26 - 27 Mars (Amritsar)
Vi åkte norrut från Mathura till Amritsar,
sikhernas heliga stad, känt för sitt gyllene tempel.
Och checkar in på ett "Niwas", ett
pilgrimsboende intill templet. Detta är ett jättekomplex där madrasser och
filtar breds ut på den öppna gården när rummen är fyllda. En liten del är
dedikerat till utlänningar, tre rum, helt uppfyllda av tältsängar. En äldre
amerikansk farbror som ser ut som jultomten förklarar hur allt fungerar. (Han
verkar spendera några månader om året här). "Där är duschrummet...Vi använder
de gemensamma toaletterna över gården". Vad han glömde nämna var att man
behövde "reservera en säng" genom att lägga något på den. Något vi
upptäcker när vi kommer tillbaka på kvällen och får dela på den sista lediga
sängen.
Vi besöker Amritsar i slutet av holiveckan och
templet är lite extra knökfullt av tillresta pilgrimmer. Det gyllene templet
glimmar i den omslutande näktardammen, där vi vandrar runt barfota. Fötterna
måste vara bara, men huvudet måste vara täckt, och om man av någon anledning
inte har med sin egen turban, så kan man få låna ett litet huckle... Eller så
plockar man fram sin buff! I templet kryllar det av ståtliga turbaner och
vänliga skägg. Några tar sig ett uppfriskande heligt dopp i nektardammen. I
templet träffar vi en ung man som gärna vill visa oss runt. När han får höra
att vi är från Sverige undrar han att om det är sant som han har hört att solen
aldrig går ner där. Vi kan bekräfta att det stämmer för norra Sverige på
sommaren. Något som vår nyfunne vän tycker låter helt vansinnigt!
En mycket fascinerande och sympatisk inslag vid det
gyllene templet är det enorma soppköket. Här utfodras i snitt 100 000 människor
per dag! Helt gratis! Och allt drivs genom donationer och volontärarbete. Vi
beger oss in bakom de slamrande plåttallrikarna i i den enorma matsalen för att
tjuvkika på matlagningen. I en sal sitter gummor i stora ringar på golvet och kavlar Chapati. Det tunna brödet. Hanna
slår sig ner i cirkeln och får prova på att kavla några bröd. Om det är 100 000
matgäster per dag blir det nog några miljoner bröd som måste bakas i veckan.
Som tur är kavlas inte alla för hand. I rummet intill står två maskiner som
spottar ut nygräddat bröd på löpande band. På utsidan av huset är de enorma
grytorna under ugnarnas eviga flammor. I de tre 1000-liters grytorna kokas
grönsakscurry och linsgryta, och när en gryta är klar kokar man bara 1000 liter
till, och när den ätits hela vägen ner till botten kokar man bara ytterligare
en, i evigheten amen. Vi vandrar upp och Henrik får hjälpa till att röra i
grytorna med en enorm stålslev.
Templet har också ett sikhmuseeum, som berättar om
sikhernas blodiga historia. Temat är tydligt, "martyrskapet". Stora
detaljrika oljemålningar visar hur martyrer torteras och avrättas på de mest
uppfinningsrika sätt: manglas, flås, kokas. Sikhismen grundades år 1499 och
präglades mycket av de religionskrig som härjade i Indien då. Den röda tråden
går ända fram i modern tid med operation Blue Star. Det var 1984 som sikhiska
beväpnade separatister hade gjort templet till sitt nya högkvarter. Indra
Gandhi beslöt efter månader av fruktlösa förhandlingar att låta militären
storma templet. Det blev en blodig affär... Då strider bröt ut i det tätt
packade tempelområdet hamnade många civila mitt i skottlossningen. Någonstans mellan
500 (den officiella siffran) och 2000 civila dog vid stormningen. Indra Gandhi
blev sedan mördad av sina sikhiska livvakter som hämnd. I de anti-sikhiska
upploppen som följde skulle över 3000 sikher bli mördade på Indiens gator. Det
hela sådde en djup misstro mellan den indiska regering och sikherna. Med en
sådan bakgrund är det kanske Inte så konstigt att sikherna betraktar sina
dolkar och svärd som heliga. Och nästan varenda man går beväpnad i templet. En
klar kontrast till de annars flygplatslikanade säkerhetskontrollerna som
återfinns på heliga platser på andra håll i världen.
Vår nyfunne vän från templet följer med oss ut i
staden. Han fortsätter utrycka sin fascination för landet Sverige, där solen
aldrig går ner, och undrar om vi inte kan bjuda in honom så han kan åka dit.
Det visar sig också att han ännu inte har någon fru, eller jobb heller. Och han
undrar om inte vi har någon syster eller vän i Sverige som han kunde gifta sig
med? När vi förklarar vänligt men bestämt att det inte funkar så för de flesta
i Sverige, blir han förundrad. Hur funkar det där då? tja... Först blir man
kompisar, och funkar det bra blir man exklusiva kompisar... Många är
tillsammans flera år innan de gifter sig... Men det tyckte han lät lite
omständligt, men ville ändå att vi skulle höra efter med våra kontakter där hemma.
Vi lämnar vår vän för att bege oss till den
pakistanska gränsen.
En liten bit utanför Amritsar ligger
gränsövergången vid Wagah. Varje dag vid gränsens stängning utspelar sig här
ett spektakel när en publik samlas på läktarna på båda sidor av gränsen för att
bevittna ett mästerskap i marscherande och ceremoniell pompa, när det två
ärkefienderna försöker besegra varandra i kampen om den mest imponerade
flagghalningsproceduren.
Ute vid gränsen ringlar sig köerna långa, det är
tusentals människor som köar för att få se ceremonin. Som utlänningar blir vi
framvinkade förbi kö efter kö tills vi når fram till turistläktaren.
Det råder karnevalstämning och popcornpåsar och
drycker säljs som på precis vilket annat sportsevent som helst. Det hela är
mycket surrealistiskt. Vilken annan gränspost har ens en "border
stadium"? Här är allt oerhört politiskt och regisserat. De dansande
kvinnorna på den indiska sidan innan ceremonin börjar. En hejarklacksledare som
vrålar ut i mikrofonen "Hindustan!!!" Varpå publiken svarar en inövad
fras. Hejarklacksledaren är naturligtvis militär, men då hans beteende inte är
speciellt soldatmässigt, är han maskerad till civilist, i helvita kläder och
mörkt tonade solglasögon. Så börjar soldaterna marschera... Som pustande,
frustande adrenalinstinna tjurar stampar de ursinnigt i marken. Varefter de
slänger upp ett helt rakt utsträckt ben högt upp i luften innan de stormar
framåt mot gränsen. Deras mössor ser ut som en synnerligen lyckad
servettbrytning vilket ger dem en ståtligt, om än föga respektingivande röd
tuppkam. Framme vid gränsgrinden möter de sin pakistanska motpart i svarta tuppkammar och börjar den omständliga men i detalj inövade proceduren att hala
flaggan och stänga grinden. Ständigt kommer fler tuppar framrusande, för att
göra sin insats. Det hela hade lätt kunnat varia inspirerat av Monty Python,
surrealistiskt, vansinnigt, och klart komiskt. Och det är ungefär nu du stannar
och funderar, vad är det som händer? ... Eller i kort bara "varför?"
Självständighetsrörelsen i den brittiska kronkolonin
Indien hade redan börjat få momentum i samband med den indiska kongressens
grundande i slutet av 1800. År 1914 återvände Gandhi till Indien, från Sydafrika där han
hade gjort sig känd som en förkämpe mot rasistisk diskriminering inom det
brittiska imperiet. Han blev snabbt en av de ledande gestalterna inom
självständighetsrörelsen och tidigt väldigt folkkär.
Gandhis originalitet och storhet låg i att han
utmanade de moraliska premisserna för det koloniala styret. De europeiska
imperiernas kolonialisering av världen var till viss del driven av den
moraliska förpliktelsen att självuppoffrande sprida civilisationen ut i
världen. Vad Ryard Kipling beskriver som "den vita mannens börda". År
1916 slöts en pakt mellan den hindudominerade indiska kongressen och den
muslimska ligan och att förena sig i sina ansträngningar för att lätta på dessa
"bördor". Under första världskriget stöttade man britternas
krigsinsats i hopp om utbyte mot mer inflytande och ökade civila rättigheter
för indierna efter krigets slut. Resultatet skulle dock visa sig bli det
motsatta. Utbredda protester och oroligheter gjorde att britterna drog öronen
åt sig och började begränsa indiers rättigheter, med föresatsen att detta
skulle återskapa lugn och ordning. En av dessa nya lagar som skulle bringa
ordning var the rowland act. Våldsamt impopulär. Och protester hade redan börjat ploppa upp
som svampar ur jorden. I Amritsar hade kravaller lett till ett antal britter
blivit dödade, och armen skickades upp för att återställa ordningen och statuera
ett exempel. Urladdningen kom att ske 1919 på Jallianwala Bagh, ett torg i
centrala Amritsar där protestanter hade samlats för ännu en "olaglig"
protest mot the rowland act.
Vi besökte torget, som idag är en minnesplats och
omvandlat till en park. Torget är en stor öppen kvadrat omgivet av byggnader på
tre av dess sidor. Vilket gör att det egentligen bara finns en väg ut och in
till torget. Och det var där armen ställde upp och överste Reginald Dyer gav order om
att öppna eld rakt in i folkmassan. Panik utbröt, det sköts och sköts, och det
fanns ingen väg ut. Folk flydde desperat mot de små utgångarna. Då riktades
elden ditåt. I desperation hoppade många i brunnen belägen mitt på torget, bara
för att falla mot en säker död. Order om eldupphör gavs inte förens ingen
protestant stod kvar på torget. Någonstans mellan 400 - 1000 människor dog och
långt fler skadades.
Massakern vid Jallianwala Bagh kom att bli en viktigt
nationalistisk symbol. Till skillnad från mycket av det övriga våldet som
följde under självständighetskampen, är massakern vid Jallianwala Bagh något som
enar alla religioner och kulturer i det indiska jätteriket. Här stod man
tillsammans mot britterna.
Massakern kom att bli startskottet för Gandhis
icke-samarbetskampanj. Där han menade att varje samröre med denna satanistiska
regim var omoralisk. Även inom det brittiska koloniala styret var massakern
impopulär, "dårskap" kallade den indiska vice kungen, lord Chelmsford
det. Och Winston Churchill, talade om det som "monstruöst".
En tavla vid minnsplatsen föreställer Udham Singh,
som överlevde massakern som liten pojke och som sedan ägnade resten av sitt liv
åt att planera och utföra mordet på Micheal O’Dwyer, den forne brittiska
guvernören i Punjab (som egentligen inte hade någon direkt del i massakern).
Singh upphöjdes till martyr, men för oss känns det klart olustigt att höra en
ung man beskriva detta mord och själva tanken på blodshämnd som något heroiskt
och hedervärt. Och att hedra en mördare tillsammans med de oskyldiga offren.
Det skulle dröja nästan 30 år till av utdragen
kamp, och ett till världskrig som definitivt sög den sista musten ur det
brittiska imperiet, innan självständigheten för Indien kom. Men vid det laget
hade en splittring skett mellan den indiska kongressen och den muslimska ligan.
Det brittiska styret hade ändå garanterat en viss religiös neutralitet.
Muslimerna insåg nu att man alltid skulle vara en minoritet i ett hinduiskt
rike, (en minoritet på flera hundra miljoner, men dock en minoritet) och
fruktade att deras intressen inte skulle bli väl tillvaratagna under hinduiskt
styre. Den muslimska ligan förespråkade därför en tvåstatslösning, med en
muslimsk stat (Pakistan) och en hinduisk stat (Hindustan). Något som den
indiska kongressen och framförallt Gandhi (som menade att alla kunde leva i
samförstånd) var emot. En splittring började också märkas bland befolkningen,
och i provinsen Bengalen hade protester börjat urartat till våldsamma
sammandrabbningar mellan muslimer och hinduer. Efter utdragna strandade förhandlingar,
under vilka britterna var mer och mer stressade att snabbt få till en lösning,
så beslöts att det skulle bli en tvåstatslösning.
Men hur skulle dessa länder se ut? 800 år av
samlevnad mellan hinduer och muslimer hade skapat ett intrikat mönster av byar
där muslimer och hinduer bodde sida vid sida. Huvudprincipen skulle bli att de
provinser med hinduisk majoritet skulle tillfalla Hindustan och de provinser
med muslimsk majoritet skulle tillfalla Pakistan. Det två delstaterna Punjab
och Bengalen skulle dock bli undantagna denna princip. I Punjab fanns
lejonparten av Indiens sikher, och sikherna som spenderat 500 år av religiösa
krig mot muslimerna, ville för allt i världen inte hamna under muslimsk styre.
Redan här började problemen tona upp sig. Muslimerna var i majoritet i nordöst,
i Bengalen och i nordväst, runt Indusdalen. Den nya staten Pakistan skulle
alltså bestå av två landshalvor, separerade av hundratals mil av Hindustan. Men
problemen slutade inte där. Det brittiska Indien "the raj" bestod
också av ett antal delvis autonoma kungariken. De sk. prinsstaterna. Vad skulle
hända med dessa? Skulle de bli självständiga stater? Om inte, skulle de i så fall
tillfalla Hindustan eller Pakistan?
Den omöjliga uppgiften att rita upp den nya gränsen
som delar jätteriket föll på Cyril Radcliffe. Han hade visserligen aldrig
tidigare varit i Indien, men tog sig plikttroget an uppgiften. Men osäkerheten
om vilket land byarna i bengalen och Punjab skulle tillfalla ledde också till
ökade våldsamheter mellan hinduer och muslimer. Stundtals rena utrotningar i
vissa byar för att garantera att just ens egen religion var majoritet. Även om
våldsamheterna var värst i Punjab och Bengalen, spreds det en allmän misstro
mellan muslimer och hinduer över landet. Historierna om de fruktansvärda dåden
utförda av den andra sidan spred rädsla och hat, och plötsligt hade grannar och
vänner förvandlats till fiender. Punjab, som varit en enad administrativ
provins i över 800 år (längre än Sverige funnits som enad stat) klövs nu mitt itu i två
olika stater. När så gränsen var dragen inleddes den största folkvandringen
världen någonsin skådat. Över 14 miljoner människor lämnade hus och hem för att
de råkat hamna på fel sida om gränsen. Våldsamheterna eskalerade också. Man vet
inte hur många som blev mördade i den blodiga splittringen, men det rör sig om
någonstans mellan en halv till två miljoner människor (!). En sådan splittring
skapar sår. Och mitt i dess oläkta skorpa ligger gränsövergången vid Wagah. där
vi nu sitter på turistläktaren och ser de tuppkamsutsmyckade soldaterna marschera
fram mot gränsgrinden.
Dessa två länder var alltså arvsfiender redan innan
de ropat ut sin självständighet. Och första urladdning skulle komma i Kashmir.
En av alla dessa prinsstater som själv skulle avgöra vilken stat man ville ansluta
sig till. I Kashmir var majoriteten av befolkningen muslimer, men Maharadjan
var själv hindu. Pakistan blev oroliga när Maharadjan dröjde med sitt beslut.
Skulle han verkligen ansluta sig till Hindustan? Dumt att chansa tänkte de, och
skickade in väpnade infiltratörer som med vapen i hand skulle se till att
Kashmir blev en del av Pakistan. Maharadjan blev chockad av invasionen och bad
Delhi om hjälp. och visst ville de hjälpa till, mer än gärna, om prinsen bara ville
skriva under Kashmirs anslutning till Hindustan. Vilket han också gjorde. (Ett
anslutande som aldrig erkänts av Pakistan)
