Bland pepparkakshus i den rosa staden

7-10 Mars (Chand Baori, Jaipur, Pushkar)

Vi träffade Pannu på nattbussen till Bombay. Han satt på sätet intill vårt och utbrast

-det där är min stad! Vi såg frågande på varandra, men då pekade Pannu på Hannas tygpåse (inköpt på Indiska i Stockholm). Pannu förklarade att trycket föreställde Hawa Mahal, vindarnas palats i Jaipur och att han precis blivit manager för ett nytt Guest house där. Vi får Pannus nummer och lovar att höra av oss innan vi kommer till Jaipur....

...Vi flydde soporna och de påfrestande människorna i Fathpur Sikri. Vid motorvägskorsningen bland kameler och festivalkarnevaler vinkade vi in en buss från Agra, knökfull! Bättre lycka nästa gång, och mycket riktigt, på nästa lokalbuss blev vi tilldelade finfina sittplatser. Vi fick betala fyrdubbelt pris, men ibland är man glad att bli behandlad som turist och kunna köpa sig lite komfort. Vi hoppar av med våra storväskor vid ett vägskäl några timmar senare och ber en tuktukchaufför köra oss till Chand Baori, en av Indiens största och äldsta trappbrunnar. Det är lite lustigt att det som skulle kunna vara ett världsarv i Sverige, inte ens får plats i guideboken i Indien. Indien är helt enkelt för stort, osammanfattningsbart. Trappbrunnen ser ut som en tratt med trappor som tar dig ner till vattnet. Detta har den fiffiga fördelen att du alltid kommer ner till vattenytan även om den varierar med upp mot 10m. Brunnen fungerar också bokstavligt som en tratt under monsunen och fångar upp extra mycket av det friska regnvattnet. Och när den Rajasthanska sommarhettan blir för outhärdlig blir brunnen en samlingsplats, på trapporna nere i brunnen är det alltid lite svalare. Den här brunnen var i fullt bruk som dricksvattenkälla och badhus från 800-talet till 1956, då brunnen blev ett skyddat kulturarv. Kanske är det just eftersom att den har används så flitigt som den finns bevarad till idag? Den gamla huvudstaden som brunnen en gång försörjde finns det knappt några spår kvar av. Kanske där ute någonstans säger guden och pekar ut över vetefälten. Arkeologerna har inte haft tid att göra några utgrävningar än.

Vår tuktuk tar oss tillbaka genom den lugna landsbygdsidyllen till vägskälet där vi får vinka in en ny buss till Jaipur. Pannu möter oss på busstationen och hänger blomsterkransar runt våra halsar. Han kör oss genom den hektiska kvällsrusningen och parkerar vid en stökig korsning. Vi är framme och går in genom en port och den kaotiska storstaden försvinner som genom ett under och en liten trädgård öppnar upp sig framför oss. En riktig oas, komplett med palm och allt! Eftersom vi är de första gästerna får vi välja vilket rum vi vill. Nykaklat och skinande vitt!

Trots att hotellet inte riktigt har öppnat ännu erbjuder de sig att ordna frukost på takterrassen.

-    Vi har müsli med frukt och curd, om det passar?

-    Det passar utmärkt!

En halvtimme senare, när vi börjar undra var vår frukost håller hus kommer kocken Om tillbaka och meddelar att de inte hade müsli på marknaden, och frågar vad vi vill ha stället. Två timmar senare har vi ätit frukost, omelett och fruktsallad. Och ger oss ut i den rosa staden...

Jaipur är känd som den rosa staden, men den är mer terrakottafärgad än rosa. Vindarnas palats och de omgivande kvarteren har vita knutar och fönsterdekorationer, vilket får dem att se ut som kristyrspritsade pepparkakspalats. Vi utforskar basarerna utmed gatorna där affärerna ligger indragna så att man kan promenera i skuggan under husen. Vänliga människor på gatan tipsar oss om utsiktsplatser, ädelstensliperiverkstäder och student lunch-hak med den godaste (och billigaste) dhal vi smakat!

Vi glider in på Jantar Mantar som är ett observatorium från 1700-talet. De astronomiska (och astrologiska) instrumenten liknar en blandning mellan skidhoppsbackar och skateboardramper. Men det är de alltså inte. Den största är ett solur med två sekunders noggrannhet.

På kvällen vill Pannu visa oss hur man lagar en klassisk persisk chicken korma, som hans mamma lärt honom. Men vi blev lite tveksamma till om det verkligen var "hans mammas recept" när det visade sig att man bara går ner till marknaden och ber om ingredienser till ett kilo kyckling, och då får man färdighackad lök, ghee (smör), curd (yoghurt), och blandade kryddor i lagom mängd i färdigpackade små påsar. Mix n fry!

Vi fick också reda på hemligheten bakom den goda indiska maten. Den stavas ghee, vilket är klarnat smör, som man grundar med i helt oblyga mängder. Sedan är det bara att tillsätta de rejäla kryddpåsarna en efter en och låta det puttra över gaslågan. Och klart!

Hanna fick baka chapati, det ojästa vetebrödet som fluffas till över gaslågan. Här uppe i norra Indien är ris en delikatess, något man kanske bara äter några dar i veckan. Oftast är det chapati som gäller, eller naan (dess jästa motsvarighet).

Det är mörkt när vi samlas på takterrassen för att mumsa vår chicken korma, eller var det persisk kycklinggryta, det verkar vara lite oklart. CP Singh, hotellägaren och vår fröjderliga värd står över, han äter bara vegetariskt på tisdagar och torsdagar. (Ett råd som familjens astrolog gett hans fru, och som han själv anammar).

-Ät med händerna, uppmanar CP. Att äta med bestick är som att köra en automatväxlad bil, visst går det, men det är ingen känsla… Och blir man hungrig framåt småtimmarna kan man lukta på fingrarna, så kommer smakerna tillbaka.

Morgonen därpå får vi en guidad tur och te i trädgården av CP. Palmerna som hans far planterade på 50-talet står bredvid dotterns nyplanterade ”christmas tree”, en födelsedagspresent från förskolekamraterna. Vi får också bläddra igenom två feta fotoalbum från hans brors bröllop (kanske var han för blyg för att visa sina egna bröllopsfoton). Detta var inget extraordinärt, bara ett helt vanligt indiskt bröllop med 1700 middagsgäster, fem elefanter och två hästar för att transportera brudgummen till bruden, utöver limousinen då förstås. Hedersgästen var en medlem av Jaipurs kungafamilj som naturligtvis fick bästa uppassningen! (Även om maharadjans politiska makt är begränsad så lever kungafamiljen kvar som rika superkändisar, lite som i sagolandet Sverige.)
Vi blir avbrutna av att CPs telefon ringer. Det är bråda tider, CP håller just på att bli vald till president i Rajasthans brottningsförbund, men motståndarna har dragit valprocessen till domstol. Idrotten är egentligen bara ett steg på vägen. Målet är att bli politiker, men eftersom han är för gammal för att servera kaffe åt partitopparna hoppas han istället att bli headhuntad från idrottsrörelsen direkt till ett parti, exakt vilket verkar inte vara så noga. CP Singh tillhör krigarkasten, kshatriya, en mycket betydelsefull kast i just Rajasthan som styrts i 800 år av sina kringarprinsar, ”Rajputs”. Och CP släktingar har varit någon slags lokal ställföreträdare för rajputerna i generationer. Rajastan vore inget utan sina krigarprinsar förklarar CP, det är de som gör rajasthan unikt med sin historia och sitt kulturarv. Därför är det viktigt att värna om sin kast, att gifta sig utanför sin kast är otänkbart! Om någon familj skulle gifta sig utanför sin kast skulle de bli utstötta direkt förklarar CP.

Vi får också beundra CP Singhs vapensamling. Farfar som var jägare, poserar med sitt gevär framför döda tigrar, och leoparder på de svartvita fotografierna i salongen. CP Singh är ingen jägare, men eftersom vapnen betydde mycket för hans nyligen bortgångna far, så tar han väl hand om sin samling. Man skall låta sig styras till hälften av hjärnan och hälften av hjärtat, förklarar han.

Halva dagen har gått när vi ger oss iväg för att se på Amber fort, som var maharadjans tillhåll innan de flyttade palatset och staden till Jaipur. På vägen dit passerar man Jal Mahal, ” ”Vattenpalatset”.  

-Vill ni ha en bild på det turistiga Indien? (Vattenpalatset), eller på det riktiga Indien? (den skräpiga strandkanten), frågar engelsmannen som erbjuder sig att fotografera oss. Vi valde båda.

Amberpalatset ligger på en klippa vid en sjö omgiven av en vacker park. Utmed bergsryggarna runt omkring ringlar en mur upp till fortet som tronar ovanför palatset. Amazing! utbrast USAs president Clinton stup i ett när han var på besök, berättar vår guide. Han var dock VVIP och vi som bara är VIP får bara komma in i de yttre delarna av kristallpalatset, fyllt av kolonner i Carrara marmor och tusentals små belgiska speglar importerade på 1600-talet. Men vi är ändå beredda att hålla med presidenten.

Vi följer en av de underjordiska gångarna under palatset upp till fortet och beundrar en magisk trädgård innanför murarna. Ett jätte-magnolialikt träd dräller röda blommor över en vältrimmad gräsmatta med makalös utsikt över bergen och sjöarna nedanför. I andra änden av fortet står världens största kanon på hjul och vakar över Jaipur långt bort i fjärran.

En vild tuktuktur tar oss vidare utmed bergsryggen förbi apor och påfåglar bort till nästa fort.

Där möter Pannu upp oss och vi blickar ut över den till synes ändlösa staden i solnedgången och lyckas fånga Shiv Niwas takterrass på bild. Sen far vi vidare och plockar upp två äldre vänner till Pannu vid ett gurutempel. Den ena är brahman (präst) och arbetar med att utföra puja (ceremonier) vid bröllop o dyl. Den andra är astrolog, en mycket viktig yrkesgrupp i Indien. Förutom att tyda nyföddas horoskop, ger han rådgivning utifrån stjärnornas position om allt ifrån kärlek och hälsa till affärer. Hur ska man annars kunna veta om tisdag är en lämplig dag för att köpa bil, eller om det är fördelaktigt att operera tån på en fredag? (Detta är mycket allvarligt, och inget man tar lätt på)

Ni måste se Pushkar! tjatar Pannu. Pushkar var inte med på vår ursprungliga resplan, men Pannu lyckades med sin lovsång till den lilla pilgrimsstaden att övertyga oss om att följa med honom och Om dit på en dagstur.

Ni kan få köra om ni vill?

Det vill vi inte! Efter att ha upplevt den indiska trafiken vet vi att vi skulle vara usla förare i Indien där det gäller att ta för sig och vara beredd på vad som helst när som helst. Istället fällde vi baksätet och rotade djup för att hitta säkerhetsbältena. (Uppenbarligen aldrig använda tidigare).

Pushkar är en liten stad kring en helig sjö. Det lär ha varigt självaste Bhrama, som när hen skapade världen tappade en lotusblomma som föll ner på jorden och förvandlades till sjön.

Duvspillning och kobajs har hjälp till att gödsla den numer övergödda sjön. Det hindrar inte pilgrimerna från att ta ett dopp i den heliga pölen (turister är bannlysta sedan en turist badade osedligt i bikini). Pannu förklarar att när en släkting dött tar man sig hit för att ta ett renande bad efter begravningen. Reglerna vid vattnet är enkla; inga skor, inga foton, ingen mens (!?) När vi sitter där och blickar ut över sjön kommer en präst fram och utför en liten ceremoni, för 200 rupees får vi offra lite blommor och en kokosnöt och blir försedda med en prick i pannan och ett "pushkar passport" ett litet band runt handleden som visar att vi redan köpt en ceremoni. (Så alla andra fejkpräster vet att vi redan är tagna.)

Medan Pannu gick på jakt efter näspiercingringar i de backpacker turistiga gränderna, besöker vi de urgamla Bhramatemplet. Om vill inte följa med in, det är för mycket folk som bara vill ha pengar hela tiden, de bara lurar folk, förklarar han. Vi betalar för att lämna in våra flip-flops och köper en färdigpackad skål med blandade offergåvor; puffat ris, sockerbollar, färgpulver, blommor. Sedan blir vi raskt runtguidade i templet; här Klinga i klockan! Ge den här guden lite puffat ris, få tillbaka några blommor, upprepa den här bönen, Vidare till nästa Gud, ny ceremoni. Vi förstår inte riktigt vad vi gör, allt går väldigt snabbt. Till sist besöker vi guidens guru, som sitter belåtet och jäser på en stol med mobiltelefonen i handen. Hur många "mat" vill ni skänka? En "mat" kostar 1000 rupees. Kanske 8-10 "mat" undrar guiden? En dagsbudget för oss två ligger på ca 2000. Vilket i sin tur är mer än många Indien tjänar på en vecka. Vi vill inte skänka någon mat till den välmående gurun. Istället betalar vi guiden och tackar för oss. Vi får med oss en halvfull skål med puffat ris. Det ska ni ge till familj vänner och bekanta, det ger god tur! förklarar Pannu.

Kl 5 på morgonen därpå smyger vi ner för trappan på hotellet med våra ryggsäckar, för att bege oss vidare. CP Singh möter oss i dörren. Han har gått upp mitt i natten och bryggt masala-te åt oss, som vi dricker i mörkret i trädgården. Jag börjar aldrig en resa utan te! Förklarar CP Singh.

Indien försöker "trappa ner" på sin vattenförbrukning.

Trappbrunnen Chand Baori var i drift från 800-talet fram till 1956, då det blev ett skyddat arkeologiskt monument.

I Indien kan du bara gå ner till kryddhandlaren och säga att du vill ha kryddor till ett kilo kyckling,
så får du en lagom blandning, och behöver inte konsultera vår kokbok.

Pannu bjuder på Persisk Korma, och Hanna kavlar Chapatti. Men innan matlagningen utförs en liten ceremoni (puja)

Bland vännerna Pannu och CP Singh på deras hotel Shiv Niwas

På upptäcksfärd i Amber fort

Henrik på väg upp till Jaighar fort.

Trägården vid Jaighar fort.

Hanna beundrar solnedgången.

Henrik och Pannu beundrar också solnedgången.

Jantar Mantar's största solur, med 2 sekunders noggrannhet 

Det färggranna Pushkar. 

Puja i Pushkar

Bland Sopor och Sagopalats

5 - 6 Mars (Agra & Fatehpur Sikri)

Vi vaknar upp till tågets tutande och män som gör sin morgontoalett utmed banvallen. (Alla med varsin vattenflaska i näven, vad använde man före plastflaskans intåg?) Väl framme i Agra tar vi in på ett hotell i stadens gamla kvarter. Från vår taktoppsrestaurang har vi kanske Agras bästa utsikt över stadens legendariska underverk. Taj Mahal är så ikoniskt, ett sånt där ställe som var och en har en relation till redan innan hon besöker det, bilden är som inbränd på hornhinnan sen en var liten. Och nu ser vi praktverket bara några hundra meter bort medan vi äter lunch! Närmre kommer vi dock inte. En nöt-surprice-masala tvingade nämligen fram en oplanerad vilodag. Istället får vi blicka ut över staden från vår takterrass, och se familjerna flyga sina drakar från hustaken i solnedgången medan vi dricker öl med några trevliga typer. (Man blir alltid lika förvånad när man sitter på en takterass i Indien och snackar med en artsy afrikanska med brittisk accent som plötsligt övergår i bred skånska ”Jag måste kissa, får jag låna er toa?”).

Nästa morgon är vi uppe i ottan. Vi smyger ut genom stans mörka gränder för att vara först genom portarna till Taj och kanske få ha underverket för oss själva om blott för en kort stund. Biljettkontoret är inte öppet. Taj Mahal har de väldigt precisa men samtidigt hopplöst oklara öppettiderna mellan "soluppgång och solnedgång" så vi får sörpla vårt morgonchai i gryningen medan köerna byggs upp.

Så öppnas portarna äntligen och vi får gå in. Soluppgången målar himlen i en solfjäder av ljus och färger och vi har svårt att slita oss från skådespelet, men snart förförs vi också av Taj Mahals skönhet som redan paralyserat turisterna runt omkring oss i stela selfiesmil. Det pågår reparationer på tre av de fyra minareterna som omger palatset, men det gör inget. Det är fantastiskt fint ändå. Det är något med proportionerna och den milda vita marmorn som gör det så behagligt att vila ögonen på. Och när man kommer närmre ser man vilket hantverk som ligger bakom de ändlösa blomsterdekorationerna i halvädla stenar. Tänk att ett mausoleum blivit känt som kärlekens palats!

Efter en sen frukost uppe på takterassen beger vi oss till nästa världsarv, Agra fort. En bjässe i brinnande röd sandsten vars krinoliner kantar den slingrande floden. Detta var en gång hjärtat i stormogulernas rike. Fortet började byggas på 1100-talet, och fick sina röda murar av Akbar den store på 1500-talet och användes som militärförläggning av britterna in på 1900-talet. Men de pampigaste delarna är från sent 1600-tal och byggt av Shah Jahan (Akbars sonson) samma man som lät uppföra Taj Mahal som gravpalats till sin älskade hustru Mumtaz Mahal.

Här är också plats för intriger, så vi tar en paus och drömmer oss tillbaka till "Se och hör" i stormogulernas rike i mitten av 1600-talet. Shah Jahan är stormogul och styr över ett av världens största, och tveklöst världens rikaste kungadöme. Hans älskade hustru Mumtaz dör i barnasäng när hon skall föda deras fjortonde barn, och Shan Jahan blir förkrossad. Han vill visa världen hennes storhet och skönhet, få alla att förstå hans förlust, så han sätter igång att bygga ett gravpalats utan dess like. Shah Jahans nya livsprojekt tar mer och mer av hans energi och rikets angelägenheter börjar komma i andra hand. Ur detta maktvakuum växer en kamp om tronföljden fram mellan hans två äldsta söner Dara Shikoh och Aurangazeb. Att den mer liberala Dara både var äldst och faderns favorit hjälpte inte när det kom till kritan. (läs slagfältet). Aurangazeb, som spenderat hela sitt liv på krigande fot, besegrar sin bror (som aldrig var en god fältherre) och för att säkra sin makt låter han spärra in sin far i Agras röda fort.

Vi kliver ut på balkongen där Shah Jahan ska ha spenderat sin sista tid i fångenskap. Det är perfekt utsikt mot Taj Mahal, hans livsverk, där hans älskade vilar och numer även han själv.

Aurangazeb ägnade sedan resten av sitt liv åt sin favoritsysselsättning, att fanatiskt kriga mot de hinduiska rikena i söder. För att inte få de så långt till slagfälten lät han flytta huvudstaden från Agra till en nygrundad stad som han ödmjukt uppkallade efter sig själv; Aurangabad. När så Aurungazebs fru gick bort undrade hans son Azam Khan varför inte hans mamma fick ett lika fint mausoleum som hans farmor hade fått? (Han var uppenbarligen en mammas pojke) Så Azam satte igång att bygga ännu ett gravpalats, nu i den nya huvudstaden. Kanske sneglade han lite för mycket på farfars Taj Mahal, för om det funnits copyrightlagar i Indien på 1600-talet hade han legat risigt till. Tyvärr räcke inte statskassan riktigt till trots att den skrapades bar till botten, och resultatet blev, även om det är ståtligt, ändå blått en blek kopia av dess förebild.

Aurangazeb själv avskydde gravmonumenten och hade som högsta önskan att få begravas i all enkelhet utan palats i marmor. Vi besökte hans grav utanför Aurangabad, ironiskt nog ståtligt dekorerad med marmor (en gåva från Hydrabad förklarar den blinda guiden). Aurangazeb styre markerar också början till slutet på det stora Mogulriket. Hans erövringskrig gjorde att riket nådde sin största utbredning, men hans intolerans, framförallt mot de många hinduerna i hans rike, ledde till inre splittringar och uppror. Och snart var blott, av det en gång så stora Mogulriket bara en liten munsbit kvar, som britterna i Ostindiska kompaniet glupskt slukade.

Slut på historielektionen (nästan).

Vi plockar upp våra ryggsäckar och hoppar på en buss till Fathpur Sikri. Här finns lämningarna ifrån ännu en av mogulernas fd huvudstäder, och (ja ni gissade rätt) ännu ett världsarv. Det var Akbar (farfar till Shah Jahan) som lät uppföra palatset och staden år 1571, men den blev övergiven bara 14 år senare. Exakt varför vet man inte, kanske var det problem med vattenförsörjningen, eller var det kanske p.g.a. spöken? Vem vet?

Vi blir upplockade på busstationen av en väldigt pratglad kille vid namn Adil som utlovar fint billigt boende med vacker utsikt bara fem minuter bort. Vi följer honom i rasande fart upp mot världsarvet, och vandrar rakt in i en soptipp. Lätt chockad, halkar Hanna i sina flip-flops och rasar rakt ner i skiten (på sina två stackars fingrar som mosades som vandrande pinnar under en elefant). Utanför moskén och palatsets murar bökar grisarna runt i högar av sopor och ungarna sitter och skiter i rännsten, när vi traskar förbi. Den mustiga lukten av bajs och solstekta sopor sticker i näsan när vi viker av från soptippen och in på en väg. Vi har nu vandrat för långt för att orka gå tillbaka (det var inte 5 minuter), så vi tar in på hotellet, som ändå, det får man ge dem, har en fantastisk utsikt. Uttar Pradesh slätter liknar nästan Toscana, vem hade kunnat ana?

Vid moskén blir vi attackerade av alla som vill prata med oss, guida oss, ta en selfie, sälja något eller bara okynnes störa lite. Vi flyr tillbaka genom soptippen till hotellet. Där väntar Adil, han vill också prata, och prata det gör han, så mycket att man inte får en syl i vädret, än mindre kan tänka klart. Vi flyr in på hotellrummet, äntligen en fristad! Bara få en minut för sig själv. Knack knack! Det är Adil som knackar på dörren, får han komma in? Han vill att vi ska hjälpa honom att kolla hans e-post, visst kan vi det, medger vi resignerat. Vi får läsa hans mail högt för honom för han kan inte läsa själv. Men berätta hjältesagan om hur han och mailvännen träffades det kan han. När dörren äntligen stängts vågar vi inte komma ut igen och ber att få middagen serverad på rummet. 

Själva ruin-palatset är dock väldigt fint. Byggt i samma röda sandsten som Agraforten, får det en härlig nästan glödande ton i kvällssolen. Här finns drottningens palats, skattkammaren och så kungens regentsal där Akbar kunde stå på en upphöjd pelare omgiven på fyra sidor av rådgivare från rikets fyra hörn. Vi spanar ut över det omgivande landskapet och ser solen måla himlen i akvarell innan den försvinner bakom molnen. Vi tar ett djupt andetag och går hem genom soptippen till vårt hotell.

Stans bästa utsikt från vår takterass 

Soluppgång vid Taj Mahal

Golvet nästan speglar sig i palatset.

Taj Mahal nästan doppar tårna i den heliga floden Yamuna.

Lika som bär? Till höger Taj Mahal i Agra, till vänster "Fattigmans-Taj" eller "Tat Mahal" i Aurungabad

Moskén vid Taj Mahal

Agra's röda fort.

Balkongen där Shah Jahan spenderade sin sista tid, med utsikt övre sitt livsverk, Taj Mahal

Aurangazebs önskade sig en begravning utan marmor. Här är hans grav i Aurangabad.

I bakgrunden: världsarvet Fatehpur Sikiri. I förgrunden: En soptipp och promenadstråk

Utsikten från hotellet vid Fatehpur Sikri.

Bulan Darwaza, Segerporten.

Panch Mahal, Prinsessornas gömställe.

Akbar den stores regentsal.

Det känns bra 

Så gick solen ner igen

Gamla Goda Grottor

3-4 Mars (Ellora, Aurungabad, Ajanta)

Här och var i Indien har de på hotellen ett ”24-hours check out system". Det innebär att du har tillgång till rummet i 24 timmar efter incheckning. Ett ganska praktiskt och rättvist system, om man inte anländer till Aurangabad kl 4 på morgonen, och helst inte vill vänta ut soluppgången i hotellobbyn. Efter en lång och hård förhandling lyckades vi förhandla till oss en utcheckningstid senast kl 7 följande morgon. Vi får någon timmes sömn innan det bär av till Elloras grott-tempel.

Världsarvet Ellora omfattar inte mindre än 34 grottempel som anlagts mellan 600-1000 talet. Det största, Kalisatemplet är inte så mycket en grotta, som en monolit uthuggen direkt ur berget. Enorma obelisker och fullskaliga elefanter i sten omger tvåvåningstemplet. Och runt om i bergväggen, en arkad med gudomar. 7000 arbetare högg och hackade frenetiskt under 150 år bort 200 000 ton av den finkristallina basalten och lämnade kvar ett enormt och oerhört detaljrikt tempel. Allihop är uthugget för hand direkt ur berget! (Föreställ dig att du efter 140 år av utknackande råkar slinta med mejseln och tvingas börja om).

Men Kalisa är inte den enda tempelgrottan, här är det som en hel stad i berget. Utmed klippväggen ligger hindu- buddist och jaintempel i varsitt kluster. Vissa grottor är små och mysiga medan andra grottor mer liknar miljonprogrambostäder uppritade av le Corbusier med sina gråa trevåningsfasader uthuggna ur bergväggen.

Vi besöker också ruinerna av klippfortet vid Daulatabad. Resterna av det som en kort stund var Delhisultanatets huvudstad. Det var Mohammed Tughulaq som kom på den briljanta idén att flytta huvudstaden 110 mil söderut från Delhi. Men där bodde det ju inget folk! Tughulaq hade inte tänkt på det. Han beordrade då alla i Delhi; unga och gamla, friska och sjuka, att vandra de 110 milen söderut för att befolka sin nya huvudstad. Frid och fröjd trodde alla, nu kunde de vila ut. Men Tughulaq insåg då att han lämnat hela norra delen av sitt rike oförsvarat. Tughulaq hade inte tänkt på det. Så han beordrade alla; unga och gamla, sjuka och friska att vandra tillbaka till Delhi igen. Där vandringen bland de överlevande blev känt som "den helt nödvändiga promenaden". En som inte lät sig nerslås var Tughukaq, som lät upprepa hela fjaskoflytten några år senare. Det kunde bara sluta på samma katastrofala sätt igen. Tughulaq hade tänkt på det.

Vi har bara en timme på oss innan vi skall tillbaka till tuk-tuken, så vi vandrar i rask takt genom fortet för att hinna upp till toppen av berget. Relativt rask takt, för det kryllar av söta langurer och vackra vyer som måste förevigas på vägen, bland annat en vacker minaret från 1400-talet. När vi lyckats forcera flertalet spikförsedda portar (det kall göra ont för elefanterna som försöker stånga upp porten), en vallgrav och en mörk trappa som slingrar sig upp på berget stöter vi tillslut på ordentligt motstånd. Tre osköna snubbar, som först förföljer oss på avstånd men sen blir allt mer närgångna och följer oss som iglar för att få fotograferas med oss. Att folk är nyfikna och närgångna är vi vana vi, men då är de oftast väldigt trevliga också och tackar artigt för varje selfie, Här började de bli lite otrevliga och helt omöjliga att skaka av sig trots att vi ställt upp och poserat med dem, så vi fick säga ifrån på skarpen innan de trumpet lämnade oss ifred. Själva borgen var däremot väldigt trevlig! Det snustorra gräset på kullen fick en röd färg i kvällsljuset, så det såg ut som hela berget stod i brand.

Morgonen därpå hinner vi precis kasta oss in i en tuk-tuk innan ett åskväder bryter ut med en riktig störtskur. Vi lämnar Aurangabad badande i vatten och ett domedags ljus från en lågt stående sol och beger oss norrut till nästa grottempelkomplex i Ajanta. En meandrande, men nu helt uttorkad flodfåra, har gnagt ut en slingrande kanjon i landskapet och där i en hästskoformad båge tittar grottöppningarna fram som små fönsterhålor i berget.

Grottorna "upptäcktes" av britten John Smith när han var ute på jakt i området 18xx. Han markerade sitt fynd genom att rista in sitt namn över det tvåtusenåriga freskerna i templet. Hans klotter är tydligt synligt än idag. Är det inte fantastiskt vilken förmåga européer har att upptäcka saker? Amerika, Tutankamons grav, Maya-ruiner, och tempelgrottor. Det är som att det inte existerar innan en europé har lagt ögona på det. Då är det upptäckt!

Vi vandrar utmed bergssidan och kikar in i grottorna. De är inte lika stora och detaljrikt uthuggna som Elloras, här är det istället målningarna som imponerar. Naturliga pigment från malda ädla och halvädla stenar och växter gör att målningarna är relativt välbevarade trots en aktningsvärd ålder på upp till 2000 år. Vad föreställer de? Kungar, palats, hovliv, processioner, sagor och myter... Lite som om någon tapetserat med en 2000-år gammal upplaga av Svensk damtidning.

Om man inte orkar vandra upp och ner för trapporna till alla grottorna kan man bli runtburen i en bärstol. En armé av tempelanställda bärare står redo med sina stolar vid trapporna. De är nästan lite besvikna när vi meddelar att vi kan ta oss runt själva. Men de får bära runt på några söta damer från Gujarat i vackert broderade kjolar och hucklen.

Vi vinkar in en buss på landsvägen som tar oss vidare till Jalgaon där vårt nattåg till Agra väntar. Vi hinner få oss varsin vada pav innan det försenade tåget rullar in på stationen. Vi har fått tag på andraklassbiljetter (som är lite lyxigare än de vanliga sleeper class) så vi drar för en gardin till våra små bunkbäddar och vaggas till sömns av den indiska järnvägen.

Kalisatemplet i Ellora, uthugget ur ett stycke berg (!)

Kalisatemplet sett "bakifrån"

Bland blandade grottor i Ellora

Tempelgrottorna i Ajanta.

Välkommen in i 2000-år gamla grottor

Resterna av Klippfortet vid Daulatabad

Rask promenad mot toppen

Utsikt som belöning