RESLUST: Bland pepparkakshus i den rosa staden

7-10 Mars (Chand Baori, Jaipur, Pushkar)

Vi träffade Pannu på nattbussen till Bombay. Han satt på sätet intill vårt och utbrast

-det där är min stad! Vi såg frågande på varandra, men då pekade Pannu på Hannas tygpåse (inköpt på Indiska i Stockholm). Pannu förklarade att trycket föreställde Hawa Mahal, vindarnas palats i Jaipur och att han precis blivit manager för ett nytt Guest house där. Vi får Pannus nummer och lovar att höra av oss innan vi kommer till Jaipur....

...Vi flydde soporna och de påfrestande människorna i Fathpur Sikri. Vid motorvägskorsningen bland kameler och festivalkarnevaler vinkade vi in en buss från Agra, knökfull! Bättre lycka nästa gång, och mycket riktigt, på nästa lokalbuss blev vi tilldelade finfina sittplatser. Vi fick betala fyrdubbelt pris, men ibland är man glad att bli behandlad som turist och kunna köpa sig lite komfort. Vi hoppar av med våra storväskor vid ett vägskäl några timmar senare och ber en tuktukchaufför köra oss till Chand Baori, en av Indiens största och äldsta trappbrunnar. Det är lite lustigt att det som skulle kunna vara ett världsarv i Sverige, inte ens får plats i guideboken i Indien. Indien är helt enkelt för stort, osammanfattningsbart. Trappbrunnen ser ut som en tratt med trappor som tar dig ner till vattnet. Detta har den fiffiga fördelen att du alltid kommer ner till vattenytan även om den varierar med upp mot 10m. Brunnen fungerar också bokstavligt som en tratt under monsunen och fångar upp extra mycket av det friska regnvattnet. Och när den Rajasthanska sommarhettan blir för outhärdlig blir brunnen en samlingsplats, på trapporna nere i brunnen är det alltid lite svalare. Den här brunnen var i fullt bruk som dricksvattenkälla och badhus från 800-talet till 1956, då brunnen blev ett skyddat kulturarv. Kanske är det just eftersom att den har används så flitigt som den finns bevarad till idag? Den gamla huvudstaden som brunnen en gång försörjde finns det knappt några spår kvar av. Kanske där ute någonstans säger guden och pekar ut över vetefälten. Arkeologerna har inte haft tid att göra några utgrävningar än.

Vår tuktuk tar oss tillbaka genom den lugna landsbygdsidyllen till vägskälet där vi får vinka in en ny buss till Jaipur. Pannu möter oss på busstationen och hänger blomsterkransar runt våra halsar. Han kör oss genom den hektiska kvällsrusningen och parkerar vid en stökig korsning. Vi är framme och går in genom en port och den kaotiska storstaden försvinner som genom ett under och en liten trädgård öppnar upp sig framför oss. En riktig oas, komplett med palm och allt! Eftersom vi är de första gästerna får vi välja vilket rum vi vill. Nykaklat och skinande vitt!

Trots att hotellet inte riktigt har öppnat ännu erbjuder de sig att ordna frukost på takterrassen.

- Vi har müsli med frukt och curd, om det passar?

- Det passar utmärkt!

En halvtimme senare, när vi börjar undra var vår frukost håller hus kommer kocken Om tillbaka och meddelar att de inte hade müsli på marknaden, och frågar vad vi vill ha stället. Två timmar senare har vi ätit frukost, omelett och fruktsallad. Och ger oss ut i den rosa staden...

Jaipur är känd som den rosa staden, men den är mer terrakottafärgad än rosa. Vindarnas palats och de omgivande kvarteren har vita knutar och fönsterdekorationer, vilket får dem att se ut som kristyrspritsade pepparkakspalats. Vi utforskar basarerna utmed gatorna där affärerna ligger indragna så att man kan promenera i skuggan under husen. Vänliga människor på gatan tipsar oss om utsiktsplatser, ädelstensliperiverkstäder och student lunch-hak med den godaste (och billigaste) dhal vi smakat!

Vi glider in på Jantar Mantar som är ett observatorium från 1700-talet. De astronomiska (och astrologiska) instrumenten liknar en blandning mellan skidhoppsbackar och skateboardramper. Men det är de alltså inte. Den största är ett solur med två sekunders noggrannhet.

På kvällen vill Pannu visa oss hur man lagar en klassisk persisk chicken korma, som hans mamma lärt honom. Men vi blev lite tveksamma till om det verkligen var "hans mammas recept" när det visade sig att man bara går ner till marknaden och ber om ingredienser till ett kilo kyckling, och då får man färdighackad lök, ghee (smör), curd (yoghurt), och blandade kryddor i lagom mängd i färdigpackade små påsar. Mix n fry!

Vi fick också reda på hemligheten bakom den goda indiska maten. Den stavas ghee, vilket är klarnat smör, som man grundar med i helt oblyga mängder. Sedan är det bara att tillsätta de rejäla kryddpåsarna en efter en och låta det puttra över gaslågan. Och klart!

Hanna fick baka chapati, det ojästa vetebrödet som fluffas till över gaslågan. Här uppe i norra Indien är ris en delikatess, något man kanske bara äter några dar i veckan. Oftast är det chapati som gäller, eller naan (dess jästa motsvarighet).

Det är mörkt när vi samlas på takterrassen för att mumsa vår chicken korma, eller var det persisk kycklinggryta, det verkar vara lite oklart. CP Singh, hotellägaren och vår fröjderliga värd står över, han äter bara vegetariskt på tisdagar och torsdagar. (Ett råd som familjens astrolog gett hans fru, och som han själv anammar).

-Ät med händerna, uppmanar CP. Att äta med bestick är som att köra en automatväxlad bil, visst går det, men det är ingen känsla… Och blir man hungrig framåt småtimmarna kan man lukta på fingrarna, så kommer smakerna tillbaka.

Morgonen därpå får vi en guidad tur och te i trädgården av CP. Palmerna som hans far planterade på 50-talet står bredvid dotterns nyplanterade ”christmas tree”, en födelsedagspresent från förskolekamraterna. Vi får också bläddra igenom två feta fotoalbum från hans brors bröllop (kanske var han för blyg för att visa sina egna bröllopsfoton). Detta var inget extraordinärt, bara ett helt vanligt indiskt bröllop med 1700 middagsgäster, fem elefanter och två hästar för att transportera brudgummen till bruden, utöver limousinen då förstås. Hedersgästen var en medlem av Jaipurs kungafamilj som naturligtvis fick bästa uppassningen! (Även om maharadjans politiska makt är begränsad så lever kungafamiljen kvar som rika superkändisar, lite som i sagolandet Sverige.)
Vi blir avbrutna av att CPs telefon ringer. Det är bråda tider, CP håller just på att bli vald till president i Rajasthans brottningsförbund, men motståndarna har dragit valprocessen till domstol. Idrotten är egentligen bara ett steg på vägen. Målet är att bli politiker, men eftersom han är för gammal för att servera kaffe åt partitopparna hoppas han istället att bli headhuntad från idrottsrörelsen direkt till ett parti, exakt vilket verkar inte vara så noga. CP Singh tillhör krigarkasten, kshatriya, en mycket betydelsefull kast i just Rajasthan som styrts i 800 år av sina kringarprinsar, ”Rajputs”. Och CP släktingar har varit någon slags lokal ställföreträdare för rajputerna i generationer. Rajastan vore inget utan sina krigarprinsar förklarar CP, det är de som gör rajasthan unikt med sin historia och sitt kulturarv. Därför är det viktigt att värna om sin kast, att gifta sig utanför sin kast är otänkbart! Om någon familj skulle gifta sig utanför sin kast skulle de bli utstötta direkt förklarar CP.

Vi får också beundra CP Singhs vapensamling. Farfar som var jägare, poserar med sitt gevär framför döda tigrar, och leoparder på de svartvita fotografierna i salongen. CP Singh är ingen jägare, men eftersom vapnen betydde mycket för hans nyligen bortgångna far, så tar han väl hand om sin samling. Man skall låta sig styras till hälften av hjärnan och hälften av hjärtat, förklarar han.

Halva dagen har gått när vi ger oss iväg för att se på Amber fort, som var maharadjans tillhåll innan de flyttade palatset och staden till Jaipur. På vägen dit passerar man Jal Mahal, ” ”Vattenpalatset”.

-Vill ni ha en bild på det turistiga Indien? (Vattenpalatset), eller på det riktiga Indien? (den skräpiga strandkanten), frågar engelsmannen som erbjuder sig att fotografera oss. Vi valde båda.

Amberpalatset ligger på en klippa vid en sjö omgiven av en vacker park. Utmed bergsryggarna runt omkring ringlar en mur upp till fortet som tronar ovanför palatset. Amazing! utbrast USAs president Clinton stup i ett när han var på besök, berättar vår guide. Han var dock VVIP och vi som bara är VIP får bara komma in i de yttre delarna av kristallpalatset, fyllt av kolonner i Carrara marmor och tusentals små belgiska speglar importerade på 1600-talet. Men vi är ändå beredda att hålla med presidenten.

Vi följer en av de underjordiska gångarna under palatset upp till fortet och beundrar en magisk trädgård innanför murarna. Ett jätte-magnolialikt träd dräller röda blommor över en vältrimmad gräsmatta med makalös utsikt över bergen och sjöarna nedanför. I andra änden av fortet står världens största kanon på hjul och vakar över Jaipur långt bort i fjärran.

En vild tuktuktur tar oss vidare utmed bergsryggen förbi apor och påfåglar bort till nästa fort.

Där möter Pannu upp oss och vi blickar ut över den till synes ändlösa staden i solnedgången och lyckas fånga Shiv Niwas takterrass på bild. Sen far vi vidare och plockar upp två äldre vänner till Pannu vid ett gurutempel. Den ena är brahman (präst) och arbetar med att utföra puja (ceremonier) vid bröllop o dyl. Den andra är astrolog, en mycket viktig yrkesgrupp i Indien. Förutom att tyda nyföddas horoskop, ger han rådgivning utifrån stjärnornas position om allt ifrån kärlek och hälsa till affärer. Hur ska man annars kunna veta om tisdag är en lämplig dag för att köpa bil, eller om det är fördelaktigt att operera tån på en fredag? (Detta är mycket allvarligt, och inget man tar lätt på)

Ni måste se Pushkar! tjatar Pannu. Pushkar var inte med på vår ursprungliga resplan, men Pannu lyckades med sin lovsång till den lilla pilgrimsstaden att övertyga oss om att följa med honom och Om dit på en dagstur.

Ni kan få köra om ni vill?

Det vill vi inte! Efter att ha upplevt den indiska trafiken vet vi att vi skulle vara usla förare i Indien där det gäller att ta för sig och vara beredd på vad som helst när som helst. Istället fällde vi baksätet och rotade djup för att hitta säkerhetsbältena. (Uppenbarligen aldrig använda tidigare).

Pushkar är en liten stad kring en helig sjö. Det lär ha varigt självaste Bhrama, som när hen skapade världen tappade en lotusblomma som föll ner på jorden och förvandlades till sjön.

Duvspillning och kobajs har hjälp till att gödsla den numer övergödda sjön. Det hindrar inte pilgrimerna från att ta ett dopp i den heliga pölen (turister är bannlysta sedan en turist badade osedligt i bikini). Pannu förklarar att när en släkting dött tar man sig hit för att ta ett renande bad efter begravningen. Reglerna vid vattnet är enkla; inga skor, inga foton, ingen mens (!?) När vi sitter där och blickar ut över sjön kommer en präst fram och utför en liten ceremoni, för 200 rupees får vi offra lite blommor och en kokosnöt och blir försedda med en prick i pannan och ett "pushkar passport" ett litet band runt handleden som visar att vi redan köpt en ceremoni. (Så alla andra fejkpräster vet att vi redan är tagna.)

Medan Pannu gick på jakt efter näspiercingringar i de backpacker turistiga gränderna, besöker vi de urgamla Bhramatemplet. Om vill inte följa med in, det är för mycket folk som bara vill ha pengar hela tiden, de bara lurar folk, förklarar han. Vi betalar för att lämna in våra flip-flops och köper en färdigpackad skål med blandade offergåvor; puffat ris, sockerbollar, färgpulver, blommor. Sedan blir vi raskt runtguidade i templet; här Klinga i klockan! Ge den här guden lite puffat ris, få tillbaka några blommor, upprepa den här bönen, Vidare till nästa Gud, ny ceremoni. Vi förstår inte riktigt vad vi gör, allt går väldigt snabbt. Till sist besöker vi guidens guru, som sitter belåtet och jäser på en stol med mobiltelefonen i handen. Hur många "mat" vill ni skänka? En "mat" kostar 1000 rupees. Kanske 8-10 "mat" undrar guiden? En dagsbudget för oss två ligger på ca 2000. Vilket i sin tur är mer än många Indien tjänar på en vecka. Vi vill inte skänka någon mat till den välmående gurun. Istället betalar vi guiden och tackar för oss. Vi får med oss en halvfull skål med puffat ris. Det ska ni ge till familj vänner och bekanta, det ger god tur! förklarar Pannu.

Kl 5 på morgonen därpå smyger vi ner för trappan på hotellet med våra ryggsäckar, för att bege oss vidare. CP Singh möter oss i dörren. Han har gått upp mitt i natten och bryggt masala-te åt oss, som vi dricker i mörkret i trädgården. Jag börjar aldrig en resa utan te! Förklarar CP Singh.

Indien försöker "trappa ner" på sin vattenförbrukning.

Trappbrunnen Chand Baori var i drift från 800-talet fram till 1956, då det blev ett skyddat arkeologiskt monument.

I Indien kan du bara gå ner till kryddhandlaren och säga att du vill ha kryddor till ett kilo kyckling,
så får du en lagom blandning, och behöver inte konsultera vår kokbok.