Morsning & Dubai

Flygplanet taxar in. En kvinnlig flygplatsarbetare i hijab lastar av väskorna från planet. Undrar om kvinnor har rösträtt här? här undrar hanna. Det har de inte. Men det har å andra sidan inte männen heller. I en så modern mångkulturell metropol, kan det vara lätt att glömma av att man befinner sig i en mycket auktoritär monarki med sharialagar. Att visa ömhet offentligt kan stå en dyrt. Det fick ett englskt par erfara då de fick en månads fängelse efter att ha kyssts offentligt på en restaurang …man kan anta att de inte fick dela cell.  Vi fick i alla fall lägg band på oss för att vara så kyska som möjligt. Inget hålla handen på öppen gata. Naughty, naughty! ”Här skulle jag inte vilja bo” utbrast hanna.

Världens största guldring, med en tumme för skala.

Vi hade väntat oss en värmechock, men den milda vintern gjorde temperaturen riktigt behaglig, som en bättre svenska sommardag. Dagen inleddes med en tur genom marknaderna (Souqs) i gamla delen av Dubai. Den mest berömda är kanske guldmarknaden, med det inte så säljande namnet Gold Souqs (uttalas nästan ”gold sucks”). Här glittrar det ifrån alla skyltfönster, bl.a. från världens största guldring, 56kg 21 karat guld, som ligger bakom en tunn glasruta (!).  Kan man misstänka att någon tecknat en väldigt bra försäkring? Eller så är det bara så att detta är fullt rimligt i Dubai. Vi lyckades undvika spontanshopping av både guld och saffran och flydde istället över viken med en vattentaxi (Abra), till Buj Dubai, stans äldsta del, där vi på Dubai museum fick en liten inblick i emrirtets osannolika historia….

Lite Lokoal graffiti

Länge fanns inte mycket alls utmed denna ökenkust, innan en familjefejd föranledde en skara Al Bu Falasa klanen att lämna Abu Dhabi och slå sig ner här. 1853 slöt man, tillsammans med grannemiraten ett avtal med britterna om inte ägna sig åt piratverksamhet, (perpetual maritime truce). De blev kända som ”the trucial states” och fick så småningom även sin säkerhet garanterad av britterna. Man levde framförallt på pärlfiske, och blev hårt drabbad av på 1920-talet när först världskriget och ökad pärlodling slog ut det vilda pärlfisket.  

ABRA (förkortning för asbra?), är båttaxi över viken.

I början av 70-talet, när det brittiska imperiet sedan länge börjat falla i bitar, och mellanöstern visade sig vara ett ganska oroligt område, tyckte man i London att det var för dyrt och riskabelt att grantera säkerheten för det små emiraten. Inte ens ett erbjudanade om att att få betalt för att stationera en brittisk styrka på arabiska halvön lät lockande. Så britterna drog sig ur, och de små emiraten slöt sig samman och bildade Förenade Arabemiraten.  Qatar och Bahrain var länge med i förhandlingarna, men valde att stå utanför.

År 1966 hittades kommersiella fyndigheter av olja utanför kusten, och nu började den stora förvandlingen. Den lilla viken utvidgades och världens största utgrävda hamn anlades.  Intill den upprättades Jebel Ali Free Zone,  som är världens största frihandelszon. Själva Dubai har aldrig haft så stora oljetillgångar som sina grannar. Som mest stod oljan för ca 25% av emiratets BNP på 90-talet. Idag byggerDubais ekonomi bara till 5% på oljepengar.  Men som en finansiell metropol i persiska viken, påverkas naturligtvis staden av det enorma investeringsbehov som oljepengar i närområdet ger upphov till. Investeringar som målmedvetet gått till att göra Dubai till ett handels-, finans- och på senare tid även ett turistcentrum.

Snösäkra vinter med en resa till Dubai!

Tyvärr ligger staden på lös ökensand och det är mer än 40 till fast berg. Det är en av de mer krångliga platserna att bygga höghus på i världen. Trots detta står skyskraporna utmed Sheik Zayed Road tätare än på manhattan. Det är dock en kortsiktig investering, eftersom fastigheterna i Dubai bara har en ekonomisk livslängd på 25 år (!), i Sverige är den minst 100 år. Dessa glaskolosser står som växthus i öknen, och den obarmhärtiga solen skulle tveklös steka alla människor inuti om det inte vore för miljontals liter vatten som kyler av dem. Vatten förresten? … Miljonstaden saknar helt kontinuerlig sötvattenskälla, utan är beroende av fossilt grundvatten och enorma avsaltningsanläggningar. Idag kommer 93 % av färskvattnet kommer från energislukade avsaltningsanläggningar.

1940 var Dubais invånarantal 20 000, idag bor det över 1,4 miljoner där varav över 100 000 britter. Dubai har på 50 år gått från ett litet fiskeläge till en av mellanösterns metropoler, men en av världens mest trafikerade flygplatser. Detta kommer naturligtvis med ett pris. 85 % av befolkningen i förenade arabemiraten är gästarbetare, de flesta från Indien, Pakistan och Bangladesh varav många jobbar under slavliknande förhållanden.  Amnesty och human rights watch,  har upprepat kritiserat förhållanden för de utländska gästarbetarna. 

Känner du dig utbränd?
Då kan en suite på The Adress Hotel
vara något för dig.

 Vi tog en taxi till Burj Al Arab, som ibland brukar omnämnas som världens första sju stjärniga hotell, (detta är naturligtvis trams, så många stjärnor finns ju inte (!) men man tyckte uppenbarligen inte att den existerande skalan räckte till för att beskriva överdrivna lyx man här kan vältra i. Jag och Hanna blev dock stoppade redan vid ”welcoming center” vilket betyder ”ingen slipper här fram” på orwellianskt nyspråk. (i alla fall inte helt vanlig människor som mig o Hanna). Men vi hörde att man kunde få en billig suite för endast 1500 dollar natten.  Låt oss inte luras tro att detta skulle vara någon kassako för hotelldirektören. Inte ens om alla rum var fullbokade varje natt i 100 år skulle det betala av investeringskostnaderna. Detta är ett rent skrytbygge beställt av shejken själv, för att sätta Dubai på kartan. Men där har den hjälp med andra kolosser, som t.ex. Burj Al Khalifa, väldens högsta byggnad med sin 828 m uppkallad efter Shejken av grannemiratet Adu Dhabi, officellt för hans goda karaktär, men det kan också hänga samman med att han sköt till en ansenlig del av de 400 miljarder dollar, det kostade att bygga. Tur i oturen att det var grannskrapan som brann som en fackla i nyårsnatten. Ett annat underverk är ”Dubai Mall” som med sin 1200 butiker är världens överlägset största. Vi råkade vara där mitt under ”Dubai shopping festival” (en högtid som inte hymlar med att konsumtionen står i centrum). Vi lyckades undvika shoppingen, utan fascinerades istället över isrinkar, väldiga dinosaurie skelett,  jätteakvarium med hajar, inomhusvattenfall, och allt som man ”inte kan vara utan” när man köper sina märkesväskor.

Annars passade vi mest på att äta mycket indisk mat, för det kommer i nog inte få så mycket av framöver…

Dubai är som ett disneyland i sandlådan, för rika. En till synes helt konstgjord värld. Den omöjliga staden, som finns där ändå, som ett monument över mänsklig hybris. Kanske är det som lockar mänsikor hit. Jag och hanna var måttligt imponerade.