Bland Hängande Kistor & Häxöar (Filippinerna)

27 Maj -  12 Juni (Manila, Banaue, Sagada, Dumagete, Siquijor & Cebu)

När någon säger att en stad har många fina shoppinggallerior vet man att utbudet av verkliga sevärdheter är skralt. Och det stämmer bra in på Filippinernas bjässe till huvudstad Manila som vi nu landat i för andra gången. Det är drygt 2 år sen vi öhoppade runt i Filippinerna i strax över en månad. Mot slutet av resan satt Hanna på ett busstak och susade fram genom Palawans regnskog och drömde om alla ställen som vi hade kvar att upptäcka. Bergen i norra Luzon låg högst på önskelistan. Vi försöker därför ordna en nattbuss upp till dit så snabbt som möjligt. Vid biljettluckan sitter en laminerad lapp uppsatt som tröstlöst informerar om att "alla bussar är försenade" något som uppenbarligen gäller konstant. Och mycket riktigt, bussen var försenad. Men nästa förmiddag rullar vi in till Banaue uppe i bergen, en liten sömnig by med utsikt över smaragdgröna risterasser.

Odlingsterrasserna runt om kring Banaue är över 2000 år gamla och upptagna på UNESCOs världsarvslista. Från Banaue tar vi en utsiktstur med en sk. tricycle för att få se storslagna vyer utmed de slingrande bergssidorna. Dessa underbara hemmabyggen förtjänar också en beskrivning. Föreställ er farkosterna i waterworld fast på land, som om tusentals skrot-Nicklas fått fria tyglar att pimpa en motorcykel med sidovagn. Ingen är den andra lik även om det går att urskilja vissa trender på varje plats i Filippinerna. En tricycle slår tuktuken i hästkrafter men ger en mer kompakterad resupplevelse när man susar fram strax över gatan. Men den tog oss helt oskadda hela vägen fram till Batad, förbi otaliga stenras som täckte delar av den relativt nya vägen. Sista biten fram till byn kan man bara gå till fots så vi anlitar vår chaufför som guide och hyr några vandringsstavar av en farbror. Stigen slingrar sig nedför bergssidan och snart skymtar vi de första husen och blir guidade fram till en fin utsiktspunkt. Nedanför oss breder risterasserna ut sig som en enorm amfiteater med orimligt många bänkrader. Eftersom solen lyser lite olika på amfiteaterns sidor mognar riset i omgångar, vilket förstås är snyggt för det blir flera nyanser av grönt, men framförallt praktiskt eftersom grannarna kan hjälpa till när det är dax att skörda ditt fält. Här jobbar man med tjänster och gentjänster. Samma princip anammas också när du får råd att bygga ett hus. Då hjälper alla till gratis på bygget tills du fått taket på plats. Sen får du fixa resten själv eller punga upp. Låter som ett fint sätt att skapa grannsämja. Vyerna är storslagna när vi balanserar upp och ner utmed dessa lerbassänger, på jakt efter vattenfall. Riset vajar i vinden vilket skapar ett skimrande grönt sken över de små fälten. Vi kan dock inte dröja kvar för länge. På eftermiddagen någon gång mellan tre och fyra varje dag brakar det hänsynslösa tropiska regnet loss, med häftighet. Vi sitter under taket på verandan och blickar ut över dalen som snart försvinner i en grå massa av regn.

Från Banaue tar vi en lokalbuss vidare till byn Sagada. Hanna är överförtjust när det visar sig att den pråligt utsmyckade jeepbussen är full, så vi tingas sitta på taket bland väskor och de tuffa småkillarna medan bussen slingrar sig upp för berget. Sagada är känt för sina hängande kistor. Här är det en gammal sed att istället för att gräva ner avlidna släktingar, hänga upp deras kistor utmed de branta bergssidorna. Det är ju dessutom mer praktiskt då de kommer lite närmare himlen, vilket antagligen uppskattas. Vi vandrar runt med vår lokala guide som pekar på några kistor högt uppe vid ett bergskrön. De är jättegamla berättar guiden. De är inte uppsatta med rep, det fanns inte ens rep på den tiden, berättar han vidare. Men när gud skickade sin syndaflod över människorna var vattennivån så hög att man kunde paddla dit och hänga upp kistorna. Jag och Hanna tittar undrande på varandra, men det är inget skämt detta tror guiden på allvar. I Sagada är turisthanteringen noga uppstyrt via den lokala turistbyrån. Allt som finns att göra är uppunktat på en lista av aktiviteter och en lokal guide är obligatoriskt oavsett vad man skall ta sig till. (Ok man får gå på toaletten själv, men inte mycket mer.) Utanför det lilla kontoret väntar de lokala guiderna som blir fördelade uppdragen efter en roterande lista. Vi ska gå på den långa grottutforskarturen, ett krälande i mörkret mellan två av de större grottorna i utkanten av byn. Vår unga guide försedd med bermudashorts, gaslykta och flip-flops leder oss ner till grottmynningen. I det skumma ljuset ser vi ett antal fd hängande kistor som fallit ner och splittrats på den steniga marken. Vi snubblar därför över benrester från människor på väg in i mörkret. Den vida grottmynningen smalnar snart av, och även en avmagrad Henrik får dra in magen för att åla sig förbi de snävaste passagerna. Snart blir det också mer utmanade klättring. Vår guide tappar sin extraflaska med fotogen i den lilla vattenströmmen nedanför och precis när han klättrat ner spolas den bort och försvinner med ett vattenfall ner i mörkret. Vi är nu någonstans mitt inne i grottsystemet och vi vet inte hur länge fotogenet räcker till vår enda ljuskälla. Guiden ser dock mycket obekymrad ut. Men utmaningen har bara börjat, snart väntar fem meter höga glashala grottväggar där vi tvingas häva oss upp med ett rep. Henrik är nära att ge upp när guiden visar var man skall sätta fötterna. Efter en lång, blöt och brokig väg genom mörkret börjar vi plötsligt se ljus och höra röster. Vi har nått fram till den stora bergasalen i andra ändan. Här poserar turister framför blänkande stalagtiter och även mormor och de minsta småbarnen följer med familjen ner bland de hala stenarna. Någon dag senare får vi veta att det händer att grottorna fylls av störtfloder efter kraftiga regn. Så sent som för ett år sedan dog en turist och en guide när den trånga mörka grottan snabbt fylldes med vatten. Skönt att vi inte hade hört den historien innan vi gick ner i grottan.

Vad vore ett stop på Filippinerna utan att besöka någon av alla paradisöar för sol och bad, och så lite dykning på något färgsprakande korallrev? Vi flyger ner till Dumagete på ön Negros. Våra dykkunskaper börjar dock bli lite rostiga, så vi slår oss ner på en lite lyxig dykresort för att damma av dem. På resorten möter vi även en sydkorean som tyvärr inte kunde simma, så han passar på att få lite simlektioner i poolen medan vi andra krängde på oss dykutrustningen. Han berättade också lite chockat om hur han nästan blivit slukat av en valhaj när han snorklandes råkade hamna framför dess stora öppna gap, och inte kunde simma undan, och vi kan inte låta bli att småle. 

I Dumagete passar Hanna också på att tenta av sina juridikstudier, vi låser in oss några timmar på Bos cafe med internet, air condition och mycket kaffe.

Från Dumagete tar vi färjan över till ön Siquijor, av spanjorerna fruktad som en häxö. Nu för tiden är nog häxorna borta, men på ön finns ett par enkla hostel och så någon enstaka lyxresort. Vi slår oss ner i en enkelt men mysigt hostel precis vid stranden. Den australiensiska ägaren ägnar 3 timmar varje morgon med att kratta stranden fri får från uppspolad tång och sjögräs. Men när vi kommer fram på eftermiddagen är havet borta. Tidvattnet har helt dragigt bort havet från den långgrunda stranden, så vi vadar runt bland kramande sjöstjärnor och krabbor i vattenbrynet medan solen målar havet i pastell. På stranden möter Hanna en ny sydkoreansk turist som stolt berättar om hur han har åkt runt och besökt alla kyrkorna på ön. Sedan undrar han vilken religion Hanna tillhör?, hon verkar så glad. Hanna har inte hjärta att säga att hon är ateist. Efter några lata dagar i hängmattan på stranden hyr vi en scooter för att åka på häxjakt runt ön. Men några häxor lyckades vi inte hitta. Bara fler vackra stränder och så något vattenfall. Vi åker ut på en dyktur till Apo Island, en av Filippinernas erkänt bästa dykplatser, Och det i ett land som nästan bara består av paradisstränder och vackra korallrev. "Tyvärr" blev vi tvungna att åka med lyxresortens dykshop, då ingen annan operatör ordnade utflykter från Siquijor. Men det var inget vi led av när vi blev serverade lunchbuffé med nyskuren frukt på deras privata strand mellan dyken. Va har vi det bra, och vad har vi förtjänt det!

Rolig sidoanektot; i Manilla börjar vi samtala med en taxichaufför och av någon anledning kom samtalet in på politik. Taxichauffören hyste den världsunika uppfattningen att han inte litade på politiker. Men nu hade precis en ny president kommit till makten som lovade att ta till krafttag mot knarklangare och kriminella. Hans namn var Rodrigo Duterte, och det skulle inte dröja länge innan vi börjande läsa om honom i internationell media. Efter att ha börjat mörda knarklangare och kriminella på öppen gatan började oroliga knarklangare fly in i fängelserna för att söka skydd. Efter att ha blivit kritiserad av FN för de godtyckliga avrättningarna utan rättegång svarade presidenten med att kalla Ban-KI moon för en fjant och hota med att lämna FN. Han har också visat sin diplomatiska sida och kallat Barak Obama för en horunge. Det vore naturligtvis intressent att åter få tala med taxichauffören och höra om hans tilltro till politiker är återställd.

Th. En tricycle, Filippinernas svar på volvo v70, Tv. en Jeepny, d.v.s en jeep ombygg till buss. 

Bland Risterasserna i Batad.

Här kan man ligga risigt till.

Ännu en risig bild.

Vilken utsikt! Nästan så man trappar andan!

En risig promenad.

Här trappar man upp risproduktionen. 

Why take a short cut when you could take a long cut?

På eftermiddagen vräker regnet ner.

Halo Halo, en klassisk Filippinsk dessert med is, mjölk, majs, bönor, glass och gelé. Nä, här spars det inte på läckerheterna, allt gott på en gång.   

På klaustrofobisk tur i Sagadas grottsystem.

Sagadas hängande kistor. Några har hängt här sedan senaste syndafloden,
eller "tiden före rep" enligt den lokala guiden.

Solnedgång på ön Siqijor. 

Strandbus.

Med skoter utforskas häxön.

Larvigt!

Ett hopp i det blå.

Söta turister.

Hanna provsmakar vattenfall.

Lågvatten.

Frukost på stranden.

Dagar spenderas med att sträckläsa sig igenom lånebiblioteket.  

Ska snart ta ett till dopp.

Regn i Paradiset.

Bland Kattbyar & Kaffehipsters (Taiwan)

19 - 26 Maj (Taipei, Wulai, Jiufen)

Vi visste ärligt talat inte vad vi skulle förvänta oss när vi damp ner i Taiwans huvudstad Taipei. Men vi hade nog aldrig gissat att det förutom den urgamla kinesiska tekulturen här också frodas en modern kaffekultur. Det lär ha varit utbytesstudenter hemkommande från Europa som tog med sig den moderna kaffekulturen till Taipei i början av 2000-talet. Nu kryllar det av trendiga kaffebarer och mysiga hipsterkaféer i hela staden. Och det är lätt att få en snabb och prisvärd koffeinfix, när man vandrar runt bland butiker med kinesisk naturmedicin och klassik keramik. När vi slår oss ner på ett rekommenderat fik vid universitetsområdet känns det nästan som vi skulle kunna sitta på något fik vid Nytorget, fullt av unga hippa studenter med uppfläkta laptops som sippar latte bland alla 50-tals möblerna i teak, blandat med en och annan bekant Ikea-klassiker. Klart överraskande, fast inte så exotiskt kanske. Men Henrik kände sig förstås som hemma. Den riktigt spännande matkulturen upplever man bäst på någon av Taipeis många nattmarknader, där små stånd säljer rykande färska smårätter. Det är fortfarande en tradition för många taipeibor att äta åtminstone en middag i veckan på någon av dessa marknader. Köerna ringlar sig också långa hos de populära vagnsförsäljarna. Här puttrar stora grisgrytor och räkspett fräser på grillen. Flottiga och sötsliskiga fläskkorvar får sina fjälster krispiga på stenplattorna. Här finns mat i alla dess former. Hanna hoppar dock det givna valet "små inälvor inuti stora inälvor" och väljer istället mangovåfflan till middag. Hon är mycket nöjd med sitt val. Vi har kommit till Taiwan mitt i mangosäsongen, och då ska man uppenbarligen som god taipeibo gå ut och äta en portion av hyvlad is med mango. Speciella kedjor säljer enorma skålar av fluffigt snö med färsk skuren frukt. De är så stora att vi tvingas dela en skål, något vi inte är ensamma om att göra. En annan kulinarisk upplevelse får vi på glassbaren Snow King, som är känd för att göra stadens och landets bästa (och kanske även sämsta) glass. Med smaker som curry, öl, sesamkyckling och wasabi, lockar den både hängivna stamkunder och nyfikna turister. Det började med att glassmakaren Kao Ching-feng's  diabetessjuka vän beklagade sig över att inte kunna äta den söta glassen längre. Så herr Kao började experimentera med salt glass, och prövade alla upptänkliga smaker.  Även om Kao är död sedan några år tillbaka, så drivs glassbaren vidare av hans son. Baren har en "inga smakprov policy", så vill man pröva någon av deras vansinniga smaker måste man köpa en skopa. Vi vågar till vår skam inte smaka på grisfotsglassen, men prövar nyfiket ölglasen. Låt oss säga att det finns goda skäl till att vanilj och inte öl är standardsmak på glass.

I Taipei besöker vi National palace muséeum som rymmer många av den fler tusen år gamla kinesiska kulturens allra finaste artefakter. Kaligrafi, tibetanska böneböcker, målningar, keramik och så porslin och åter porslin, och mer porslin. Kronan på verket är dock ett kålhuvud i grön och vit jade, som tyvärr är utlånad till en filial på södra änden av ön, så vi får nöja oss med att beundra ändlösa kopior i muséeumshoppen. Att flera av Kinas högst skattade kulturskatter finns här på en ö i sydkinesiska sjön har sin naturliga förklaring. Taiwan är egentligen inget annat än en rivaliserande kinesisk regim och Taiwans officiella namn är "Kinesiska republiken". För den som vill slippa en ofrivillig historielektion vänligen hoppa över nästa stycke.

Det kinesiska inbördeskriget mellan Maos kommunister och Chiang Kai-sheks nationalister tog något av en paus under japanernas invasion under andra världskriget, men fortsatte med förnyad intensitet efter Japans kapitulation 1945. Efter ett antal lyckade kommunistiska offensiver evakuerade (läs flydde) nationalisterna 1949 från fastlands-Kina över Taiwansundet till ön Formosa (som hade varit i japanska händer sedan 1903, men efter Japans kapitulation åter tillfallit Kina). Med sig i flykten hade man naturligtvis de kejserliga kulturskatterna som förvarats i förbjudna staden fram till krigsutbrottet. Hela världen väntade sedan på att kommunisterna skulle invadera ön och avsluta inbördeskrigen. Men så hände något. Koreakriget bröt ut och i och med det blev det kalla kriget plötsligt plågsamt hett. Amerikanerna insåg nu att man inte ville släppa en tum mark till kommunisterna, så deras 7e flotta seglade in i Taiwansundet och ligger bekvämt och plaskar där sedan dess. Det som skulle vara en tillfällig evakuering till ön i sydkinesiska havet visad sig bli något av permanent limbo. Nationalisterna var för svaga för att någonsin försöka återinta fastlandskina. Och Maos styrkor kunde heller inte ta klivet över sundet och utplåna nationalisterna. Det nationalistiska partiet Koumintang styrde Taiwan med järnhand med Chiang Kai-shek som en slags diktator, och undantagslagar gällde under 38 raka år från 1949 till 1987. Under samma period beräknas ca 140 000 människor ha fängslats för sina politiska åsikter, under vad som blev känt som den vita terrorn. Sedan folkrepubliken Kina tog över Kinas plats i FN efter en omröstning i generalförsamlingen år 1971, är det allt färre länder som erkänner "republiken Kina". Eftersom båda staterna gör anspråk på i princip samma territorier går det inte att erkänna de båda samtidigt. Men många länder fortsätter att ha icke-officiella relationer med regimen i Taipei, däribland Sverige. Även om man är noga med att undvika benämningen "republiken Kina", utan istället slänger sig med namn som "Taiwan" eller "kinesiska taipei". Det senare är namnet på republiken Kina när de tävlar i de olympiska spelen. Den nationella känslan av att vara i exil har också gradvis försvunnit när tiden har gått och nya generationer har börjat identifiera sig mer med en egen taiwanesisk kultur, än den kinesiska kulturen från tidigt 1900-tal. Men Även om Taiwan avskaffade det nationella målet att återerövra fastlandskina 1992, är läget fortsatt mycket delikat, då kommunistiska Kina hotat med militära åtgärder om Taiwan någonsin skulle utropa sig som självständig stat. Så Taiwans officiella status i världen skulle träffande kunna beskrivas med Facebooks relationsfras "It's complicated."

Många förknippar säkert Taiwan med massproducerad elektronik (möjligen av bristande kvalitet) med märkningen ”made in Taiwan”. Under 60 och 70-talet upplevde Taiwan en mycket snabb ekonomisk utveckling och blev tillsammans med Singapore, Hong Kong och Sydkorea känt som de asiatiska tigerekonomierna. Nu är det istället "created in Taiwan", en travesti av den klassiska clichen "made in Taiwan" som återkommer. När vi vandrar runt bland butikerna i storstaden slås vi av den sprudlande kreativiteten. Man blir verkligen inspirerad att själv börja skapa saker när man ser alla fantastiska och finurliga hantverk i gallerior som bjuder ut smycken, kläder, väskor, inredning, och alla möjliga bruksföremål (vad sägs om dumplingformade saltkar i benvit keramik). Men det finns förstås också stora gallerior med moderna shoppingkvarter med butiker som följer de senaste trenderna. Fjällräven visar sig vara riktigt hett och på våra promenader runt om i staden siktar vi mången Kånken-ryggsäck på trendiga unga hipsterryggar. Taiwan har också en speciell gata för alla fotofrälsta kallad camera street, där vi ständigt springer för att reparera våra kameror som håller på att kollapsa vid här laget efter vårt allt för flitiga fotande.

En bit söder om Taipei ligger en lummig dalgång där hett vatten tränger upp ur de underjordiska varma källorna. Det går att bada direkt ute i floden, men för att få den rätta känslan gör man som taiwaneserna och hyr ett eget litet spa. Ett rum med ett stort kar och liten relaxavdelning komplett med korgstolar och tv om man skulle tröttna på utsikten över floden. Ur två rejäla kranar tappar man sedan upp sitt kar med varmt källvatten och kallt flodvatten till önskad temperatur. Betalar gör man per timme. Med en kabinbana kan man korsa den branta dalgången och ta sig högre upp i bergen till en park. Hösten 2015 blåste tyfonen Soudelor in över Taiwan med vindhastigheter upp till 200 km/h och över dalgången i Wulai föll över 722 mm regn på bara ett dygn och spolade bort mycket av den anlagda parken. Det känns som om syndafloden har drivit fram när vi vandrar runt i den ännu inte restaurerade parken.

Vi åker bort från huvudstaden några dagar för att se lite mer av ön. Målet är en gammal nerlagd gruvby uppe i de lummiga bergen vid namn Jiufen. När man vandrar genom de små kullerstensgränderna fylls näsan av den klibbiga lukten av sötat fläskkött och de dimmiga dimsummolnen från ångkorgarna. Små souvenirbutiker fyllda med keramik- och läderhantverk kantar gränderna som fylls av de tillströmmande turisterna under dagtid men till kvällen blir byn märkligt öde. Flera japanska resetidningar lyfte fram likheten mellan Jiufen och den öde kolgruvsbyn i den mycket populära animerade filmen Spirited away, vilket har lockat många japanska turister till den gamla gruvbyn. Även om filmens skapare Miyazaki har förnekat att Jiufen stod som modell för Spirited away kan man förstå var spekulationerna kommer ifrån när dimmorna driver upp från havet och sveper in staden i ett magiskt skimmer från hundratals röda rislampor som tänds upp i skymningen.

Nästa dag åker vi vidare med Pingxi-järnvägen som slingar sig genom en dalgång kantad av nerlagda gamla gruvbyar. Första stoppet är Houtong, känd som kattbyn. När kolgruvan lades ner på 1980-talet lämnade många gruvarbetare den lilla byn för att söka lyckan i storstaden. Kvar lämnade många sina katter, och snart var den lilla byn överfull av herrelösa kringströvande katter. Detta hade kunnat bli en riktig plåga för de få invånarna som bodde kvar, om de inte hade bestämt sig för att ta hand om katterna på bästa sätt. Man började mata dem och skötte om dem gemensamt så gott man kunde. Snart började rycket sprida sig in till staden om den märkliga kattbyn, och turister strömmade till för att för att då besöka den lilla byn där katterna vandrar runt som gatans kungar. Vi glider runt bland den mycket kitschigt utsmyckade byn, och mycket riktigt, katterna stryker runt överallt.

Någon station bort på den gamla gruvlinjen stannar vi i Shangdiaoling ligger en stig upp genom skogen till några vattenfall. Lummig tropisk skog breder ut sig över de över bergen, när vi vandrar upp från tågstationen. Efter att ha vandrat några kilometer på stigen inser vi att vi borde ha haft med oss våra vandringsskor, för regnet har gjort stigen till en lervälling. Vi tar av oss och vandrar barfota för att inte helt kladda ner våra skor. Något som chokar de taiwanesiska vandrarna vi träffar på en bit upp på stigen. Vi lyckas iallafall på kladdiga tår ta oss upp till vattenfallen som står likt paradisiska gläntor i skogen.

Sista stoppet på vår utflykt blir byn Pingxi, känd för sin årliga lyktfestival. I februari lyses natthimlen upp av tusentals flygande kinesiska lanternor. Men även utanför festivalsäsongen vallfärdar folk hit för att skicka upp en lyckta eller två. Utmed byns spårgata står försäljare och säljer de stora papperslyktorna. Med en kaligrafipensel skriver man sedan sin önskan eller bön på lyktan innan den lilla bränsleklumpen tänds på och lyktan skickas upp i himlen. Det är många unga par som låter sig fotograferas ute på järnvägsspåret när de med gemensamma ansträngningar försöker få sin lyckta att stiga till himlen.

Tillbaka i Taipei besöker vi stadens främsta landmärke skyskrapan Taipei 101. Med sina 101 våningar var den ett tag också världens högsta byggnad (mellan 2004 och 2010 då den blev slagen med 321 m av Burj Khalifa i Dubai). Fortfarande tornar den upp sig som en ensam bambustock långt över stans övriga bebyggelse. Åker man upp till toppen så kan man förutom den disiga utsikten också se den 660 ton tunga stålkulan som fungerar som vibrationsdämpare och hänger lik en enorm kyrkklocka i tornets topp. På vägen ner tvingas man slussas genom flera jadebutiker. Mycket strategiskt att sälja sten i toppen av en skyskrapa då det är mycket jobbigt att returnera ett felköp.

Taiwan lämnar oss med ett gott intryck. Mysigt och lite spännande, skulle man kunna säga, med en rejäl dos hipstercute kreativitet.

På Taipeis gator.

Te är kinesiskt godis.

Henrik häpnar över kaffekulturen.

Keramik.

Hanna är mycket nöjd över att tajma vårt  besök till mango säsongen. När hon får välja vad hon vill till middag på nattmarknaden faller valet på en mangocrêpe, o se så glad hon blev.

Ett litet stilleben.

Bland ungdomarna i shoppingkvarteren. 

J-mannen till er tjänst!

Blandade godsaker.

Vi firar vår nioårsdag på Taipeis fiskmarknad 

Fina fisken.

På era platser. Färdiga. Gå.

Jiufen. 

Dimman drar in från havet i Jiufen.

Den här lilla rackaren kommer på besök.

På natten fylls den lilla bergsbyn av glödande ris-lanternor.

Jiufen i natten. 

En god illustration hur man tänker sig kattbyn Houtong. 

Kattbyn i Houtong, där man tar hand om mängder av gatukatter. 

På kladdiga tår genom Shangdiaolings vattenfallsstig. 

Vattenfall. 

Ett ungt par släpper iväg en flygande papperslanterna i byn Pingxi, med böner om en ljus framtid tillsammans. 

High Five!

Uppe i Taipei 101.