16 - 19 Feb (Madurai - Triuchirappalli)
Tillbaka till Indien! Smuts, värme och människor,
massor av människor... Åh va härligt utbrister Hanna, jag har saknat det här!
Vi dimper ner i Madurai för att titta på
Meenakshitemplet. Ett enormt och i högsta grad aktivt tempelkomplex, trots att
det är över 2000 år gammalt. Gatan som omger templet är full med antikaffärer,
om man lovar att titta igenom affären får man gå upp på deras takterrasser och
blicka ut över templet, med inte mindre än 14 Gopurams (portaltorn) de ena
större och färgrikare än det andra. Pampigast är störda tornet som är fyllt med
gudastatyer. Arkitekten var dock hård i urvalsprocessen, bara hans 1511
favoritgudar fick vara med på tornet. Här uppe kan man också passa på att
fotografera, för i templet är det kameraförbud. Man får lämna alla ägodelar
utom plånboken och mobil utanför templet. Trots ett strikt kameraförbud är
mobilkamera tillåtet av någon anledning (?), (dock inte tablet, vi frågade).
Men det är något fridfullt att vandra omkring barskrapad och barfota på det
dekorativt målade stengolvet tillsammans med heliga kor och kameler (bara för att
det är skoförbud innebär det inte att vi tar bort det heliga kobajset). Inne i
templet kryllar det av altare med blomsterkransklädda gudastatyer (33 000 st
enligt en uppskattning, vi räknade inte), framför statyerna brinner gheelampor
och man ser spår av färgpulvret som kastas kring. Inne i de heligaste rummen
är vi inte välkomna, dit får bara hinduerna gå. Vissa gångar är fyllda med
marknadsstånd, här säljs munsbitar, offergåvor och souvenirer (allt från
gudatavlor och rökelsekar till pråliga plastleksaker.)
På kvällen är det ceremoni! Trummor och flöjttoner
från mörkret, och så rökelsekaren, följt av själva processionen. Det är Shiva
som bärs runt i en
Vi gör ett återbesök dagen därpå för att mata de
heliga tempelkorna och tända en gheelampa innan vi åker vidare till Triuchirappalli, (tycker du det är svåruttalat kan du säga
"trichy"). Om Menashitemplet i
Madurai är Indiens näst största tempel, så är det största Trichy's Sri Ranganathaswamy templet. (som om inte Triuchirappalli är svåruttalat nog).
När vi kommer fram till Trichy är det redan mörkt
och vi tar första bästa hotell vid busstationen. Stort misstag! De papier mache-tunna väggarna ut mot den
tungt trafikerade busstationen gav en förstklassig plats att avnjuta
tut-symfonin utanför. Låt mig förklara, i Indien är tutan inte ett tillbehör
utan kanske själva huvudfunktionen hos alla fordon. Det tutas konstant. Tutan
har också en uppsjö av funktioner det betyder inte bara ”hörrududu”, utan det
är som ett helt språk där du i princip kan förmedla vad som helst bara du vet
hur du ska tuta. Tutningarna kommer också i så många olika varianter de små
pipiga, de mullrande dova, och de gälla öronskärande. Många bussar och tuktukar
har till och med dubbla tutor i olika toner, som uppenbarligen betyder olika
saker. Ge det några årtionden till av teknisk evolution så har man nog snart en
hel tutorgel. Att sova intill en busstation betyder således att man får vara
beredd på att vakna vid soluppgången av att singnalhornets ljuva toner tränger
igenom öronpropparna, då ett tjugotal bussar låst fast sig själva i en gordisk
trafikknut som bara ett intensivt och oavbrutet tutande kan lösa. God morgon!
Vi äter en frukostdosa (rismjölspannkaka) med curry
på bananblad på den lokala syltan, innan vi beger oss till stadens klipptempel.
Från toppen kan vi spana på örnarna som seglar runt över staden, och där i
fjärran Sri Ranganathaswamy templets 73 m höga gopuram. (Det lär vara Asiens
högsta tempeltorn). När vi tar en tuktuk till själva templet inser vi att det inte
är så mycket ett tempel som en liten stadsdel, fullt med affärer som säljer
allt från fruktjuice till gjutjärnspannor (för var köper man sina köksredskap
om inte i templet? Vem vill inte ha en helig stavmixer?) För att nå det
heligaste altaret måste man igenom sju gopurams (men icke hinduer får inte gå
igenom de två sista) Nu börjar den halvkvalitativa nattsömnen och värmen ta ut
sin rätt, Henrik somnar tillsammans med de andra indierna i tempelskuggan medan
Hanna utforskar fler altare.
 |
| Meenakshi templet är med sina 180 000 m2 "bara" Indiens näst största tempel |
 |
| Gopuram (portaltorn) är ett givet inslag på de sydindiska templen. De är lite som hitta Waldo, fast här får man leta efter Shiva eller Visnhu |
 |
| Bland heliga kor och gudastatyer i Meenakshitemplet |
 |
| Trichys klipptempel |
 |
| Sri Ranganathaswamy templet i Trichy, är Indiens största tempel. 631 000 m2 (!) nästa dubbelt så stort som Gamla Stan i Stockholm, men sen är det ju också en himla massa gudar som skall få plats. |
