar vi efter vägen till krukmakarbyn. Den ligger ditåt... Men vill ni inte komma in på lite te? Efter lite obligatoriska foton, och bebishållning blir vi välkomnade in i det mycket enkla huset, och får sitta på en säng medan masala-tet puttrar över gaslågan. Kvinnorna börjar genast måla Hannas tånaglar lila, och anmärker på avsaknaden av fotkedjor och tåringar, en brist som genast belastas pojkvännen som inte förser sin tjej med tillräckligt mycket pråliga fotsmycken.

Ingenstans är gästfriheten lika stor som i Indien. Och detta kan ha sin naturliga förklaring. I ett land med så många gudar som dessutom regelbundet tittar förbi på jorden i form av en eller annan avatar, gör man bäst i att vara vänlig mot främlingar. Man vet ju aldrig, främlingen kan ju mycket väl vara en förklädd Gud som råkar ha vägarna förbi. Det indiska ordspråket "gäst är Gud" skall alltså inte tolkas allegoriskt utan högst bokstavligt.

Vi cyklar vidare och når till sist krukmakarbyn. En bonde som möter oss guidar runt oss på sin gård, han äger en ko, några getter och en smartphone! (Hur skall man annars ta selfies?) Han tar oss till sin krukmakarkompis som visar oss hur man gör de traditionella vattenkrusen, som Hanna provbär på huvudet och Henrik suktar efter (men vi får nöja oss med ett minikrus som souvenir). Hotfulla regnmoln gör att vi lägger på ett extra kol på våra skruttiga cyklar tillbaka till staden.

Palatset på toppen av klippan ovanför staden är ett mycket fint ett, och man får ha det nästan helt för sig själv. Visst är det slitet och av spegelpalatset och mycket av målningarna finns bara rester kvar. Kom upp här, vinkar en av vakterna och tar oss upp för en låst trappa. I ett rum en våning upp visar vakten fantastiska vägg- och takmålningar från 1600-talet som visar hovliv och krig och gudar i klara färger.

Medan Henrik försöker dricka ikapp missade kaffekoppar på en takterrass beger sig Hanna ut i staden beväpnad med kameran för att utforska gatulivet. Många bjudkoppar te senare återvänder hon bak på en vespa och konstaterar återigen att staden är full av vänliga människor som är lika nyfikna på främlingar som vi är på dem.

När vi når Bundis järnvägsstation får vi en chock. Helt folktomt! I Indien! Indien är per definition inget folktomt land. Och tågstationerna är som en institution, Öppna dygnet runt och ständigt fyllda med resenärer och kommers. Och här... Tomt! Det visar sig att Bundis tågstation bara har några avgångar per dag, och en kvart innan tåget skall gå börjar det röra sig i biljettluckan. Tåget tar oss till Chittorgarh, som kan stoltsera med Indiens största fort, eller iallafall ruinerna av det största fortet. Tuktuken åker genom sju portar medan den slingrar upp för Klippan. Fortet har blivit intaget vid två tillfällen. Vid båda tillfällena drog soldaterna på sig sina saffransröda rockar och red ut i en heroisk (läs dumdristig) självmordsattack medan kvinnorna kastade sig in i självmordsbål. Prinsen själv tyckte dock att det lät lite riskabelt med en självmordsattack och flydde istället och grundade en ny huvudstad, i Udaipur. Sist att erövra fortet var stormogulen Akbar, något han tydligen tyckte var så drygt att ingen skulle behöva göra det igen. Så han lät helt enkelt grundligt demolera fortet. Det blev urgröpt som en avokado med nästan bara murarna runt klippkrönet kvar. Det som finns kvar att njuta av som turist idag är några palatsruiner, några tempel, och så Akbars fallostorn till segermonument. Så vi följde den modiga prinsens exempel och flydde till Udaipur.