På Tigerjakt i Kardemummabergen.

Henrik hittar kaffe, och Hanna hittar Te uppe i Kardemummabergen

Västra Ghats är en av biologisk hetfläck, med sina 139 arter av däggdjur och 508 fågelarter, platsar den lätt in på topp tio listan över områden med störst biologisk mångfald i världen, och har därför utsätts till ett världsarv. Men utanför reservaten är det monokulturer som gäller på bergssluttningarnas alla plantager, te, kaffe, kryddor, kakao.

Det släpper bara in små grupper i parken, så vi få inte plats på en tur förens dagen där på.

Vi får nöja oss med att rida dresserad elefant för att fördriva tiden.

Can you take our picture? Frågar vi vår Mahout (elefantskötare).

Om han kan… det visar sig vara Indiens svar på Bingo Remér, som med ett lurigt leende på läpparna uppmanar oss att posera i mer och mer ekivoka poser på elefantryggen. Han får helt enkelt inte nog av att klicka på knappen, ”No sir, like this, closer, yeees”, ”take off scarf”, blotta mer av bröstet, det är ok, ”No problem, be happy”

  

Så bär det äntligen av på tigerjakt in i reservatet...

Människans och plantagernas utbredning över djungeln har lett till många konfrontationer mellan människa och tiger. Man kan lätt säga att tigrarna dragit det korta stråt. Man räknar med att det fanns 100 000 vilda tigrar på 1900-talets början. Idag finns det någonstans mellan 3-4000 kvar i världen. På 1970-talet skapade Indera Gandhi ett nationellt program för tigerns bevarande i Indien, och reservat upprättades.

En stor utmaning med att rädda tigrarna är att det har så stora revir. En hona har lätt över 450 km2, hannarna ännu större. Det innebär att om en tiger skulle köpa en "övernattningslägenhet" i Stockholms innerstad skulle det gå lös på en sisådär 450 biljoner kronor, med nuvarande marknadspriser. Få kattdjur har den kreditvärdigheten.

Våra förhoppningar om få skymta en tiger när vi går in i parken är låga. Vi har talat med en guide som jobbat i parken i 20 år som bara sett tiger två gånger i sitt liv. En annan guide som jobbat i 23 år hade aldrig sett en (!). Inte illa för en 400 kg bjässe som väljer orange som kamouflagefärg i en djungel bestående av 50 nyanser av grönt.

Man är dock på helspänn när man spanar in i djungelsnåren. Omgiven av tät grönska och djungels alla läten; kväkande, kurrande, kvittrande, hoande, vandrar vi vidare och plötsligt pekar guiden ut ett tassavtryck i leran. En tiger har gått förbi! Och där på trädet, revmärken! De klöser i trädstammarna för att markera sitt revir och göra rent sina klor efter en lyckad jakt.

Ett märkligt skrikande läte kommer från träden, vi rusar ditåt, en indisk jätte-näshornsfågel! Det låter nästan som en helikopter när den lyfter från grenen. Tydligen kan det bara flyga om det får starta från en gren, de är så tunga att de behöver falla för flyga. Man kan bara anta att alla pingviner, kiwifåglar och strutsar härstammar från en stackars tukan, som en gång föll ner från sitt träd, och sen aldrig kunde flyga upp igen.

Någon tiger blev det inte, inte vilda elefanter heller, men vi såg världens största... ekorre!

Blandade smådjur. Till höger ser ni den Malabariska jätteekorren, världens största ekorre!

Hanna och den perverse elefantskötaren

YEEES! VERY SEXY!

Hanna på Tigerjakt

Många tror Mora Träsk bär den största skulden till tigerns snabba försvinnande,
då de med sina hätska hatvisor lär små barn att trotsa alla tänkbara hinder för att få skjuta en tiger

Behöver du pausa? då är det bara att slå sig ner på första bästa rot.

Med en bambusteg går det lätt att skörda pepparn.

En bison i busken!
men de kallas bara bison, egentligen är det en gaur världens största kodjur. 

John Pennycuick, som står staty i bakgrunden anlande Mullaperiyar dammen.
En bevattningsdam som lädde ner vattnen från de lummiga kardemummabergen
till det torra Tamil Nadu i öst. Där han är något av en kultfigur.  

Fast i bakvattnet

Att åka husbåt i the backwaters, Keralas inlandsdelta, är en av de största turistattraktionerna, och för många höjdpunkten på en vistelse i Kerala. Bara i Alleppey som är den största hubben för industrin lär det finnas över 1000 husbåtar. Husbåtarna var från början ombyggda enkla lastbåtar (kettuvalam), som puttades runt med bambustavar i kanalerna. Nu kommer de i alla upptänkliga storlekar och modeller, allt från små enkla risbåtarna, till de flytande resorterna, med platt-TV, AC-rum.

Vi gick för budget-alternativet och fick en Jesustavla dekorerad med blomstergirlang ovanför fruktkorgen, istället för TV. Upplevelsen av bortskämd lyx består. Man ligger som en plufsig "Jabba the hutt" på sin divan i fören och blir regelbundet matad med god indisk mat, lagad av båtens kapten/kock (kokoskål, och ananascurryn hör till favoriterna). Allt medan man gör, ja...ingenting.  Bara blickar ut över kanaler och klargröna risfält. Tittar på människor och båtar. Fiskare som slänger sina nät i vattnet och kvinnor som bankar sin tvätt vid vattenbrynet så det ekar över sjön. Allt är insvepet i en dimslöja av all dunstande fukt. Ibland bryts lugnet av att en bjässehusbåt puttrar förbi med högljutt dunkadunka, och en glatt vinkande indisk familj. Annars är det förvånansvärt lugnt trots alla båtar, det är bara att le och vinka.

På kvällen lägger vi till vid kaptenens hemby. Här får man ett bad innan solnedgången. Och sen en öl medan man blickar ut mot fyrverkerierna från templen i fjärran, där högläsningsfestivalen går mot sitt slut. Vill ni sova med fönstret öppet mot vattnet? Det vill vi. Där slumrar vi till ljudet av vågorna.

Alleppey, Indiens Venedig.

Man ska ha husbåt!

Här ligger man som en "Jabba the Henrik" i fören.

Mina damer och herrar, getter och kommuniststatyer, jag ger er min penis. 

Tvättning pågår, det ser ut som att det är snabbprogram 2 som körs.

Det är alltid trevligt att bekanta sig med den lokala faunan. 

Fiskare i solnedgången.

Ett stopp i kram-mammans famn.

Likt ett miljonprogram i djungeln tornar det upp sig, Amritanandamayi Ashram

- Ska du av här?

- Ja jag ska sova här, på Ashramet

- Är det ett hotell?

- Nej, det är ett Ashram.

Inte konstigt att turisten på båten tror att det är ett hotellkomplex, det som tornar fram i djungeln, för det ser nästa ut som ett miljonprogramsområde, mitt i djungeln. Det är ett Ashram (ett slags kloster kan man nästa säga), hem för Amma (Mamman), en av Indiens få kvinnliga Gurus.

Runt sig har ”Mamman” samlat en skara på ca 3000 personer som bor i Ashramet. Här kan man för en billig penning få logi och vegetarisk kost, och ägna sig åt yoga eller Ayurveda, i väntan på att få träffa ”Mamman”. Och med träffa menar jag krama ”Mamman”. Hon ger nämligen sina välsignelser i form av en stor moderlig omfamning. Vi det här laget har hon kramat över 34 miljoner. Jag tror inte riktigt jag är där än, men vem håller räkningen?

Den lilla gondolbåten tar oss över floden.

Det är en annan värld vi kliver in i. Det som är annorlunda är ofta lite skrämmande, och lite så är det här, även om det är obegripligt hur milda människor insvepta i vita skynken med ett lugnt leende på läpparna kan vara läskiga. Det är i alla fall uppenbart att här finns en stark gemenskap, som jag och Hanna är inte är en del av. Vi glider runt som två vilsna svarta får i våra färggranna kläder och skor.

Ashramet är fullt med skrivna och oskrivna regler om hur man ska bete sig.  Bara att få sig en fika är en ritual i sig. Här köper du kupongen, där hämtar du kaffet, sen diskar du din rostfria servis i den diskhon; varsam med vattnet, varje spilld vattendroppe är en droppe blod spilld från vår jord som ”Mamman” säger. Koppen torkar du där, och lämnar in den där. Caféservisen skall inte förväxlas med kantinens identiska rostfria servis.

Utsikten att vänta till solnedgången för att få en guidad tur känns inte helt lockande. Vi planerar bara stanna över dagen.

Åh nej, ni måste stanna minst en natt, annars kommer ni få helt fel uppfattning om detta ställe, utbrister en kanadensisk kvinna som guider en grupp äldre damer. Hon har nog helt rätt. Om vi bott här en vecka eller två hade vi nog känt oss lite som en del av denna gemenskap. Nu kände vi oss utomjordingar.  Vi fick lämna Ashramet utan en kram, ”Mamman” var inte ens hemma. Vi får väl omfamna varandra istället. Det är tillåtet utanför Ashramet.

Kramtempel, med hästar på taket.

"Mamman"

Våldgästande i träsk

En paddeltur i Keralas Backwaters vid Munroe Island

Tåget rullar in på perrongen, och nyfikna ansikten skymtas bakom de gallerförsedda fönstren. Vår första indiska tågresa är en kort en. Det tar bara en halv timme från Varkala till Kollam, men av någon anledning har vi lyckat köpa sovvagn. Lika så gott det, "sleeper class" är inte fullt lika välfyllda som de billigaste vagnarna.  På tåget vandrar försäljare genom gångarna och säljer matlådor och nötter, och så det där översötade tet som vi börjar vänja oss vid, vid här laget. Vi delar en kopp, medan tåget rullar in i kollam.

Nere vid båtbryggan i kollam träffar vi Ranjith, en man med ert stort leende som erbjuder oss att fly från stan och åka ut till hans Homestay (Indiens svar på airbnb) på Munroe Island. Vi kastar oss in i en tuk-tuk och så bär det iväg till ön.

Väl ute på än får vi bo i ett palatsliknade uthus precis vid vattenbrynet. Där får vi träffa Ranjiths mamma och fru, och den lille busige sonen. Traditionellt i Indien flyttar frun hemifrån och blir en del av mannens familj efter bröllopet. Frun sköter hushållet under svärmoderns ledning. En situation man kan tänka sig lätt blir lite ansträngd om man inte har en god relation med sin svärmor. Det är tydligen denna speciella relation som utgör stoffet i de flesta indiska såpoperor.

Vishnu, Ranjiths kusin tar oss ut på en kanottur i öns kanaler tillsammans med ett gäng libaneser, som sammanstrålat från världens alla hörn för att semestra tillsammans. Med en bambustav puttas båten runt bland djungel, småhus, tempel och tigerräksodlingar. Räkorna odlas i bassängerna fram till monsunen, då sötvatten översvämmar inslandsdeltat i 3 månader, innan det salta havet kryper in i kanalerna på nytt. ”Very expensive, but delicious” tyckte Vishnu.

Sen var det dags för ett obligatoriskt masalate-stopp hos tegumman. Våra nyvunna libanesiska vänner som hade detoxat på ayurvedacenter i tre dagar, bad om te utan socker och mjölk. Läpparna hann knappt möta koppen innan de ryggade tillbaka. Oh, that’s sweet! Did you add suger? – No.. Tillslut kröp det fram att lite socker tillsatte hon nog ”for the flavor”. Det var en tegumma som gjorde lite som hon ville, log rart men körde gärna över sina gäster totalt. More tea? No, thank you. Varsågod ändå och varsågod att betala för två koppar extra.

Kerala (namnet på delstaten) betyder "kokospalmernas land" och här finns de överallt. De används också till mycket. Fruktköttet och oljan går till matlagning, från fibrerna görs rep och vävar, bladen äter elefanterna upp, och resten? Ja, det blir bränsle till den lilla elden som ständigt håller grytan puttrande, trots att det finns en gasspis i köket. Vi kom på lite sent att vi ville hjälpa till med matlagningen men vi fick i alla fall fritera pappadums. Kryddorna köps färska på marknaden, torkas sedan i solen. Därefter går man ner till byns kryddkvarn och maler de till pulver. Dessa kan hålla sig bra i upp till sex månader. Kanske litar de inte på att kryddförsäljarna har ren Masala i påsen?

När mörkret faller över den lummiga ön börjar trummor och röster höras i fjärran. Det kommer från templen, där den åtta dagar långa ”högläsningsfestivalen”, Utsavam har börjat. Nu läser man högt ur Veda-skrifterna, hinduernas heliga skrifter som bl.a. omfattar Mahabharata, som brukar betraktas som världens längsta dikt, ungefär tio gånger längre än Iliaden och Odyssén tillsammans. Det monotont malande mantrat blev en god godnattsaga.

Fåglarna får inte "provsmaka" på räkorna, det ser näten till. 

Det lilla palatset i djungeln.

Vid solnedgången är det dags för den obligatoriska dansstunden.

Busskurerna vid Munrue Island tar "kollektiv-trafik" till en helt ny nivå.

Den galna tegumman i färd med att blanda till en ny sats masalate

Anka eller låg bro? Med tydliga instruktioner från guiden går det bra vilket som.