RESLUST: Bland Tusen Tempel & Flygade Bananer

21 - 24 Feb (Hampi)

Det blev en lång resa upp till Hampi. Volvo AC expressbussen från Pondy till Bangalore var slutsåld, så det fick bli 3 timmar lokalbuss till Tiruvannamalai följt av 6 timmar på skumpiga vägar till Bangalore, där vi slutligen hoppade på nattbussen, som dock visade sig stanna i Hospet, så vi fick en trött tuktuktur sista biten fram till Hampi.

Idag är Hampi bara en liten by, några kvarter med skjulartade hus och ett gäng backbacker-hostel med takrestauranger, men annat var det förr... Samtidigt som Gustav Vasa besteg den svenska tronen var Hampi världens näst största stad, tre gånger större än Paris (bara Peking var folkrikare). För att bemöta de ständiga invasionerna från muslimerna i norr hade hinduerna enats under Vijayanagara-riket. Men trots att kung Krisnha Deva Raya kunde skryta med en armé på nästan en miljon man (!) blev riket invaderat och besegrat av den muslimska konfederationen 1565. Efter ett halvår av intensiv plundring övergavs staden, men kvar finns idag några av världens finaste tempelruiner.

Hela stället har en drömsk stämning över sig. Utmed floden sprider sig en grön ådra av palmer genom det i övrigt karga klipplandskapet. Tempelruinerna är utsprida bland högar av enorma orange-rosa bumlingar och bebodda av mängder med ekorrar, makaker och langurer.

På vår tuktukfärd från Hospet får vi syn på en märklig vagn vid ett tempel och får höra av tuttukchauffören att de förbereder för en festival samma kväll. Vi vet inte vad det är som ska hända, men vi vet att vi vill vara där! Så vi ber om att få bli upplockade och ditskjutsade.

Vid det lilla templet är det full hålligång, klockor klämtar, trummor slås, och utanför samlas mer och och mer människor runt tempelvagnen. Vi blir ansiktsmålade och försedda med varsin bhindi (den där lilla röda pricken i pannan). Tempelvagnen, som mer liknar ett färgglatt torn på hjul håller på att bli utsmyckad med mängder av blomsterkransar. De stakars dekoratörerna som balanserar runt uppe i tornet får det inte lättare av att det bli utsatta för skarp bananbeskjutning från folkmassan nedanför. Det ger tur att kasta en banan på tempelvagnen får vi förklarat för oss samtidigt som en tant går förbi med en korg av blomsterdekorerade bananer till försäljning som hon balanserar på huvudet. Det går också bra att återvinna bananer som kastats av ”motståndarna” på andra sidan vagnen eller studsat på den mjuka marängformade kupolen.

So you don't have this festival in Sweden? Säger en man uppenbart förvånad.

No unfortunately not säger vi medan vi dukar för de flygande bananerna.

Som ljushyade och blonda sticker vi minst sagt ut. Vi ser några andra turister, men de försvinner snart i den växande folkmassan. Vi blir något av en attraktion och många vill fotografera oss eller bli fotograferade av eller med oss. Banankastandet ökar och Nu börjar dekorationen av tempelvagnen helt spåra ur! En kärra dragen av två blomsterdekorerade vita kor fullkomligt plöjer sig fram genom folkmassan till vagnen med en helt enorm blomsterkrans som hängs på den totalt överlastade tempelvagnen, som vid det här laget börjats likna en julgran pyntad av en femåring som har spenderat de senaste veckorna på dagis med intensivt smällkaramellspyssel. Less is not more, more is more!

Till slut hörs ett tjut från folkmassan, vagnen har rullats igång, och nu fylls lyften av flygande bananer! Vi försöker följa vagnen bort och trampar runt bland de kraschade bananerna, som i en barnmatsburk med bananpure. Pang! En banan träffar i huvudet! Det ger säkert också tur! Vid floden vänder vagnen tillbaka till templet, solen brinner som en stor röd boll ner bakom palmerna och folkmassan börjar bege sig hemåt.

I Hampi råder totalt kött och alkoholförbud för det är fortfarande ett heligt område. Något som man inte lider av då man mumsar sin panner masala eller veggiburgare och sippar på en Lassi eller lyxig fruktdrink. Hettan är däremot olidlig mitt på dan. Sommarn har kommit tidigt, och förvandlar eftermiddagarna till ett outhärdligt solbad. det är upp mot 35-40 grader i skuggan (om man nu lyckas hitta någon skugga) därför gör man bäst i att ta till vara på gryningen och skymningen.

Nästa morgon går vi upp i månens sken för att klättra upp till bästa platsen att se soluppgången. Snart slår vi följe med en företagsam tolvåring som ska upp på toppen och sälja masalate till turister innan skolan börjar. Vi blir dock hindrade av en farbror. De har hört björnläten, och aporna i träden hoar oroligt. Vi måste vänta in några fler, björnarna anfaller inte en hel grupp. Snart är vi tillräckligt många för att vandra upp för klipporna, och vi når upp på taket av en tempelruin när det precis börjar ljusna och så kommer solen! Vi avnjuter utsikten över tempelruiner, palmer och dimmiga berg med masalate, Magiskt!

När vi (nästan) har sett oss mätta på landskapet beger vi oss ner för berget på en stig som slingrar sig genom små ruiner och under jättebumlingar. Templet nedanför badar redan i morgonsol och stenpelarna och statyerna nästan glöder i det gyllene ljuset. Vi häpnar över att det inte är fler som är här med tanke på vilket makalöst ställe det är. Vid det mest pampiga tempelkomplexet är det ändå några fler som väntar på att grinden ska låsas upp. Där inne döljer sig det verkliga mästerverket, en hel vagn uthuggen i sten vars hjul en gång till och med kunde rulla.

Efter att ha sovit bort eftermiddagen ger vi oss ut igen i eftermiddagssolen och utforskar ett elefantstall som liknar ett palats med lustiga kupoler, drottningens badhus, akvedukter och ännu fler tempel tills solen glödande går ner.

På morgonen tar vi en promenad utmed floden där tvätt pågår för fullt. Långa saris som torkas i vinden, kvinnor som badar med kläderna på och tempelelefanten Laksmi som blir skrubbad av sin Mahaut. Man skulle kunna tro att de som bor vid ett världsarv borde vara både vana vid, och trötta på turister, ICKE! Vi får känna hur det känns att vara presidentkandidater för en dag när indierna ställer sig på kö får att få skaka vår hand, och få "one photo" eller "one selfie" tillsammans. Det är bara att le och vinka!

Innan vi kliver på nattbusen mot Goa hinner vi med en sista solnedgång, kanske den vackraste hittills!