Bland Militärmarscher och Massutfodringar

26 - 27 Mars (Amritsar)

Vi åkte norrut från Mathura till Amritsar, sikhernas heliga stad, känt för sitt gyllene tempel.

Och checkar in på ett "Niwas", ett pilgrimsboende intill templet. Detta är ett jättekomplex där madrasser och filtar breds ut på den öppna gården när rummen är fyllda. En liten del är dedikerat till utlänningar, tre rum, helt uppfyllda av tältsängar. En äldre amerikansk farbror som ser ut som jultomten förklarar hur allt fungerar. (Han verkar spendera några månader om året här). "Där är duschrummet...Vi använder de gemensamma toaletterna över gården". Vad han glömde nämna var att man behövde "reservera en säng" genom att lägga något på den. Något vi upptäcker när vi kommer tillbaka på kvällen och får dela på den sista lediga sängen.

Vi besöker Amritsar i slutet av holiveckan och templet är lite extra knökfullt av tillresta pilgrimmer. Det gyllene templet glimmar i den omslutande näktardammen, där vi vandrar runt barfota. Fötterna måste vara bara, men huvudet måste vara täckt, och om man av någon anledning inte har med sin egen turban, så kan man få låna ett litet huckle... Eller så plockar man fram sin buff! I templet kryllar det av ståtliga turbaner och vänliga skägg. Några tar sig ett uppfriskande heligt dopp i nektardammen. I templet träffar vi en ung man som gärna vill visa oss runt. När han får höra att vi är från Sverige undrar han att om det är sant som han har hört att solen aldrig går ner där. Vi kan bekräfta att det stämmer för norra Sverige på sommaren. Något som vår nyfunne vän tycker låter helt vansinnigt!

En mycket fascinerande och sympatisk inslag vid det gyllene templet är det enorma soppköket. Här utfodras i snitt 100 000 människor per dag! Helt gratis! Och allt drivs genom donationer och volontärarbete. Vi beger oss in bakom de slamrande plåttallrikarna i i den enorma matsalen för att tjuvkika på matlagningen. I en sal sitter gummor i stora ringar på golvet  och kavlar Chapati. Det tunna brödet. Hanna slår sig ner i cirkeln och får prova på att kavla några bröd. Om det är 100 000 matgäster per dag blir det nog några miljoner bröd som måste bakas i veckan. Som tur är kavlas inte alla för hand. I rummet intill står två maskiner som spottar ut nygräddat bröd på löpande band. På utsidan av huset är de enorma grytorna under ugnarnas eviga flammor. I de tre 1000-liters grytorna kokas grönsakscurry och linsgryta, och när en gryta är klar kokar man bara 1000 liter till, och när den ätits hela vägen ner till botten kokar man bara ytterligare en, i evigheten amen. Vi vandrar upp och Henrik får hjälpa till att röra i grytorna med en enorm stålslev.

Templet har också ett sikhmuseeum, som berättar om sikhernas blodiga historia. Temat är tydligt, "martyrskapet". Stora detaljrika oljemålningar visar hur martyrer torteras och avrättas på de mest uppfinningsrika sätt: manglas, flås, kokas. Sikhismen grundades år 1499 och präglades mycket av de religionskrig som härjade i Indien då. Den röda tråden går ända fram i modern tid med operation Blue Star. Det var 1984 som sikhiska beväpnade separatister hade gjort templet till sitt nya högkvarter. Indra Gandhi beslöt efter månader av fruktlösa förhandlingar att låta militären storma templet. Det blev en blodig affär... Då strider bröt ut i det tätt packade tempelområdet hamnade många civila mitt i skottlossningen. Någonstans mellan 500 (den officiella siffran) och 2000 civila dog vid stormningen. Indra Gandhi blev sedan mördad av sina sikhiska livvakter som hämnd. I de anti-sikhiska upploppen som följde skulle över 3000 sikher bli mördade på Indiens gator. Det hela sådde en djup misstro mellan den indiska regering och sikherna. Med en sådan bakgrund är det kanske Inte så konstigt att sikherna betraktar sina dolkar och svärd som heliga. Och nästan varenda man går beväpnad i templet. En klar kontrast till de annars flygplatslikanade säkerhetskontrollerna som återfinns på heliga platser på andra håll i världen.

Vår nyfunne vän från templet följer med oss ut i staden. Han fortsätter utrycka sin fascination för landet Sverige, där solen aldrig går ner, och undrar om vi inte kan bjuda in honom så han kan åka dit. Det visar sig också att han ännu inte har någon fru, eller jobb heller. Och han undrar om inte vi har någon syster eller vän i Sverige som han kunde gifta sig med? När vi förklarar vänligt men bestämt att det inte funkar så för de flesta i Sverige, blir han förundrad. Hur funkar det där då? tja... Först blir man kompisar, och funkar det bra blir man exklusiva kompisar... Många är tillsammans flera år innan de gifter sig... Men det tyckte han lät lite omständligt, men ville ändå att vi skulle höra efter med våra kontakter där hemma. 

Vi lämnar vår vän för att bege oss till den pakistanska gränsen.

En liten bit utanför Amritsar ligger gränsövergången vid Wagah. Varje dag vid gränsens stängning utspelar sig här ett spektakel när en publik samlas på läktarna på båda sidor av gränsen för att bevittna ett mästerskap i marscherande och ceremoniell pompa, när det två ärkefienderna försöker besegra varandra i kampen om den mest imponerade flagghalningsproceduren.

Ute vid gränsen ringlar sig köerna långa, det är tusentals människor som köar för att få se ceremonin. Som utlänningar blir vi framvinkade förbi kö efter kö tills vi når fram till turistläktaren.

Det råder karnevalstämning och popcornpåsar och drycker säljs som på precis vilket annat sportsevent som helst. Det hela är mycket surrealistiskt. Vilken annan gränspost har ens en "border stadium"? Här är allt oerhört politiskt och regisserat. De dansande kvinnorna på den indiska sidan innan ceremonin börjar. En hejarklacksledare som vrålar ut i mikrofonen "Hindustan!!!" Varpå publiken svarar en inövad fras. Hejarklacksledaren är naturligtvis militär, men då hans beteende inte är speciellt soldatmässigt, är han maskerad till civilist, i helvita kläder och mörkt tonade solglasögon. Så börjar soldaterna marschera... Som pustande, frustande adrenalinstinna tjurar stampar de ursinnigt i marken. Varefter de slänger upp ett helt rakt utsträckt ben högt upp i luften innan de stormar framåt mot gränsen. Deras mössor ser ut som en synnerligen lyckad servettbrytning vilket ger dem en ståtligt, om än föga respektingivande röd tuppkam. Framme vid gränsgrinden möter de sin pakistanska motpart i svarta tuppkammar och börjar den omständliga men i detalj inövade proceduren att hala flaggan och stänga grinden. Ständigt kommer fler tuppar framrusande, för att göra sin insats. Det hela hade lätt kunnat varia inspirerat av Monty Python, surrealistiskt, vansinnigt, och klart komiskt. Och det är ungefär nu du stannar och funderar, vad är det som händer? ... Eller i kort bara "varför?"

Självständighetsrörelsen i den brittiska kronkolonin Indien hade redan börjat få momentum i samband med den indiska kongressens grundande i slutet av 1800. År 1914 återvände Gandhi till Indien, från Sydafrika där han hade gjort sig känd som en förkämpe mot rasistisk diskriminering inom det brittiska imperiet. Han blev snabbt en av de ledande gestalterna inom självständighetsrörelsen och tidigt väldigt folkkär.

Gandhis originalitet och storhet låg i att han utmanade de moraliska premisserna för det koloniala styret. De europeiska imperiernas kolonialisering av världen var till viss del driven av den moraliska förpliktelsen att självuppoffrande sprida civilisationen ut i världen. Vad Ryard Kipling beskriver som "den vita mannens börda". År 1916 slöts en pakt mellan den hindudominerade indiska kongressen och den muslimska ligan och att förena sig i sina ansträngningar för att lätta på dessa "bördor". Under första världskriget stöttade man britternas krigsinsats i hopp om utbyte mot mer inflytande och ökade civila rättigheter för indierna efter krigets slut. Resultatet skulle dock visa sig bli det motsatta. Utbredda protester och oroligheter gjorde att britterna drog öronen åt sig och började begränsa indiers rättigheter, med föresatsen att detta skulle återskapa lugn och ordning. En av dessa nya lagar som skulle bringa ordning var the rowland act. Våldsamt impopulär.  Och protester hade redan börjat ploppa upp som svampar ur jorden. I Amritsar hade kravaller lett till ett antal britter blivit dödade, och armen skickades upp för att återställa ordningen och statuera ett exempel. Urladdningen kom att ske 1919 på Jallianwala Bagh, ett torg i centrala Amritsar där protestanter hade samlats för ännu en "olaglig" protest mot the rowland act.

Vi besökte torget, som idag är en minnesplats och omvandlat till en park. Torget är en stor öppen kvadrat omgivet av byggnader på tre av dess sidor. Vilket gör att det egentligen bara finns en väg ut och in till torget. Och det var där armen ställde upp och överste Reginald Dyer gav order om att öppna eld rakt in i folkmassan. Panik utbröt, det sköts och sköts, och det fanns ingen väg ut. Folk flydde desperat mot de små utgångarna. Då riktades elden ditåt. I desperation hoppade många i brunnen belägen mitt på torget, bara för att falla mot en säker död. Order om eldupphör gavs inte förens ingen protestant stod kvar på torget. Någonstans mellan 400 - 1000 människor dog och långt fler skadades.

Massakern vid Jallianwala Bagh kom att bli en viktigt nationalistisk symbol. Till skillnad från mycket av det övriga våldet som följde under självständighetskampen, är massakern vid Jallianwala Bagh något som enar alla religioner och kulturer i det indiska jätteriket. Här stod man tillsammans mot britterna.

Massakern kom att bli startskottet för Gandhis icke-samarbetskampanj. Där han menade att varje samröre med denna satanistiska regim var omoralisk. Även inom det brittiska koloniala styret var massakern impopulär, "dårskap" kallade den indiska vice kungen, lord Chelmsford det. Och Winston Churchill, talade om det som "monstruöst".

En tavla vid minnsplatsen föreställer Udham Singh, som överlevde massakern som liten pojke och som sedan ägnade resten av sitt liv åt att planera och utföra mordet på Micheal O’Dwyer, den forne brittiska guvernören i Punjab (som egentligen inte hade någon direkt del i massakern). Singh upphöjdes till martyr, men för oss känns det klart olustigt att höra en ung man beskriva detta mord och själva tanken på blodshämnd som något heroiskt och hedervärt. Och att hedra en mördare tillsammans med de oskyldiga offren.

Det skulle dröja nästan 30 år till av utdragen kamp, och ett till världskrig som definitivt sög den sista musten ur det brittiska imperiet, innan självständigheten för Indien kom. Men vid det laget hade en splittring skett mellan den indiska kongressen och den muslimska ligan. Det brittiska styret hade ändå garanterat en viss religiös neutralitet. Muslimerna insåg nu att man alltid skulle vara en minoritet i ett hinduiskt rike, (en minoritet på flera hundra miljoner, men dock en minoritet) och fruktade att deras intressen inte skulle bli väl tillvaratagna under hinduiskt styre. Den muslimska ligan förespråkade därför en tvåstatslösning, med en muslimsk stat (Pakistan) och en hinduisk stat (Hindustan). Något som den indiska kongressen och framförallt Gandhi (som menade att alla kunde leva i samförstånd) var emot. En splittring började också märkas bland befolkningen, och i provinsen Bengalen hade protester börjat urartat till våldsamma sammandrabbningar mellan muslimer och hinduer. Efter utdragna strandade förhandlingar, under vilka britterna var mer och mer stressade att snabbt få till en lösning, så beslöts att det skulle bli en tvåstatslösning.

Men hur skulle dessa länder se ut? 800 år av samlevnad mellan hinduer och muslimer hade skapat ett intrikat mönster av byar där muslimer och hinduer bodde sida vid sida. Huvudprincipen skulle bli att de provinser med hinduisk majoritet skulle tillfalla Hindustan och de provinser med muslimsk majoritet skulle tillfalla Pakistan. Det två delstaterna Punjab och Bengalen skulle dock bli undantagna denna princip. I Punjab fanns lejonparten av Indiens sikher, och sikherna som spenderat 500 år av religiösa krig mot muslimerna, ville för allt i världen inte hamna under muslimsk styre. Redan här började problemen tona upp sig. Muslimerna var i majoritet i nordöst, i Bengalen och i nordväst, runt Indusdalen. Den nya staten Pakistan skulle alltså bestå av två landshalvor, separerade av hundratals mil av Hindustan. Men problemen slutade inte där. Det brittiska Indien "the raj" bestod också av ett antal delvis autonoma kungariken. De sk. prinsstaterna. Vad skulle hända med dessa? Skulle de bli självständiga stater? Om inte, skulle de i så fall tillfalla Hindustan eller Pakistan?

Den omöjliga uppgiften att rita upp den nya gränsen som delar jätteriket föll på Cyril Radcliffe. Han hade visserligen aldrig tidigare varit i Indien, men tog sig plikttroget an uppgiften. Men osäkerheten om vilket land byarna i bengalen och Punjab skulle tillfalla ledde också till ökade våldsamheter mellan hinduer och muslimer. Stundtals rena utrotningar i vissa byar för att garantera att just ens egen religion var majoritet. Även om våldsamheterna var värst i Punjab och Bengalen, spreds det en allmän misstro mellan muslimer och hinduer över landet. Historierna om de fruktansvärda dåden utförda av den andra sidan spred rädsla och hat, och plötsligt hade grannar och vänner förvandlats till fiender. Punjab, som varit en enad administrativ provins i över 800 år (längre än Sverige funnits som enad stat) klövs nu mitt itu i två olika stater. När så gränsen var dragen inleddes den största folkvandringen världen någonsin skådat. Över 14 miljoner människor lämnade hus och hem för att de råkat hamna på fel sida om gränsen. Våldsamheterna eskalerade också. Man vet inte hur många som blev mördade i den blodiga splittringen, men det rör sig om någonstans mellan en halv till två miljoner människor (!). En sådan splittring skapar sår. Och mitt i dess oläkta skorpa ligger gränsövergången vid Wagah. där vi nu sitter på turistläktaren och ser de tuppkamsutsmyckade soldaterna marschera fram mot gränsgrinden.

Dessa två länder var alltså arvsfiender redan innan de ropat ut sin självständighet. Och första urladdning skulle komma i Kashmir. En av alla dessa prinsstater som själv skulle avgöra vilken stat man ville ansluta sig till. I Kashmir var majoriteten av befolkningen muslimer, men Maharadjan var själv hindu. Pakistan blev oroliga när Maharadjan dröjde med sitt beslut. Skulle han verkligen ansluta sig till Hindustan? Dumt att chansa tänkte de, och skickade in väpnade infiltratörer som med vapen i hand skulle se till att Kashmir blev en del av Pakistan. Maharadjan blev chockad av invasionen och bad Delhi om hjälp. och visst ville de hjälpa till, mer än gärna, om prinsen bara ville skriva under Kashmirs anslutning till Hindustan. Vilket han också gjorde. (Ett anslutande som aldrig erkänts av Pakistan)

Kriget fick ett relativt snabbt slut efter ingripande från Sovjetunionen. Demarkationslinjen från vapenvilan, som klyver Kashmir i två delar fungerar än idag som gräns mellan de två länderna. Även om ingen av dem erkänner den officiellt. Sedan dess har oroligheterna i Kashmir följt ungefär samma mönster i över 60 år. Pakistan försöker infiltrera beväpnad milis in Kashmir för att skapa ett uppror och Indien försöker stärka sitt grepp över provinsen genom en hög militär närvaro. Spänningarna mellan Indien och Pakistan har lett till ytterligare två krig, 1965 över Kashmir, och 1971 när Indien stöttade östpakistans (Bangladeshs) självständighet. Så sent som 2008 var länderna åter igen på brinken till fullskaligt krig, efter att Indien skakats av ett antal koordinerade terrorattentat som härleddes till en pakistanskstödd grupp. Men mycket har hänt sedan de senaste krigen. Det är idag två kärnvapennationer som spänner musklerna. Allt detta skall man alltså ha i bakhuvudet när man ser de tupplika soldaterna spreta med tårna och stampa ursinnigt. Det är inte balett man bevittnar, utan en fullskalig geopolitisk urladdning. Och får man välja så är nog tuppar bättre än atombomber.

Lite kvalitetstid med det gyllne templet.

Ett litet heligt dopp gör gott!

Brödbak och te i den ständigt fulla matsalen.

De evigt flammande ugnarna, med vad man kan anta är en dags vedförbrukning.

Ett litet Linskok.

Vår vän skrattar gott åt att solen aldrig går ner i Sverige. Slår sig för knät. Gud så vansinnigt tokigt!
 Just nu letar han efter en fru från Sverige, om någon skulle vara intresserad (?)

Helt slumpmässig unge poserar i Henriks famn för fotografering. 

Allt är inte guld som glimmar... men just här är det det. 

Några av finalisterna i "VM i Skägg" eller "Mr sikh 2016" 

Bland sval marmor kring det gyllne templet.

Det gamla slaktfältet är idag en minnespark.

Flagghalningscermoni vid den Pakistaska gränsen. 

Patriotismen puttrar på den indiska läktaren när man heja på sin landsmän i "silly walk".

Den till civilist maskerade hejarklacksledaren hejar på både publik och soldater.

En liten uppdatering...

Hej allihopa!

Det var ett bra slag sedan vi postade något på bloggen. Tiden och rummet har lite sprungit iväg med oss, medan vi rest runt i världen. Det är fascinerande att man kan ha så lite tid när man är helt ledig. Men ute på resande fot skaffar man sig mycket bekymmer som man inte  har hemma i vardagen. Var ska vi sova inatt? Var äter vi frukost? När avgår bussen till Katmandu? Finns det någon fungerade bankomat i Caye Caulker? … och sen måste man ju hinna med och njuta också. Vi har det fantastiskt.

Mycket har hänt sedan senaste blogginläggen. Vi rest runt i inte mindre än tio länder i Asien och Nordamerika. Vi har haft finbesök från Sverige i både Japan och Mexiko. Och vi har passerat  över halva restiden. Idag är det det vår  200:e resdag (!) och det var hundra dagar sedan vi lämnade Indien, så vi ligger lite efter…

Här om dagen bokade vi hemresebiljetter från Brasilien så vi ska vara hemma i Sverige innan jul som utlovat.  Bekräftelsemailets rubrik löd ”längtar du till stockholm?”

Ja ,visst gör man det… Med besök från Sverige har man kommit lite närmre livet hemma i Sverige.  Att vara borta ger en ett annat perspektiv på vardagen, man börjar tänka på och längta efter de där små sakerna hemma, och mest efter att träffa vänner och famlij. Men än finns mycket i världen att upptäcka! Och vi har nästan 150 dagar kvar att resa. Så medan vi luffar oss genom Centralamerika på ”Kycklingbussar” ska vi försöka komma ikapp lite med bloggen. Med devisen bättre sent än aldrig tar vi vid där vi låg i rapporteringen i norra indiens gränstrakter, och förhoppningsvis blir det lite tätare mellan inläggen framöver. 

God läsning!  

Ps. På kartan till höger kan ni alltid se vart vi är och vi hörs hemskt gärna via mail eller whatsapp (fast Hannas mobil är död så det är Henriks som funkar nu).

Happy Holi!

21 - 25 mars (Mathura)

Hanna är uppspelt som ett barn på julaftons morgon, hon kikar genom fönstret och utbrister

Det sitter en Gud på en hög med skit utanför vårt hotell!... jag känner på mig att det kommer bli en bra dag!

Vi har rest natt och dag från Jaisalmer i öknen till Mathura, mellan Agra och Delhi för att fira Holi. Vi hade två timmar på oss att byta tåg och tågstation i Delhi. En ganska rymlig tidsram kan tyckas, eftersom vårt tåg rullade in i tid. Men då har du inte tagit med trafiken i Delhi i beräkningarna. Det känns till en början mycket bra när vi åker i vår tuktuk på den nästan tomma åttafiliga motorvägen, då plötsligt, runt en kurva, möts vi av en vägg av trafik. Tvärstopp. Detta berör inte vår tuktukförare. Han vänder bara raskt om och kör tillbaka, i motsatt riktning, mot trafiken(!). Detta är han naturligtvis inte ensam om, mängder av bilister gör samma sak som om det vore den naturligaste saken i världen. Och hela motorvägen blir ett enda stort reversibelt körfält. Tuktuken vänder fram och tillbaka på småvägar, och till den tillslut hittar en smitväg till bara en liten trafikstockning. En timme senare är vi framme vi tågstationen, i tid.

Holi är kanske den galnaste och färggrannaste av alla festivaler i Indien. Och det är i ett land känt för sina galna och färggranna festivaler. Och kanske det galnaste stället att fira det är i Mathura, Krishnas födelseort.

Det mest berömda inslaget i festivalen är "playing Holi", leken med färger, när alla samlas på gator och i tempel och kastar färger på varandra. Ritualen härstammar från legenden om Krishna den indiska guden, som hade färgats helt knallblå efter att ha råkat dricka förgiftad bröstmjölk som liten (hatar när det händer). När Krishna växte upp blev han orolig att kvinnorna inte skulle tycka om honom för hans blåa hudfärg. (Var kan ha fått den tanken ifrån? Vem tänder inte på en smurf?) Krishnas mamma bad honom att inte gräma sig, utan istället gå till den flicka han gillade och kasta färg på henne. Och så gjorde han, och de blev förälskade, och levde lyckliga i alla sina dar.

Idag är själva leken med färger något helt galet, nä, det är mer än galet, det är vansinnigt!

Visst finns det några som vänligt smeker en färgklick på din kind med en vänlig önskan om en god Holi. Men för många andra är detta ett krig! Och som i alla krig behöver soldaterna sina vapen...

Vi har standardvapnet, det färgade pulvret, ”gulal”. En klassiker! Förmodligen en blandning av mjöl och socker och färgpigment (?). Pulvret smeks i ansiktet eller kastas så det bildar ett färggrant moln. Pulvret kommer i alla upptänkliga färger och kvaliteter. Det mest populära är det ljusrosa, förmodligen för att det är billigast. Vi ber en försäljare (det sitter överallt utmed gatorna och säljer det) om att få köpa en liten påse av det färggranna pulvret. How many kilos? Blir motfrågan.  No, no, försöker vi, vi vill inte ha flera kilon, bara en liten påse... Men där blir det bestämt nej, så jobbar vi inte här.

Men den moderna rustningsindustrin har också beväpnat festivalfirarna med en uppsjö av mer avancerade färgvapen. Vi har det färgade vattnet. Tänk er handfatet efter att ni har rengjort era vattenfärgspenslar. Detta vatten kan fyllas i vattenpistoler eller blomsprutor, i petflaskor, vattenballonger, eller varför inte hela hinkar, som hälls över fienden.

Men känns vattenfärgerna för klent kan du istället beväpna dig med sprayflaskor. Vissa är fyllda med en förlåtande färg, med det flesta är fyllda med ett styggt kemiskt skum. Den fräna lukten av skummet sticker i näsan medan du försöker torka bort det från ögonen. Och du ryggar direkt undan när någon kommer springande med sprayflaskan riktad mot dig. Känns även detta för klent? Då kan du alltid beväpna dig med starkare grejer som textilfärger.. För att lämna ett mer permanent märke på dina fiender.

I Mathura firas Holi under en hel vecka med olika aktiviteter varje dag. Vi anländer några dagar in i firandet, och nästan alla hotell är fulla, så vi tvingas in på ett riktigt skithotell. Men där träffade vi i alla fall ett trevligt chilenskt par Pablo och Cecilia, som vi kunde fira Holi med.

Efter att noggrant klätt in håret i plastpåsar och buff beger vi oss till Vrindavan, en by norr om Mathura där Krishna ska ha blivit upplyst, också epicentrumet för den internationella Hare Krishna rörelsen. Vårt första möte med holifirnadet blir brutalt. Vi är påväg mot Govind Dev templet, men blir konstant attackerade av unga män som mular oss med färgpulvret, alltid ackompanjerat med ett småglatt lite sarkastiskt "Happy Holi".  Turister är naturligtvis ett hett mål, och framförallt tjejer. Vi försöker ge igen så gott vi kan, men det märks att vi är nybörjare. Ett gäng med trummor vandrar förbi och det utbryter spontandans på gatan! Dansen upphör snart när nya färgattacker splittrar cirkeln. "I hate Holi" utbrister Cecilia, som snabbt tröttnat på överfallen. Utmed vägen ser vi fler ovana turister som verkar lika chokade. Ett gäng japaner står och kiknade hostar upp pulvret ur lungorna. Efter någon timme av färgförnedring känner vi oss nöjda med Vrindavan och beger oss tillbaka till Mathura.

De allra flesta indiska männen kan ju fira Holi utan bete sig som svin, men för några unga män blir frestelsen för stor att utnyttja det allmänna kaoset för att tafsa på alla kvinnor man kommer åt. För många kvinnor är därför inte holifirandet helt lustfyllt och många väljer att helt stå över. Plötsligt när vår tuktuk stannat till vid en folkmassa sticker en hand in i tuktuken och klämmer Cecilia på bröstet. Cecilia svarar reflexmässigt med en snyting på näsan... Det hade handens ägare kanske inte räknat med.

Efter en dusch och lite lunch beger vi oss till Mathuras, för att se på Holiparaden. Först undrar vi om vi kommit rätt, men snart ser vi att butikerna utmed den trånga gatan börjar klappa igen. De spikar igen sina små butiker som om domedagen vore påväg. Och snart hör vi trummor och musiken upp för gatan, den kommer närmre. Vi möts av processionen, ett tåg av pråligt dekorerade karnevalvagnar som öser ut musik och färgpulver på gatan. Efter vagnarna är tåg av dansade människor. Uppe från balkongerna tittar de boende ner och kastar vattenballonger eller tömmer vattenhinkar ner på människorna på den trånga gatan. Här går det lite lugnare till än uppe i Vrindavan, det mer barnfamiljer, dans och musik. Många turister vill gärna vara passiva åskådare och ta fina bilder på pulvermolnen. Icke vi icke! Vi kastar pulvret omkring oss och dansar in bland karnevalvagnarna. "I Love Holi" utbrister Cecilia. Det knastriga färgpulvret fyller luften och kittlar i luftrören. När det blandas med vattnet bildas en krämig lilablå pasta som färgar hela gatan och förvandlar människorna till glasyrtäcka muffins.

Vi åker hem till hotellet matta av intryck.... Och då var detta bara dan före dan.

Dagen därpå är det riktiga Holi firandet...

Vi får en seg start, efter över en timmes väntetid på några syltbestrukna orostade toast, kommer 3 av 4 portioner ut, de hade inte tillräckligt med bröd hemma, men hade förstås väntat en timme med att förmedla detta. Vi delar på de smörgåsar vi fått och kastar oss in i en tuktuk mot stadens tempel för en ny färgbatalj! Plötsligt stannar bilen framför oss och blockerar vår fortsatta färd. Ur bilen kliver ett indiskt par och mannen kommer emot oss. Vi förbereder oss på en färgattack men brister fullständigt ut i skratt när de ber om one selfie please? Upprymda hoppar vi ur vår tuktuk och posar glatt med det ännu gladare paret. Längre fram är stadens gränder redan helt blockerade av festivalfirarna och vår tuktuk blir en lätt måltavla för attackerna. Kilon med pulver, den äckliga sprayen och hinkar med färgvatten öses in i vår tuktuk, och vi kan helt försvarslösa bara blunda och låta det ske. Strax blir det ohållbart. Vi hoppar ur tuktuken och börjar gå mot templet. Nu kan man åtminstone ducka för attackerna. Gatan som ser ut som ett slagfält vittnar om den våldsamma färgfighten som har utspelat sig under morgontimmarna. Vi vadar fram i en ankeldjup lila flod som strömmar över kullerstenarna. När vi kommer fram till templet är det värsta redan över, men vi hinner ändå få mer än rekommenderat daglig indränkning i färger.

Eftersom folk börjar supa och färgkriga redan när de vaknar på morgonen försöker stadens polis att avbryta firandet runt 12-snåret innan det "urartar fullständigt". Och i eftermiddagshettan förvandlas den annars så myllrande staden till en spökstad. Färggrann men folktom.

Tillbaka vid hotellet ser vi att det är dans och hålligång i vårt lokala lilla tempel, och vi stormar in och ansluter barnen och gubbarna i en galen dans i moln av färgpulver. Efteråt blir vi inbjudna på te och godsaker hos en familj över gatan. Man blir alltid så hungrig av att leka Holi menar de.

Väl hemma inser vi att vi inte har något vatten på hotellet, det blir några timmars kladdig väntan i trapphuset innan den välsignade duschen droppar igång.

Sista dagen är Holifirandet över. I Mathura vill säga, men i Baldeo, en liten by en bit bort, har den bara börjat. Henrik som har fått nog av färgleken och inte vill vara kladdig på nattåget stannar tillsammans med den magsjuke Paolo i Mathura medan Hanna och Cecilia beger sig till Baldeo, för att se lite härlig "manbeating". Här är Holi-traditionen att män och kvinnor samlas i templet, så sliter kvinnorna av männen deras kläder och använder dem för att prygla de avklädda männen. Allt under en dusch av färg och vatten från läktarna ovanför, där åskådarna samlas och hejar på fajten tillsammans med kommentatorerna. Av någon anledning är fler kvinnor beredda att fira Holi här.

... Och guden på bajshögen då? Ja det var naturligtvis torkat kobajs som utgjorde bränsle tillbålet som brann i natten. Det var ”Holika” (djävulen) som brändes på bålet. Ritualen som gett festivalen sitt namn. Happy Holi!

När du ser djävulen (Holika) sitta på en hög med kobajs mitt på gatan, då vet du att det blir en bra dag.

Hanna leker Holi i Mathuras Tempel. Hon var nyduschad och färglös någon timme tidigare.

En helig ko bryr sig inte så mycket om färgkriget, men smakar gärna på curryresterna från templet.

Vi tar igen oss lite när färgkriget lugnar ner sig.

Holi firas med blommor och färgpulver (Gulal)

En transvestit attackerar oss med ett blomsterregn. 

Två grabba på gatan. En peruk är ett finfint huvudskydd för holifirandet.

Holi i Baldeo.

Kladdigt.

Dagen efter Holi firar tvättmedelsförsäljarna sin högtid.