RESLUST: E vi (i) goa eller?

25 - 28 Feb (Goa)

Tillbaka till stranden och havet, men högst på Henriks önskelista, var att få tillgång till lite gott internet, vilket är lika abstinensframkallande som vilken drog som helst. De två vanligaste säljargumenten för ett enkelt hotellrum i Indien är ”free wi-fi” och ”hot water”. Problemet är bara att dessa två bekvämligheter kan vara något relativa. Var går den exakta gränsen mellan ljummet och varmt vatten? och hur långsamt kan ett internet vara innan det upphör att existera?

Vi slår oss ner i enkel bambubungalow på strandkanten vid löfte om ”High speed internet”. Ett löfte som som mycket snabbt visade sig var vara väldigt tomt. Finns det något mer frustrerande än långsamt internet? Jag slår vad om att det är en etablerad tortyrmetod hos CIA att sätta en framför en laptop med en riktigt seg uppkoppling och sedan dingla med en 4g-dongel framför ögonen på offret och bara vänta in erkännandet. Utan internet får man leva livet som om det var 1993. Men det gör man ganska gott i Goa. Smuttandes på söt brandy under ett träd på stranden medan kinesiska lyktor svävar upp mot stjärnhimmeln.

Vår hotelmanager är en problemfri ung man vars catch phrase "FULL POWER" är ett återkommande inslag i varje konversation. (Det är nästan förvånande att det går att klämma in så ofta i vanliga meningar) Ibland går han förbi och bara utbrister - - "Hey Henrik! FULL POWER!"

Vad svarar man på det?

- Indeed! certainly! You're quite accurate there! full, is the level of power.. And the lever of power is full... Eller så nickar man sömnigt och läser vidare i sin bok...

Efter två månader i Indien utan ”Delhi-belly” visste vi att det inte var en fråga om, ”om” utan en fråga om ”när”, våra magar skulle inse att de var i inden, och kollapsa. Så lagom tills vi slagit oss till ro på stranden i Palolem blev vi allt lite goa i magen båda två. (Är det DET som FULL POWER syftar på?) Det hindrade oss dock inte från att kasta oss i det blå eller sitta och sippa öl med pudersand mellan tårna och njuta av de komiska scenerna när turisterna kapsejsar i sina hyrda kajaker när de försöker paddla utmed vågorna.

Förr var Goa en riktig partydestination (ö)känt för sina strandrave. Nu har de lokala myndigheterna stramat upp reglerna så de är inte fullt lika vanliga lägre, även om de förekommer längre norrut vid hippiestranden, Anjuna. När vi äter middag på stranden får vi ett flygblad om en udda tillställning, ett ”hörlursparty” ute på udden, som ett rave fast alla dansar med hörlurar på. Festen kan fortsätta och ingen störs. Det för ju också med sig den finessen att alla inte behöver lyssna på samma musik. För precis som restaurangernas multikultimenyer erbjuds något för alla smaker. Du väljer bara färg på hörlurarna, rött för dansband, blått för smurfhits, brunt för deep bleus, och gult för techno. Alla nöjda och glada! Själva väljer vi dock att driva hem till standhyddan och dricka öl med grannarna, en glad indier från Mumbai och några härliga holländskor, och somnar sen till vågornas brus. (Väggarna i de skjulartade bambuhyddorna som slås upp inför varje säsong kan knappt bära taken, och absolut inte hålla ute något ljud)

Sista dagen hade vi slappat färdigt och bestämde oss för att utforska omgivningarna. För dryga 20-lappen fick vi hyra en skruttig scooter som tog oss till de mindre grannstränderna Alona och Cola. Hade vi haft några extra dagar hade vi nog stannat några nätter i en lyxig hydda vid sötvattenslagunen i Cola och mölat ännu fler citron- och sockerpankakor med utsikt över stranden och havet. Istället for vi tillbaka till vår strand och bytte skotern mot en kajak, offrade Henriks glasögon till havsgudarna men klarade oss genom vågorna utan att kapsejsa och paddlande söder ut till grannstranden Patnem. En kall öl och en gokaffe senare paddlade vi hemåt och mötte solnedgången i havet.

Medan Henrik spenderade sista morgonen med en kniv mot halsen hos barberaren unnade Hanna sig ett långbad. Sista och bästa badet på länge, nu dröjer det ända till mitten av Maj innan vi får chans att doppa oss i havet igen på Ishigaki i Japan. Vårt nästa stopp, Mumbai, erbjuder visserligen strandhäng men ett dopp i det giftiga vattnet verkar inte så lockande ens för en badgalning som Hanna.