Bland Död & Dealers (American Roadtrip 4/4)

27 juni - 2 juli (Yosemite, Sequoia, Death Valley, Grand Canyon, Las Vegas)

Yosemite 

Ska ni till Kalifornien? Då måste ni åka till Yosemite! Nästan alla vi träffar rekommenderar denna ikoniska och mycket älskade nationalpark och självklart vill vi dit. Med enorma granitklippor som stupar ner i den grönskande dalen, mängder av vrålande vattenfall och dramatiska utsiktspunkter är det inte svårt att förstå att detta är en av amerikanernas favoritparker. På väg in i parken får Henrik plötsligt syn på något bekant. Den solbelysta branta klippväggen El Capitan som pryder skrivbordet på vår och miljoner andra Mac datorer, tornar upp sig vid sidan av vägen i all sin pampighet. I parken vandrar skogsvaktarna runt i sina mörkgröna skjortor och breda hattar. En shuttelbuss tar oss upp till Glacier Point, där man har ett fantastiskt panorama över dalen och den monumentala granit klippan Half Dome. Utanför kafeterian lurar nyfikna jordekorrar som storögt spanar efter mat från turisterna. Efter att gapande beundrat utsikten vandrar vi runt dalen i gassande solsken. Ibland måste man stanna och titta ut över de spektakulära vyerna, det är inte för intet som stigen heter Panorama trail. På håll liknar Half Dome en tummetott, konstaterar vi när vi intar vår lunch på en sten i sällskap med några fåglar. Hanna kan inte låta bli att tjuvbada i det kalla vattnet ovanför Nevadafallet. På väg ner i dalen igen passerar vi ännu fler mäktiga vattenfall och i kvällsljuset glittrar en regnbåge i regndimman vid Vernal falls. Det känns lite som man har hamnat i Landet för länge sedan och ska stöta ihop med Lillefot när som helst.

Sequioa (eller många vokaler på rad) 

Nästa dag väntar en ny nationalpark, den här gången Sequoia NP som är döpt efter sina berömda jätteträd. Costal Redwood uppe i norra Kalifornien må vara högre, men ingen levande varelse på jorden är mer voluminös än dessa gigantiska Sequoia-träd (med möjlig reservation för något suspekt svampmycel som täcker halva jorden.) Många av träden här är betydligt större än frihetsgudinnan, och enstaka grenar är stora som en riktigt fet svensk ek. Det är något speciellt med träd. Även om det var länge sen vi klättrade ner från trädkronorna har vi nog fortfarande kvar lite inbyggd kärlek för träd i vårt DNA. Träden utstrålar lugn och trygghet. Och det är med mycket fascination och stor respekt man vandrar runt bland dessa jättar. Världens största levande träd är General Sherman, som är någonstans mellan 2000 och 2500 år gammalt (man vet inte så noga). Enbart stammen har en uppskattad volym på runt 1500 m3, ungefär som 8 st av världens största blåvalar. Sequoia nationalpark är som en annan planet och man känner lite som Nils Karlsson pyssling. Och det är med inte så lite nackspärr av att stirra upp bland trädkronorna, som man sätter sig i bilen igen. Trädet från det kända fotografiet med en folkabubbla som åker genom trädstammen stod i Yosemite, men rasade redan 1969. Men det finns en liggande stock så stor att man kan köra igenom den. Vi kör ner från bergen och möts av den blodröda kaliforniska solnedgången, på väg till ännu ett av alla dessa opersonliga men mycket amerikanska motell.

Nybyggarna...

På väg söderut genom Central Valley ser vi plötsligt en skylt på Interstate 5 som förebådar om en "Swedish village" vid nästa avfart. Vi svänger av mot Kingsburg och möts av ett litet samhälle med gulblåa vägskyltar som hälsar ”Välkommen” och vajande svenska flaggor. Till och med några dalahästar står och betar på de vältrimmade gräsmattorna. Varför inte? 

I Dödens dal...

Några amerikaner vi mötte i Sequoia var skraja för att åka genom Death Valley på sommaren, det blir ju så varmt och däcken kan ju explodera. Vi vet inte om bilen klarar det men med vår bärgningsförsäkring på hyrbilen känner vi ändå oss tillräckligt trygga för att åka ut i öknen. Vi korsar Sierra Nevada och terrängen blir snabbt torrare. Så tar vi oss över ytterligare en bergskedja innan vi stannar och blickar ut över dalen. Ett jaktflygplan dyker ner från himlen och förföljs av sitt motordån. Det amerikanska flygvapnet brukar använda dalen för att öva låghöjdsflygning. Och lågt är man här. En serie av snedställda förkastningar har skapat en dalbotten som ligger 85 meter under havsytan. Namnet Death Valley fick området under den stora guldrushen då mängder av lycksökare irrade bort sig och tog sitt sista andetag här i öknen. Det var här klockan föll ur handen och guldet blev till sand. Det informativa besökscentret upplyser om att en människa förlorar ca 8 liter vatten under en dag här, förutsatt att man sitter still i skuggan, om du är ute och rör dig i solen blir det betydlig mer. Stora varningsskyltar påminner om att det är förbjudet att vandra ute i öknen efter 10 på morgonen. Det är för varmt. Termometern utanför besökscentrumt är uppe 128 F dvs. 53,3 C, inte långt från världens högst uppmätta temperatur på 56,7 C (Death Valley, 1913). Vi spenderar inte många minuter utanför vår luftkonditionerade bil. De dubbla bergskedjorna mellan Death Valley och Stilla havet, ser till att effektivt krama ur all regn och fukt ur luften, och dalen får mindre än 50 mm återfuktande regn per år.

Ett syndens näste i öknen...

Snart hägrar Las Vegas miljoner ljuskäglor i mörkret och vi blir lite chockade av alla blinkande lampor när vi åker igenom the Strip på jakt efter vårt hotell. Kontrasten mot den omgivande öknen kunde inte vara större. Det är lite svårt att tänka sig att det bara fanns öken här för hundra år sedan. Idag lockar detta syndens Disneyland för vuxna över 40 miljoner besökare per år. I Las Vegas kan man få tag på mycket prisvärda hotell, då många kasinon i princip skänker bort rummen gratis i hopp om att du ska spela bort en förmögenhet i deras kasino. Något vi utnyttjar och beställer en fin suite för en mycket billig peng bara något kvarter från the Strip. Här ligger de monstruösa jättekasinona på rad och gör vad som helst för din uppmärksamhet (läs dina pengar) likt desperata barn. På Bellagio kan man beundra världens största chokladfontän. I skålarna har den rinnande sörjan börjat koagulera, och det ser mer ut som två dagar gamla bruna bönor, än smält choklad. Utanför kasinot dansar den gigantiska fontänens vattenstrålar till tonerna av Frank Sinatra. Utanför The Mirrage har man anlagt en fejkvulkan som har flera eldsprutande utbrott per kväll. Borta från Luxor-pyramidens topp strålar en stark ljuskägla upp mot ökenhimlen. Det är världens starkaste lampa som skall lysa vägen till kasinot med egyptentema. Och dessa kan ändå betraktas som småsaker jämfört med de kollosalla modellerna av Eiffeltornet på Paris Las Vegas och Markusplatsen på The Venetian.

Vi prövar lyckan på Ceasars Palace. För att kunna spela behöver man registrera sig och får ett kasinokort. Så enkelt lyckas de samla in dina personuppgifter och kan enkelt övervaka ditt spelbeteende. Inne på kasinona bjuds de spelande på gratis drinkar för att snabbare tappa kritiskt omdöme och satsa mer. Man ser inga klockor på väggarna. Här finns inte konceptet tid. Allting är alltid öppet och med ett konstant dovt ljus som rubbar varje naturlig dygnsrytm. De stora spelhallarna är en labyrint, och skyltar lyser med sin frånvaro. Skulle du sedan ändå lyckas komma ut, så utformas specialerbjudanden över mail för att få dig att komma tillbaka och spela mer. Vi lyckas till vår stora förvåning vinna några dollar på de enarmade banditerna, och vandrar ut lite rikare än vi kom in. 

Ute på gatan står lättklädda damer i fjäderplymer med reklam för kasinon. En förbipasserande lastbil täckt av reklam förkunnar numret du skall ringa om du ”vill beställa flickor till din fest”. Här är det mesta till salu. Man tänker sig att alla dessa dansande fontäner, drinkar, röda mattor och limousiner skulle förmedla en känsla av lyx. Men för varje smokingklädd herre ser man åtminstone en turist iklädd tenniströja fiskarshorts och tubsockor i sandaler. För det är inte riktigt lyx det groteska casino-kolosserna utstrålar. Det är en illusion om lättillgängligt lyx för den vanliga människan (ungefär som när Lidl reklamen talar om att ”lyxa till det lite”). Med sin alldeles egna twist av den amerikanska drömmen, att vem som helst, med hjälp av sina egna händer kan göra sin egen lycka vid roulettbordet.

Ett hål i jorden...

Från Vegas är det ca 6 timmars körning enkel väg till Grand Canyon. Vi laddar med jätte-kaffe, bagels och podcaster, och kör ut i gryningen, och hinner fram till nationalparken vid lunch. Det är redan helfullt på den stora parkeringen, men efter några att ha cirkulerat några varv hittar vi en lucka. För att det inte ska bli trafikstockning utmed de små vägarna intill canyonen, måste man parkera sin bil och promenera, eller åka med någon av alla shuttlebussar mellan utsiktspunkterna.

En kort promenad så är man framme vid kanten av klipplattån. Solen skiner genom en disig sky, men sikten är god ut över de oändliga vidderna. Vi slår oss ner på kanten och dinglar med benen över avgrunden. Man kan lätt få känslan av det är ett uråldrigt landskap man ser nedanför sig i dalen, och på sätt och vis är det ju det, men vad är väl några miljoner år ur ett geologiskt perspektiv? En ovanligt lång blinkning? Om jordens livslängd skulle vara ett dygn, skulle klockan hinna bli en och en halv minut före midnatt innan Coloradofloden började gröpa ur dalen för ca 5 miljoner år sen. Idag är den upp till 800 m djup och 3 mil bred. Som om någon tagit en enorm tårtspade och skurit ut en bit som blottar tidens lager i bergväggen och låter ögonen vandra nedåt utmed bergsväggen och bakåt i historien. Du kan se sand som spolat på stränder under de första dinosauriernas tid. Du kan se tjocka kalkstenslager från miljoner havsdjur under den kambriska explosionen av liv i haven. Och du kan se ner på urbergen i de djupaste dalarna som är äldre än allt liv på jorden. Om du inte blir störd av att en jordekorre kommer fram och nyfiket tigger efter mat förstås.   

Vägen mellan Vegas och Gran Canyon går delvis utmed den historiska Route 66, som förband Chicago med Los Angeles, och spred en ekonomisk bom bland alla små hålor den passerade i sydvästra USA. På tillbakavägen svänger vi också förbi Hooverdammen vid Boulder city, alldeles utanför Vegas. Byggd under depressionen på 30-talet går det knappt att överdriva dess betydelse för utvecklingen i hela regionen. Så sent som 2010, innan en förbifartsbro blev färdigställd, gick all trafik på U.S. 93 över dammens krön. Något som blev en på påtaglig säkerhetsrisk efter 11-spetember dåden. Vi kommer försent för att vandra ner bland turbinerna utan får nöja oss med att beundra dammens underbara art deco dekor utifrån. Det är inget annat än ett underverk med sitt mjuka betongvalv i den dramatiska canyonen.

Hanna blir badsugen av alla vattenfall.

Yosemites klippor

Tjillevippen! Hanna är lilleputt bredvid Seqoias jätteträd.

Hanna kramar en nerfallen gren från general Sherman, världens största levande varelse!

Här är det tydligen storlekens som räknas.

Kul med träd.

En liten rotvälta.

Kingsburg's Swedish village, här känner man sig som hemma! Med blågula gatuskyltar och betande dalahästar, precis som i Stockholm.

Det är varmt i Death Valley, över 50 grader.

USAs lägsta punkt säger ni? Då gräver jag ett marginellt djupare hål. Vad säger ni då?

 

Kalle döskalle(som vi inhandlade i Filippinerna) trivs bra i dödens dal.

Grattis Death Valley! Den här veckan, Batistini, köp 2 betala för 3. 

Man behöver inte använda ratten när man kör.

Lite liv i dödens dal.

Salt utsikt.

Vi stannade för middag  på en mycket skum taverna, vars belysning bestod till 100 % av neon.

Hanna härmar en manet i Vegas.

BIG WIN!!! 

Men massor av festligheter är gratis i Vegas.

Dansande fontäner utanför casinot Bellagio.

Ett litet hål i marken. 

Vem vågar gå närmast kanten?

Som tårtlager i tiden.

Skönt att dingla med benen.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Henrik beundrar betong vid Hoover dammen.

Bland Bögar & Banditer (American Roadtrip 3/4)

25 - 26 juni (San Fransisco) 

Vi lyckas matcha vårt besök i San Fransisco med Pride-veckan. Prideparaden lär ha startat i New York city, men San Fransisco var inte sent att haka på. Under andra världskriget så avmönstrade den amerikanska armen mängder av soldater anklagade för homosexualitet här. Detta tillsammans med inflyttningsvågen av progressivt sinnade under hippieeran, gjorde staden till huvudfäste för landets HBTQ-rörelse. När man åker över Oakland Bay Bridge på väg in till staden ser man en enorm rosa triangel uppe på berget Twin Peaks. Den rosa triangeln som en gång var den symbol som homosexuella tvingades bära på bröstet under förintelsen, har nu återtagits av HBTQ-rörelsen som ett uttryck för stolthet. Gatorna upp för berget är branta som svarta skidbackar med stoppskyltar i varenda korsning, så vi prisar gudarna för vår automatväxlade bil. Från toppen har man en fantastisk utsikt över staden. Vi rullar ner till några av stadens mest berömda viktorianska hus. De går under smeknamnet Painted Laidies, eller Post Card Row för all uppmärksamhet de får från turister. Över gatan samlas turistflocken för att fotografera de pastellmålade dockhusliknade husen. Samtliga med gardinerna väl fördragna för alla fönster, som rymmer skyltar till stöd för Hillary och Bernie. Vi kör vidare ner för kullarna och kommer till Lambert Street, vars kurviga slalombacke med röda stenplattor och blomsterprakt har blivit känd genom otaliga filmer.

Det är naturligtvis kö för att köra ner för gatan, och utmed trottoarerna står turister och flitigt fotograferar en när man svänger ratten, än hit än dit. Vi åker tjoande ner och parkerar på en bakgata för att promenera bort till Lambert Street, men när vi kommer ut från bilen hörs skrik. Vi tittar ner för gatan i tron att det är några skolungdomar som busar. Men när skriken blir högre och otäckare inser vi at det är nått annat som pågår. En ung kvinna ligger på marken och försöker kämpande hålla i sin väska som en man sliter och rycker ur hennes händer. Mannen får tag i väskan och rusar snabbt in i baksätet i en väntande bil intill. Vi hinner knappt reagera innan ytterligare skrik hörs, och en man med dragen pistol rusar fram mot flyktbilen. Hanna sliter ner Henrik på marken och vi tar skydd bakom vår hyrbil. Freeze, Police! Don't move! Hörs den civilt klädda pistolmannen skrika. Följt av några långa sekunder osäker väntan på om situationen skall eskalera. Det gör den inte. Bilen står stilla. Fler civilklädda poliser strömmar till och snart har de gripit tre förövare i flyktbilen. Några andra kommer gående ner för gatan och undrar vad som står på men det verkar som polisen har fått kontroll på situationen så vi bestämmer oss för att hålla oss undan och gå upp till Lambert street. När vi kommer tillbaka möter vi samma gäng som vi pratat med tidigare och de säger åt oss att gå ner och prata med polisen för de verkar intresserade av att höra vittnen. På trottoaren sitter fortfarande rånarna med handbojor på medan poliser cirkulerar omkring deras bil. Vi får sällskap av en mörk polis som har danskt påbrå, och får lämna ett vittnesmål. Det är tydligen mycket vanligt med bilinbrott just vid dessa kvarter. Turisterna parkerar sina bilar med alla värdesakerna framme och ska bara titta på Lambert Street några minuter, och då slår tjyvarna till berättar konstapeln. Just dessa män hade de span på för de var misstänkta för bilinbrotten, men så ryckte de en väska istället. Visserligen har polisen redan allt på film, men de blir ändå glada över vårt vittnesmål om att vi hörde att de ropade polis. Det är tydligen lite viktigt när man drar vapen som civilklädd så vi får upprepa vad vi sagt till den som är ansvarig för brottsplatsen.

Efter förmiddagens omskakande eskapader beger vi oss ner till Fishermans Wharf för lunch. Nere vi hamnen ligger det anrika Boudin’s surdegsbageri. Och äter man på deras lite finare bistro slipper man betala den svindyra turistparkeringen. Deras clamshowder serveras ur stora urgröpta surdegsbröd, och är precis som vilken annan amerikans portion som helst, mer än en vanlig människa orkar äta. Från vårt bord kan vi spana ut över det legendariska Alcatraz fängelset i bukten. Vi vandrar ner till pir 39 där en koloni sjölejon ligger på flytbryggor alldeles intill piren och ylar förargat på förbipasserande båtar. Det var efter 1989 års jordbävning som sjölejonen flyttade in till bukten och de trivdes uppenbarligen utmärkt med sin nya urbana livsstil för de har blivit kvar där sen dess, till de forna båtplatsägarnas förtret. På väg ut ur staden bli det en obligatorisk åktur över Golden Gatebron. Med sina röda pyloner som ibland sticker upp bland molnen, är det förmodligen världens mest ikoniska bro. Vad som kanske är mindre känt är att den också är en av världens mest populäraste platser för självmord. Ingenting man skryter med i turistbroschyrerna kanske.  

  

Vi åker tillbaka till San Fransisco dagen därpå för att titta på prideparaden. Att åka in till San Fransisco söderifrån genom Paulo Alto är som att åka på rundtur i sin egen smartphone. Där har vi huvudkontoren för Apple, Google, och där ligger Facebook. Snart passerar du AirBNB och netflix, och så svänger du av vid ebay, för att nämna några. När vi kommer fram så har det redan börjat fyllas upp med åskådare utmed Market st. Vi ansluter till publiken och inhandlar en regnbågsflagga. Snart kommer tåget… Ett muller dånar mellan skyskraporna, så kommer ett gäng barbröstade flator på Harley Davidson motorcyklar. Efter dem rullar de tillsynes ändlösa tåget fram. Lyckliga par check, stolta föräldrar check, naken man med regnbågsstrumpa mellan benen check, och utan check, män på styltor i glittershorts check, transa i trikå check. Många bär plakat som påminner om den tragiska masskjutningen i Orlando. Andra bär ”Black Life Matters”-plakat. Förbi tågar också nationalparksvakter, sjukhuspersonal, brandkåren, poliskåren, politiker, domare och andra förtroendevalda. Självklart checkar också Facebook in. Alla Silicon Valley företagen är här för att tävla om vilket som är San Fransiscos mest progressiva företag. De är också duktiga på att ge ut rikligt med give aways till alla åskådare utmed paradvägen. Något som är mycket populärt. De korpulenta damerna framför oss har varit uppe tidigt på förmiddagen och ställt upp sina campingstolar alldeles intill paradgatan. Och nu utnyttjar de sina förstklassiga platser för att komma över så mycket gratisgrejer som möjligt. ”oh I NEED that!” ropar de och håvar in allt från gratis tröjor och plasthalsband, till klistermärken och julgranspynt. Och man börjar plötsligt undra om det hela har blivit lite väl kommersialiserat. Men när de riktigt gamla bögarna och flatorna vandrar tårögda förbi de jublande flaggviftande folkmassorna, känns det i magen. De föddes i en tid när deras kärlek var förbjuden eller sjukdomsförklarad och kan nu vandrar mitt på San Fransiscos största gata och blir hyllade för dem de är. Efter 4 timmar och ca 150 ekipage känner vi oss nöjda och ansluter oss till en mindre munter parad, bilköerna som slingrar sig seg som sirap upp på närmsta 16-filiga motorväg ut ur stan.

Henrik Blickar ut över staden från Twin Peaks.

Hanna o San Fransisco.

Den rosa triangeln på Twin Peaks, är ett minnesmärke över förföljelser och diskriminering mot HBTQ-personer. 

Bara branta backar i stan. 

Vuxna människor.

Pittoreska Pink Laidies. 

Lombard streets slingrande backe. 

Henrik skakar hand med San Fransisco polisen efter att ha avlagt sitt vittnesmål

Musselsoppa i surdegsskål.

Sjölejon vid Pier 39.

Henrik Alltid med en kaffe i hand.

What do you mean "I cant´t drink coffee in the store!? I thought this was America? 

Golden Gate.

Lite körigt just nu.

En man som bara hittade en strumpa i tvätten.

Sheriffen är med på tåget.

Stjärt på rullskridskor!