Bland Lava & Legender (Nicaragua)

16 - 24 Augusti (Léon, Granada, Isla Omepete)

Leon liknar på många sätt flera av de andra söta kolonialstäder vi har stött på i Centralamerika. Med sina fyrkantiga hus med färgglatt putsade fasader och kullerstensgator i rutnät utifrån det centrala torget där katedralen sticker upp över stadens terrakottafärgade tegelpannor. Men något är annorlunda här. Leon är en liberal högborg, i ett land som liksom många andra i Latinamerika har slitits mellan konservatism och liberalism, och på fasaderna kryllar det av politiskt färgad gatukonst. Militära massakrer på civila, bilder på förgrundsfigurer bland sandinisterna, och fragmentariska scener ur ett fasansfullt inbördeskrig. Bilder som påminner om ett våldsamt förflutet som nästan är lite svårt att föreställa sig när man vandrar runt på de pittoreska kullerstensgatorna.

Upprinnelsen till Nicaraguas våldsamma 1900-tal var en förlorad möjlighet. I slutet av 1800-talet var många av världens stormakter intresserade av en interkontinental kanal mellan Atlanten och Stilla havet, och Nicaragua var en av de bästa platserna för en sådan kanal. När den liberala presidenten José Santos Zelaya slöt ett avtal med Japan och Tyskland om att bygga kanalen blev amerikanarna mycket besvikna. De hade precis slutit ett avtal om att bygga en kanal i Panama, och ville gärna ha monopol på genomfarten. Så amerikanerna skickade in marinkåren, och installerade den konservativa Anastasio Somoza García som president i Nicaragua. Familjen Somoza skulle komma att styra landet under större delen av 1900-talet, och med hjälp av det brutala nationalgardet och med amerikanernas goda minne, berika sig själva oerhört på vägen och lägga under sig lantegendomar motsvarande ett El Salvador. Motståndet leddes inledningsvis av en liberal guerillarörelse under ledning av Augusto C Sandino. Även om Sandino själv blev mördad under ”fredsförhandlingar” i Managua, så växte motståndsrörelsen med Somoza-familjens misskötande av landet. Motståndsrörelsen kallade sig nu FSLN (Frente Sandinista de Liberación Nacional), och efter ökat motstånd mot regimen under 70-talet kunde de 1979 ta makten i Nicaragua och arrangera fria val.

Den Amerikanska presidenten Jimmy Carter skickade stöd till den nya regimen för att behålla inflytande över landet. Men 1981 klev Ronald Reagan in i vita huset och relationerna mellan USA och den Sandinistiska regeringen i Nicaragua blev ansträngd igen. USA genom CIA började beväpna och träna kontrarevolutionära grupper (sk contras) baserade i Honduras. Allt som oftast var det före detta medlemmar i Somozas fruktade nationalgarde. Inbördeskrig bröt återigen ut i landet. Nicaragua svarade med att rusta upp sin armé, påhejade och överösta med pengar från Sovjet och Cuba. USA gick då helt sonika in och minerade de nicaraguanska hamnarna.(Något som blev fördömt av internationella domstolar som dömde USA att betala skadestånd, vilket man naturligtvis aldrig gjorde.) Efter Sandinisternas seger i valet 1984 införde USA ett handelsembargo som effektivt lamslog Nicaraguas ekonomi. Men nu började även protester växa på hemmaplan, och 1985 avslog den amerikanska kongressen ytterligare finansiellt stöd till Contras. Detta blev upprinnelsen till den ökända "Iran-contras affären", där CIA sålde vapen illegalt till Iran (just då under pågående blodigt krig med Irak som USA också beväpnade) där förtjänsterna från affärerna i hemlighet gick till att beväpna de paramilitära Contras i Nicaragua. Inte förens 1990 slöts fredsavtal mellan Nicaraguas regering och Contras. Och USAs handelsembargo lyftes. Sedan dess har det varit en brokig väg för Nicaragua mot demokrati och ekonomisk utveckling.

Utanför Leon ligger en av Centralamerikas yngsta vulkaner, och enligt utsago den enda på kontinenten där man kan åka "vulcanoboarding". Det var en vansinnig fransk alpcyklist som fick den geniala idén att cykla ner för den branta vulkankonen. Vid andra försöket gick cykeln i småbitar men cyklisten överlevde mirakulöst. Det var så idén föddes om att man kanske kunde åka bräda ner för vulkanen, och vulcanoboarding var fött. Om ni föreställer er en graciös snowboardåkare som skickligt kryssar ner genom puder av aska så tänker ni helt fel. Istället är det på en primitiv playwoodplanka med vilken man åker pulka ner för sluttningen. Men det kan vara nog så kul. De har dock inte gått så långt att de anlagt skidliftar, så vill då åka ner, måste du vandra upp för vulkanen bärandes din tunga otympliga playwoodbräda. Men utsikterna från den lilla hajken upp på toppen gör det väl värt det. Det pyr och ryker på sina håll ur den porösa askan när man trampar sig upp för konens brant. Vulkanaska är inte som sand med mjuka runda korn utan liknar mer krossat glas, med små vassa sattyg till partiklar. Det blir därför väldigt abrasivt (slitande) och det är av den anledningen jetplan ogillar att flyga genom askmoln. När du åker bräda ner för sluttningen blir du insvept i ett askmoln och måste därför ha en rejäl skyddsoverall och skyddsglasögon för att inte bli helt söderslipad. Man ser ut lite som en blandning mellan bilmekaniker och galen vetenskapsman när man sätter sig på brädan och tar far över kanten. Hanna lyckas få upp en häftig hastighet och har stora problem att sakta ner i slutet av backen. Till och med guiderna blir fascinerade över hennes dundrade fart. När vulcanoboarding blir En OS-gren kommer Hanna stå på prispallen.

Granada är ännu en strålande vacker kolonialstad där den klargula katedralen skiner som en sol över träden i den centrala parken. Här sitter många lokalbor på bänkar i skuggan av träden och på torget säljs det färskpressade juicer och grillade majskolvar. Staden är som tagen ur ett vykort. Färggrant putsade fasader och fantastiskt vackra träportar kantar rutnätet av kullerstensgator dit man flyttar ut sina gungstolar om kvällarna. Om Leon var liberalernas huvudfäste så var Granada de konservativas dito. År 1855 rekryterade liberalerna i Leon en amerikansk frilansande neoconquistador vid namn William Walker att erövra Granada åt dem. William hade tidigare försökt erövra en bit av Mexico och utropat en självständig stat innan han blev hastigt fördriven av den mexikanska armen. William och hans gäng yrkessoldater (kallade filibustrar i Centralamerika) intog Granada. Men istället för att lämna över priset till sina uppdragsgivare, så ställde William till en massaker och utropade sig själv till Nicaraguas president. (Han blev faktiskt erkänd av USA). Efter att ha infört engelska som officiellt språk, återinfört slaveriet och proklamerat sina intentioner att erövra hela Centralamerika samlades en förenad styrka från hela kontinenten för att driva ut honom. Det blev ett kort presidentskap för herr Walker. Men naturligtvis också ett skamset nederlag för de liberala i Leon.

Utanför Granada ligger vulkanen Masaya som inte bara är rykande aktiv utan också fullt möjlig att besöka på nära håll. Man får dock inte vandra upp för vulkanen utan måste åka bil upp, för att, om vulkanen skulle få ett oväntat utbrott, kunna fly snabbt som ögat. Vi åker i en minibuss från Granada i skymningen, men blir snart stående i kö vid ingången till parken. De begränsar antalet besökare som får vistas samtidigt på toppen för att kunna evakuera snabbt om det skulle behövas. Vi får gott vänta på vår tur. Men det var mer än värt väntan. när minibuss svänger upp på kraterns krön och vi får se de mörkröda skenet som speglas i de rykande gasångorna från vulkanens inre. Så springer vi fram till kraterns kant och strirrar ner i den hypnotiserande bubblande lavan nere i kraterns djup. Det hela ser precis ut som en som en sån där filmisk stereotypisk vulkan med en djup krater med rykande bubblande lava i botten. Ni vet en sån där vulkan som infödingarna offrar människor i genom att kasta ner dem i djupet. Och vid just denna vulkan förekom det tydligen också mänskliga offer bland urbefolkningen när spanjorerna först kom hit. Förfasade och övertygade om att de bodde demoner nere bland lavan snickrade man snabbt ihop ett kors som man ställde upp vid kraterkrönet som ett effektivt skydd mot de onda andarna.

I Nicaraguas stora sjö sticker två vulkankoner upp ur vattnet och bildar tillsammans den stora ön Isla de Ometepe. Med de dramatiska vulkanerna, mangrovträsk, och mosstäckta petroglyfer från indianerna inne i djungeln, ger det bilden av en riktig äventyrsö. När vi hyr en scooter vid färjeläget för att åka runt ön får vi en karta där uthyraren kryssar för vägar vi inte kan åka på. Vi upptäcker snabbt när vi kört fel och vägen förvandlas från grov grusväg till ett bumlingsberg. Bara att vända om och köra tillbaka. I en sötvattenskälla på ön har de anlagt en badplats vid namn "blå ögat". En avlång betongpool med Kristallklart och kallt vatten. Men snart öppnar himlen upp sig och ett intensivt tropiskt regn fyller på poolen. Kanske var det "blå ögondroppar". Vi stannar till på en lång utsträckt strand och blickar ut över det mörkblå vattnet. På den svarta vulkansandstranden kommer en man ridande med sina hästar. Hästar är ett populärt sätt att ta sig runt på ön. Något vi kan förstå efter att ha sett de sämre vägarna. Ett litet kafé utmed vägkanten som serverar indisk- och thailändsk curry med kryddor från sin egna trädgård och myntalemonad blir en favorit. Sen kämpar vi oss en bit upp för vulkanen med vår scooter till ett hostel med en underbar blomsterträdgård. Här och där ligger mossbevuxna petroglyfer, många hundra år gamla.

Dagen därpå paddlar vi ut i kajak i mangrovträsket mellan de två vulkanerna. Här lurar kajmaner och sköldpaddor under vattenytan och fåglar och fladdermöss bland träden. Tydligen var det inte så vanligt att öborna lärde sig simma förr i tiden. Sjön kryllade av den mycket aggressiva Bull sharken, som gärna nafsade i sig allt som rörde sig i vattenbrynet. Men när Samoza-famljien fick höra vad kineserna var beredda att betala för att få sin hajfensoppa så började man utnyttja denna "förnyelsebara" inkomstkälla. Men i slutet av sjuttiotalet fanns det inte många hajar kvar i sjön, och även om hajarna saknar naturliga fiender har de inte återhämtat sig. Men visst finns det en del hajar kvar där ute i det grumliga mörkblå vattnet. Något vi är lyckligt ovetande om när vi vadar ut i det långgrunda vattnet.

En gamal god kyrka i León. 

På taket på Leóns Katedral.

Politiskt färgad gatukost i León.

Krukor med drycker till försäljning på torget.

Redo att bestiga en vulkan, med våra brädor.

Upp Upp.

Toppen.

Svarta lavatäcket från sensate utbrottet.

Vucanoboardning! inget för den veke.

Granadas gula katedral.

Granadas gator.

Godsaker till försäljning vid stora torget i Granada.

Bubblande lava vid Masaya vulkanen.

På paddeltur vid Isla Omepete.

En vi stötte på en skrämd sköldpadd.

Vi leker "Inga Hajar finns i sjön"! 

Bland Färggranna Fåglar & Världens Farligaste Städer (Honduras)

9 - 15 Augusti (Copan, Utila)

Centralamerika är ganska kompakt, men när du skall åka buss gäller det att uppskatta avstånden i tid och inte i km. mågot vi fickk lära oss den hårda vägen då de 200 km mellan Juayua i El salvador och Copan i Honduras tog oss 12 timmar, 6 bussbyten, och ännu en trip in och ut ur Guatemala.

I Copan finns ännu fler mayaruiner (för den som ännu inte fått nog av dem), även dessa ett världsarv. Inte lika stora och pampiga som i Tikal, men kanske de ruinerna i Centralamerika med bäst bevarade stuckaturer och skulpturer. På väg in till ruinerna möts vi av nått färggrant i trädkronorna. Stora papegojor som flaxar runt som små bevingade Djurgårdensupportrar i sin röd-gul-blåa fjäderdräkt. Det för ett fasligt liv och de gälla skrik-kraxandet ekar mellan träden. Den röda aran, Honduras nationalfågel, var en gång ett vanligt inslag här i djungeln, nu har den nästan helt försvunnit. Men det visar sig att det lokala fågelskyddscentret har ett uppfödningsprogram och släpper ut unga fåglar här vid ruinerna så att de skall lära sig anpassa sig till det vilda. De kunde knappast valt en mer passande plats. De stora vackra fåglarna hade nämligen stor betydelse i mayaindianernas kultur och politik. Fåglarna ansågs hysa andar, från döda personer, och deras vackra fjädrar var en viktig statussymbol. Endast kungligheter fick bära dem. För vanligt folk var det belagt med dödsstraff att ens jaga fåglarna. Än mer eftertraktade var fjädrar från Quetzalfågeln, så pass att de kunde användas som betalningsmedel. Valutan i dagens Guatemala heter fortfarande Quetzal och på de gyllene mynten är en fjäder präglad.

På en stor öppen gräsmatta i Copan står stora stenobelisker resta. Varje sten berättar med mycket detaljerade utkarvningar historien om olika mayakungar. Det måste erkännas att det för en lekman är lite svårt att följa alla vändningar i historierna. Det ser mest ut som en samling uthuggna män som håller händerna för bröstet. Man kan bara ana vilken lysande samhällssatir de små ormarna eller fåglarna illustrerar. I ena änden av gräsytan står den obligatoriska bollplanen, här med papegojhuvuden i sten som sticker ut (tungan) från väggarna för att markera mittlinjen. Det lär ha varit kung "18 kaniner" som byggde den. Intill bollplanen reser sig hieroglyftrappan (även detta ett verk av den legendariska kung "18 kaniner". Den skulle vara ännu än av alla stentrappor och det inte vore för de detaljrikt utmejslade figurerna på varenda av de 63 trappstegen. Tillsammans bildar de en historieskrivning över Copans Mayadynastier. 

På eftermiddagen tar vi oss upp till fågelcentret. Fint beläget i en dalgång i skogen där man kan vandra runt bland mängder av fina färggranna papegojor och tucaner. Förutom att ha uppfödningsprogram för hotade arter tar de också emot skadade, sjuka eller övergivna fåglar. Många som vuxit upp i fångenskap är tama och man kan få träffa dem på mycket nära håll.

Det gäller dock att se upp, några bits, och en blågul ara är mycket förtjust i knappar och gnager gärna sönder poserande turisters tröjor på jakt efter små goda knappar.

På väg från Copan till La Cieba stannar vi till i San Pedro Sula. Honduras näst största stad som brukar klassas som en av världens farligaste städer, med den högsta mordfrekvensen i världen utanför en krigszon. (Ja, till och med högre än Midsomer) Men det är framförallt gängkriminalitet, inte sällan kopplad till droghandeln som ligger bakom våldet, så som turist kan du försöka hålla låg profil, så går nog allt bra. Vi stannar bara för ett bussbyte och tar oss snart vidare till karibiska kusten och tar färjan ut till Utila, en av Buktöarna.

Även om Buktöarna tillhör Honduras har de historiskt kulturellt svaga band till fastlandet. På öarna slog sig sköldpaddsjägare från övriga Karibien ner. Och därför är det inte spanska utan engelska med utpräglad karibisk dialekt som talas bland öborna. Ön Utila är främst berömd för sin spektakulära och mycket prisvärda dykning. (Det lär vara billigaste platsen i Amerika att ta sitt dykcertifikat.) Jag och Hanna vill inte ta någon kurs men gärna åka med på några dyk och får grattis boende när vi anmäler oss för 6 dyk var. Själva ön är dock inte mycket att hurra för. En liten slingrande gata utmed vattnet som är övertraffikerad av motorcyklar och fyrhjulingar. Dagarna på Utila är orimligt varma, solen steker den fuktmättade luften och vinden står helt still. Inte ens nere vid bryggan får man en svalkande bris. Och på hotellrummet är det som att det inte finns någon luft alls. Där ligger man och vrider sig som en snigel i ett saltkar. Med över trettio grader i rummet hela natten och patetiska ursäktar till fläktar vaknar man svettdrypande varje timme hela natten. Inte konstigt att man är som en zombie resten av dagen. Men det är utanför ön, under vattnet som den stora attraktionen finns. Med mask och fenor får vi besöka den fantastiska undervattensvärlden. Vi slås också av hur annorlunda korallreven är jämfört med Asien, med många nya fiskarter och koraller. De stora blåa havsfläktarna (gorgonia flabellum) gungar sakta i strömmarna och bland salladskorallerna simmar de små färggranna fiskarna. Ur en trattformad korall kikar en liten räka nyfiket fram. Under en avsats lurar en stor muräna och en prickig rocka flyger långsamt fram över oss. Här får vi simma genom revens undervattenskanjoner och bombarderas med intryck. Ett sprakade fyrverkeri av färger och liv.

Vi möts av ett gäng Aror i träden.

Ännu en mayaruin som ligger och skräpar i djungeln.

Nått rött i skyn.

Den här lipande pippin markerar mittlinjen på bollplanen.

Bollplanen i Copan.

Några Aror för oväsen.

Kunde vara en småländsk åker. 

Små figurer bland ruinerna. 

En blågul Ara.

Carl-Jan Tukan.

En röd Ara.

En tukan mumsar på bär.

Vänta vänta vänligen, du här fågel där.

En liten uggla skakar huvudet.

Ett färgglatt gäng.

Mycket fotogenic papegoja. 

Copan ruinas.

Henrik hittade ett jungfruträd.

Utila är ett populärt resmål, inte så mycket för den övertrafikerade lokalgatan som för de färgsprakande korallreven ute i vattnet.

Henrik känner sig som en snigel i ett saltkar på Utila.

Pressbyrån i Honduras är en fruktfest.

Bland Murmålningar & Obadbara Stränder (El Slavador)

5 - 8 Augusti (Tunco, Juayua, Ataco, Apaneca)

Många ryggsäcksluffare och turister undviker El Salvador på resan genom Centralamerika. Kanske för att landet har ryckte om sig som farligt, och att det inte finns så mycket i El Salvador som inte finns i Guatemala, Honduras eller Nicaragua. Vi var i alla fall lite nyfikna och ville se något av Centralamerikas minsta land. Vi ville egentligen inte till Tunco, men det utsnitslade nätverket av shuttelbussar som slussar gringos mellan sina hammockstationer har gjort staden till en hållplats, och därför en smidig väg in i El Salvador. Det blir väl en dag på stranden tänkte vi. Det som lockar folk till den lilla kuststaden är de enorma vågorna, perfekta för surfare men tyvärr, skulle det visa sig, förödande för badare. När vi vadar ner till vattenbrynet blir våra fötter och ben krossade av de tegelstensstora stenarna som med lätthet tumlas runt av de slående vågorna. Väl en liten bit ut i vattnet känner man de kraftiga strömmarna. De starkaste jag känt. Som skulle spola en långt ut till havs om man inte tog spjärn mot botten. En mycket missnöjd Hanna frågar sig vad man ska med ett hav till när man inte kan bada i det?

Tyvärr fanns det inte mycket annat som lockade oss i Tunco, bara en massa hög dunkadunka musik (eller Tunco Tunco musik) på alla öde restauranger och barer. För vilt festande surfare är nog detta paradiset, men inte för oss. Vi bestämmer oss för att fly. Men det går bara en daglig buss mot Juayua som vi måste vinka in från vägkanten. Vi väntar nervöst vid vägkanten och försöker stoppa alla bussar vi kan. De står ju inte på dem vart de är på väg. Hur ska vi veta vilken som är vår? Tillslut får vi hjälp av några salvadorianer som pekar ut bussen åt oss när den kommer.

Ett gäng små byar utmed en vacker bergsväg går under det mer turistanpassade namnet Ruta del flores (blommornas väg). De små byarna med det klassiska koloniala rutnätet av kullerstensvägar kan förutom fina små kyrkor skylta med mängder av färggranna väggmålningar på alla husen. Det är lite som att vandra runt i en tecknad film bland alla dessa färggranna kulisser. Med stalltips från vårt hostel hittar vi till de bästa restaurangerna i varje stad. En chark- och ostbricka blev en perfekt lunch och en riktigt fin köttbit med potatisgratäng hade platsat på en fransk kvarterskrog. Men det är pupussas som El Salvador är berömt för. En slags quesadillas på majstortillas med ost och valfria fyllningar som säljs i varje gathörn för en struntsumma. Till det serveras El Salvador svar på surkål, Cortido.

I den lilla byn Ataco besöker vi en kaffefabrik. Området kring den lilla byn är känt för att odla landets bästa kaffe. Även om det inte är lika berömt som kaffet från Guatemala eller Colombia har det varit en viktig inkomstkälla för El Salvador. Under skördeperioden från december till mars jobbar upp emot 200 personer på fabriken. Idag är det söndag utanför skördesäsongen och fabriken ekar tom, men vi blir runtguidade i den öde fabriken.

Kaffebären kommer in från massor av plantager i området som betalar för att få sin skörd processad. Först gäller det att skala bären från fruktköttet, i en slags centrifuger. Kvar blir då bönorna täcka i en slemmig skyddande söt hinna. Först måste det söta lagret tvättas bort innan bönorna breds ut för att soltorka på stora betongplaner utanför fabriken. Om det blir ont om plats, (vilket det ibland blir under den intensiva skördeperioden får man torka bönorna i några av de stora vedeldade torktrummorna från 30-talet). I solen tar det 14 dagar att torka bönerna, men det går nästan lika bra med 4 dagar i solen och 2 i torktrumman. Sen får bönorna vila. I en stor ladubyggnad står 50-kilos säckar med bönor staplade i höga torn upp mot taket. Minst 30 dagar lagrar man bönorna. När tiden är mogen skalas så den skyddande hinnan bort från bönorna i en makin. Sen återstår bara det sista steget, att manuellt för hand sortera ut alla oönskade "orenheter" (skal, dåliga bönor, små pinnar och stenar). Detta utförs av 30 kvinnor som sitter sida vid sida kring ett långt rullband som fylls av osorterade bönor. Sedan har de 2 min på sig att plocka ut så mycket skräp de hinner. Efter detta tas ett stickprov ut. Om det är för mycket orenheter åker bönorna tillbaka på sorteringsbandet. Ska kaffet till USA tillåts provet innehålla max 8 "orenheter", ska kaffet till Europa eller Japan får det inte vara mer en 4 st. För att uppnå detta krävs ofta upp mot 5 vändor på sorteringsbandet. Fabriksarbetarna tjänar 6 $ på en 8 timmars arbetsdag. 100 kg kaffebär blir ca 20 kg gröna torkade kaffebönor. 70 % av alla bönor säljs orostade till utlandet för mellan 1-5 $ per pound. De stora kaffekedjorna och de europeiska rosterierna sköter själva den snabbaste och mest lönsamma förädlingen, att rosta bönorna. Plötsligt inser man att kaffe är väldigt billigt i Sverige.

En liten bit utanför Juayua där vi bor ligger några vattenfall med vacker utsikt över regnskogen.

--> På hostelet varnar de oss. Det har varit tre väpnade rån där senaste månaden. Några män med machete som ger sig på turister. Ni kan gå till polisstationen och be om eskort, de följer med gratis om ni frågar. Har inte polisen bättre saker för sig än att promenera med turister tänker vi och slår oss ihop med några andra turister för att gå dit. Det äldre paret, ursprungligen från Sydafrika och Malaysia, visade sig vara riktiga äventyrare som rest runt i världen på sin motorcykel de senaste 2 åren. Men deras favoritland besökte de på en tidigare resa runt om i Sydasien, nämligen Pakistan. (USA var nog det enda landet de inte var nyfikna på. De tyckte att Trump var en värdig presidentkandidat eftersom han uppfyllde alla deras fördomar om amerikaner som uppblåsta, arroganta, aggressiva och ointresserade av omvärlden, vilket de senare förklarade för en stackars ensam amerikan på vårt hostel.)För säkerhets skull tar vi inte med några värdesaker. Det är nästan som man väntar sig att det ska hoppa ut en man med machete ur buskaget när vi vandrar ut ur byn. Och när vi ligger i badet och blickar ut över regnskogen ser vi en man med machete som går förbi och ser mycket skum ut. Men vi låter oss inte störas av detta när vi plaskar runt i poolerna under vattenfallen och blickar ut över den gröna djungeln.

Stilla Havet.

Hanna mycket missnöjd med den obadbara stranden i Tunco.

Havet beter sig som en fotbollspublik och gör vågen.

Kycklingbuss 102 går mellan Juayua och Ataco på "blommornas väg"

Som att vanda runt i en tecknad film i Ataco.

En grön ände av stan.

I änden av torget i skuggan av ett träd.

En Ateist står och dyrkar solen på kyrktrappan. Hädare!

Hanna bland de tecknade kulisserna.

På gatan i Apaneca.

Rullstol modell El Salvador, och en groda som säljer mat. Knasiga saker. 

Inte bara väggmålningar kryddar staden.

De pittoreska kullerstensgatorna. 

På besök i Kaffefabriken.

Godsaker i Ataco.

Juayua's gator.

Vi försöker läsa den spanska tidningen på bussen.

-->