RESLUST: Tigrar & Turister

11 Mars (Ranthambore National Park)

Från Jaipur åker vi ner till Ranthambore National Park. Ranthambore är inte det största tigerreservatet, ej heller det med flest tigrar. Det som gör parken så populärt är att den till skillnad från andra parker inte består av tät djungel, varför det är lite lättare att se tigern här. Men lätt är det inte! Vi fick höra om några svenskar som bott på vårt hotell i fem dagar, och åkt på safari morgon som kväll utan att få se någon. Men den tidiga sommaren och torkan kanske kan göra det lite lättare. Vi har inga höga förhoppningar, och är mentalt inställda på att göra ett nytt försök följande morgon.

Vi tar oss till bokningskontoret två timmar innan safarin skall börja. Det är stängt. En vänlig man meddelar oss att det öppnar om en timme och fyrtiofem minuter, men om vi inte vill vänta där så kan han köpa biljetterna åt oss mot 50 procents kommission. Vi väntar, och efter 30 minuter öppnar bokningskontoret. Det finns till och med en lucka speciellt för gäster så man inte behöver trängas med alla lokala kurirer som köper biljetter åt gästerna på hotellen. Men framme vid luckan tar det stopp, mannen på andra sidan har sin "tiffin break" (lunchpause) och sitter demonstrativt med armarna i kors och vägrar betjäna studenten från Mumbai framför oss. Det visar sig också att expeditens klocka går 10 minuter efter, så det är bara att vänta. Biljetten bokas genom att fylla i en blankett (de gillar blanketter, det är liksom inte på riktigt annars) sedan lottas vilken rutt man får i parken. För att det inte ska bli för trångt har man delat in parken i tio zoner, man får bara åka i en, och zonerna lottas ut för rättvisans skull. Alla vet också att zon 1-5 är bra, här har man en chans att se tiger...zon 6-10 är bajs, här har man ingen chans att se tiger. Det är bara att hålla tummarna.... Zon fyra! Jackpot!

Bäst är att åka i en liten jeep s.k ”Gypsy” för upp till 6 personer, men det visar sig att dessa platser bokas upp minst en månad i förväg. Istället får vi åka en s.k. ”Canter”, vilket bäst kan beskrivas som en öppen jeepbuss för 20 pers. Vi är i alla fall först på plats och får välja de bästa sätena. Strax dyker ett glatt gäng studenter upp och det blir förstås groupies och utfrågningar. En timme senare bär det av till parken, genom en port mellan bergen och så var vi där. Vi ser spotted deer och sambar deer, som vi bränner förbi utan att stanna. De kan vi se sen, förklarar guiden förtroligt för oss som är de enda utländska turisterna, först ska vi försöka se tiger. Sambar deer är förresten tigerns favoritmat, eftersom de är stora och naturligt extra salta i Köttet (kanske lite evolutionär otur).

Vi åker till första vattenhålet, ingenting där. Vi åker vidare till nästa, och där får vi syn på en riktig skönhet som tar sig ett svalkande dopp. Vi beundrar henne på håll medan hon plaskar runt och verkar leka. Sedan flyr hon in i det höga gräset och försvinner. Fler jeepar och Canters strömmar till och det bär av för att följa efter tigern.

Cantern är på tok för stor för att få köra på småvägarna, men det verkar som att alla gör det ändå, och uppenbarligen går det även om det verkar omöjligt. Plötsligt kommer hon ut ur snåren bara tio meter från oss, och vandrar självsäkert förbi och lägger sig demonstrativt mitt på vägen. Vilken skönhet!

På kvällen kan vi se hur åskvädret sluter sig om oss uppe från hotellets takterrass. Efter middagen når det fram. Strömmen går, och vi öppnar fönstret i vårt mörka hotellrum och somnar till ljudet av smattrande regn och åskans dunder. Undrar var tigern är nu?...