RESLUST: Den Vita och Blåa Staden

16 -17 Mars (Udaipur & Jodhpur)

Krönt till Indiens mest romantiska stad med vita palats och berg i fjärran som speglar sig i den blanka sjön. Som en liten vit pärla i öknen. Låter det som en kliché, vänta bara... Udaipur är som en plats hämtad ur tusen och en natt. Vi kommer fram på kvällen och får se solnedgången över sjön. Sedan beger vi oss ner till vattnet för att äta en finmiddag med nattglitter i glamour.

Det visar sig dock att det inte finns vansinnigt mycket att göra i stan, förutom att besöka palatset då förstås. Nere vid sjön finns en Haveli (ett traditionellt hus) ombyggt till museum, som kan stoltsera med en gedigen turbansamling (med världens största turban, om ni någonsin undrade var den fanns någonstans).

På vårt hotell visas bondfilmen Octupussy (som delvis utspelar sig i Udaipur) VARJE kväll på storbildstvn. Jag tror det var Nietzsche som definierade helvetet som en plats av ständig upprepning, och man kan väl knappast tänka sig nått värre öde att behöva se Octopussy VARJE dag i hela sitt liv. Vi passar filmvisningen och beger oss istället ut på den obligatoriska romantiska båtturen på sjön i solnedgången.

En tidig morgonbuss följande morgon tar oss upp till Jodhpur, "den blå staden".

För att göra det enkelt för turisterna har man gett Rajasthans städer varsin färg Jaipur, den rosa staden, Udaipur, den vita staden, Jaisalmer, den gyllene staden och Jodhpur, den blå staden. Färgskalan är inte tagen från luften utan från husens fasadfärger, och Jodphurs gamla stad är verkligen blå. Först var det bara brahminerna (prästkasten) som målade sina hus i indigo, men den vanan spred sig till allt fler tills gamla stan såg ut som en blåbärsmassaker. Kanske för att den blå färgen sägs göra husen svala och har en naturligt insektsavvisande effekt.

Väl framme i Jodhpur möter vi en irländare på hotellet. Emmet, som vi slår följe med till stadens stora sevärdhet, klippfortet. Men efter alla fantastiska platser i Rajasthan börjar vi nu bli lite mätta på palats och klippfort, så när vi får höra att man kan uppleva detta fort ovanifrån, genom att åka linbanor fram och tillbaka över murarna, nappar vi direkt.

Zipline är äventyrsportens svar på mellanmjölk. Det är lagom kul, men inte allt för äventyrligt så de flesta kan uppskatta det. Man hade dock en utmärkt vy över den blå staden nedanför medan man susade fram över murverken. En av våra medresenärer på ziplineäventyret tipsar oss om örnmatningen uppe på Klippans topp. Varje dag vid 15.30 vandrar en man upp för berget för att mata örnarna. Det har hans far gjort före honom och hans farfar före honom, i generationer så långt man kan minnas. Örnarna samlas i stora flockar och cirkulerar vaksamt över honom medan han går mot klippans topp. Vi smyger upp dit där han står på ett tak och kastar köttslamsor som örnarna akrobatiskt fångar med sina skarpa klor i luften. Han signalerar att vi ska ducka. Vi vill inte ha en sylvass örnklo i pannan. Man skulle kunna tro att detta vore en turistattraktion. Ett officiellt välsignat skådespel. Men det är det inte. Det är bara en helt vanlig man som matar örnarna, precis som hans förfäder gjort i generationer. I över 500 år om man får tro honom själv.

När vi besöker palatsmuseet, berättar den utmärkta ljudguiden historien om hur prinsen som grundlade fortet körde bort en man som dagligen matade örnarna på klipptoppen. Den gamla bortkörda örnmataren uttalade då en förbannelse över fortet, att det alltid skulle lida av vattenbrist. Ingen skitsak i öknen. Detta var alltså mer än 500 år sen. Kanske hade den nutida örnmataren rätt ändå?

Utanför palatset möter vi upp Emmet igen, som redogör för hur många indier som kom fram och bad om "one selfie" medan vi vandrade runt inne i palatset. Några brittiska damer var uppenbarligen överförtjusta i fenomenet, såpass att de själva började plocka upp och posera med förbipasserande indiers gråtande barn i famnen, till allas stora förtjusning (utom barnen själva då). Själva får vi vara beredda på att åtminstone tio gånger om dagen posera med vilda främlingar framför en mobilkamera. Vi skrattar gott åt hela selfie-fenomenet och just då slår sig en dude ner i stolen bredvid vårt bord, utan att så mycket som titta på oss för han är upptagen med att stråla mot kompisens mobilkamera, samtidigt som han lutar sig in mot oss i en poserad gemenskap. Vi börjar gapskratta, varpå var och en i grabbgänget kastar sig ner bredvid oss för varsin groupie, Fortfarande utan att tilltala oss, men i allt mer vågade poser. Tillslut kommer en fram och kryper in i Emmets armhåla och lägger hans arm runt sin axel (fortfarande utan att tilltala oss!). Allt är så absurt att vi inte kan sluta skratta.

Vi beger oss ner för berget till den blå staden för att vandra runt i gränderna i det sista kvällsljuset.

En kille hakar på Henrik och Emmet och ber om mynt till sin samling. Också ett vitt spritt fenomen här i Indien. Man ber om en peng från turistens hemland till sin ”myntsamling”, sedan går man till nästa turist och frågar hur många rupees man från för det myntet. Hanna visar sitt tomma myntfack. Men istället för att se besviken ut lyser killen upp och ropar till sig en kompis som undrar om han inte kan få köpa portmonnän? Hanna förklarar att det är ett minne från Marocko men föreslår att de kan göra egna själva. De begrundar noggrant den hopvikbara läderpungen som kanske dyker upp på Jodhpurs bazarer inom kort (då ni vem som spridit dem från medinan i Marrakesh).

Hanna fastnar (igen) utanför ett fint blått hus som måste förevigas och börjar småprata med en farbror som kommer ut ur porten för att hälsa. Strax är vi inbjudna att se oss omkring och stiger in i ett surrealistiskt blågröntljus på innergården och fortsätter upp för en blå trappa in i husets hjärta. Där sitter kvinnorna i familjen och gullar med familjens pyttelilla 1-månaders bebis. Bakom några vackra luckor i köket lagas det pappadam som vi får med oss upp på takterrassen. Vår värd är inte så bra på engelska men vi lyckas ändå förstå att de har bott i huset i generationer (för all del är de ju redan fyra generationer som bor där med nytillskottet där nere). När vi tittat färdigt på utsikten över takåsarna upp mot fortet går vi ner för att säga hejdå men blir erbjudna te och slår oss ner på sängarna tillsammans med de andra. Vi beundrar de spartanskt möblerade men otroligt vackra rummen med sina stenvalv, stengolv och spaljéer medan vi blir bjudna på sockerlagsdrypande Rasgulla-bollar (en svampartat färskost, dränkt i sockerlag och rosenvatten).

Sedan knör vi in oss i en tuktuk och får dagens andra adrenalinhöjande glädjetur. Denna gång i Jodphurs gamla trånga gränder där kvällsrusningen just når sitt klimax. Gränden är bara nästan så bred att tuktuken får plats, ändå måste den dela med sig av utrymmet med gatans alla andra inneboende, fruktwhallans vingliga vagn, de mötande skotrarna, kossorna. Det är som en färgsprakande åkattraktion på tivoli. Tänk er en korsning mellan sagoslottet och spökhuset fast med indiska färger, turbaner, honk-honk och heliga kor. Den bästa tuktuk-turen jag åkt! utbrister Henrik.

Trots att det var St Patrics Day så blev det ingen potatis eller Guiness, utan vi fick nöja oss med curry, Kingfisher och mojitos på en takrestaurang med utsikt över staden och fortet som lyste i natten. Emmet skrattade gott åt vårt traditionella St Patrics-friande där hemma med ”7 sorters potatis”, eller Potatis-sushi, någon? Där satt vi och drömde oss bort och delade rotis och resminnen med varandra. Samtidigt som vi skapade nya tillsammans.