29 jan - 3 feb (Anuradhapura - Dambulla - Sigiriya - Pollonaruwa - Kandy)
Från Colombo bär det
av norrut med tåget, upp mot Sri Lankas antika städer. Här är det tät mellan
världsarven.
Världsarv 1
Det första blev
tempelområdet vid Anuadhapura (det är precis så lättuttalat som det låter).
Detta var under ca
1400 år huvudstad i ett av antikens största riken som hade handelsförbindelser
både med Kina och Romarriket. Stupan vid Abhayagiri var länge världens tredje
högsta byggnad, bara två av Gizas pyramider sträckte sig högre mot skyn.
Slående är hur få
turister som besöker just detta världsarv. Men Folktomt är det dock inte, för
pilgrimer från hela Sri lanka har bussats hit för att klädda i helvitt ta några
varv runt stuporna, offra lite schyssta blommor, äta picknick i stupornas
skuggor. (Jag föreställer mig att det är lite Sri Lankas svar på
Finlandskryssningar. Vi åker till Åbo för att supa, och här åker man till
Anuradhapura för att stupa.)
Vi bestämde oss för
att cykla runt bland alla tempel och ruiner. De flesta ruiner var i bättre skick
än våra cyklar. Det började inte bra... Redan vid första Stupan inser Hanna att
hon sticker ut som en färggrann påfågel bland alla helvita pilgrimer. Bara
hålla god min. Vi lyckas också göra bort oss genom att inte ta av oss skorna
direkt, och genom att gå motsols runt första Stupan (!), vilka barbarer! vi
blev hastigt tillrättavisade.
Vi cyklar vidare bland
bassänger och tempel, tittar på "Moonstones" (dörrmatta i sten).
Plötslig inser vi att vi glömt en påse i cykelkorgen. Vi skyndar oss tillbaka,
men försent, tjuvarna har redan varit framme. Bredvid cykel sitter en apa och
mumsar i sig vår matsäck. Som tur är tyckte inte apan om våra kläder (jag utgår
ifrån att det var mer av en haute couture-apa).
Den kanske största
sevärdheten är Sri Maha Bodhi, ett heligt bodhiträd. Enligt legenden kommer
trädet från en stickling från självaste bodhiträdet under vilken Sidharta
(Buddha) blev upplyst. När det ursprungliga trädet blev förgiftat räddades en
stickling, som av praktisk skäl fraktades 300 mil innan det planterades i
Anuradhapura, och har hållits vid liv sedan dess (249 år f.kr.), Vilket skulle göra det till världens
äldsta levande träd planterat av människan.
Vid grottemplet blir
det stopp, Henriks shorts är för korta! Inte ens om han har ett redigt gällivarehäng
så byxorna når över knäna får han komma in. Han får ett ljuslila låneskynke att
vira runt höften, som han bär med stolthet innan han blir utfnissad av
pilgrimerna. Men vad gör man inte för att få se en till stupa.
 |
| På skruttiga cyklar på slingriga vägar bär det av bland stupor och ruiner |
 |
| Det är viktigt att gå medsols runt stupan |
 |
| Stupan i bakgrunden var en gång världens tredje högsta byggnad |
 |
| Bara för att det är skoförbud runt stupan betyder inte att vi tar bort det heliga hundbajset! |
 |
| Vitklädda pilgrimer tar några varav runt stupan |
 |
| Världens äldsta träd planterat av människan (!) |
Världsarv 2.
Ett bussbyte Dambulla
krävdes på vägen mellan Anuradhapura och Sigiriya, och vad är då bättre än att
passa på att se ännu ett världsarv? Vi lämnade våra ryggsäckar hos den vänliga
turistpolisen på busstationen. Efter en lunch bestående av "Patties"
bar det av till grottemplen.
Detta tarvar en liten
förklaring, Patties är små friterade fyllda degknyten. Oftast blir man serverad
en hel bricka och behöver bara betala för de man äter upp. Det luriga är bara
att man inte vet vilka som är fyllda med fisk, ägg, kyckling, grönsaker och
vilka som är fyllda med frukt och sötsaker. Visst har de olika form, trekanter,
bollar och cylindrar. Problemet är att det inte finns något system som säger
trekant är fisk och boll är frukt. Följden blir således att man plockar upp
och, pillar sniffar på parttyn för att avgöra om den är något att ha. Är den
inte det, läggs den bara tillbaka på brickan. De som inte äts upp åker tillbaka
till köket och sedan ut igen på nästa bricka, bon apetit!
Uppe på en klippvägg
öppnar sig fem grottor, den största ca 50x20 m, alla fyllda med altare och
buddhor uthuggna i berget. De äldsta upp till 2000 år gamla, helt ok rastplats.
Nedanför berget fanns the golden temple, ett nybyggt och betydligt mer tacky
tempel, som inrymde ett riktigt trött "Word buddhist museum". Det
kommer nog dröja mer än 2000 år innan det blir ett världsarv.
 |
| Munkarna leker den klassiska leken sisten upp till templet är en pösmunk |
 |
| ingången till grottemplen |
 |
| Inuti en av grottorna |
Världsarv 3.
Sigiriya eller
"lejonstenen" är kanske den mest spektakulära platsen på Sri lanka.
En 200 m hög nästan vertikal klippa mitt på slätten, och på toppen ruinerna av
ett palats. Det lär ha varit kung Kasyapa som dödade sin far och stal kronan
från sin bror som lät bygga palatset. Jag antar att han sov lite tryggare bakom
höga murar, krokodilfyllda vallgravarna, på toppen av en 200 m vertikal klippa.
Dock blev hans trygghet kortvarig, efter bara femton år kom brorsan tillbaka
med en armé och tog tillbaka makten. Palatset fick förfalla. Vi vandrar iväg
efter soluppgången, och hinner före busslasterna av turister från kusten. En
promenad genom vattenträdgårdarna, så uppenbarar sig klippan ståtligt framför
en. Numer finns det rejäla turisttrappor, men man ser spåren från de gamla små
trappstegen uthuggna i berget och hissnar. Ungefär halvvägs upp passerar man
mellan två stora lejontassar, vilket är allt som finns kvar av porten till den
sista trappan till toppen. Utsikten är ingen besvikelse, och vi hinner ner
innan solen börjar steka som värst.
Vi bor på ett mysigt
guest house i Sigiriya hos en gammal farbror som förser oss med Hoppers (en
skålformad rispannkaka) och Coconut Roti (ett slags ojäst vetebröd med kokos)
och Kiribati (kokosmjölkkokad ris) till frukost. Annars finns det inte mycket
att göra i Sigiriya, det är bara en gata med lite guest house och restauranger.
Maten på Sri lanka når väl inte samma kulinariska höjder som i Indien.
Nationalrätten är ris and curry, vilket innebär ris och blandade smårätter.
Annars är det mycket stekt ris, stekta nudlar och så Kottu, stek och Hakad Roti
(vetebröd). Att beställa Kottu är dock förknippat med en viss skam, för
hakandet med stekspadarna mot stekbordet skapar ett öronbedövande slammer i
hela restaurangen. Och när hamrandet upphör och Kottun kommer ut på bordet får
man onda ögat från de andra gästerna. Men mätt blir man.
 |
| Var är rullstolsrampen! |
 |
| På väg mot klippan. |
 |
| Hittade ett perfekt sitthål |
 |
| Hanna på rostiga stegar |
 |
| På toppen är det hoppfullt |
 |
Forskarna har med hjälp av moder teknologi försökt återskapa hur lejonporten kan ha sett ut T.h. (källa Sigiriya Museeum)
|
 |
| Spår av den gamla "trappan" |
Världsarv 4.
I Sigiriya hyrde vi
scooter för att köra till ännu ett tempelområde och världsarv. Fram mot
1100-talet hade lankeserna tröttnat på de ständiga invasionerna från Cholariket
i södra Indien och flyttat sin huvudstad till Pollonaruwa. Här finns ännu fler
tempelruiner och fossiliserade buddhor. Vi åker runt bland templen och stuporna
på vår scooter och försöker fly undan värmen. Favoriten var den enorma liggande
buddhan uthuggen i en klippvägg.
På vägen tillbaka till
Sigiriya fick vi syn på något i vägkanten, en elefant!... nej två elefanter! Vi
stannar på ett betryggande avstånd. En tuktukchaufför har också stannat
-You're lucky! … but
Don’t go any closer, these are wild elephants!
Världsarv 5.
Kandy uppe i bergen
var huvudsäte för det sista srilankesiska kungariket. När kusten hade varit
kolloniserad i 300 år av portugiser och holländare, var kandy fortfarande
obesegrat tills britterna kuvade riket 1815. En viss lokalpatiotism bland
kandyborna lär fortfarande förekomma. Birtterna föredrog det mildare klimatet
uppe i bergen och gjorde staden snabbt till huvudsäte för den blomstrande
teindustrin. Sri lanka var länge världens största exportör av te innan Kenya
knep den den titel 1994. Men räcker detta för få världsarvsstatus? Naturligtvis
inte! Staden har något annat, helt unikt, nämligen en tand. Men inte vilken
tand som helst utan buddhas tand. Legenden säger att en tand tog från buddhas
likbål, som senare smugglades den till Sri lanka i håret på en princessa.
Tanden blev en kär relik, ty den som hade tanden hade också en gudomlig rätt
att styra över landet. Portugiserna lär ha stulit den, men det var naturligtvis
bara en Låsse-tand, den riktiga tanden var naturligtvis i säkert förvar i
tandtämplet ända till idag. Bara var femte år tar man fram och beundrar den.
Men helt säker på att detta är den riktiga tanden kan man ju aldrig vara, det
finns alldeles för lite Buddha-DNA i omlopp för att verifiera äktheten.
Efter en tur i tandtemplet
ville vi besöka te-museet, men det var stänkt för det var
självständighetsdagen. Istället fick vi besöka ännu en tefabrik och vandra runt
bland bambu och orkidéer i en botaniska trädgården, inte dumt alls.
 |
| Har folket inget bröd? Då kan de väl äta bakelser! |
