Mums i Mumbai

29 Feb - 2 Mars (Mumbai)

Vidare upp till Bombay!

Bombay var länge ett huvudsäte för British East India Company, och det finns mycket brittiskt kolonialarv att utforska i stan. Bland annat den palatsliknande tågstationen, (och världsarvet) Victoria Terminus, numer CST (Chhatrapati Shivaji Terminus) efter den hinduiske Robin Hood liknande karaktären och frihetskämpen som enligt legenden stred hjältemodigt de invaderande muslimer på 1600-talet. (Ungefär samtidigt som portugiserna slängde med Bombay och Tanger i brudkistan då Catarina av Braganza gifte sig med kung Charles II av England.) 

Från tågstationen vandrar vi vidare och glider in på högsta domstolen. Vi blir besvikna över avsaknaden av peruker, men de svarta kåporna fladdrar i fläktdraget när alla jurister springer runt med sina feta pappersbuntar. Vi smiter in i en rättssal. Längst fram sitter domaren på sin upphöjda bänk, framför honom sitter en notarie med sitt skrivbord parodiskt överfyllt med pappershögar. (Ett sånt överfyllt skrivbord som man bara ser i tecknad film). Framför notarien går ett symboliskt staket som skiljer makten från de misstänkta. På andra sidan staketet står en man som frenetiskt bläddrande i sina pappersluntor, försöker lägga fram sitt fall för domaren, ständigt uppassad av sina assistenter som trycker upp nya pappersluntor i handen på honom. Trots att de är engelska som gäller i rättssalen, förstår vi inte mycket av det som mumlas framme i salen. Vi går vidare till en annan sal, här verkar domaren nästan läxa upp en man som uppenbarligen inte har lyckats framställa sitt fall på ett tillfredställande sätt, men igen uppfattar vi bara enstaka ord.

Utanför domstolsbyggnaden på Oval Maidan-fältet spelas det naturligtvis cricket. Här finns också universitetet som precis som domstolen är byggd i nygotiskt stil, (tänk lite Harry Potter och Hogwarts) Vi vandrar vidare ner mot turiststråket vid vattnet. Vi har hört att det finns agenter som rekryterar västerländska turister som statister till Bollywoodinspelningar. Holländskorna som vi träffat i Goa hade blivit upplockade på gatan och fick vara med om en dag bakom kameran. Det var vi förstås väldigt nyfikna på! Men ingen agent headhuntade oss trots att vi strosade så teatraliskt vi kunde. Istället fick vi se Taj Mahal (inte det riktiga, men dock Indiens finaste hotell) byggt av affärsmannen Tata, efter det att han nekats inträde till stans finare hotell eftersom han var Parsi, (indier och inte britt). I Munnar fick vi Tata-imperiet förklarat för oss (de ägde alla teplantager där), det är Indien största företagsgrupp som gör allt från te till atombomber. Tuktukchauffören som körde runt oss bland Tata-tet, började rabbla: Tata-car, tata-mobile, Tata-steel, Tata-coffee, Tata-hotel, Tata-everything!

Bombay är också känt för sitt smått legendariska stora slumområde Dhravi. Man kan också åka dit för att som turist få uppleva en lagom dos slum, innan man åker hem till sitt trygga rena hotellrum. Man behöver dock inte besöka slumområdet för att se människor vakna upp på gatan, och göra sin morgontoalett. Barn som leker på gatan och mödrar som lagar familjemiddagen trottoarkanten. Samtidigt ser man bara några kvarter bort kostymklädda män gå till jobbet. Vi känner att slumturism inte är något för oss, istället besöker Dhobi Ghat, Bombays mänskliga tvättmaskin. Det etablerades på 1850-talet som ett tvättställe för engelska uniformer, och togs sedan över av staden. Det är som ett litet samhälle. Här lever och arbetar 5000 människor med att tvätta lejonparten av stadens smutsiga kläder (siffran känns något överdriven, men det var vad guiden sa) Vi får en guidad rundtur bland tvättbassänger och välfyllda linor. Det finns 800 bassänger, ofta jobbar en hel familj i varje bassäng. Många arbetare kommer från byarna på landsbygden och jobbar intensivt några månader för att skicka hem lite pengar till byn. Vi vandrar under en pergola av jeans finurligt upphängda utan klädnypor på tork i solen. Hur kan de håll reda på alla plagg så de inte förväxlar dem? Undrar vi. Guiden visar hur de fäster små märkta tyglappar på plaggen.

Vi vandrar genom ett kolsotigt skjul med oljefat, kokrummet förklarar guiden, här brukade man koka den kontaminerade tvätten från stadens sjukhus, men nu tvättar sjukhusen sin egen tvätt. Så rummet används inte längre undrar vi? Jodå, gamla kläder, såna som ingen längre vill ha längre samlas in och kokas här, och säljs som second hand eller på rea som nya plagg i affärerna. Alla kläder blir som nya och de får koka fyra timmar kaustiksoda, säger guiden med ett leende.

Sist kommer vi till en farbror som står och stryker. Med ett sex kilos koleldat strykjärn stryker han 300 plagg på en 16 timmars arbetsdag. Visst skulle det vara lättare med ett eldrivet, men kol är billigare, då spar han några ören, förklarar guiden.

Varför inte bara installera några hundra tvättmaskiner? undrar ni säkert. De undrade vi också, och vi stötte också på några tvättmaskiner här och var. Visst kan tvättmaskinerna tvätta lika mycket på en timme som en människa hinner på en dag, men vad skulle då alla tvättare jobba med? undrar guiden.

I delar av Mumbai råder rickshawförbud så stan kryllar av taxibilar, de flesta av modernt stuk men också en och annan gammal klassisk Amassador som Hanna blivit smått förälskad i och tillslut lyckas vinka in. Ta oss till en bra restaurang, säger vi till den turbanklädde taxichauffören och hoppas på ett riktigt stalltips. Men trots våra backpackersunkiga kläder blir vi avsläppta på ett femstjärnigt hotell där vi i princip vänder i dörren.

Till kvällen drar vi ner till stranden, Chowpatty med de övriga Bombay-borna, men man badar inte! Vattnet är förorenat, rent av giftigt. Istället hyr man en liten bambumatta och dricker te eller äter kulfiglass i solnedgången. Vill man ha något matigare tar man en tallrik Bhelpuri med puffat ris och sötsur sås. Hanna tycker om att pröva all rolig gatumat; friterade bollar, gurksmörgåsar, samosas (små friterade piroger). Allt möjligt serveras från små vagnar och stånd överallt på gatorna. Gatumiljön är minst sagt intensiv och för Henrik blir det för mycket med lukterna människorna, skräpet och smutsen, Henrik har ingen gatuaptit. Till slut lyckas ändå Hanna lura i honom en Vada Pav (en friterad kikärts- och potatisburgare i bröd), det blir genast en favorit, och sen lever vi på Vada Pav till middag tre dagar i rad.

Hannas guide till den indiska gatumaten:

Bhelpuri - puffat ris, grönsaker och sötsur tamarindsås

Dabeli – potatismos och granatäpple i bröd med sallad på puffat ris, grönsaker och jordnötter

Kachori- fluffiga smördegspaket med linsröra som krossas och serveras med sötsyrlig sås

Pakoda – tempuraliknande friterade grönsaker, lök, grön chilli eller ost

Vada Pav – vegburgare av friterad lins/potatissmet i bröd

Samosas – friterade piroger/degknyten fyllda med kryddig potatisröra

Jalebi – orangea sirapsdrypande friterade spagettilika kringlor

Finger chips – friterade chips i alla färger och former

Momos – tibetanska dumplings med stark sås

Kulfi—indisk glass gjord på karameliserad kokad mjölk, som fudge fast glass

Smaklig måltid!

Bombays mänskliga tvättmaskin, Dhoby Ghat. 

Bombays lugna gator.

En taxitur i en Ambassador.

Hanna frossar i gatumat.

Vi stötte inte på en enda supermarket i Mumbai, men det mesta säljs direkt på gatan.

Återigen visar den indiska kulturen sin överlägsenhet.
Genom att fästa chili och lime på kylargrillen får man inte bara tur,
det gör också att ens roadkill blir omedelbart marinerat på plats. 

Tågstationen  CST.

E vi (i) goa eller?

25 - 28 Feb (Goa)

Tillbaka till stranden och havet, men högst på Henriks önskelista, var att få tillgång till lite gott internet, vilket är lika abstinensframkallande som vilken drog som helst. De två vanligaste säljargumenten för ett enkelt hotellrum i Indien är ”free wi-fi” och ”hot water”. Problemet är bara att dessa två bekvämligheter kan vara något relativa. Var går den exakta gränsen mellan ljummet och varmt vatten? och hur långsamt kan ett internet vara innan det upphör att existera?

Vi slår oss ner i enkel bambubungalow på strandkanten vid löfte om ”High speed internet”. Ett löfte som som mycket snabbt visade sig var vara väldigt tomt. Finns det något mer frustrerande än långsamt internet? Jag slår vad om att det är en etablerad tortyrmetod hos CIA att sätta en framför en laptop med en riktigt seg uppkoppling och sedan dingla med en 4g-dongel framför ögonen på offret och bara vänta in erkännandet. Utan internet får man leva livet som om det var 1993. Men det gör man ganska gott i Goa. Smuttandes på söt brandy under ett träd på stranden medan kinesiska lyktor svävar upp mot stjärnhimmeln.

Vår hotelmanager är en problemfri ung man vars catch phrase "FULL POWER" är ett återkommande inslag i varje konversation. (Det är nästan förvånande att det går att klämma in så ofta i vanliga meningar) Ibland går han förbi och bara utbrister - - "Hey Henrik! FULL POWER!"

Vad svarar man på det?

- Indeed! certainly! You're quite accurate there! full, is the level of power.. And the lever of power is full... Eller så nickar man sömnigt och läser vidare i sin bok...

Efter två månader i Indien utan ”Delhi-belly” visste vi att det inte var en fråga om, ”om” utan en fråga om ”när”, våra magar skulle inse att de var i inden, och kollapsa. Så lagom tills vi slagit oss till ro på stranden i Palolem blev vi allt lite goa i magen båda två. (Är det DET som FULL POWER syftar på?) Det hindrade oss dock inte från att kasta oss i det blå eller sitta och sippa öl med pudersand mellan tårna och njuta av de komiska scenerna när turisterna kapsejsar i sina hyrda kajaker när de försöker paddla utmed vågorna.

Förr var Goa en riktig partydestination (ö)känt för sina strandrave. Nu har de lokala myndigheterna stramat upp reglerna så de är inte fullt lika vanliga lägre, även om de förekommer längre norrut vid hippiestranden, Anjuna. När vi äter middag på stranden får vi ett flygblad om en udda tillställning, ett ”hörlursparty” ute på udden, som ett rave fast alla dansar med hörlurar på. Festen kan fortsätta och ingen störs. Det för ju också med sig den finessen att alla inte behöver lyssna på samma musik. För precis som restaurangernas multikultimenyer erbjuds något för alla smaker. Du väljer bara färg på hörlurarna, rött för dansband, blått för smurfhits, brunt för deep bleus, och gult för techno. Alla nöjda och glada! Själva väljer vi dock att driva hem till standhyddan och dricka öl med grannarna, en glad indier från Mumbai och några härliga holländskor, och somnar sen till vågornas brus. (Väggarna i de skjulartade bambuhyddorna som slås upp inför varje säsong kan knappt bära taken, och absolut inte hålla ute något ljud)

Sista dagen hade vi slappat färdigt och bestämde oss för att utforska omgivningarna. För dryga 20-lappen fick vi hyra en skruttig scooter som tog oss till de mindre grannstränderna Alona och Cola. Hade vi haft några extra dagar hade vi nog stannat några nätter i en lyxig hydda vid sötvattenslagunen i Cola och mölat ännu fler citron- och sockerpankakor med utsikt över stranden och havet. Istället for vi tillbaka till vår strand och bytte skotern mot en kajak, offrade Henriks glasögon till havsgudarna men klarade oss genom vågorna utan att kapsejsa och paddlande söder ut till grannstranden Patnem. En kall öl och en gokaffe senare paddlade vi hemåt och mötte solnedgången i havet.

Medan Henrik spenderade sista morgonen med en kniv mot halsen hos barberaren unnade Hanna sig ett långbad. Sista och bästa badet på länge, nu dröjer det ända till mitten av Maj innan vi får chans att doppa oss i havet igen på Ishigaki i Japan.  Vårt nästa stopp, Mumbai, erbjuder visserligen strandhäng men ett dopp i det giftiga vattnet verkar inte så lockande ens för en badgalning som Hanna.

Hanna hittar en båt på Agonda Beach och ställer gratis upp som galjonsfigur 

Stranden vid Palolem är fullexploaterad av små skruttiga bambuhyddor som smälls upp inför varje säsong.

Strandliv i solnedgången

Till Havs, du djärva jakt!

Bland Tusen Tempel & Flygade Bananer

21 - 24 Feb (Hampi)

Det blev en lång resa upp till Hampi. Volvo AC expressbussen från Pondy till Bangalore var slutsåld, så det fick bli 3 timmar lokalbuss till Tiruvannamalai följt av 6 timmar på skumpiga vägar till Bangalore, där vi slutligen hoppade på nattbussen, som dock visade sig stanna i Hospet, så vi fick en trött tuktuktur sista biten fram till Hampi.

Idag är Hampi bara en liten by, några kvarter med skjulartade hus och ett gäng backbacker-hostel med takrestauranger, men annat var det förr... Samtidigt som Gustav Vasa besteg den svenska tronen var Hampi världens näst största stad, tre gånger större än Paris (bara Peking var folkrikare). För att bemöta de ständiga invasionerna från muslimerna i norr hade hinduerna enats under Vijayanagara-riket. Men trots att kung Krisnha Deva Raya kunde skryta med en armé på nästan en miljon man (!) blev riket invaderat och besegrat av den muslimska konfederationen 1565. Efter ett halvår av intensiv plundring övergavs staden, men kvar finns idag några av världens finaste tempelruiner.

Hela stället har en drömsk stämning över sig. Utmed floden sprider sig en grön ådra av palmer genom det i övrigt karga klipplandskapet. Tempelruinerna är utsprida bland högar av enorma orange-rosa bumlingar och bebodda av mängder med ekorrar, makaker och langurer.

På vår tuktukfärd från Hospet får vi syn på en märklig vagn vid ett tempel och får höra av tuttukchauffören att de förbereder för en festival samma kväll. Vi vet inte vad det är som ska hända, men vi vet att vi vill vara där! Så vi ber om att få bli upplockade och ditskjutsade.

Vid det lilla templet är det full hålligång, klockor klämtar, trummor slås, och utanför samlas mer och och mer människor runt tempelvagnen. Vi blir ansiktsmålade och försedda med varsin bhindi (den där lilla röda pricken i pannan). Tempelvagnen, som mer liknar ett färgglatt torn på hjul håller på att bli utsmyckad med mängder av blomsterkransar. De stakars dekoratörerna som balanserar runt uppe i tornet får det inte lättare av att det bli utsatta för skarp bananbeskjutning från folkmassan nedanför. Det ger tur att kasta en banan på tempelvagnen får vi förklarat för oss samtidigt som en tant går förbi med en korg av blomsterdekorerade bananer till försäljning som hon balanserar på huvudet. Det går också bra att återvinna bananer som kastats av ”motståndarna” på andra sidan vagnen eller studsat på den mjuka marängformade kupolen.

So you don't have this festival in Sweden? Säger en man uppenbart förvånad.

No unfortunately not säger vi medan vi dukar för de flygande bananerna.

Som ljushyade och blonda sticker vi minst sagt ut. Vi ser några andra turister, men de försvinner snart i den växande folkmassan. Vi blir något av en attraktion och många vill fotografera oss eller bli fotograferade av eller med oss. Banankastandet ökar och Nu börjar dekorationen av tempelvagnen helt spåra ur! En kärra dragen av två blomsterdekorerade vita kor fullkomligt plöjer sig fram genom folkmassan till vagnen med en helt enorm blomsterkrans som hängs på den totalt överlastade tempelvagnen, som vid det här laget börjats likna en julgran pyntad av en femåring som har spenderat de senaste veckorna på dagis med intensivt smällkaramellspyssel. Less is not more, more is more!

Till slut hörs ett tjut från folkmassan, vagnen har rullats igång, och nu fylls lyften av flygande bananer! Vi försöker följa vagnen bort och trampar runt bland de kraschade bananerna, som i en barnmatsburk med bananpure. Pang! En banan träffar i huvudet! Det ger säkert också tur! Vid floden vänder vagnen tillbaka till templet, solen brinner som en stor röd boll ner bakom palmerna och folkmassan börjar bege sig hemåt.

I Hampi råder totalt kött och alkoholförbud för det är fortfarande ett heligt område. Något som man inte lider av då man mumsar sin panner masala  eller veggiburgare och sippar på en Lassi eller lyxig fruktdrink. Hettan är däremot olidlig mitt på dan. Sommarn har kommit tidigt, och förvandlar eftermiddagarna till ett outhärdligt solbad. det är upp mot 35-40 grader i skuggan (om man nu lyckas hitta någon skugga) därför gör man bäst i att ta till vara på gryningen och skymningen.

Nästa morgon går vi upp i månens sken för att klättra upp till bästa platsen att se soluppgången. Snart slår vi följe med en företagsam tolvåring som ska upp på toppen och sälja masalate till turister innan skolan börjar. Vi blir dock hindrade av en farbror. De har hört björnläten, och aporna i träden hoar oroligt. Vi måste vänta in några fler, björnarna anfaller inte en hel grupp. Snart är vi tillräckligt många för att vandra upp för klipporna, och vi når upp på taket av en tempelruin när det  precis börjar ljusna och så kommer solen! Vi avnjuter utsikten över tempelruiner, palmer och dimmiga berg med masalate, Magiskt!

När vi (nästan) har sett oss mätta på landskapet beger vi oss ner för berget på en stig som slingrar sig genom små ruiner och under jättebumlingar. Templet nedanför badar redan i morgonsol och stenpelarna och statyerna nästan glöder i det gyllene ljuset. Vi häpnar över att det inte är fler som är här med tanke på vilket makalöst ställe det är. Vid det mest pampiga tempelkomplexet är det ändå några fler som väntar på att grinden ska låsas upp. Där inne döljer sig det verkliga mästerverket, en hel vagn uthuggen i sten vars hjul en gång till och med kunde rulla.

Efter att ha sovit bort eftermiddagen ger vi oss ut igen i eftermiddagssolen och utforskar ett elefantstall som liknar ett palats med lustiga kupoler, drottningens badhus, akvedukter och ännu fler tempel tills solen glödande går ner.

På morgonen tar vi en promenad utmed floden där tvätt pågår för fullt. Långa saris som torkas i vinden, kvinnor som badar med kläderna på och tempelelefanten Laksmi som blir skrubbad av sin Mahaut. Man skulle kunna tro att de som bor vid ett världsarv borde vara både vana vid, och trötta på turister, ICKE! Vi får känna hur det känns att vara presidentkandidater för en dag när indierna ställer sig på kö får att få skaka vår hand, och få "one photo" eller "one selfie" tillsammans. Det är bara att le och vinka!

Innan vi kliver på nattbusen mot Goa hinner vi med en sista solnedgång, kanske den vackraste hittills!

En helt vanlig dag på "Bananfestival"

Ducka! luften fylls av bananer!

Godnatt Hampi.

Elefantstall och tempelkärror. Vi kom bra överens med tempeldjuren. 

Bland tempel i kvällsljuset

Hanna dansar i Lotuspalatset

Med masalatepojken mot toppen i soluppgången.

Bumlingar och block utströsslade i landskapet

Solnedgång över Hampi

Un croissant pour toi?

19-20 Feb (Pondicherry)

Att komma till Pondicherry är som att fly Indien och landa någon helt annanstans. Inte riktigt, Europa men det är inte långt ifrån. I de gamla franska kvarteren blandas kolonial- och tamilsk arkitektur och det är en fröjd att vandra runt bland de (med indiska mått mätt) lugna gatorna.

Det franska arvet är påtagligt, stan kryllar av Caféer och franska bagerier. Vi har egentligen inte känt att vi har saknat något i matväg på resan… förens vi satte tänderna i en fluffig pain chocolat! Inget ont om den fantastiska indiska maten, men det var himla gott att frossa i crepe och baguette när man ätit curry och masala i en månad. På stranden hittar vi också en gelateria! Nästan som i Italien, men med mer lokala ingredienser, kokosnöt, ananas, granatäpple och favoriten lime- och ingefärssorbet.

När vi strosar på strandpromenaden i solnedgången tänker att vi skulle vilja ha en bild på oss båda två. Vi frågar ett gäng indier som går förbi.

-    You just press this button, säger vi och räcker över kameran

Mottagaren börjar genas vrida och pilla på alla reglage på kameran.

-    He is a photographer, förklarar hans kompis.

Sen blir det en hel fotosession på stranden där vi fick posera vilt framför vår egen kamera.

Morgonen därpå tar vi en tuktuk till Auroville. Auroville är socialt experiment med klara new age-toner. Tanken är att det skall vara ett samhälle där människor från alla länder och bakgrunder skall kunna leva tillsammans oberoende av hudfärg, klass, tro, nationalitet. Den mänskliga lyckan ska stå i centrum istället för pengar. Låter det lite naivt och utopiskt? Javisst!, men samtidigt lite fint. Det grundades 1968 av Mirra Alfassa som tillsammans med gurun Aurobindo drivit ashramet Sri aurobindo. Staden planerades för ca 50 000 invånare, men än så länge har den lockat ca 2000 bofasta (varav ett tiotal svenskar!).

Stadsplanen ser ut litet som en roterande galax och i dess mitt ligger Matrimadir (låter som något från sagan om ringen, eller hur?) stadens själ. En gyllene glob, med en kristall som leder ner solljuset till ett rum för djup och innerlig kontemplation. Men dit släpps vi inte in som utomstående men det är tillåtet att beundra bollen på avstånd. De riktigt intressanta frågorna får man inte riktigt svar på vid besökscentret. Hur fungerar det här samhället i praktiken? Hur fattas besluten? Hur organiseras och distribueras gemensamma resurser?... Det enda som beskrivs är att det är i ständig utveckling. Kanske behöver man bo här en tid för att få någon inblick i hur samhället egentligen fungerar.

Tillbaka i Pondy, så bestämde vi oss för att försöka boka tågbiljetter. Vi hade gjort ett tidigare försök i Madurai men blivit helt besegrade... Efter två timmar på bokningskontoret kom vi efter mycket möda över en var-god-kom-förbi-senare-så-får-vi-se-om-du-får-en-plats-biljett. Dvs vi var uppskrivna på väntelistan till ett tåg som vi egentligen inte ville med.Vi trodde lite naivt att tåg i Indien fungerade som i Europa, att man kunde gå till stationen och meddela var och när man vill åka så löste sig resten. Icke! Vi hade inte gjort vår hemläxa! Men nu var det alltså dax för revansch!

Till att börja med behöver du veta vilket tågnummer tåget har som går mellan städerna du skall åka samt, tågets avgång och ankomsttider. Sedan vilken klass du vill åka, och för det måste du veta vilka klasser som finns tillgängliga på just det tåget. Nu kan du gå vidare till nästa steg!

För att göra din bokning måste du fylla i en blankett innan du går fram till biljettluckan, annars har du köat i onödan. Det gäller att fylla i rätt blankett, för det finns olika. Det är en blankett per bokning som gäller, och du får bara lämna in en i taget, vilket gör att alla samlas i hoper kring biljettluckan med sina blankettbuntar och försöker trycka dem genom luckan. Du får vara oblyg och ha en liberal inställning till kösystem.

Eftersom bokningssystemet öppnar 3 månader innan avfärd säljer de flesta biljetterna slut några veckor innan avfärd. Inga problem! Du kan fortfarande köpa en s.k. RAC-biljett (reservation against cancellation) då kan du få en reserverad plats om någon avbokar, men oavsett om du får en plats eller ej får du gå på tåget (eller snarare stånga dig på tåget för att försöka få en sittplats på hatthyllan i 2nd class). Och om RAC-biljetterna har sålt slut? Inga problem! då kan du skriva upp dig på väntelistan. Du får en plats i kön, och om tillräckligt många avbokar kan du komma med tåget. Problemet är bara att du kanske inte vet om du kommer med eller ej förens i sista stund. Och om du inte kommer med? Inga problem! Då finns det ett begränsat antal "taktal tickets" (sista minuten) som släpps dagen innan, som du med ett stort stycke tur kan lägga beslag på. Och om du inte lyckas få någon av dem? Inga problem (om du är turist) det finns fortfarande ett litet antal biljetter som är reserverade för utländska turister som inte förstår sig på det indiska biljettsystemet. Så då kan du alltid köpa turist quota! (Men dessa säljs för enkelhetens skull inte på alla stationer).

Vi fyller i blanketter på löpande band och matar in i luckan... 1, 2, 3, 4, 5,6,7,8!

Nu har vi tågbiljetter för att resa runt i nästan hela Indien!

Lugna gatan i Pondi

Det är något skumt med det här kaffet

Helt naturligt, inget konstgjort poserande här inte

Chapatti-bagaren 

Matrimadir i Auroville

Det här var en fin boll! Den vill jag gärna ha! Den kanske behöver en hatt? Den kanske ÄR en hatt?