RESLUST

tisdag 18 oktober 2016

Bland Havsuttrar & Sjöelefanter (American Roadtrip 2/4)

23 - 24 Juni (Malibu, Santa Barbara, Morro Bay, Piedras Blancas, Big Sur, Monterey, Moss Landing)

Visst kan man åka mellan Los Angeles och San Fransisco på bara några timmar om man står på gaspedalen, men det är inte så man ska uppleva den sceniska Highway 1. Här ska man drömskt glida på den slingrande vägen utmed klippkanterna och blicka ut över havet, och stanna till vid varje liten pittoresk kusthåla. Första stoppet blir redan i utkanten av LA, bland de lyxiga kändisvillorna i Malibu för att förse Hanna med ett morgondopp och Henrik med en Venti-kaffe på Starbucks. Havet är kallt och vilt på Malibus breda strand. Vi stannar till vid Wallmart, för att bunkra Snacks n’ Supplys vilket i sig är en upplevelse. Det känns som ett Konsum på steroider när man knatar runt bland alla groteskt stora förpackningar och fantastiska ”bargins”. Låga dimmoln sveper in från havet när vi fortsätter vår färd norrut till den lugna universitetsstaden Santa Barbara. Där vi stannar för återigen bada Hanna. Här märks inget av Los Angeles storstadsstress, utan det känns riktigt avslappnat och mysigt att vandra den palmkantade huvudgatan State St. ner.

Det hinner bli mörkt innan vi kör vidare genom Los Padres National Forest mot ännu ett billigt motell.

Nästa morgon beger Henrik sig ut för att skaffa frukost. På den amerikanska dinners kedjan Denny's ser allt riktigt flottigt och oaptitligt ut på den välillustrerade menyn, som också gladeligen låter meddela att bacon- och sirapsglassen äntligen är tillbaka på menyn (!). Lite illamående flyr han ut och köper några smörgåsar på bensinstationen innan vi åker vidare till det sömniga kustsamhället Morro Bay, för ett tidigt lunchstopp vid Giovannis Fisk. Ute i bukten kan man skåda en pampig batolit, medan man mumsar färsk krabba vid hamnen. En bit norrut vid Piedras Blancas ligger en koloni med sjöelefanter och latar sig på stranden. Från en utsiktsplattform kan man iaktta de fläskiga bjässarna när de stånkande hasar sig fram och kravlar upp på varandra i högar. Vissa bara ligger som slapphudade korvar och skvätter förstrött lite sand över sig med sina labbar. De har något mycket komiskt över sitt kroppspråk, och deras snabelförsedda trynen ger dem ett gulligt och nästan lite utomjordiskt utseende. Så kommer vi till den kanske mest dramatiska kuststräckan utmed vägen. Big Sur, som inte är så mycket en plats utan mer en atmosfär. Här rasar klipporna ner i det vilda Stilla havet och dolda stränder och vattenfall lurar bakom varje klippvägg. Här slog sig många hippies ner under Summer of love, och många bor kvar i skogarna utmed vägen. Om man vill bo på ett motell här under sommaren gör man bäst i att boka flera månader i förväg. En typ av framförhållning som vi inte unnar oss. Så vi åker istället vidare upp till Monterey. Dan därpå är det midsommar men våra drömska planer på att åka till Ikea och köpa lite sill och fira på svenskt vis slås i kras. Istället lyckades Henrik bli matförgiftad. Varför sju blommor under kudden när du kan ha sju uppkastningar i toaletten? Tyvärr kunde vi inte stanna på vårt motell, så vi åkte på jakt efter en ny sjukstuga till motell att fira midsommar i. På vägen åkte vi förbi Moss Landing och tittade på världens gulligaste havsuttrar som mumsade musslor i hamninloppet inför förförda turisters kameror.

San Fransisco är definitivt en av Amerikas dyraste städer. Stadens mycket kapitalstarka IT industri i Silicon Valley har bidragit till att driva upp fastighetspriserna, och med dem alla andra priser i staden. För att spara lite pengar bor vi på ett motell två timmar utanför staden i liten håla i Central Valley vid namn Los Banos. Central Valley blev en av landets största jordbruksregioner när stora akvedukter anlades för att leda ner vatten från bergen i norra Kalifornien. Idag är regionen dock inte riktigt vad den en gång har varit. Nio raka år av allvarlig torka har förvandlat de bördiga kullarna till ett snustorrt nästan aridt landskap av gulnat gräs. Vilda gräsbränder härjar med jämna mellanrum. På tv-nyheterna ser vi om stora bränder som härjar norr om Los Angeles. När vi åker in till San Fransisco ser vi också vida uppbrända fält och känner lukten av gårdagens brand. Stora informationsskyltar utmed motorvägarna varnar för den allvarliga torkan och påminner om det totala bevattningsförbudet, (för alla utan dispens). Akvedukternas vatten räcker inte till närmelsevis längre för att täcka det stora behovet. Det decennium långa torkan har naturligtvis inte gynnats av den ökända Kaliforniska mandelodlingsboomen. Det går åt ca 5 liter vatten att odla en enda liten smaskig mandel. Så i ett område med torka kan man knappast tänka sig en mer olämplig gröda. Men i Amerika precis som i övriga världen är det ofta pengar och inte förnuftet som styr. Därför har bönder i Kalifornien toksatsat på de törstiga men lönsamma små rackarna, och Kalifornien står idag för 80 % av världsproduktionen. Vem bryr sig om att ens gräsmatta är gul och frasig när man har krispiga gröna dollar i plånboken? …man kan ju alltid spraymåla gräsmattan grön.

Stilla Havet.

Hanna Kysser havet i Malibu.

Tyvärr kunde vi inte hitta cheeseballs i storleken Large på Walmart, så Henrik Fick nöja sig med tre stycken i storleken "American small".

Giovannis fisk i Morro Bay.

Henrik Njuter av krabbsmörgåsen, lyckligt ovetande om att han kommer spendera natten magsjuk.

FINT!

Hanna to the rescue.

Vi har inte plats att släpa på några souvenirer, men när hanna hittade den här kräftklon i plast blev det omedelbara omdömet: "Den här ska jag ha"

Henrik Bland Santa Brabaras palmer.

mmm American Breakfast!

Mycket biltid blir det. Man får roa sig bäst man kan.

FAAN va kallt det är i vattnet!

Fläskkorvar, förlåt, sjöelefanter.

På Piedras Blancas strand ligger de och gosar.

Havet.

Slingrande vägar på Highway 1.

Vattenfall lurar bland grönskan.

Half moon bay, Big sur.

Hello from the utter-side!

Torka i Centra Valley

torsdag 13 oktober 2016

Bland Breda Beacher & Boulevarder (American Roadtrip 1/4)

19 - 21 Juni (Los Angeles)

I USA är det Roadtrip som gäller. Vi har inte ens övervägt ett kollektivt alternativ. Den äldre svarta mannen på flygplatsens hyrbilskontor verkar lite orolig när vi berättar att vi tänkte åka genom öknen i den billigaste småbilen vi kunde hitta. Han övertalar oss om att teckna en bärningsförsäkring och uppgraderar oss till en något robustare bilklass. Nu rullar vi ut på Los Angeles breda boulevarder, och till ett härligt amerikanskt sunkigt motell.

På morgonen åker vi ner till Venice Beach och beställer kaffe och frukostbagel på en lokal sylta. Deras french roast smakar som om någon har använt de brända brödsmulorna i botten på brödrosten som snabbkaffepulver. Mycket är de bra på jänkarna, men inte kaffe. Inte undra på att Starbucks blev en sån dundersuccé, när de som första kafé kom på den geniala affärsidén att servera drickbart kaffe i USA. Innanför stranden ligger de små men exklusiva husen utmed kanalerna som gett stadsdelen sitt namn. Stranden är amerikansk. Stor, bred, lång. när vi kommer på morgonen håller en traktor på att kratta stranden, likt en enorm gräsklippare eller ismaskin gör den sina rundor utmed stranden. Från livvakternas upphöjda träkojor vajar de amerikanska flaggorna i morgonbrisen. Och piren fylls av män med bara överkroppar som rastar sina hundar, och lattemammor med sina barnvagnar. Och i vattnet paddlar unga killar i våtdräkt runt på sina surfingbrädor innan skolan börjar. På strandpromenaden möter man också ett annat Amerika. Uteliggarna som gör son morgontoalett på strandens offentliga toaletter.

Vi slingrar oss upp för Hollywoods kullar för att ta ett par turistiska bilder på Hollywoodskylten. Men det visar sig att vägen upp till skylten är avstängd för reparationer. Vi anar en konspiration och tror att de helt enkelt försöker hålla turister borta från skylten. Nedanför kullarna på Hollywood boulevard vandrar vi runt bland stjärnorna. Hanna som är notoriskt dålig på kändisar tycker sig inte känna igen någon. På den legendariska biografen TCL Chinese Theatre håller de på att rulla ut röda mattan inför kvällens världspremiär av Independents Day 2. Tyvärr hinner vi inte stanna för att kändisspotta. Vi åker vidare mot Rodeo drive och vandrar upp och ner för den exklusiva shoppinggatan. Inne i chanellbutiken är expediterna upptagna med att serva de kinesiska kvinnorna medan männen sitter djupt nersjunkna i läder fåtöljerna intensivt stirrandes på sina smartphones.

På Ice Cream Lab ett stenkast bort kan man få pinfärsk glass, tillverkad a la minut med flytande kväve. Omständlig? Ja. gott? Ja. Värt det? Nja.

Framåt eftermiddagen åker vi till Santa Monica för att ta oss ett kvällsdopp innan solnedgången. Vi är inte ensamma, och tvingas cirkulera i nästan en timme på jakt efter en ledig parkeringsplats. Och detta på en strand som till hälften består av parkeringsytor. Bilism, suck. Men stilla havet är salt och friskt och pirens nöjesfält lyser färggrant upp stranden medan havet slukar den glödande solen.

Vi har blivit tipsade om att pröva den kaliforniska hamburgerkedjan I'n'out av ett par tjejer från LA som soffsurfade i vår lägenhet. Stället fick vi lära oss har en hemlig meny och genom vissa kodord kan du få saker som inte finns på den officiella menyn. Vi hade lärt oss att beställa både burgare och pommes "animal style". Kassörskan spände blicken i oss, sedan utbrister hon "now thats My kind of meal" själva klarar vi knappat att äta upp hälften. Och milkshaken smakar mest som en ogräddad sockerkakassmet. Vi kan bara spekulera i hur många kalorier en sådan måltid innehåller. Det verkade inte ovanligt att en vanlig burgare, utan extra kött ost eller annat, ligger på över 1000 kilokalorier, med pommes och en dryck är du lätt uppe i 2000. Jag och Hanna lär oss snabbt att dela på en meny. Inte konstigt att amerikaner är stora. För det är de. Man tänker att de skulle vara en elakartad fördom, men många är verkligen STORA här.

Nästa dag bär det iväg till universal studios. Nöjesparken med filmtema är en av de fem mest besökta turistattraktionerna i världen. När vi kommer på morgonen blir vi guidade in i ett av de overkligt stora parkeringshusen. Vill du slippa vandra 200 m till entrén kan du betala dubbelt så mycket för parkeringen, något många amerikaner gärna gör. När vi vandrar genom entrén möts vi av en mycket amerikansk man med ett brett vitt leende som önskar oss " a really good day" Som en filmstudio är universal experter på att bygga kulisser, och det är också de som är den största behållningen med parken. Du kan vandra genom fantastisk detaljerade kopior av Simpsons Springfield och Harry potters Hogwarts. Och du kan åka attraktionerna. Inte så mycket karuseller och bergochdalbanan som simulatorer och 4-d biografer. Stora anslagstavlor upplyser dig om väntetiden till varje attraktion. Och i de timmeslånga köerna blir du fläktad med vattensprutande fläktar. Ungefär som snömaskiner utan kyla. Tur det annars hade man nog tuppat av i värmen. Vid de riktigt långa köerna går personalen runt och delar ut godis för att ingen skall hinna tappa vare sig hopp eller blodsockernivåerna. En av höjdpunkterna är den guidade turen på ett litet turisttåg genom delar av det enorma studioområdet. Här åker du förbi höga stadskulisser, och bland desperata hemmafruars vältrimmade gräsmattor. Pampigast är ett helt riktigt jumbojet som Steven Spielberg lät demolera till flygkraschscenen i filmen Världarnas Krig. Och så naturligtvis ännu en 4-D bio upplevelse, regisserad av Peter Jackson när hela vårt turisttåg råkar hamna mitt i ett slagsmål mellan King Kong och en Tyrannosaurus Rex (som ju så lätt kan hända). Det finns också många gratisshower du kan besöka. Vi väljer att se på stunt- och specialeffekt showen där man får en mycket underhållande genomgång av det gedigna Arbetet som ligger bakom både ljud och visuella effekterna. Och så en stuntman som tänder eld på sig själv på scenen som effektfull avslutning. I den fantastiskt detaljrika Harry potter byn Hogsmead kan man dricka butterbeer, köpa Bertie Botts Every Flavour Beans. Vi blir också välkomnade in hos trollspöförsäljaren Olivander som håller en liten enmansföreställning med effekter när ett utvalt barn får välja sin trollstav (eller egentligen är det ju trollstaven som väljer) efter föreställningen ger Olivander-skådisen diskret trollspöet till den utvalda pojkens föräldrar som kan köpa staven för runt 50 dollar. För på universal handlar mycket också om att köpa dyr merchendise från filmfavoriterna. En utmattad Henrik får tillslut släpa med sig en endorfinhög Hanna ut från nöjesparken.

Los Angeles breda gator.

Hanna vid Venice.

Morgonkrattning av stranden vid Venice Beach.

Smått och gott vid Venice Beach.

Venice Beach. Svårt att tro att man är i en av världens största städer.

Henrik i Hollywood Hills.

Hanna Blir överlycklig när hon känner igen ett namn på walk of fame.

Henrik Kräks lite på Donald Trumps Stjärna på hollywood walk of fame. Lyckligt ovetande om att LAPD står och tittar på.

Det saknades visst en stjärna, men det är fixat nu.

These aren't the droids you're looking for.

Hanna på Rodeo Drive.

Glass gjord på flytande kväve på Ice cream lab.

Santa Monica Beach, 50 % parkering 50 % strand.

Solnedgång vid Santa Monica.

Mata inte Örnarna!

Solnedgång vid Santa Monica.

I Harry Potters värld på Unversal Studios.

Här kan besöka Springfield.

Fabulous!

I USA vill vi pröva på den genuina amerikanska frihetskänslan av att tvätta våra egna kläder på en laundromat.

lördag 8 oktober 2016

Bland Galna Glassar & Galnare Granndiktatorer (Sydkorea)

13 - 19 Juni (Seoul, DMZ)

Vår inflygning går rakt igenom ett åskoväder och vi hinner se många praktfulla urladdningar innan vi ser ljuset från den enorma sydkoreanska metropolen Seoul.

Vi checkar in i ett klaustrofobiskt litet rum på ett hotell gömt i ett hav av neonskyltar i barområdet Insadong. Alldeles intill ligger Cheon-gye-cheon, ett av stadens mest spektakulära och kontroversiella revitaliseringsprojekt. En motorväg revs och man beslutade sig för att lyfta fram floden som en gång hade runnit där. Men när man väl rivit motorvägen upptäckte man att floden var borta (!). Man blev helt enkelt tvungen att pumpa upp vatten till den påkostade parken. Så Cheon-gye-cheon är inte så mycket en urban flod, som en enorm utdragen och kanske världens dyraste fontän. Men vackert är det att vandra utmed vattnet i nattens mörker och se de färggranna ljusen spela under broarna och i det porlade vattnet.

Hela den koreanska halvön har en lång historia som ett kulturellt enat rike. Vi besöker ett av de gamla kejserliga templen Changdeokgung, aka "de lysande dygdernas palats", (uppenbarligen ett namn vi skulle kunna använda för Drottningholms slott?) Här vandrar vi runt bland rejäla röda timmerkonstruktioner med de klassiskt utböjda glaserade tegeltaken. Invändigt är de målade i granna färger som påminner inte så lite om kurbits, fån ett helt vanligt allmogehus. Hanna tvingar in Henrik på den kriminella banan då hon kräver att han pallar aprikoser från prinsarnas trädgård i väntan på vår guidade rundtur i den förbjudna trädgården.

Efteråt vandrar vi vidare till Bukchon Hanok byn vilken är Seouls svar på gamla stan. Här på en kulle finns mycket av den gamla traditionella bebyggelsen kvar. Små söta hus med bambuformade tegelpannor. Det är naturligtvis exklusiva bostadskvarter även om det kryllar av turister (mest inhemska) och ett otal skyltar uppmanar oss att hålla snattran och inte knacka på de rikas dörrar.

Vi besöker det pampiga krigsmuseet i Seoul som är dedikerat till de krig som kom att definiera levnadsvillkoren för alla koreaner. Hela Koreahalvön var ockuperat och annekterat av japanerna tills de villkorslöst kapitulerade efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Precis som fallet var i Europa blev det något av en huggsexa om de besegrade territorierna. Sovjet och amerikanerna enades om att dela upp den koreanska halvön i två ockupationszoner med en gräns utmed den 38e breddgraden. Ingen av stormakterna hade någonsin planer på ett delat Korea, det bara råkade hända sig så att de installerade var sin lojal regim i sina respektive ockupationszoner. Ledaren för norra ockupationszonen var en kommunist vid namn Kim Il Sung som var mycket mån om att återförena landet under den kommunistiska fanan. Även om Nordkorea var militärt överlägset Sydkorea, så behövde de stöd från sina mäktigare vapenbröder i Sovjet och Kina om någon skulle komma till Sydkoreas undsättning. Hur gärna man än ville sprida kommunismen över världen så var detta problematiskt för Sovjet. Man hade sett vilket förödande massförstörelsevapen amerikanarna hade i atombomberna och kunde inte riskera en öppen konflikt med dem. Men redan 1949 skedde en gamechanger, när Sovjet provsprängde sin egna första atombomb. Nu hade man sitt frikort. Amerikanarna skulle inte kunna ge sig på Sovjet utan att möta ett förödande motangrepp. Och nu gav man också Nordkorea sitt stöd för en offensiv. Och den gick bra. Den nordkoreanska regimen hade tillskillnad från sin sydkoreanska motpart fått omfattande militärt stöd från ockupationsmakten och var militärt helt överlägsen. Nordkorea intog Seoul och fortsatte sin frammarsch söderut på halvön. Miljontals välutbildade sydkoreaner blev under denna del av kriget kidnappade till norr, och skulle aldrig återse sitt hem eller sina släktingar igen. Den nordkoreanska segern var nära nog total innan undsättningen kom. USA som såg att det kommunistiska hotet började sprida sig, lyckades driva igenom en resolution om en intervention i FNs säkerhetsråd. Sovjetunionen hade kunnat stoppa den med sin vetorätt, om det inte vore för att man just då bojkottade säkerhetsrådet för att Kinas stol i rådet fortfarande tillhörde nationalisterna i Taipei och inte kommunisterna under Mao. Det var därför under FN-flagg som de militära styrkorna kom till Sydkoreas undsättning, även om huvuddelen av styrkorna utgjordes av amerikaner. Även Sverige bidrog med ett fältsjukhus. Därför vajar idag den svenska flaggan utanför det monumentala krigsmuseet i Seoul. FN-styrkorna lyckades hejda offensiven och hade efter några månader av hårt stridande återintagit Seoul. Men den segervissa amerikanska generalen Douglas MacArthur nöjde sig inte där, utan överskred sitt FN-mandat för att gå över 38 breddgraden och göra slut på den kommunistiska regimen i Nordkorea en gång för alla. Men när Nordkorea var nära kollaps grep Mao in. Han ville inte ha några amerikanska styrkor på tröskeln till Kina. De kinesiska motoffensiverna pressade tillbaka FN-styrkorna till den 38 breddgraden. Och nu väntade ett nästan två år långt stillastående krig medan bombningar och förhandlingar om vapenvila fortsatte. 1953 signerades så vapenvilan, men någon formell fred slöts aldrig. Resultatet blev en slags status quo och man upprättade en demilitariserad zon på gränsen mellan de två landshalvorna som i praktiken fungera som en stängd gräns mellan två nationer. Och likt den europeiska järnridån skulle denna gräns avgöra vilka koreaner som fick leva i den fria världen och vilka som fick leva under en kommunistisk diktatur. Men till en början var det kanske inte helt uppenbart vem som dragit nitlotten i detta ödets lotteri. Länge var Sydkorea också en diktatur som inte direkt var ett föredöme vad gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, den ekonomiska utvecklingen gick också trögt, mycket sämre än för grannen i norr. Men sen på sjuttiotalet hände något och ekonomi växte i rasande fart och Sydkorea blev känt som en av de asiatiska tigernationerna.

Idag är Sydkorea ett av världens mest urbana länder och huvudstaden Seoul en världsmetropol med ufoliknande futuristiska skyskrapor. Jag zappar igenom tv-kanalerna för att se om någon sänder fotbolls-EM. Ingen av de nära tvåhundra kanalerna gör det. Däremot sänder flera kanaler direktsända dataspelsmatcher. E-sport som det kallas, är stort i Sydkorea, och prissummor på flera miljoner väntar vinnarna i de riktigt stora tävlingarna.

Seoul är excentriskt, ungt och modernt. Gatorna runt studentkvarteren vid Hongdae

kryllar av affärer med trendiga kläder och assessorer, fik och barbecueställen. Och stilen är också mycket speciell, Korean pop eller K-pop som blev rejält känt över världen av artisten PSY med hans låt Gangnam style (uppkallad efter ett av dessa trendiga distrikt i Seoul) På gatorna kan du köpa klistermärken eller klippdockor av dina sockersöta K-pop idoler. Här återfinns också det japanska konceptet med karaokerum som man kan hyra med ett kompisgäng för en trevlig kväll. Men i Sydkorea har de tagit det några steg längre. För vad händer om du inte gillar att sjunga? Inga problem. Då fyller vi rummet med all annan möjlig underhållning. Stora soffor, Tv-spel och brädspel. Som ett vardagsrum att hyra. Inte så dumt i en trångbodd stad med höga hyreskostnader.

Koreanska köket är också världsberömt och paradrätten är förstås bimbimbap, som en koreansk pytt av ris, kött och grönsaker med ett lösstekt ägg på toppen, alltid ackompanjerad av den obligatoriska kimchin, en slags syrad chillikryddad kål som i Korea äts till allt, alltid.(Alltså koreanernas svar på ketchup). När kålskörden slog fel år 2010 utlöstes något av en nationell kris när kålpriset steg så dramatiskt att många restauranger upphörde att servera kimchi. Det kryllar också av restauranger med korean barbeque där du steker din egen mat på små hällar. För att ta hand om allt stekos är varje bord försedd med sin egen köksfläkt, vilka hänger som en skog av snablar från taken. Koreansk matlagning blev också något av ett kulturfenomen i slutet på nittiotalet när föreställningen Nanta hade premiär i Seoul. En blandning av dans, akrobatik, trummor och.... matlagning. Lite som Stomp möter Circus Cirkör och Hells kitchen. Låter det galet? Nanta blev sådan dundersuccé att den spreds över världen och fortfarande sätts upp med flera dagliga föreställningar i Seoul, detta oavbrutet i 18 år (!). Vi går för att titta på spektaklet, men blir inte speciellt imponerade. Det som kanske var storslaget på 90-talet känns nu varken speciellt originellt eller imponerande. Förmodligen är det kanske inte ett riktigt lika vasst gäng av aktörer som en gång gjorde föreställningen världsberömd.

Den sydkoreanska jättemetropolen ligger bara 3 mil från gränsen till Nordkorea. Det är ungefär som om det skulle sitta en vansinnig diktator med kärnvapen i Södertälje som har som uttalat mål att utplåna och erövra Stockholm. Det är lite overkligt att ett påtagligt hot finns så nära denna storstad, som annars känns som vilken annan stad som helst. Men skyddsrummen är väl utmärkta i tunnelbanesystemet. Vi åker på en organiserad bussresa ut till gränsen, som kallas DMZ eller den demilitariserade zonen. Lite ironiskt med tanke på att det är en av de mest militariserade zonerna i världen. Vi frågar guiden, och det är tydligen något ganska nytt detta med turism till gränsen som bara ska ha pågått i ca 10 år. Lite absurt är det kanske också att bussas runt och glatt fotografera där två arméer står beväpnade till tänderna i ständig beredskap att ge sig på varandra. Från bussfönstret blickar vi ut över Han-floden. Hela strandlinjen är täckt av ett högt stängsel krönt av krullig taggtråd och vakttorn. Efter incidenter då spioner försök infiltrera Seoul efter att ha simmat över floden, fick man tillslut nog och stängslade in hela skiten.

Vi får besöka en av de nordkoreanska infiltrationstunnlarna. Inte mindre än fyra stycken tunnlar förbi gränsen har upptäckts mellan 1974 och 1990. Överraskningsattackera försvararna i ryggen och inta Seoul. Som tur var blev sydkoreanerna varslande om hotet av en avhoppare som avslöjade tunnelprojektet. De lyckades borra sig ner till tunneln och spärra av den med tre tjocka betongväggar. Man får vandra ner 73 m under marken för att komma ner i tunneln. I granittunneln hade nordkoreanerna målat svarta fläckar på väggarna för att maskera tunneln som en oskyldig kolgruva, som bara råkat leda dem in på sydkoreanska sidan. För den som vet något om geologi, är detta nästa lika dumt som att måla ränder på en älg och påstå att man jagar zebra i de värmländska skogarna. Stenkol förekommer inte i magmatiska bergarter.

Runt milleniumskiftet skedde en viss upptining i relationerna grannarna emellan och som ett första led i försonande upprättade man ett gemensamt industrikomplex, Kaesong. Idén var enkel. Sydkorea skulle stå för fabriker, maskiner, material, och distribution. Nordkorea skulle stå för lågutbildad arbetskraft. Under denna tid byggdes också en järnvägsförbindelse över gränsen. Men bara några år efter dess färdigställande så frös relationerna till is igen, och Kaesong stängdes. Vi får besöka stationshuset vid Dorasan på södra sidan om gränsen. På de digitala informationstavlorna läser man destination, Pyongyang, avgångstid okänd.

Sista stoppet blir en utkiksplattform där man med betalkikare kan blicka ut över buffertzonen i gränsområdet, det så kallad joint Securitas area (JSA). Tidigare kunde nordkoreanska soldater och natosoldater mötas ansikte mot ansikte här, men efter en "incident" när två amerikanska soldater råkade bli hackade till döds där 1974 insåg man att det vore bättre om man håller sig på hacklängds avstånd ifrån varandra. Gijeong-dong känd som "fredsbyn" i Nordkorea och som "propagandabyn" i Sydkorea, skall enligt rykten vara något av en kulisstad. Personer får betalt för att befolka den och all elektricitet slås av och på samtidigt. Men den lilla byn kan stoltsera med en groteskt stor nordkoreans flagga som tydligen skall väga över 300 kg och vajar väl synlig från vår utkikspost. Några kilometer därifrån på den sydkoreanska sidan ligger Daeseong-dong "frihetsbyn". Här har invånarna höghastighetsinternet. Märkligt tänker man när man spanar ut över Nordkorea, att människorna som lever där bara några kilometer bort lever i en helt annan värld.