RESLUST: Gamla Goda Grottor

3-4 Mars (Ellora, Aurungabad, Ajanta)

Här och var i Indien har de på hotellen ett ”24-hours check out system". Det innebär att du har tillgång till rummet i 24 timmar efter incheckning. Ett ganska praktiskt och rättvist system, om man inte anländer till Aurangabad kl 4 på morgonen, och helst inte vill vänta ut soluppgången i hotellobbyn. Efter en lång och hård förhandling lyckades vi förhandla till oss en utcheckningstid senast kl 7 följande morgon. Vi får någon timmes sömn innan det bär av till Elloras grott-tempel.

Världsarvet Ellora omfattar inte mindre än 34 grottempel som anlagts mellan 600-1000 talet. Det största, Kalisatemplet är inte så mycket en grotta, som en monolit uthuggen direkt ur berget. Enorma obelisker och fullskaliga elefanter i sten omger tvåvåningstemplet. Och runt om i bergväggen, en arkad med gudomar. 7000 arbetare högg och hackade frenetiskt under 150 år bort 200 000 ton av den finkristallina basalten och lämnade kvar ett enormt och oerhört detaljrikt tempel. Allihop är uthugget för hand direkt ur berget! (Föreställ dig att du efter 140 år av utknackande råkar slinta med mejseln och tvingas börja om).

Men Kalisa är inte den enda tempelgrottan, här är det som en hel stad i berget. Utmed klippväggen ligger hindu- buddist och jaintempel i varsitt kluster. Vissa grottor är små och mysiga medan andra grottor mer liknar miljonprogrambostäder uppritade av le Corbusier med sina gråa trevåningsfasader uthuggna ur bergväggen.

Vi besöker också ruinerna av klippfortet vid Daulatabad. Resterna av det som en kort stund var Delhisultanatets huvudstad. Det var Mohammed Tughulaq som kom på den briljanta idén att flytta huvudstaden 110 mil söderut från Delhi. Men där bodde det ju inget folk! Tughulaq hade inte tänkt på det. Han beordrade då alla i Delhi; unga och gamla, friska och sjuka, att vandra de 110 milen söderut för att befolka sin nya huvudstad. Frid och fröjd trodde alla, nu kunde de vila ut. Men Tughulaq insåg då att han lämnat hela norra delen av sitt rike oförsvarat. Tughulaq hade inte tänkt på det. Så han beordrade alla; unga och gamla, sjuka och friska att vandra tillbaka till Delhi igen. Där vandringen bland de överlevande blev känt som "den helt nödvändiga promenaden". En som inte lät sig nerslås var Tughukaq, som lät upprepa hela fjaskoflytten några år senare. Det kunde bara sluta på samma katastrofala sätt igen. Tughulaq hade tänkt på det.

Vi har bara en timme på oss innan vi skall tillbaka till tuk-tuken, så vi vandrar i rask takt genom fortet för att hinna upp till toppen av berget. Relativt rask takt, för det kryllar av söta langurer och vackra vyer som måste förevigas på vägen, bland annat en vacker minaret från 1400-talet. När vi lyckats forcera flertalet spikförsedda portar (det kall göra ont för elefanterna som försöker stånga upp porten), en vallgrav och en mörk trappa som slingrar sig upp på berget stöter vi tillslut på ordentligt motstånd. Tre osköna snubbar, som först förföljer oss på avstånd men sen blir allt mer närgångna och följer oss som iglar för att få fotograferas med oss. Att folk är nyfikna och närgångna är vi vana vi, men då är de oftast väldigt trevliga också och tackar artigt för varje selfie, Här började de bli lite otrevliga och helt omöjliga att skaka av sig trots att vi ställt upp och poserat med dem, så vi fick säga ifrån på skarpen innan de trumpet lämnade oss ifred. Själva borgen var däremot väldigt trevlig! Det snustorra gräset på kullen fick en röd färg i kvällsljuset, så det såg ut som hela berget stod i brand.

Morgonen därpå hinner vi precis kasta oss in i en tuk-tuk innan ett åskväder bryter ut med en riktig störtskur. Vi lämnar Aurangabad badande i vatten och ett domedags ljus från en lågt stående sol och beger oss norrut till nästa grottempelkomplex i Ajanta. En meandrande, men nu helt uttorkad flodfåra, har gnagt ut en slingrande kanjon i landskapet och där i en hästskoformad båge tittar grottöppningarna fram som små fönsterhålor i berget.

Grottorna "upptäcktes" av britten John Smith när han var ute på jakt i området 18xx. Han markerade sitt fynd genom att rista in sitt namn över det tvåtusenåriga freskerna i templet. Hans klotter är tydligt synligt än idag. Är det inte fantastiskt vilken förmåga européer har att upptäcka saker? Amerika, Tutankamons grav, Maya-ruiner, och tempelgrottor. Det är som att det inte existerar innan en europé har lagt ögona på det. Då är det upptäckt!

Vi vandrar utmed bergssidan och kikar in i grottorna. De är inte lika stora och detaljrikt uthuggna som Elloras, här är det istället målningarna som imponerar. Naturliga pigment från malda ädla och halvädla stenar och växter gör att målningarna är relativt välbevarade trots en aktningsvärd ålder på upp till 2000 år. Vad föreställer de? Kungar, palats, hovliv, processioner, sagor och myter... Lite som om någon tapetserat med en 2000-år gammal upplaga av Svensk damtidning.

Om man inte orkar vandra upp och ner för trapporna till alla grottorna kan man bli runtburen i en bärstol. En armé av tempelanställda bärare står redo med sina stolar vid trapporna. De är nästan lite besvikna när vi meddelar att vi kan ta oss runt själva. Men de får bära runt på några söta damer från Gujarat i vackert broderade kjolar och hucklen.

Vi vinkar in en buss på landsvägen som tar oss vidare till Jalgaon där vårt nattåg till Agra väntar. Vi hinner få oss varsin vada pav innan det försenade tåget rullar in på stationen. Vi har fått tag på andraklassbiljetter (som är lite lyxigare än de vanliga sleeper class) så vi drar för en gardin till våra små bunkbäddar och vaggas till sömns av den indiska järnvägen.