Bland Kameler och Sandslott

18 - 20 Mars (Jaisalmer)

Jaisalmer ligger som en sista utpost innan öknen och gränsen mot ärkefienden Pakistan. De spända relationerna mellan Indien och Pakistan gör att man utöver det gamla ökenslottet också finner en av Indiens största militäranläggningar i staden. Samma dag vi anländer, kommer även premiärminister Modi till stan, för att titta på sina fina kanoner. (Vi lyckades ju sammanstråla med honom i Varkala också) utanför staden ligger Indiens största skjutfält. Förutom Volvo, är förresten Bofors ett av de svenska företagen som är bekant för, åtminstone den äldre generationen Indier som minns 80- och 90-talets utdragna Boforsskandal, då den hittills största politiska korruptionshärvan i Indiens historia avslöjades.

Förutom militärer flockas här också turister för att få lite orientalisk ökenmagi. Men det börjar redan bli så varmt att det avskräcker de stora turistströmmarna. För även om sommaren inte riktigt kommit än, är dagarna obarmhärtigt varma. Ca 40 grader i den nästan obefintliga skuggan. Just nu lider stora delar av Indien av en av de värsta värmeböljorna på flera år.

Jaisalmer, "Den gyllene staden" är egentligen grågult sandfärgad. Och det gamla fortet ser mer ut som ett förvuxet sandslott som reser sig ovanför stadens små sandfärgade hus med ”karvarglädje” (rikt utsmyckade sandstensfasader som påminner om svensk snickarglädje och punchverandor). Fortet och palatset var fram till 1971 maharadjans privata egendom, tills Indra Gandhi på 70-talet började begränsa prinsarnas makt. När Maharadjan fruktade att staten skulle beslagta fortet lät han öppna dess portar och lät folket flytta in. Snart bodde fler än 3000 inne bland de trånga gränderna i fortet och det blev politiskt omöjligt att expropriera det och slänga ut alla på gatan. Följden är att det än idag 45 år senare fortfarande bor 3000 "ockupanter" inne i fortet som varken betalar vatten el eller hyra. Det bjuder Maharadjan på. Detta arrangemang visade sig dock lite problematiskt, då fortets dräneringssystem inte var anpassat för så många människor. Vattnet började helt enkelt spola bort finmaterialet i vallarna bakom fortets murar. Problemet blev värre när turismen peakade på 90-talet och det blev populärt att övernatta inne i fortet vilket bidrog till ännu fler flitiga vattenkonsumenter. Idag finns ett pågående program för restaurering av fortet, men många av murarna ser allt lite ledsna ut. Men det hindrade oss inte från att spendera en av nätterna innanför murarna i ett gammalt Haveli. Där sittandes på några madrasser på muren under månens sked fick vi höra en 20-årig tyskas osannolika berättelse om hur hon fått en budget på 3000 euro att räcka till närmare 2 års resa runt om i världen från Sydamerika, genom halva Afrika och nu Indien genom att lifta, couchsurfa och dra nytta av Venezuelas hyperinflation.

Inne i fortet som har vissa likheter med Gamla Stans turistgränder hittar man också ett komplex av Jaintempel. Jainismen som är en av de många religionerna i Indien (vid sidan av hinduism, islam, kristendom, sikhism, buddhism…) ser allt liv som heligt, så förutom att vara strikta vegetarianer undviker de även alla typer av animaliska produkter, så som läder (vilket inte är tillåtet i templet). Prästerna går till och med runt med en borste framför sig för att sopa undan småkryp som annars lätt kan mosas under en fot. Templen är vackert utkarvade i sandsten och kryllar av statyer av Mahavira, en prins med påtagligt markerade ögonbryn som mediterade och blev allvetande (Jainismens motsvarighet till Buddha).

Men det är kamelturerna som är big business, och nästa alla i staden gör nästan vad som helst för att få ta med dig ut på en skumpig ridtur ut i ödemarken. Själva blir vi lite matta av alla turförsäljare och går till en rekommenderad arrangör.

Tharöknen bjuder inte på storslagna vidder av sanddynor utan snarare ett stenigt lågbevuxet landskap. Spår efter andra ökenexpeditioner (läs vattenflaskor och öllådor) samt vindkraften som ståtligt snurrade på håll hjälpte till att förta lite av ökenmagin. Efter några timmars skumpande har vi ändå hittat några små sanddynor, där vi slår läger för natten.

Vår kamelförare berättar om hur han fick pengar från en fransk kvinna för att åka till Delhi och gå på datorkurs. Han hatade storstaden, människor och trängsel, och flydde tillbaka till öknen efter två dagar. Här trivs han med sina kameler, och lever sitt drömliv, att ta med turister till öknen.

På kvällen blir det lägereld och kamelförarna kokar ihop en Dhal (linsgryta). Och sedan blir det trummor och gnällig sång i månskenet. På håll hörs även annan avlägsen gnällig sång från de andra små lägereldarna. Den äldsta av kamelförarna (kallad kungen) är inte mycket för att sjunga eller prata, utan nöjer sig med att dricka upp halva vår whiskyflaska, innan han somnar i sanden. När han somnat får vi veta att han tidigare försörjt sig som smugglare, men att det numer är mer lönsamt att frakta turister än cigarettlimpor genom öknen. Sedan breds madrasser ut på sanddynerna, och vi somnar med månen som nattlampa, och några få stjärnor som inte räds dess sken. Hanna ställer en väckarklocka och får en glimt av stjärnhimlen när månen gått ner och hinner slumra om innan solen går upp och vi väcks med en kopp masala-te och kamelförarnas mantra. Life Memory!

Ut i öknen skalla vi gå!

Den här lilla duden hade smygit på oss under natten. Man såg hans små spår flera varv runt madrassen när vi vaknade. 

kamelföraren "Kungen" med sin kamel "Michael Jacksson".

Tharöknen 

Största nöjet i en öken är att hoppa i sanddynorna.

Ökenmonstret anfaller!

Jaintemplet. Med den lilla borsten, borstar man bort småkryp farmaför fötterna, så man slipper klia på dem.

En Äkta kamelpung! köp 2 betala för 3!

"NOOOOO" Kamelen insåg att den hade glömt att ladda sin iphone innan den begav sig ut i öknen.

Vem vill simma med delfiner, när man kan bada med malar?

Jaisalmers sönderfallande ökenslott.

Den Vita och Blåa Staden

16 -17 Mars (Udaipur & Jodhpur)

Krönt till Indiens mest romantiska stad med vita palats och berg i fjärran som speglar sig i den blanka sjön. Som en liten vit pärla i öknen. Låter det som en kliché, vänta bara... Udaipur är som en plats hämtad ur tusen och en natt. Vi kommer fram på kvällen och får se solnedgången över sjön. Sedan beger vi oss ner till vattnet för att äta en finmiddag med nattglitter i glamour.

Det visar sig dock att det inte finns vansinnigt mycket att göra i stan, förutom att besöka palatset då förstås. Nere vid sjön finns en Haveli (ett traditionellt hus) ombyggt till museum, som kan stoltsera med en gedigen turbansamling (med världens största turban, om ni någonsin undrade var den fanns någonstans).

På vårt hotell visas bondfilmen Octupussy (som delvis utspelar sig i Udaipur) VARJE kväll på storbildstvn. Jag tror det var Nietzsche som definierade helvetet som en plats av ständig upprepning, och man kan väl knappast tänka sig nått värre öde att behöva se Octopussy VARJE dag i hela sitt liv. Vi passar filmvisningen och beger oss istället ut på den obligatoriska romantiska båtturen på sjön i solnedgången.

En tidig morgonbuss följande morgon tar oss upp till Jodhpur, "den blå staden".

För att göra det enkelt för turisterna har man gett Rajasthans städer varsin färg Jaipur, den rosa staden, Udaipur, den vita staden, Jaisalmer, den gyllene staden och Jodhpur, den blå staden. Färgskalan är inte tagen från luften utan från husens fasadfärger, och Jodphurs gamla stad är verkligen blå. Först var det bara brahminerna (prästkasten) som målade sina hus i indigo, men den vanan spred sig till allt fler tills gamla stan såg ut som en blåbärsmassaker. Kanske för att den blå färgen sägs göra husen svala och har en naturligt insektsavvisande effekt.

Väl framme i Jodhpur möter vi en irländare på hotellet. Emmet, som vi slår följe med till stadens stora sevärdhet, klippfortet. Men efter alla fantastiska platser i Rajasthan börjar vi nu bli lite mätta på palats och klippfort, så när vi får höra att man kan uppleva detta fort ovanifrån, genom att åka linbanor fram och tillbaka över murarna, nappar vi direkt. 

Zipline är äventyrsportens svar på mellanmjölk. Det är lagom kul, men inte allt för äventyrligt så de flesta kan uppskatta det. Man hade dock en utmärkt vy över den blå staden nedanför medan man susade fram över murverken. En av våra medresenärer på ziplineäventyret tipsar oss om örnmatningen uppe på Klippans topp. Varje dag vid 15.30 vandrar en man upp för berget för att mata örnarna. Det har hans far gjort före honom och hans farfar före honom, i generationer så långt man kan minnas. Örnarna samlas i stora flockar och cirkulerar vaksamt över honom medan han går mot klippans topp. Vi smyger upp dit där han står på ett tak och kastar köttslamsor som örnarna akrobatiskt fångar med sina skarpa klor i luften. Han signalerar att vi ska ducka. Vi vill inte ha en sylvass örnklo i pannan. Man skulle kunna tro att detta vore en turistattraktion. Ett officiellt välsignat skådespel. Men det är det inte. Det är bara en helt vanlig man som matar örnarna, precis som hans förfäder gjort i generationer. I över 500 år om man får tro honom själv. 

När vi besöker palatsmuseet, berättar den utmärkta ljudguiden historien om hur prinsen som grundlade fortet körde bort en man som dagligen matade örnarna på klipptoppen. Den gamla bortkörda örnmataren uttalade då en förbannelse över fortet, att det alltid skulle lida av vattenbrist. Ingen skitsak i öknen. Detta var alltså mer än 500 år sen. Kanske hade den nutida örnmataren rätt ändå?

Utanför palatset möter vi upp Emmet igen, som redogör för hur många indier som kom fram och bad om "one selfie" medan vi vandrade runt inne i palatset. Några brittiska damer var uppenbarligen överförtjusta i fenomenet, såpass att de själva började plocka upp och posera med förbipasserande indiers gråtande barn i famnen, till allas stora förtjusning (utom barnen själva då). Själva får vi vara beredda på att åtminstone tio gånger om dagen posera med vilda främlingar framför en mobilkamera. Vi skrattar gott åt hela selfie-fenomenet och just då slår sig en dude ner i stolen bredvid vårt bord, utan att så mycket som titta på oss för han är upptagen med att stråla mot kompisens mobilkamera, samtidigt som han lutar sig in mot oss i en poserad gemenskap. Vi börjar gapskratta, varpå var och en i grabbgänget kastar sig ner bredvid oss för varsin groupie, Fortfarande utan att tilltala oss, men i allt mer vågade poser. Tillslut kommer en fram och kryper in i Emmets armhåla och lägger hans arm runt sin axel (fortfarande utan att tilltala oss!). Allt är så absurt att vi inte kan sluta skratta.

Vi beger oss ner för berget till den blå staden för att vandra runt i gränderna i det sista kvällsljuset.

En kille hakar på Henrik och Emmet och ber om mynt till sin samling. Också ett vitt spritt fenomen här i Indien. Man ber om en peng från turistens hemland till sin ”myntsamling”, sedan går man till nästa turist och frågar hur många rupees man från för det myntet. Hanna visar sitt tomma myntfack. Men istället för att se besviken ut lyser killen upp och ropar till sig en kompis som undrar om han inte kan få köpa portmonnän? Hanna förklarar att det är ett minne från Marocko men föreslår att de kan göra egna själva. De begrundar noggrant den hopvikbara läderpungen som kanske dyker upp på Jodhpurs bazarer inom kort (då ni vem som spridit dem från medinan i Marrakesh).

Hanna fastnar (igen) utanför ett fint blått hus som måste förevigas och börjar småprata med en farbror som kommer ut ur porten för att hälsa. Strax är vi inbjudna att se oss omkring och stiger in i ett surrealistiskt blågröntljus på innergården och fortsätter upp för en blå trappa in i husets hjärta. Där sitter kvinnorna i familjen och gullar med familjens pyttelilla 1-månaders bebis. Bakom några vackra luckor i köket lagas det pappadam som vi får med oss upp på takterrassen. Vår värd är inte så bra på engelska men vi lyckas ändå förstå att de har bott i huset i generationer (för all del är de ju redan fyra generationer som bor där med nytillskottet där nere). När vi tittat färdigt på utsikten över takåsarna upp mot fortet går vi ner för att säga hejdå men blir erbjudna te och slår oss ner på sängarna tillsammans med de andra. Vi beundrar de spartanskt möblerade men otroligt vackra rummen med sina stenvalv, stengolv och spaljéer medan vi blir bjudna på sockerlagsdrypande Rasgulla-bollar (en svampartat färskost, dränkt i sockerlag och rosenvatten).

Sedan knör vi in oss i en tuktuk och får dagens andra adrenalinhöjande glädjetur. Denna gång i Jodphurs gamla trånga gränder där kvällsrusningen just når sitt klimax. Gränden är bara nästan så bred att tuktuken får plats, ändå måste den dela med sig av utrymmet med gatans alla andra inneboende, fruktwhallans vingliga vagn, de mötande skotrarna, kossorna. Det är som en färgsprakande åkattraktion på tivoli. Tänk er en korsning mellan sagoslottet och spökhuset fast med indiska färger, turbaner, honk-honk och heliga kor. Den bästa tuktuk-turen jag åkt! utbrister Henrik.

Trots att det var St Patrics Day så blev det ingen potatis eller Guiness, utan vi fick nöja oss med curry, Kingfisher och mojitos på en takrestaurang med utsikt över staden och fortet som lyste i natten. Emmet skrattade gott åt vårt traditionella St Patrics-friande där hemma med ”7 sorters potatis”, eller Potatis-sushi, någon? Där satt vi och drömde oss bort och delade rotis och resminnen med varandra. Samtidigt som vi skapade nya tillsammans.

Udaipur, Indiens mest romantiska stad i solnedgången.

"Do you call this lobster? This is SHRIMP!" Hanna är mycket missnöjd med den diminutiva storleken på tekannan. 

Någon form av hatt-parasol? och världens största turban. 

Man får inte tulla på säkerheten!... inte ens på romantiska solnedgångskryssningar.

Några tar solnedgången med ro.

Hanna åker linbana vid Jodhpur klippfort

Mannen på bilden matar örnarna, men Henrik Örn fick inte en enda köttslams

På rundtur i den blå staden.

På tebjudning i ett blått hus.

Slottet i natten.

"Gäst är Gud"

12 - 15 Mars (Bundi & Chittorgarh)

Axel, den norska resejournalisten som vi träffade i Munnar tipsade oss om Bundi. Ska ni till Rajasthan? Frågade han, då måste ni åka till Bundi! Ni kommer att älska det.

Och efter några dagar där får vi ge honom rätt, det finns mycket att älska i Bundi. (Axel publicerade förresten ett resereportage om Munnar i Göteborgs Posten härom veckan där vi lovprisar en annan indisk pärla med roliga citat som översatts från svenska till norska till svenska igen.) läs här! eller på norska.

Bundi har mycket som de mer välkända turiststäderna i Rajasthan har, ett fort med palats på klippans topp, check, braminblå hus, check, palats vid sjön, check, mysiga hotell och restauranger, check check, men allting är i en mycket mindre skala vilket gör det mycket lättare att ta in. Här kan man vandra omkring i den lilla staden utan att bli helt terroriserad av försäljare, guider och lurendrejare.

Här kryllar det däremot av ståtliga trappbrunnar, som länge var stadens enda sötvattenkälla. Idag när moderna vattenledningar försörjer staden, fungerar brunnarna som turistattraktion/ duvhotell/ enorma offentliga papperskorgar. Den största brunnen är 46 meter djup men ändå når den inte ner till grundvattnet. 

Vi hyr ett par riktigt skruttiga cyklar och beger oss ut på landsbygden på jakt efter en närbelägen krukmakarby. Först cyklar vi förbi sjön med palatset, som är döpt till ”Kipling house”. (Tydligen skall Rudyard Kipling ha spenderat en natt där när han var på genomresa, en händelse som måste haft stor inverkan på den lilla stan eftersom det talas om det 100 år senare.) vi stannar till vid te-whallan vid sjökanten för en kopp masala-te, medan Hanna blir vän med mjölkbuden i sina ståtliga mustascher och turbaner. Den Rajasthanska turbanen är kanske den vackraste av dem alla och ser ut som en flätad kanelbulle i klara färger. Ju färggrannare desto bättre.

Vi cyklar vidare genom de öppna landskapen. En motorcykel stannar oss på vägen och tre unga män i mörka solglasögon kliver av och närmar sig oss… Ursäkta men kan vi få ta en selfie? Var det någon som sa selfie? Tre till motorcyklar stannar till och ansluter sig till fotokalaset.

I nästa lilla samhälle frågar vi efter vägen till krukmakarbyn. Den ligger ditåt... Men vill ni inte komma in på lite te? Efter lite obligatoriska foton, och bebishållning blir vi välkomnade in i det mycket enkla huset, och får sitta på en säng medan masala-tet puttrar över gaslågan. Kvinnorna börjar genast måla Hannas tånaglar lila, och anmärker på avsaknaden av fotkedjor och tåringar, en brist som genast belastas pojkvännen som inte förser sin tjej med tillräckligt mycket pråliga fotsmycken.

Ingenstans är gästfriheten lika stor som i Indien. Och detta kan ha sin naturliga förklaring. I ett land med så många gudar som dessutom regelbundet tittar förbi på jorden i form av en eller annan avatar, gör man bäst i att vara vänlig mot främlingar. Man vet ju aldrig, främlingen kan ju mycket väl vara en förklädd Gud som råkar ha vägarna förbi. Det indiska ordspråket "gäst är Gud" skall alltså inte tolkas allegoriskt utan högst bokstavligt.

Vi cyklar vidare och når till sist krukmakarbyn. En bonde som möter oss guidar runt oss på sin gård, han äger en ko, några getter och en smartphone! (Hur skall man annars ta selfies?) Han tar oss till sin krukmakarkompis som visar oss hur man gör de traditionella vattenkrusen, som Hanna provbär på huvudet och Henrik suktar efter (men vi får nöja oss med ett minikrus som souvenir). Hotfulla regnmoln gör att vi lägger på ett extra kol på våra skruttiga cyklar tillbaka till staden.

Palatset på toppen av klippan ovanför staden är ett mycket fint ett, och man får ha det nästan helt för sig själv. Visst är det slitet och av spegelpalatset och mycket av målningarna finns bara rester kvar. Kom upp här, vinkar en av vakterna och tar oss upp för en låst trappa. I ett rum en våning upp visar vakten fantastiska vägg- och takmålningar från 1600-talet som visar hovliv och krig och gudar i klara färger.

Medan Henrik försöker dricka ikapp missade kaffekoppar på en takterrass beger sig Hanna ut i staden beväpnad med kameran för att utforska gatulivet. Många bjudkoppar te senare återvänder hon bak på en vespa och konstaterar återigen att staden är full av vänliga människor som är lika nyfikna på främlingar som vi är på dem.

När vi når Bundis järnvägsstation får vi en chock. Helt folktomt! I Indien! Indien är per definition inget folktomt land. Och tågstationerna är som en institution, Öppna dygnet runt och ständigt fyllda med resenärer och kommers. Och här... Tomt! Det visar sig att Bundis tågstation bara har några avgångar per dag, och en kvart innan tåget skall gå börjar det röra sig i biljettluckan. Tåget tar oss till Chittorgarh, som kan stoltsera med Indiens största fort, eller iallafall ruinerna av det största fortet. Tuktuken åker genom sju portar medan den slingrar upp för Klippan. Fortet har blivit intaget vid två tillfällen. Vid båda tillfällena drog soldaterna på sig sina saffransröda rockar och red ut i en heroisk (läs dumdristig) självmordsattack medan kvinnorna kastade sig in i självmordsbål. Prinsen själv tyckte dock att det lät lite riskabelt med en självmordsattack och flydde istället och grundade en ny huvudstad, i Udaipur. Sist att erövra fortet var stormogulen Akbar, något han tydligen tyckte var så drygt att ingen skulle behöva göra det igen. Så han lät helt enkelt grundligt demolera fortet. Det blev urgröpt som en avokado med nästan bara murarna runt klippkrönet kvar. Det som finns kvar att njuta av som turist idag är några palatsruiner, några tempel, och så Akbars fallostorn till segermonument. Så vi följde den modiga prinsens exempel och flydde till Udaipur.

Bundis Palats lyser upp natten. 

Vi provar på palatsliv.

Hanna blir "bundis" med Bundis mjölkbud.

Lugna gatan i Bundi 

Madrassmakar'n och Bundis gladaste ögon.

Henrik på cykeltur ut på landet.

Var det nån som sa selfie?

Hanna blir inbjuden på te och tånagelpynt.

Hanna "hjälper till" i krukmakarverkstan.

Chittorgarh, Indiens största fort.

Goda utsikter i Chittorgarh.