Bland Stjärnsand & Skyfall (Ishigaki)

13 - 18 Maj (Ishigaki)

Vi tar flyget till en helt annan del av Japan, det tropiska Ishigaki i Okinawa prefekturen. Denna lilla ö var länge en ganska isolerad utpost, men för några år sedan byggde man ut flygplatsen så den kunde ta emot större jetplan, och nu har turister så sakteliga börjat hitta hit.

Annica och Jonas har hyrt en modern lägenhet nere vid den lilla hamnen. Vi har bara en nyckel på sex personer, och tröttnar snabbt på att springa ner och öppna dörren vid entréplan. Istället försöker vi prova på den mycket avancerade porttelefonen, men inget verkar funka förens vi prövar att trycka på den röda knappen. Plötsligt börjar ett öronbedövande alarm att tjuta i hela lägenheten. Vi lyckas på något sätt få tyst på det. Henrik berättar en episod om hur hans pappa en gång lyckades aktivera ett brandlarm direkt till brandstationen när han lagade fisksoppa i ett hus i Danmark. Tänk om det här larmet går direkt till någon räddningstjänst skojar vi, just som det ringer på porttelefonen. In i lägenheten stormar en liten säkerhetsvakt iförd full kravallmundering med sköld och batong. Hög på adrenalin skakar han likt ett asplöv när han rusar in lägenheten redo att lösa den förmodade nödsituationen. Vi kan knappt hålla oss för skratt, och den lilla vakten är mycket förvirrad innan vi  tillslut lyckas förmedla att det inte var någon nödsituation utan att vi bara råkat trycka på panikknappen utan att veta vad det var för något. Mycket lättad börjar den lilla säkerhetsvakten skratta nervöst. Vi undrar om utryckningen kommer att kosta något för lägenhetsägaren, men i språkförbistringen lyckas vi nog få vakten att tro att vi försöker muta honom (något som är mycket fult i Japan, där till och med att få dricks räknas som en förolämpning). Både vakten och vi brister ut i mycket nervösa skratt, men vi skiljs snart som vänner.

Vi har inte hyrt någon bil eftersom det krävs internationellt körkort så vi tvingas förlita oss på öns kollektivtrafik för att ta oss ut till stränderna. Lite bökigt, men belöning blev god, fantastiska tropiska korallstränder som man fick ha nästan helt för sig själv.  Det kryllar av stora färggranna fjärilar på den lilla ön, med vingar som handflator som flaxar förbi oss på väg till stranden. Och vattnet var det klaraste vi någonsin sett. Man kan också ta båtar ut till de närbelägna öarna. De små snabbåtarna studsar fram på vågorna så att man som passagerare flyger runt som ett nypoppat popcorn i kastrullen. Men återigen blir belöningen god. Grannön är känd för de små stjärnformade havsorganismer, vars små Skelett bildar "stjärnsand" på stranden. Sanden säljs i små burkar till turisterna, eller så gör man som Hanna och plockar en näve själv från stranden (men det skulle naturligtvis aldrig japanerna göra).

Första dagen när vi kom till Ishigaki talade vi med en vänlig dam i turistinformationen. "Som ni vet så har ni kommit mitt i regnperioden". Nä det visste vi inte, när började den undrade vi? Igår blev svaret, och den varar bara en vecka. Tydligen har den lilla ön bara en mycket kort men intensiv regnperiod som inträffar någon vecka i maj, och vi hade lyckats pricka in den perfekt. Något vi fick erfara när vi hyrde skraltiga cyklar för att cykla till andra sidan ön. Det blev en mycket blöt men trevlig utflykt till öns berömda pärlodling vid Kabirabukten. Där fick man inte bada på paradisstranden för de var oroliga för pärltjuvar, så vi fick roa oss på annat sätt. 

På en annan grannö paddlar vi genom mangroveträsket till ett vattenfall. Regnperiod har iallafall den fördelen att vattenfallen blir pampiga. Vi tar båten ut till en liten sandbank en bit ut i havet för att snorkla. Men knappt har vi kommit i vattnet förens det tropiska dunderregnet med åska brakar loss. Vi blir snabbt invinkade tillbaka till båten. Det är oklart om de var rädda att blixten skulle slå ner i snorkeln eller om de var oroliga att regnet skulle fylla den med vatten. Slutet vått allting gott!

Så blev vi tvungna att skiljas från vårt fina Sverige-besök. Stort tack för allt!

Gänget på Ishigakis nya flygplats. 

Påväg till stranden.

Hanna headbangar.

Barnen roar sig i bakgrunden medan Henrik gräver ett hål.

Hanna i stjärnsanden.

Baywatch

Ishigaki's takmonster

Snel Hest

Bittermelonen är go ja!

Ishigaki tillhör Okinawas "blåa zon", där lever man extra länge för man äter så nyttigt och har det så bra. 

Hela gänget på middag.

Ia utklädd till havets drottning.

Persiko-annanas en av den lilla öns stora exportsuccéer 

Bär ner mig till sjön.

Galet semesterkul!

Graffiti.

När vattnet når hit upp, då vet du att du är körd.

Någon mat ser vi inte röken av.

Henrik steker maniskt pannkakor, allt medan Chris förser honom med gin tonic. 

Miso i lägenheten.

Snorkelbiffar.

Vattenfall och grejer.

FISK!

I Kabirabukten får man inte bada p.g.a. pärlodlingen, så då får man roa sig bäst man kan på annat sätt.

Alla engagerar sig i sandslottet.

Beach Please!

Bland Geishor & Grönt Te (Kyoto)

10 - 12 Maj (Kyoto - Osaka)

Snabbtåget mellan Tokyo och Kyoto, det legendariska Shinkansen tar under 2 timmar (en sträcka på 45 mil) och går med 10 minuterstrafik (tänk om det skulle vara så mellan Stockholm och Göteborg). Trafikplaneraren Chris är imponerad, när vi rullar in på den futuristiska Centralstationen.

Vi checkar in på ett slags kapselhotell. Eller iallafall ett rum där vi får var sin liten sängkapsel, med egen tv, och mobilladdare till alla möjliga modeller. Kapselhotellkulturen kommer som en logisk följd av två andra japanska fenomen, de extrema bostadspriserna i centrala lägen, vilket gör att många behöver arbetspendla, samt den legendariska japanska arbetsmoralen. Japaner tar sitt jobb på största alvar, och även en kassörska på snabbmatsrestaurangen utför sitt jobb som om jordens öde vilade på det. Men med trettio raka år av lågkonjuktur och hög arbetslöshet har väl känslan av utbytbarhet om man inte presterar på arbetsmarknaden blivit lite väl hög. Japaner arbetar så mycket och hårt att de till och med har ett utryck för att arbeta ihjäl sig, "karoshi". De små kapselhotellen är till för män som jobbat så sent att de missat sista tåget hem, och bara behöver en kapsel för att inte sova på gatan innan nästa arbetsdag börjar. Många kapselhotell är därför könssegregerade men Ia har fixat ett kapselkompisrum delux med onsen-spa i källaren, och lånekimonos för gästerna. Arigatō!

Kyoto är Japans forna huvudstad och fortfarande dess kulturella högborg. Något som enligt rykten gjort många Kyotobor lite väl uppnäst stolta. Och det är just för att insupa lite modern kultur vi besöker stans mangamuseeum. Där berättas om en enkel PowerPointliknande gatuteater som utvecklades till efterkrigstidens serietidningsboom. Ur mangamyllan grodde också också Animen (de animerade tv-serierna) som skulle bli mycket populära under 70 och 80-talet. Och även om mangan ibland kritiserats för sin sexism och sitt våldsbejakande så har den tveklöst hjälpt till att sprida intresset för japansk kultur ut i världen. I det internationella biblioteket kan vi hitta många titlar på svenska. Jonas som sett många amimeserier blir vår guide.

Nästa dag får vi finbesök när Hannas japanska kompis från Paris-tiden, Namiko kommer till stan för att träffa oss. Vi åker till Fushimi-Inari Taisha, ett av stadens fina shintotempel. I shintotempel dyrkas naturandarna, en slags schamanism som lever kvar i Japan. Men så är det också ett land lite extra utlämnat till naturens nycker som tsunamis, jordbävningar och vulkanutbrott. Just detta tempel är berömt för sina torii-portar. Utmed de små stigarna i skogen vandrar du genom hundratal, nä, tusentals av de orangeröda portarna. Namiko berättar att de är donerade av privatpersoner eller företag i utbyte mot lite extra tur.Vi prövar själva lyckan genom att köpa små horoskoplappar som Namiko hjälper oss att tyda. När hon läser Jonas lapp skiner hon upp, det står att du får extra mycket tur! Jag har aldrig sett en så bra lapp förut!

Natten spenderas i Gion, Kyotos legendariska nöjesdistrikt där klassiskt uppsminkade geishor glider runt i sina kimonos, och paraplyer och försöker locka med sig affärsherrarna i kostym. Men vi är inte här för att se geishor. Vi vill sjunga karaoke. Vi hyr in oss på ett karaokerum där vi får fri alkohol, för 150kr per person och timme. Har ni några engelska låtar undrar vi? Några, men inte många svarar kassören. Det visar sig att de hade över 400 artister på bokstaven m, med mellan 5 och 50 låtar per artist. En snabb överslagsräkning tyder på att det har några hundratusen titlar på engelska. Om det inte är så många kan man undra över utbudet av japanska låtar. I rummets telefon ringer man bara och beställer nya drinkar så fort de tar slut eller helst strax innan. Vi ylar ut Alphaville's Big in Japan och lyckas med en kollektiv fylletolkning av Enrique Iglesias låt Hero som var lite mindre falsk än originalet.

Sista dagen bestämmer vi oss för att cykla till bambuskogen i utkanten av stan. På hyrda cyklar tar vi oss ut från höghusen och över åkerplättar med lökodligar innan vi når Arashiyamas bambuskog. Där får vi lite macchaglass i solen (japanerna är galna i maccha , det gröna grässmakande tet och allt går att köpa med maccha smak: glass, godis, nudlar...) Inne i den japanskt mycket noga arrangerade skogen står de ståtliga bamustråna och silar ljuset helt magiskt. Sen blir det sushi-picknick i gröngräset.

Vi tvingas separera från våra svenska vänner en natt innan vi flyger till Okinawa. Hanna och jag hamnar på ett litet hotell i utkanten av Osaka där det enda man gör är att ta av och på sig tofflor, något japanerna uppenbarligen inte kan få nog av. När man kommer in genom ytterdörren tar man av sig sina skor och tar på sig sina korridorstofflor, med dessa vandrar man bort till sitt rum där man tar av sig korridorstofflorna och tar på sig sina rumstofflor. Men den riktigt absurda toffelsituationen uppstår om du behöver gå upp och kissa på natten. Då måste du upp ur sängen och ta på dig dina rumstofflor, vandrar några meter till rumsdörren, där du tar av dig rumstofflorna och tar på dig korridorstofflorna. Sedan vadrar du en bit bort till toaletten där ännu ett toffelbyte väntar. Du kan ju inte gå på toa i korridorstofflorna! För detta ändamål finns särskilda toalettofflor. Sen var det bara samma procedur baklänges tillbaka till sängen. Så Japanskt!

Shinkansen till Kyoto

Futuristisk dans på Kyotos centralstation.

Kapselhotell med obligatorisk kimono.

Flera än japanerna förefaller att vara frankofiler. Hanna njuter av frukost på franska kaféet Paul.

Mangamuseets egna maskot. 

En slemmig liten bläckfisk? kör upp ett vaktelägg i huvudet på den och kalla det för mellanmål! Och våga inte slänga fiskbenen! de ska vi ju sälja till turisterna!

Så mycket Japan i en bild.

Okonomiyaki - Japanska pannkakor, med tydlig smak av bläckfisk.

Bambuskogen vid Arashiyama

En konstnär har somnat vid sitt staffli.

Burkskinka med japanskt serveringsförslag.

Kawaii.

Kalla nudlar med smak av grönt te.

Namiko, Hannas väninna från Paris guidar oss runt.

En av tusentals Torii.

När arkitekten har upptäckt copy-paste kommandot.

Den här lilla sköna duden.

Vi provar lyckan med ett horoskop.

Vilka gömmer sig bland torii-portarna?

Henrik och Ia tyckte det saknades en port. 

Big in Japan - Kareoke.

Lampor i mörkret.

Allt är gjort av grönt te!

På väg mot nya äventyr!