Bland Snötoppar och Smultronblom

17 - 30 April (Pokhara, Annapurna, Bandipur & Kathmandu)

Vi har ett foto från en väldigt vacker sjö hängandes hemma i hallen, där man ser färgglada båtar på en spegelblank sjö, med blå berg i fjärran. Fem år senare på samma plats var det knappt så att vi såg bergen på andra sidan sjön, än mindre de snötäckta toppar som vanligtvis ramar in Pokhara. Redan i Chitwan blev vi varnade att sikten var riktigt dålig i bergen. Men vi var ändå fast beslutna att satsa på en ABC-vandring till Annapurna Base Camp. Vi hade ju ändå tio dagar på oss med hopp om bättre väder. Så vi bunkrade ny ryggsäck, vandringsstavar och andra bra att ha saker i några av Pokharas oändligt många sportaffärer med nästintill identiskt lika utbud av kinesiska piratkopior. I Pokhara finns också en utomhusbiograf, dit Hanna tog sällskap med en yogatjej vi mött i Chitwan. Kvällen spenderades kurandes under en filt med en spetsad varm choklad och tittade både på regnet som vräkte ner över sjön och en märklig domedagsfilm om världens förfall. Nästa morgon vaknade vi extra tidigt och packade det sista inför turen. När vi klev ut i trädgården möttes vi av en härlig syn. Nattens regn hade gjort underverk, solen sken från en klarblå himmel och där var plötsligt bergen! Hanna bröt ut i ett jubeltjut.

Med kvinnlig list och 3-månaders-prutande-i-Indien-skills lyckas Hanna få till ett riktigt bra pris på taxifärden ut ur stan. Vår chaufför berättade att turismen nu börjat återhämta sig efter jordbävningarna förra året men att Pokhara egentligen hade drabbats hårdare av det bränsleembargo som Indien utsatt landet för. För någon månad sen hade priset på vår taxiresa varit det tiodubbla. Det var fortfarande dyrare med drivmedel och köerna ringlade fortfarande långa vid pumparna. Men långtifrån lika illa som för några månader sen då det rådde akut brist. Nepal, som får i princip all sin import via Indien, hade kommit i onåd med grannen kring de ändringar i konstitutionen Nepal var i färd med att genomföra. I november 2015 ströp Indien bränsletransporterna till landet. Man kan tycka vad man vill om politiken, men att införa ett embargo på bränsle, mediciner och byggmaterial mot ett land som kämpar med att återhämta sig efter den värsta naturkatastrofen i landets historia är hårt, mycket hårt.

Efter nån timme med blandade vyer av vackra berg, skitiga förorter och grisar i backluckan på bilen framför var vi framme och vår chaufför pekade ut stentrappan där vi skulle börja vår vandring upp för berget. För växelpengarna från taxin fick vi ett färgglatt armband "for luck" från en nöjd försäljerska.

Med förvånansvärt lätta steg började vi färden upp för den branta trappan. Men så slipper man ju släpa på tält och förnödenheter när man vandrar i tehusens förlovade land. Utmed de välanlagda vandringslederna är tehus utspridda på en till två vandringstimmars avstånd. Tehusen fungerar som små hotell, rastplatser och restauranger med reglerade menyer och priser, som naturligtvis stegrar ju längre upp för berget man kommer. Till de lägsta stugorna kan man köra med bil, och en bit till kan man ta sig med mulor, men till de högst belägna stugorna måste alla förnödenheter bäras upp, gasolflaskor, mat, byggmaterial och filtar. Uppe vid baslägret kunde man köpa en stor öl av märket Everest för ca 50 kr. Men i det priset ingår också att en sheerpa burit den i två dagar för att den ska nå hit upp. Många vandrare tar ändå med en rejäl packning och anlitar sheerpor som bärare. De lyfter lätt upp de välfyllda ryggsäckarna och tittar skeptiskt på alla ergonomiska höftremmar och praktiska spännstroppar. Sedan lägger de två, tre stora ryggsäckar i en flätad korg som spänner med en band över pannan och bär framåtlutade på ryggen. Man blir ständig omsprungen av dem utmed leden när de skyndar förbi en med snabba steg på sina flipflops. Kineser och koreaner är de värsta säger en bärare vi prata med, för de tar med så tung packning. Ett koreanskt sällskap hade till och med med sig en full porslinsservis att äta på (!)

Vi vandrar med lätt packning utmed bergen när några getesöta getter fick oss att spinna iväg i drömmar om en framtida getfarm med ysteri och andra bisysslor. Längre fram längs stigen försökte två barn blockera vår väg för att få tullgodis, men vi lyckades kittla oss förbi dem och fortsatte uppåt genom en skog. Snart nådde vi fram till litet samhälle på ett krön. Rosor klättrade upp för husens väggar och höbalar balanserade upphöjda på små plattformar. På en veranda satt en kvinna och vävde en väldigt vacker väv i blågröna nyanser. Den var nästan färdig, bara nån timme bort, Hanna övervägde att vänta in den, men vi var alldeles för sugna på att vandra vidare för att vänta. Och nu började vyerna bli storslagna. Landskapet är berusande vackert! Under oss ett frodigt grönt gräs som övergår i blommade buskar. Nedanför oss böljade gröna risfält i terrasser ner mot dalen och på andra sidan floden övergår de gröna bergssidorna till en perfekt kuliss av vita toppar som sticker hål i den klarblå himlen. Vackrast av dem alla var Machupuchere, med sin tudelade topp, som en fisks stjärtfena.

Ibland måste man bara stanna och gapa lite. Vi slår oss ner på en sten i skuggan av ett träd, bland fåglar och syrsor och stirrade hypnotiserade på de vackra bergen mitt i mot oss och hörde kossors klånkande källor när de rörde sig i bergssluttningen bakom oss. Pas-to-ral idyll, ekade Hannas mammas röst från barndomens drillningar. Vi mötte vandrare på väg ut ur parken som var precis lika saliga som vi. De hade vandrat i dagar utan att se någonting, utom en dimma av moln, förrän nu på sin sista dag och för oss hade vandringen bara börjat.

Efter bara någon timmes vandring den andra dagen började Hanna känna sig matt. En timme senare låg hon till sängs med 40 graders feber vid nästa tehus. Turligt nog lyckades Hanna bli sängliggandes vid Edens lustgård. Den lilla gården med tehuset ligger omgiven av prunkande grönska i botten på den djupa dalgången, alldeles intill den forsande älven. I en liten täppa utanför odlas grönsaker. Gyllene majskorn torkas på en filt i solen, så frun kan poppa popcorn. Runt husknuten porlade ett vattenfall dit man kunde gå och duscha sig i det svala vattnet. Förutom den gulliga familjen som skötte gården bodde här en hund och en katt, hös och getter, som bara två dagar tidigare fått tillökning. Så Henrik kunde hänga med Killinggänget och sippa citronte på verandan medan Hanna samlade krafter.

Två dagar senare var vi påväg igen. Även om vi redan är på hög höjd så är klimatet oföråtande, de snötäckta topparna ser ut som ett förlovat paradis när vi andar i 30 graders värme genom skogen. Vi följer leden som zick zackar sig upp för bergsluttningar, över berg och ner i dalar, och så upp för den brantaste och längsta trappan man kan tänka sig. Intjänade höjdmetrar går snart förlorade då man tvingas vandra nedåt igen, men sakta men säkert når vi djupare in i dalgången och snart kunde man se ända in i hjärtat av Annapurna sanctuary. Nästa dag vandrar vi vidare uppåt utmed dalens ena bergssida genom bambu- och rodhedendronskogar, förbi otaliga vattenfall som söker sig ner mot älven. Sista etappen började landskapet bli allt kargare och på morgonen var det ishalka utmed stigen.

Lagom till ”second breakfast” på den sjätte dagen nådde vi fram till testugan vid Machapuchares fot och slog oss ner i solen på verandan och stirrade storögda på de branta bergssidorna och topparna runtomkring oss. Henrik fick dosera pulverkaffet själv och tehuspersonalen förundrades över hur mycket pulver han fick ner i koppen. Hanna njöt av te på torkad mynta och ett friterat tibetanska bröd med stark riven jakost på. Men vi avböjde de torkade fjärilslarverna som erbjöds för fantasipriser som bara kineser betalar (men så vad de ju enligt rykten bra mot ALLT). Laddade begav vi oss av för den sista hala etappen över glaciären upp till Annapurnas basläger. Höjden gjorde sig påmind och stigen var förrädiskt hal och blöt, Hanna föll och bröt sin stav men som tur var inget annat. Molnen tätnande och det kändes som vi knappt tog oss framåt. Men precis när det började snöa nådde vi äntligen fram till de sista stugorna. Då hade de mörka molnen redan slukat hela dalen och snart var snöstormen ett faktum. De enkla stugorna är oisolerade och minusgraderna kröp snart in i vårt rum medan den vinande vinden skakade den enkla trädörren. Vi bäddade ner oss under ett berg av filtar och låg och kurade i våra ullunderställ medan stormen rasade utanför.

Nästa morgon när vi öppna dörren är världen helt vit. Det ligget nästan en meter nyfallen snö på stugtaken. Snön lyser bländade vit från alla håll och solen skiner klart från en himmel som är blåare än någonsin. Baslägret ligger som i en gryta nästan helt omslutet av några av världens högsta berg. Där stod vi på en höjd mitt i härligheten bland färgglada flaggspel, helt omgivna an Annapurnas makalösa toppar och det var helt tyst. Plötsligt smäller det till, och en knall rullar över bergen. Den nyfallna snön har utlöst en lavin och vi kan betrakta skredet på säkert avstånd. Mäktigt!

Ett litet flygplan kom surrande och cirklade några varv runt oss och bergstopparna innan det vände tillbaka mot Pokharas flygplats. För oss var det bara att börja vandra tillbaka ner genom dalen igen. Vid Jhinu där vi stannade sista natten fanns varma källor. I botten av dalen intill den brusande älvens strand fanns små utbyggda bassänger där man kunde låta det ångande vattnet omsvepa ens möra muskler. Med några kalla öl, i gott sällskap av andra vandrare, omsluten i en lummig djungel. Kunde inte varit bättre!

Vandringen vid Annapurna var en av resans absoluta höjdpunkter, ordagrant. (4130 m.ö.h.)

Förberedelser i Pokhara.

Snart är man uppe ur dalen.

Machapuchares karaktäristiska topp. Berget är heligt och ingen klättrare har någonsin bestigit dess topp.

Plötsligt spärras vägen av några barn som vill ha choklad för att släppa förbi vandrare.

Hanna tar en tupplur vid första testugan. 

vandringen fortsätter bland blommor och snötäckta toppar.

Utsikten från vårt boende första natten. 

Små gårdar ligger utmed bergsidorna inne i dalen.

Genom den gröna skogen. 

Bland smultronblommen.

Ibland blir det tepause.

Testugan där Hanna blev sjuk, var iallafall vackert belägen.

Ett litet paradis.

Henrik leker med killinggänget.

Upp i U-skalet.

Vandrare på vägen. 

En liten rast.

Sista testugan innan toppen.

På morgonen efter snöstormen vaknar vi upp till 

Vid baslägret. 

Nån hade glömt en flagga eller två.

SNÖ!

En liten lavin efter nattens snöfall. 

Då var det bara att vandra ner igen. 

Men först lite mer berg. 

Hannas hår mår utmärkt av att slippa duscha på en vecka.

Ner i dalen.

Å så ett varmt dopp.

Ett litet stop i byn Bandipur.

Kathmandu.

Spår av förra årets jordbävning vid Durbarplatsen.

Men vissa stupor stupar aldrig.

Bland Människoätande Björnar, Ännu Icke Utrotade Noshöringar & Världens Minsta Tidsskillnad

13 - 16 April (Chitwan National Park)

Vi korsar gränsen till Nepal på resans 101 dag, som råkar infalla på Nepals nyårsafton,  år 2073.  Tydligen inträffar en även jordbävning samma kväll, men av detta märker vi inget av på vår skakiga nattbuss. Vi får veta att epicentrum var i Bangladesh denna gång, när vi stannar till för "tee and pee" någonstans på landsbygden. Årsdagen för den värsta jordbävningen i Nepals historia är bara några dagar bort och människor är fortfarande uppenbart "skakade" även om vi befinner oss i en relativt förskonad del av landet, långt söder om Katmandudalen där de två jordbävningarna inträffade med bara några dagars mellanrum för drygt ett år sen.

Vi är på väg till Chitwan, en nationalpark som framförallt är känd för sina (ännu inte utrotade) noshörningar. Mitt i natten blir vi avsläppta utmed motorvägen och hinner känna oss rätt vilsna i mörkret innan vi blir erbjudna skjuts bak på ett flak av några inhemska turister som också ska besöka Chitwan. Vi checkar in i ett rum på deras hotell som också har en pool som Hanna unnar sig ett morgondopp i medan Henrik föredrar en sovmorgon. Sen beger vi oss utmed floden för att utforska det lilla samhället. Nere vid stranden pågår elefantbad i förmiddagssolen och lite längre bort ligger de långnosiga krokodilerna (egentligen gavialer) och svalkar sig i vattnet. Vi får oss en sen brunch i skuggan under ett vassparasoll på stranden och inser att vi tillfälligt har lämnat Himalayas svala bergsklimat, i Chitwan är värmen tropiskt fuktigt och kläderna klibbar redan på kroppen.

En trevlig herre med ett fint hotell erbjuder oss en stuga till ett bra pris och vi bestämmer oss för att stanna en extra natt så att vi får möjlighet att testa 4 sorters safari plus en bonustur, en kvällspromenad nere vid floden. Med guiden smyger vi bort från de övriga turisterna och förbi en avspärrning så att vi hamnar på en öde stig utmed ett biflöde till floden. Här kan man ibland stöta på noshörningar, berättar vår guide, så myndigheterna har stängt av vägen. Vi når fram till ett krön men som tur är döljer det sig inga bjässar nedanför slänten, bara vackra fåglar som gottar sig i kvällssolen. Men plötsligt rör det sig borta i buskagen. En enorm enhornad noshörning dyker fram på andra sidan ån. "Om den kommer mot oss så klättra bara upp i ett träd, välj ett redan nu" säger vår guide. Vi sneglar mot de glesa, mesigt små träden bakom oss och känner oss inte så värst mycket tryggare. De ser väldigt dåligt, säger guiden uppmuntrande. Noshörningen ser onekligen ut att vädra i luften efter oss och lyssna uppmärksamt innan den beslutar sig för att vada över till vår sida. Mycket snabb huvudräkning: noshörningen gör lätt över 60 km/h dvs ungefär 16 m/s, och den står inte mer än 80 m bort. Det skulle ge oss ca 5 sekunder att klättra upp i ett träd, om den skulle komma rusande. Vi tar några försiktiga steg bakåt. Som tur är dyker då en till guide upp med en hel grupp oskygga ryska turister. Vi pustar ut. Noshörningen kommer naturligtvis anfalla ryssarna först. Vi känner oss lite lugnare och beundrar fascinerat noshörningen i gröngräset tills den tröttnar på att bli utstirrad och försvinner in i djungeln igen. Jackpot direkt alltså Och vi som inte ens har varit på safari ännu.

Nästa morgon blir vi väckta av guiden som meddelar att frukosten är klar. Dagens första safari är en kanotfärd utmed floden följt av en promenad tillbaka genom parken... Efter gårdagens närkontakt med noshörningen känner vi oss lite oroliga över vad vi kan tänkas stöta på i djungeln. Men vi lugnar oss med att vi kommer ha två guider med oss som säkert har minst ett gevär för nödsituationer. När vi kliver ur kanoten för att vandra tillbaka genom parken visar det sig att våra två guider är utrustade med meterlånga Bambupinnar. Inga gevär. Man får ju inte skjuta djuren! Bara försöka skrämma iväg dem. Händer det att turister blir attackerade av något djur?

-    o ja, hela tiden, en kvinna blev attackerad av en läppbjörn för en månad sen. Första bettet bröt kvinnans arm. Andra bettet, hennes ben. Innan de tillslut lyckades skrämma bort björnen.

Med hjärtat i halsgropen vandrar vi in i djungeln.

Plötsligt rasslar nått till bland snåren. Vad är det? Henrik hopar till. En vild kyckling kommer fram ur busken. Efter att snabbt ha övervägt möjligheten att kycklingen skulle slita av oss armarna, lugnar vi ner oss. Som tur är träffar vi ingen björn, något vi är mycket nöjda över.

Efter lunch är det dags för nästa safari, denna gång med jeep. Redan vid första stoppet känner vi att vi fått en bra guide. Han har hört fåglarnas varningsrop och stannar jeepen och låter de andra jeeparna köra förbi. Efter några minuters väntan ger vi dock upp. Den här vägen är för trafikerad nu, meddelar guiden, men en gång fick jag se en tiger korsa vägen när vi stannade till såhär. Vi åker vidare och får se noshörningar ta sig ett dopp i en sjö, axishjort, fåglar. Sen besöker vi ett center där man föder upp läskigt många gavialer med sylvassa tänder som sticker ut ur de långsmala munnarna. Inne i skogen får vi till och med se en läppbjörn som stirrar på oss mellan träden innan den springer till skogs. När vi är på väg tillbaka får vi syn på en noshörning halvt dold i det höga gräset. Klättra upp här så ni ser ordentligt, säger guiden, och var beredda för jag tor att han kommer korsa vägen. Mycket riktigt, några minuter senare korsar den grusvägen några meter framför oss innan den enorma bepansrade rumpan försvinner in bland gräset på andra sidan.

Följande dag blev en riktig elefantdag. På elefantryggen kan man komma riktigt nära noshörningarna, då de aldrig skulle få för sig att attackera elefanterna, och eller inte verkar störda i deras närhet.  Att boka en elefanttur inne i själva parken visar sig dock svårt, det måste man boka månader i förväg. Men det finns en "community Forrest" där fristående operatörer ordnar elefantturer. På varje elefantrygg sitter en korg som rymmer 4-5 turister, och på elefantens nacke sitter skötaren som med sin lilla järnkrok kontrollerar det enorma djuret. Även om vi fick se en hel del djur, Noshörningar, axishjort, vildkyckling och orm, under en dryg timme på elefantryggen, kan vi inte hjälpa att fundera över hur bra detta är för elefanterna. Vår mahaut verkade visserligen vara god vän med sin elefant, men elefanten bakom fick en hel del smällar med en järnkrok i huvudet när den inte gjorde som den skulle. De badande elefanterna verkade ha det betydligt bättre och njöt av att ligga i vattnet och bli ordentligt skrubbade när de inte hade fullt upp med att duscha turister med snabeln.

Varje morgon är hotellpersonalen mycket hetsiga när vi ska iväg, de kommer forbi oss 10 minuter före den avtalade tien och frågar om vi inte är klara. Vår sista dag i Chitwan inser Henrik plötsligt varför hotellpersonalen alltid varit så hetsig. Datorns klocka går märkligt nog 15-minuter före... vi konstaterar pinsamt nog att det snarare är vi som ligger efter och fortfarande lever kvar i i indisk tid. Vi förstod inte varför de var så hetsiga och alltid hämtade oss fem minuter för tidigt till varje safari, när det i själva verket var vi som var tio minuter sena. En kvarts tidsskillnad! Visste ni ens att det fanns sånt påhitt?

En liten flod skiljer by från parken.

I floden lurar de här rackarna, Gavialer

Världsarv!

En noshörning tar ett morgondopp medan vi bordar kanoten

Klart du vågar bada! jag lovar att inte nafsa på dina tår! 

Guiderna har bambupinnar för att skrämma bort ev björnar

Här har vi den fruktade läppbjörnen, ser inte så skräckinjagande ut.

På elefantryggen kommer man väldigt nära noshörningarna. 

Hanna Skrubbar elefanten efter en dag i djungeln.