Redan några mil utanför Munnar börjar det, bussen
rullar ut ur djungeln, och landskapet öppnar sig. Te! Berg av te! Det är ett nästan lite
overkligt landskap, som en enorm välkammad trädgård som breder ut sig över de
böljande kullarna. De nya späda illgröna bladen över mattan av de äldre
mörkgröna bladen ger det hela ett märkligt skimrande sken, som ett glittrande
grönt hav.
Bussen fortsätter att slingra sig utmed bergskrönen
och nya dalar uppenbarar sig. Sparsamt utspridda i bland de täta raderna av
tebuskar, står ensamma trä apelsin eller silvergivillea, som ska ge skuggning
och naturligt gödsla jorden med kvävefixering från luften.
Här och där pågår plockning, där kvinnor (det är
uteslutande kvinnor som jobbar med plockning) med saxar fyller sina påsar på
ryggen. Ca 20 kg förväntas man plocka på en dag, allt över det är en bonus. För
det får man 300 rupees (ca 37 kr) eller ungefär vad en kopp te kostar på ett
fik i Stockholm.
Trots bussresan in har vi inte fått nog av
tebuskarna, så fort vi checkat in på hotellet kastar vi oss in i en tuk-tuk och
ber om en sightseeingtur.
-
Vad vill ni se?
-
Te! Te!
-
Vill ni inte åka å få ayurveda-massage?
-
Nej! Vi vill se te!
Redan I Kumily besökte vi Connamara Tea faktory,
som med sina lokaler och maskiner från 1940-talet är något av en modernitet i
denna trakt, där de koloniala Teplantagerna lever kvar, men med nya ägare. Här
produceras nu indiskt te för den indiska marknaden. Tet klassificeras också efter den indiska
kvalitetskalan:
Premium - de spädaste handplockade knopparna
Bra - de unga bladen
Dåligt - de grova bladen från nedre delen av
buskarna
Lipton - pinnar o rötter
Lipton icetea - bärfisar, bladlöss o tillsatser.
Dagen där på bar det av i gryning ut på en heldags
treakingtur upp bland kullar, kryddor. Munnars läge uppe i bergen gör klimatet
klart mildare än nere vid kusten, och på morgonen ligger bergen insvepta i en
tät dimslöja. Genom de dimmiga tefälten vandrar vi upp för berget. Vyerna är
fantastiska och Hanna hamnar på efterkälken när hon ständigt stannar och tar
kort. Men mest kort tar Axel, en norsk resereporter, som behöver bilder till
sitt reportage. Vi ställer upp och poserar. Vem vet, kanske dyker vi upp i
någon resetidning där hemma?
En annan karaktär från turen var Angela, en riktigt
hurtigt engelsk tant som verkade ägna mycket tid åt att resa. Hon kunde berätta
det mesta om alla växter och träd. Och om hur det var att resa runt i indien på
70-talet, när det varken fanns flaskvatten eller pålitliga myggmedel, och alla
turister blev sjuka som hundar, men stannade i Indien tills de var för sjuka
för att kunna resa vidare. Det var inte alltid bättre förr.
Från toppen, (högre än Kebnekaise) blickar vi ut
över teplantagerna och södra Indiens högsta topp, medan vi äter vår frukost.
Sedan bär det nedåt, 20 km nedförsbacke gnager på knäna, medan vi vandrar genom
kardemummafält och trädgårdar. Framför de små husen ligger kakao och peppar på
tork i solen. Vi får provsmaka och pallar också girigt av allt ätbart på träd
och buskar. Vill någon smaka en trädtomat?
 |
| Angela förklarar för guiden hur strypfikusen kopplar ett grepp om sitt värdträd, och sakta tar stryper det till döds. |
 |
