Ett dopp i det blå

Det här är kapten som talar, det är lite kö i Male så vi får cirkulera här en liten stund innan vi kan landa. Under flygplanets utfällda landningsställ skymtas resorternas havshyddor på de turkosa reven. Vi kommer närmre och närmre vattnet och det känns som man nästan kan ta på vattenytan innan planet når landningsbanan.

Utanför terminalen öppnar en marina upp sig, här tar man båtarna ut direkt till resortöarna. Men vi ska inte så långt. Vi blir erbjudna transfer för 10$, hutlöst för en 5 min taxiresa tycker vi och hoppar på lokalbussarnas som åker över landtungan till Hulhumale. Vi måste stanna och nämna företräde till de lågt flygande sjöflygplanen som landar i lagunen intill flygplatsen.

Hulhumale är en konstgjord ö, uppbyggd av sand på revet nordöst om flygplatsen. Projektet börjande 1997 som ett försök att avlasta stadsön Male. Här är det ordning och reda i stadsplaneringen, breda gator (nästan helt utan trafik) och bostadshus i raka rader. Med de charmiga namnen neiborhood 1 neiborhood 2.

Utanför hotellet finns även en liten strand. Då det är en offentlig strand i det muslimska Maldiverna  råder bikiniförbud, inga problem säger Hanna och badar med kläderna på.

Innan avresan berättade faster Eva aka fru Storsch, hur hon i början på 70-talet åkte över från Sri lanka för att för Vings räkning se om Maldiverna kunde vara något för svenska turister. Det kunde det! Det som började som en resort på Kurumba 1970 är idag över 100 st utspridda över hela landet. Här är det exklusiv turism och krispiga amerikanska dollar som gäller. För bara 120 US$ (per person) kan man besöka en 5-stjärnig resort, och låna pool över dagen. Hutlöst tycke vi! Och bestämde oss istället för att öhoppa med lokalfärjorna runt Male.

Det är en märklig vattenvärld!  Små platta öar utspridda i atollen med det ändlösa havet runt om. (Atoll är förresten ett låneord från det lokala språket Divehi.) Här har varje ö sin funktion. Vi har stadsön; flygplatsön, förortön, bensinön, och så den snabbast växande ön, soppön.

Male är knappa 6km2 ö med bara höghus, och en av världens mest tätbefolkade städer. Vi hade förväntat oss en hektisk storstad, men blir glatt överraskade över den avslappnade atmosfären, medan vi vandrar runt i skuggan av de färggranna höghusen med rundande hörn. höjdpunkten är ett besök på fiskmarknaden där tonfiskarna fyller de blöta kakelgolvet. Allt från de små 2 kg fiskarna till 20 kg bjässarna.

Vi åker vidare till förortsön, Vilingili. Här är stämningen än mer avslappnad. En och annan golfbil glider förbi, bensinbilar är förbjudna här. Här sitter folk i fisknätstolar i skuggan av träden och blickar ut över havet.

Här lyckas vi tappa en liten del till kameran, och lokalbefolkningen engagerar sig i letandet. Långt efter att vi själva har gett upp kommer de cyklande runt ön till oss med nya fynd och indrar om de hittat rätt del. 

Även om det inte blev någon lyxresort för oss, så kändes det som ett skönt avbrott från Indien, och en chans att frossa i gokaffe, glass, pizza och grillad tonfisk. Och havet är lika löjligt turkost även om man får bada med kläderna på.

Hanna intar stranden

Bikiniförbud på stranden? då får man väl bada naken? eller så gör man som Hanna och badar med kläderna på

Lägg till bildtext

Det känns som ett bra upplägg att inte flygplanen har väjningsplikt.

De rundade hushörnen är utmärkande för Males höghus. 

I fisknätstolar tar man igen sig i skuggan på Villinigilli (förortsön) 

Lägg till bildtext

Go-kaffe med kokoskaka. Inget fel på Indien, men kaffekulturen lämnar en del att önska. 

Färsk papaya på balkongen.

ljust och fräscht har inte slagit ännu på Maldiverna, här är det färg som gäller!

Male fiskmarknad.

Det är viktigt att ha en differentierad exportmarknad,
så man inte helt förlitar sig på en produkt om just den industrin skulle krisa.  

Här och var syns väggmålningar till stöd för Mohamed Nasheed, Maldivernas första demokratiskt valda president, som regerade från 2008 till 2012 när han avsattes under kupplika förhållanden, av opposition, polis och militär. Hans liberala reformer som gjorde honom populär i väst (han fick bland annat Anna Lindh priset för sitt demokratiarbete på Maldiverna), mötte motstånd i konservativa kretsar, det ansågs gå emot islam. I väst hade Nasheed blivit en stark röst i klimatdebatten vid Köpenhamnsmötet 2009. Maldivernas högsta naturliga punkt ligger 2.4 m över havet, så Maldiverna hotas att slukas av havet likt ett Atlantis om havsnivåerna stiger. Nasheed lovade bl.a. ett fossilfritt maldiverna år 2022 samt att upprätta en fond för att köpa loss land Indien eller Sri lanka som evakueringsområde. Löften som han nu har svårt att uppfylla då han sitter i husarest.  

  

Tur i te

Redan några mil utanför Munnar börjar det, bussen rullar ut ur djungeln, och landskapet öppnar sig.  Te! Berg av te! Det är ett nästan lite overkligt landskap, som en enorm välkammad trädgård som breder ut sig över de böljande kullarna. De nya späda illgröna bladen över mattan av de äldre mörkgröna bladen ger det hela ett märkligt skimrande sken, som ett glittrande grönt hav.

Bussen fortsätter att slingra sig utmed bergskrönen och nya dalar uppenbarar sig. Sparsamt utspridda i bland de täta raderna av tebuskar, står ensamma trä apelsin eller silvergivillea, som ska ge skuggning och naturligt gödsla jorden med kvävefixering från luften.

Här och där pågår plockning, där kvinnor (det är uteslutande kvinnor som jobbar med plockning) med saxar fyller sina påsar på ryggen. Ca 20 kg förväntas man plocka på en dag, allt över det är en bonus. För det får man 300 rupees (ca 37 kr) eller ungefär vad en kopp te kostar på ett fik i Stockholm.

Trots bussresan in har vi inte fått nog av tebuskarna, så fort vi checkat in på hotellet kastar vi oss in i en tuk-tuk och ber om en sightseeingtur.

-    Vad vill ni se?

-    Te! Te!

-     Vill ni inte åka å få ayurveda-massage? 

-     Nej! Vi vill se te!

Redan I Kumily besökte vi Connamara Tea faktory, som med sina lokaler och maskiner från 1940-talet är något av en modernitet i denna trakt, där de koloniala Teplantagerna lever kvar, men med nya ägare. Här produceras nu indiskt te för den indiska marknaden.  Tet klassificeras också efter den indiska kvalitetskalan:

Premium - de spädaste handplockade knopparna

Bra - de unga bladen

Dåligt - de grova bladen från nedre delen av buskarna

Lipton - pinnar o rötter

Lipton icetea - bärfisar, bladlöss o tillsatser.

Dagen där på bar det av i gryning ut på en heldags treakingtur upp bland kullar, kryddor. Munnars läge uppe i bergen gör klimatet klart mildare än nere vid kusten, och på morgonen ligger bergen insvepta i en tät dimslöja. Genom de dimmiga tefälten vandrar vi upp för berget. Vyerna är fantastiska och Hanna hamnar på efterkälken när hon ständigt stannar och tar kort. Men mest kort tar Axel, en norsk resereporter, som behöver bilder till sitt reportage. Vi ställer upp och poserar. Vem vet, kanske dyker vi upp i någon resetidning där hemma?

En annan karaktär från turen var Angela, en riktigt hurtigt engelsk tant som verkade ägna mycket tid åt att resa. Hon kunde berätta det mesta om alla växter och träd. Och om hur det var att resa runt i indien på 70-talet, när det varken fanns flaskvatten eller pålitliga myggmedel, och alla turister blev sjuka som hundar, men stannade i Indien tills de var för sjuka för att kunna resa vidare. Det var inte alltid bättre förr. 

Från toppen, (högre än Kebnekaise) blickar vi ut över teplantagerna och södra Indiens högsta topp, medan vi äter vår frukost. Sedan bär det nedåt, 20 km nedförsbacke gnager på knäna, medan vi vandrar genom kardemummafält och trädgårdar. Framför de små husen ligger kakao och peppar på tork i solen. Vi får provsmaka och pallar också girigt av allt ätbart på träd och buskar. Vill någon smaka en trädtomat?

 

Angela förklarar för guiden hur strypfikusen kopplar ett grepp om sitt värdträd, och sakta tar stryper det till döds.

Tapioka & Fishcurry

Malabarkusten som är Keralas historiskas namn är klassiska kryddmarker. Här har odlats kryddor i evigheter, och i Kardemummabergen kan man knappt se sig om utan att ögat möter en slingrande pepparbuske. Pepparn "kungen av kryddor" kommer här ifrån, och det var också det som har lockat araber och européer att komma till Indien i århundraden.

Plockas kornen direkt från busken kallas den grönpeppar. Låter man den solmogna till en röd ton, för att sedan skala den, får man vitpeppar. Om de röda pepparkornen istället får soltorka i 10 dagar, kallas den svartpeppar. Rosé-, kryddpeppar och Sichuanpeppar och andra avarter har inget med pepparn att göra, utan är olika substitut som lanserades som "peppar" i Europa, när araberna hade monopol på handeln och den riktiga pepparn var en sällsynt lyx.

Men här växer inte bara peppar! Här växer hela ICAs kryddhylla. Ingefära, kardemumma, kanel, nejlika, muskot, anis, kummin, gurkmeja, koriander och chili, för att nämna några. I kumily är var och varannan affär en spice super market.

Men att använda det svenska ordet krydda, känns lite missvisande. "Krydda" är något sparsamt exklusivt som tillsätts varsamt på toppen för att ge måltiden en nätt smak. Här används de i mängder som ren ingrediens i basen. Kryddpåsarna i affärerna är sällan mindre 1 kg, för vem orkar köpa kryddor flera gånger i veckan? 

Vi är lite sugna på att gå på en matlagningskurs, och frågar vid frukosten på vår favorit familjerestaurnang om de känner till någon bra. Då blev vi istället inbjudna i köket och fick en rundtur bland badkar med kokande ris, puttrande currygrytor, styckning av tonfisk och flottiga stekbord där porota steks gyllenbruna. 

Kakaoodlingar har också öppnat upp för en lokal småskalig chokladindustri. Överallt säljs det home made chochlate. Sweitzernöt och russin och mandel har inte slagit igenom ännu. Här är det nejlika, muskotblomma och kummin som är favoriterna.

Att vandra runt i en sådan kryddträdgård gör en både glad och avundsjuk. Kryddträdgården kombineras med medicinalväxter som används inom ayurveda medicin. Det är bara att bita ihop och hålla god min medan guiden förklarar hur diabetes och cancer botas för gott utan biverkningar. Där ligger "english medicin" lite efter. Det enda de gav "money back garantee" på vad dock en saffransolja mot finnar och pormaskar. Trots att vi inte köper något bjuder guiden, Sinjhu hem oss på middag (!). Vi tog detta som en symbolisk välighetsgest, tills vi träffade på honom igen på marknaden på kvällen, och han insisterade på att bjuda hem oss på middag.

Dagen där på blev vi upphämtade av Sinjhu & Manny (Sinjhus kompis som är tuktuk chaufför)

Manny är väldigt glad och fnissig, och när han berättar att han dessutom gillar Bob Marley råder det inget tvivel. Manny har rökt på. Vi ber om att få gå istället. Tapioka (cassavarot) och färsk fisk inhandlas på vägen (Tapioka ätas alltid med något proteinrikt till). Sinjhus mamma har åkt för att hälsa på sin syster, så det blir grabbgänget av kompisar som intar köket. Fisken rensas, kokos rivs, tapiokan kokas. Men när det kom till fiskcurryn fick grannfrun Pervin kallas in som expert. Kryddor beordras fram och vips står en curry och puttrar på spisen. En droppe läggs på handleden för avsmakning. Perfekt! Manny drycker plötsigt upp igen med en vilsen österrikare som är lätt skärrad efter tuktukturen. Manny har också smuttat på Toddy, som vad vi förstår är en sorts jäst kokospalmsmäsk. Visst är det alkohol, men eftersom det är naturligt är det hälsosamt. Middagen serveras på bananblad i trädgårdstäppan på baksidan, där förstås både banan och Tapioka växer.

Vi avböjer ett erbjudande om att åka och titta på solnedgången i Mannys tuktuk, utan promenerar istället hem med österikaren, mätta och nöjda.

En rundtur i kryddhyllan...Kardemumma, ingefära, peppar, koriander, kakao, chili, nejlika, Muskot, och mer peppar!

På besök i det indiska restaurangköket

Tapioka och Fiskcurry tillagat i hemmet i all sin enkelhet.

'