Vi träffade Pannu på nattbussen till Bombay. Han
satt på sätet intill vårt och utbrast
-det där är min stad! Vi såg frågande på varandra,
men då pekade Pannu på Hannas tygpåse (inköpt på Indiska i Stockholm). Pannu
förklarade att trycket föreställde Hawa Mahal, vindarnas palats i Jaipur och
att han precis blivit manager för ett nytt Guest house där. Vi får Pannus
nummer och lovar att höra av oss innan vi kommer till Jaipur....
...Vi flydde soporna och de påfrestande människorna
i Fathpur Sikri. Vid motorvägskorsningen bland kameler och festivalkarnevaler
vinkade vi in en buss från Agra, knökfull! Bättre lycka nästa gång, och mycket
riktigt, på nästa lokalbuss blev vi tilldelade finfina sittplatser. Vi fick
betala fyrdubbelt pris, men ibland är man glad att bli behandlad som turist och
kunna köpa sig lite komfort. Vi hoppar av med våra storväskor vid ett vägskäl några
timmar senare och ber en tuktukchaufför köra oss till Chand Baori, en av
Indiens största och äldsta trappbrunnar. Det är lite lustigt att det som skulle
kunna vara ett världsarv i Sverige, inte ens får plats i guideboken i Indien.
Indien är helt enkelt för stort, osammanfattningsbart. Trappbrunnen ser ut som
en tratt med trappor som tar dig ner till vattnet. Detta har den fiffiga
fördelen att du alltid kommer ner till vattenytan även om den varierar med upp
mot 10m. Brunnen fungerar också bokstavligt som en tratt under monsunen och
fångar upp extra mycket av det friska regnvattnet. Och när den Rajasthanska sommarhettan
blir för outhärdlig blir brunnen en samlingsplats, på trapporna nere i brunnen
är det alltid lite svalare. Den här brunnen var i fullt bruk som
dricksvattenkälla och badhus från 800-talet till 1956, då brunnen blev ett
skyddat kulturarv. Kanske är det just eftersom att den har används så flitigt
som den finns bevarad till idag? Den gamla huvudstaden som brunnen en gång
försörjde finns det knappt några spår kvar av. Kanske där ute någonstans säger
guden och pekar ut över vetefälten. Arkeologerna har inte haft tid att göra
några utgrävningar än.
Vår tuktuk tar oss tillbaka genom den lugna
landsbygdsidyllen till vägskälet där vi får vinka in en ny buss till Jaipur.
Pannu möter oss på busstationen och hänger blomsterkransar runt våra halsar.
Han kör oss genom den hektiska kvällsrusningen och parkerar vid en stökig
korsning. Vi är framme och går in genom en port och den kaotiska storstaden
försvinner som genom ett under och en liten trädgård öppnar upp sig framför
oss. En riktig oas, komplett med palm och allt! Eftersom vi är de första
gästerna får vi välja vilket rum vi vill. Nykaklat och skinande vitt!
Trots att hotellet inte riktigt har öppnat ännu
erbjuder de sig att ordna frukost på takterrassen.
-
Vi har müsli med frukt och curd,
om det passar?
-
Det passar utmärkt!
En halvtimme senare, när vi börjar undra var vår
frukost håller hus kommer kocken Om tillbaka och meddelar att de inte hade
müsli på marknaden, och frågar vad vi vill ha stället. Två timmar senare har vi
ätit frukost, omelett och fruktsallad. Och ger oss ut i den rosa staden...
Jaipur är känd som den rosa staden, men den är mer
terrakottafärgad än rosa. Vindarnas palats och de omgivande kvarteren har vita
knutar och fönsterdekorationer, vilket får dem att se ut som kristyrspritsade
pepparkakspalats. Vi utforskar basarerna utmed gatorna där affärerna ligger
indragna så att man kan promenera i skuggan under husen. Vänliga människor på
gatan tipsar oss om utsiktsplatser, ädelstensliperiverkstäder och student
lunch-hak med den godaste (och billigaste) dhal vi smakat!
Vi glider in på Jantar Mantar som är ett observatorium
från 1700-talet. De astronomiska (och astrologiska) instrumenten liknar en
blandning mellan skidhoppsbackar och skateboardramper. Men det är de alltså
inte. Den största är ett solur med två sekunders noggrannhet.
På kvällen vill Pannu visa oss hur man lagar en
klassisk persisk chicken korma, som hans mamma lärt honom. Men vi blev lite
tveksamma till om det verkligen var "hans mammas recept" när det
visade sig att man bara går ner till marknaden och ber om ingredienser till ett
kilo kyckling, och då får man färdighackad lök, ghee (smör), curd (yoghurt),
och blandade kryddor i lagom mängd i färdigpackade små påsar. Mix n fry!
Vi fick också reda på hemligheten bakom den goda
indiska maten. Den stavas ghee, vilket är klarnat smör, som man grundar med i
helt oblyga mängder. Sedan är det bara att tillsätta de rejäla kryddpåsarna en
efter en och låta det puttra över gaslågan. Och klart!
Hanna fick baka chapati, det ojästa vetebrödet som fluffas
till över gaslågan. Här uppe i norra Indien är ris en delikatess, något man
kanske bara äter några dar i veckan. Oftast är det chapati som gäller, eller
naan (dess jästa motsvarighet).
Det är mörkt när vi samlas på takterrassen för att
mumsa vår chicken korma, eller var det persisk kycklinggryta, det verkar vara
lite oklart. CP Singh, hotellägaren och vår fröjderliga värd står över, han äter bara
vegetariskt på tisdagar och torsdagar. (Ett råd som familjens astrolog gett hans
fru, och som han själv anammar).
-Ät med händerna, uppmanar CP. Att äta med bestick
är som att köra en automatväxlad bil, visst går det, men det är ingen känsla… Och
blir man hungrig framåt småtimmarna kan man lukta på fingrarna, så kommer
smakerna tillbaka.
Morgonen därpå får vi en guidad tur och te i
trädgården av CP. Palmerna som hans far planterade på 50-talet står bredvid
dotterns nyplanterade ”christmas tree”, en födelsedagspresent från förskolekamraterna.
Vi får också bläddra igenom två feta fotoalbum från hans brors bröllop (kanske
var han för blyg för att visa sina egna bröllopsfoton). Detta var inget
extraordinärt, bara ett helt vanligt indiskt bröllop med 1700 middagsgäster,
fem elefanter och två hästar för att transportera brudgummen till bruden,
utöver limousinen då förstås. Hedersgästen var en medlem av Jaipurs kungafamilj
som naturligtvis fick bästa uppassningen! (Även om maharadjans politiska makt
är begränsad så lever kungafamiljen kvar som rika superkändisar, lite som i
sagolandet Sverige.)
Vi blir avbrutna av att CPs telefon ringer. Det är bråda tider, CP håller just på att bli vald till president i Rajasthans brottningsförbund, men motståndarna har dragit valprocessen till domstol. Idrotten är egentligen bara ett steg på vägen. Målet är att bli politiker, men eftersom han är för gammal för att servera kaffe åt partitopparna hoppas han istället att bli headhuntad från idrottsrörelsen direkt till ett parti, exakt vilket verkar inte vara så noga. CP Singh tillhör krigarkasten, kshatriya, en mycket betydelsefull kast i just Rajasthan som styrts i 800 år av sina kringarprinsar, ”Rajputs”. Och CP släktingar har varit någon slags lokal ställföreträdare för rajputerna i generationer. Rajastan vore inget utan sina krigarprinsar förklarar CP, det är de som gör rajasthan unikt med sin historia och sitt kulturarv. Därför är det viktigt att värna om sin kast, att gifta sig utanför sin kast är otänkbart! Om någon familj skulle gifta sig utanför sin kast skulle de bli utstötta direkt förklarar CP.
Vi blir avbrutna av att CPs telefon ringer. Det är bråda tider, CP håller just på att bli vald till president i Rajasthans brottningsförbund, men motståndarna har dragit valprocessen till domstol. Idrotten är egentligen bara ett steg på vägen. Målet är att bli politiker, men eftersom han är för gammal för att servera kaffe åt partitopparna hoppas han istället att bli headhuntad från idrottsrörelsen direkt till ett parti, exakt vilket verkar inte vara så noga. CP Singh tillhör krigarkasten, kshatriya, en mycket betydelsefull kast i just Rajasthan som styrts i 800 år av sina kringarprinsar, ”Rajputs”. Och CP släktingar har varit någon slags lokal ställföreträdare för rajputerna i generationer. Rajastan vore inget utan sina krigarprinsar förklarar CP, det är de som gör rajasthan unikt med sin historia och sitt kulturarv. Därför är det viktigt att värna om sin kast, att gifta sig utanför sin kast är otänkbart! Om någon familj skulle gifta sig utanför sin kast skulle de bli utstötta direkt förklarar CP.
Vi får också beundra CP Singhs vapensamling. Farfar
som var jägare, poserar med sitt gevär framför döda tigrar, och leoparder på de
svartvita fotografierna i salongen. CP Singh är ingen jägare, men eftersom vapnen
betydde mycket för hans nyligen bortgångna far, så tar han väl hand om sin
samling. Man skall låta sig styras till hälften av hjärnan och hälften av
hjärtat, förklarar han.
Halva dagen har gått när vi ger oss iväg för att se
på Amber fort, som var maharadjans tillhåll innan de flyttade palatset och staden
till Jaipur. På vägen dit passerar man Jal Mahal, ” ”Vattenpalatset”.
-Vill ni ha en bild på det turistiga Indien? (Vattenpalatset),
eller på det riktiga Indien? (den skräpiga strandkanten), frågar engelsmannen
som erbjuder sig att fotografera oss. Vi valde båda.
Amberpalatset ligger på en klippa vid en sjö
omgiven av en vacker park. Utmed bergsryggarna runt omkring ringlar en mur upp
till fortet som tronar ovanför palatset. Amazing! utbrast USAs president Clinton
stup i ett när han var på besök, berättar vår guide. Han var dock VVIP och vi
som bara är VIP får bara komma in i de yttre delarna av kristallpalatset, fyllt
av kolonner i Carrara marmor och tusentals små belgiska speglar importerade på
1600-talet. Men vi är ändå beredda att hålla med presidenten.
Vi följer en av de underjordiska gångarna under
palatset upp till fortet och beundrar en magisk trädgård innanför murarna. Ett
jätte-magnolialikt träd dräller röda blommor över en vältrimmad gräsmatta med
makalös utsikt över bergen och sjöarna nedanför. I andra änden av fortet står
världens största kanon på hjul och vakar över Jaipur långt bort i fjärran.
En vild tuktuktur tar oss vidare utmed bergsryggen
förbi apor och påfåglar bort till nästa fort.
Där möter Pannu upp oss och vi blickar ut över den
till synes ändlösa staden i solnedgången och lyckas fånga Shiv Niwas takterrass
på bild. Sen far vi vidare och plockar upp två äldre vänner till Pannu vid ett
gurutempel. Den ena är brahman (präst) och arbetar med att utföra puja
(ceremonier) vid bröllop o dyl. Den andra är astrolog, en mycket viktig
yrkesgrupp i Indien. Förutom att tyda nyföddas horoskop, ger han rådgivning
utifrån stjärnornas position om allt ifrån kärlek och hälsa till affärer. Hur ska
man annars kunna veta om tisdag är en lämplig dag för att köpa bil, eller om
det är fördelaktigt att operera tån på en fredag? (Detta är mycket allvarligt,
och inget man tar lätt på)
Ni måste se Pushkar! tjatar Pannu. Pushkar var inte
med på vår ursprungliga resplan, men Pannu lyckades med sin lovsång till den
lilla pilgrimsstaden att övertyga oss om att följa med honom och Om dit på en
dagstur.
Ni kan få köra om ni vill?
Det vill vi inte! Efter att ha upplevt den indiska
trafiken vet vi att vi skulle vara usla förare i Indien där det gäller att ta
för sig och vara beredd på vad som helst när som helst. Istället fällde vi
baksätet och rotade djup för att hitta säkerhetsbältena. (Uppenbarligen aldrig
använda tidigare).
Pushkar är en liten stad kring en helig sjö. Det
lär ha varigt självaste Bhrama, som när hen skapade världen tappade en
lotusblomma som föll ner på jorden och förvandlades till sjön.
Duvspillning och kobajs har hjälp till att gödsla
den numer övergödda sjön. Det hindrar inte pilgrimerna från att ta ett dopp i
den heliga pölen (turister är bannlysta sedan en turist badade osedligt i
bikini). Pannu förklarar att när en släkting dött tar man sig hit för att ta
ett renande bad efter begravningen. Reglerna vid vattnet är enkla; inga skor,
inga foton, ingen mens (!?) När vi sitter där och blickar ut över sjön kommer
en präst fram och utför en liten ceremoni, för 200 rupees får vi offra lite
blommor och en kokosnöt och blir försedda med en prick i pannan och ett "pushkar passport" ett litet band runt handleden som visar att vi redan
köpt en ceremoni. (Så alla andra fejkpräster vet att vi redan är tagna.)
Medan Pannu gick på jakt efter näspiercingringar i
de backpacker turistiga gränderna, besöker vi de urgamla Bhramatemplet. Om vill
inte följa med in, det är för mycket folk som bara vill ha pengar hela tiden,
de bara lurar folk, förklarar han. Vi betalar för att lämna in våra flip-flops
och köper en färdigpackad skål med blandade offergåvor; puffat ris,
sockerbollar, färgpulver, blommor. Sedan blir vi raskt runtguidade i templet;
här Klinga i klockan! Ge den här guden lite puffat ris, få tillbaka några
blommor, upprepa den här bönen, Vidare till nästa Gud, ny ceremoni. Vi förstår
inte riktigt vad vi gör, allt går väldigt snabbt. Till sist besöker vi guidens
guru, som sitter belåtet och jäser på en stol med mobiltelefonen i handen. Hur
många "mat" vill ni skänka? En "mat" kostar 1000 rupees. Kanske
8-10 "mat" undrar guiden? En dagsbudget för oss två ligger på ca
2000. Vilket i sin tur är mer än många Indien tjänar på en vecka. Vi vill inte
skänka någon mat till den välmående gurun. Istället betalar vi guiden och tackar
för oss. Vi får med oss en halvfull skål med puffat ris. Det ska ni ge till
familj vänner och bekanta, det ger god tur! förklarar Pannu.
Kl 5 på morgonen därpå smyger vi ner för trappan på
hotellet med våra ryggsäckar, för att bege oss vidare. CP Singh möter oss i dörren. Han har gått upp
mitt i natten och bryggt masala-te åt oss, som vi dricker i mörkret i
trädgården. Jag börjar aldrig en resa utan te! Förklarar CP Singh.
Indien försöker "trappa ner" på sin vattenförbrukning. |
Trappbrunnen Chand Baori var i drift från 800-talet fram till 1956, då det blev ett skyddat arkeologiskt monument. |
I Indien kan du bara gå ner till kryddhandlaren och säga att du vill ha kryddor till ett kilo kyckling, så får du en lagom blandning, och behöver inte konsultera vår kokbok. |
Pannu bjuder på Persisk Korma, och Hanna kavlar Chapatti. Men innan matlagningen utförs en liten ceremoni (puja) |
Bland vännerna Pannu och CP Singh på deras hotel Shiv Niwas |
På upptäcksfärd i Amber fort |
Henrik på väg upp till Jaighar fort. |
Trägården vid Jaighar fort. |
Hanna beundrar solnedgången. |
Henrik och Pannu beundrar också solnedgången. |
Jantar Mantar's största solur, med 2 sekunders noggrannhet |
Det färggranna Pushkar. |
Puja i Pushkar |