Bland Likbål och Heligt Vatten

6 - 8 april (Varanasi)

Varanasi är en uråldrig stad. En av Indiens äldsta. Och enligt legenden grundad av Shiva själv. Men få byggnader utmed floden är mer än 100 år gamla. Man ser hur floden slukar byggnader allteftersom de hjälplöst sjunker ner floden. Det är idag på betongtrappor som man tar sig ner till vattenbrynet. Dessa ”ghats” löper mer eller mindre sammanhängande ut med hela flodbanken. Och förbi det de stora templen. Souvenirstånden här säljer framförallt tomma flaskor och dunkar, så pilgrimerna kan ta med sig lite av det kraftigt förorenade men ack så renande vattnet hem. Efter mörkrets inbrott uträttas här den dagliga Pujan. De heliga ceremonierna som tillägnas den heliga floden Ganges. Åskådare samlats på de öppna ytorna framför templet och i båtar nere vid floden för att se braminerna utföra de heliga ritualerna, som man gjort så långt minnet sträcker. Braminerna svingar sina flammade geelampor och rökelsekar mot Ganges, och ljudet från bjällror och mantran fyller luften.

Att besöka Varanasis burning ghats, (det öppna krematorierna nere vid flodbädden) är en overklig upplevelse. Här kremeras döda hinduer vid den heliga Ganges helt publikt under öppen himmel. Och man kan vandra rakt in bland likbålen. Alla får dock inte brännas här. Liken från gravida kvinnor, spädbarn och spetälska, förses alla med vikter och sänks direkt ner i Ganges grumliga vatten. Till och med Hanna tvekar inför att bada i floden.

Den avlidna människan anländer till bålplatsen på en bår, buren i en procession genom stadens gator, insvept i ett vitt tyg, och inbäddad i dekorativa skynken och blommor. Vid templet lyfts kroppen in, där en sista puja utförs. Klockor ringer öronbedövande och mantranen ekar inifrån. Sedan förs kroppen ner till vattenbrynet för ett sista renande dopp i Ganges, varefter den bärs upp igen till bålplatsen. Det finns fyra olika bålplatser, ett för varje kast. (Man lever med sin kast, och man dör men sin kast). Där väntar det uppbyggda bålet. De dekorativa tygerna och blommorna lyfts bort, och det tyginsvepta vita paketet lyfts upp på bålet. En opportunistisk ko vandrar förbi och slickar glatt i sig de dekorativa blommorna.

Prästen vandrar upp med ett knippe halm som han tänder på den evigt brinnande lågan vid templet. Den brinnande halmen förs in under bålet, och lågorna tar sig förvånansvärt fort. Prästen häller över en påse rökelse på elden, som tillsammans med några vedträd av sandal skall dölja den värsta lukten av bränt kött.

Några släktingar har samlats och stirrar in i lågorna. Bara män. Ingen gråter. Kvinnliga släktingar är inte längre tillåtna. Det har tydligen förekommit episoder där änkor kastar sig levande på sina bortgångna mäns bål. Episoder som man inte vill ska upprepas. Man bör nog se dessa desperata handlingar snarare som ett uttryck för kvinnors och framförallt änkors utsatta situation i Indien, snarare än som utryck för ren galenskap. Eller som en historisk kvarleva från en tid då det var kutym för kvinnor att offra sina liv för att följa sin man i döden. Detta är heller ingen plats för känslor och avsked. Det får man göra på ceremonierna med familjen innan. Detta är bara en plats för den banala uppgiften att bränna en kropp.

Att veta hur mycket ved som kommer krävas för att bränna än kropp är en konst. Ved är dyrt, så man vill inte slösa i onödan. Men om man tar för lite riskerar man att inte fullständig kremera kroppen. Oftast brukar det ligga på mellan 100-110 kg. Emmet, irländaren vi träffade i Jodhpur berättade om hur han vid likbålen såg en av de herrelösa hundarna vandra runt med en mänsklig underarm i munnen. En möjlig följd av en ofullständig kremering.

Lågorna slukar snart det tyginsvepta paketet, men det tar upp mot 40 minuter innan kroppen har brunnit upp och lågorna falnar. Askan skyfflas upp i flätade korgar och bärs ner till floden där den vaskas. Guldplomber och kvarlämnade smycken som vaskas fram, säljs vidare på marknaden och pengarna går till att köpa mer ved, till de som är för fattiga för att betala för sitt eget bål. Som ett slags dödens kretslopp.

Bakom bålplatsen ligger ett hospis. Här ligger gamla och sjuka människor och väntar på att dö. Utanför fönstren kan se ner på de flammande likbålen, varje dag, i väntan på det blir deras tur att bestiga bålet.

Det hela är mycket att ta in. Det är så diametralt olikt något man tidigare sett. Man vet inte riktigt hur man skall förhålla sig till allt detta. Men denna brutala påminnelse om människans dödlighet rör upp mycket känslor.

Vi blir uppmanade att skänka pengar till ved till de fattiga. De påstår att ett kilo kostar 400 rupees, en smått löjlig summa i Indien. (I själva verket kostar ett kilo runt 20 rupees.) Lite ledsna över att de försöker lura oss på en så känslomässig plats donerar vi ändå en rejäl slant. 

Varanasi och Gagnes är som bäst i soluppgången. Vi smyger upp i mörkret och väcker en sovande receptionist i lobbyn. Snart kommer båtsmannen lovar han. Mycket riktigt, en mycket ung herre med en moppemustasch möter upp oss på dörrtrappen. Så irrar vi ner genom gränderna till vattnet, där de färggranna små träekorna ligger förtöjda. Den sakta stigande solen målar akvareller i vattnet. Det är helt makalöst. Inga byggnader är tillåtna på den östra strandbanken. Det ger den nyvakna solen fritt spelrum att måla med sina strålar i det lugna grumliga vattnet. Vår unge båtman ror oss ljudlös över floden och ger oss en förstklassig vy över all aktivitet nere vid vattenbrynet. Gamla män som tar sitt morgondopp. Tvättarna som med full kraft slår sin drypande tvätt mot tvättstenarna. De bedjande som sjösätter sina flytande blomsterflottar. Morgonyogan framför templen. Och så de falnade lågorna från likbålen över dem som inte vaknade till liv denna morgon.

Hanna vill som vanligt inte sitta i passagerarsätet utan ber om att få ta över årorna. Och ror oss en bit på floden. Snart börjar man känna den stekande solen på sina bara armar och vi vänder om för att ro tillbaka över floden. Den stekande solen gör att man skyr värmen och stranden under dagen.

När solen börjar sjunka igen irrar vi oss in i Varanasis labyrintliknande gränder på jakt efter en mytomspunnen lassimakare. Hos Blue Lassi har man gjort stans bästa lassi i generationer. På en förhöjd avsats ut mot gatan sitter den turbanprydda lassimakaren skräddare framför sin lerkruka, där han med trämortel i hand bankar curd och mango till den mytomspunna lassin. Den serveras i små grova obehandlade lerkrus och toppas med blommor och hackade pistagenötter. Den lilla lokalens väggar är täckta med bilder på besökare från världens alla hörn, som någon gång varit här för att släcka sin törst. Tusentals åldrade passfoton stirrar ner på dig medan du sippar på den svala och syrligt krämiga lassin.

Varanasi bjuder på det där magiska Indien, en plats som ingen annan, men lämnar också många starka intryck att smälta.

Samling för kvälls-puja vid Ganges strand

Vid burning ghats brinner likbålen och strax bredvid tas ett heligt dopp

Godnatt Ganges

Hinduernas heligaste vatten kan tas hem på dunk. Den s.k. "indiska skattefria dunken".

Morgontvätt i Ganges.

Frågan är om tvätten verkligen blir renare när man tvättar den i Gagnes?

Templen sätter sig så sakterliga i floden.

Henrik vakar över Varanasi som vaknar

Fred Flintas Hemliga Porrsamling i Sten

2 - 5 April (New Delhi & Khajuraho)



Lagom till att vi skulle åka från Mcleod Ganj ner till Delhi blev Henrik sjuk. Piller skulle stoppa en mage i uppror, men det visar sig att det finns mer än en väg att tömma en mage.

Spyfärdig, feberfrossig, med en explosiv mage. Inte de bästa förutsättningarna för en skumpig nattbussresa ner från bergen. Så påbörjades nattbussresan från Helevetet! Den guppiga vägen satte sätena i självsvängning. Även Hanna som var frisk, led. Tillslut blev vi avdumpade kl 4 vid en myggsvärmande sopptipp intill motorvägen. Lurendrejarna såg ett lovligt byte och flockades omkring oss med erbjudanden om dyrdyr taxi. Men mästerförhandlaren Hanna, som var på sitt bittraste morgonhumör, besegrade dem alla, och ordande sjuktaxi till Henrik som åtrådde en toalett. Vid hotellet väntade nästa utmaning. Incheckning sker vid 12.00. Vill ni ha rummet nu får ni betala för en extra natt! Hanna blir förbannad och försöker lösa situationen genom att hoppa på en utcheckande turist och be om att få överta deras rum. Så funkar det inte här upplyser conciergen. Detta är ett hotell! En besviken Hanna, ger dock inte upp utan lyckas förhandla fram en halvering kostnaden första natten.

Efter att vilat ut en dag begav vi oss till ut i stan....

Det ska sägas, vi hade inte de högsta förväntningarna på Delhi, staden har kanske inte det bästa ryktet, och vi kan konstatera att våra förväntningar blev uppfyllda. För många Indienresenärer är Delhi första mötet med Indien, och intrycket är därför väldigt kaotiskt. Efter att ha rest runt i två månader tyckte vi väl inte att Delhi var mycket värre än andra platser, men det var heller inte så mycket av det där magiska och exotiska som annars gör Indien så färgstarkt. Med en cykeltaxi åker vi runt mellan Röda fortet, Humayns grav och kryddmarknaden, och får en kebab på Karims. En kebaberia har gjort en sådan succé att de expanderat från en liten restaurang till ett helt litet kvarter, där de osande grillarna fyller innegården.

Dagen där på besöker vi Hauz Khas village. Det närmaste Delhi har ett revitaliserat hipsterområde. Där mötte vi en indisk resebloggare på Starbucks, som glatt guidade oss runt bland ruinerna där ungdomar träffas för att hänga i skuggan. Därefter passade på att få lite kolonial flärd med Afternoon Tea på Hotel Imperial. En av de koloniala kvarlevorna. Scones och kaktorn i marmorfyllda salar är onekligen en annan sida av den annars ganska ruffa huvudstaden.

Från Delhi tog vi nattåget till Khajuraho, en liten indisk stad som knappast väckt något turistintresse om det inte vore för en grupp tempel. Nu kryllar ju Indien av tempel, så det krävs lite mer än så för att bli en hållplats för turistbussarna. Och detta lilla extra är de detaljerat uthuggna statyerna på tempelfasaderna föreställande mycket akrobatiska Kama sutra-ställningar. Låter det eggande? Det stannar inte där, inte ens djuren slipper undan de erotiska arkaderna. Det hela är som om man råkat snubbla över Fred Flintas hemliga porrsamling i sten. Och lite roligt är de att vandra runt bland templen och höra de ogenerade guiderna ingående förklara vad det är man ser, för en grupp kulturinsupande pensionärer.

Den naturliga tankegången efter att det att den första upphetsningen har lagt sig är naturligtvis: varför? Är detta en hyllning till fruktsamheten? ... Men det är väl knappast särskilt fruktsamt när man gör det med en häst? Var det ett desperat försök att locka männen till templet? Kanske, ingen vet riktigt... man har inte stött på detta någon annanstans i Indien varken före eller efter.

Kanske var det bara så att någon hade råkat anställa hormonstinna tonårspojkar som sommarjobbs-stenhuggare. Höhö... Titta vad jag gjort, höhö... Vänta nu, var är min snusksten?

Arkeologerna fortsätter att spekulera…

Efter att ha spenderat någon timme bland templen är vi mer än nöjda. Nu har vi resten av dagen att slå ihjäl innan vårt tåg går. Så vi begav oss till det nybyggda tempelmuseet, som redan började förfalla. Här gapade de stora rummen tomma. Både på utställningsobjekt och besökare. Vi hittade till ett annat museum, med lokal konst och hantverk. Här är det också öde. Vi får själva tända upp i utställningshallarna.

Resten av kvällen spenderas på en restaurang intill templen, där kvällens "light show" har börjat. (Nästan alla stora turistattraktioner i Indien verkar kunna skryta med en light show, och vi har ingen aning om varför). Medan Henrik som fortfarande är lite medtagen från sin magsjuka däckar på bordet talar Hanna med en holländare vars förhållande nyligen spruckit för att hans ex inte delade hans reslust. Tur att vi inte har det problemet.

Kheer, Indisk risdessert på Karims kebab. om du går på LCHF säger du bara "I Don't Kheer"

Humayns grav i Delhi.

Kolonial flärd på hotel Imperial i Delhi

På grönsaksmarknaden i Delhi. Oväntat lite "halva pris"

En man med sin affär på ryggen.

Ska'ru ha en pumpa eller?

Snusk-Henrik är mycket taggad på templen vid Khajuraho. 

Prot(h)äst! Prot(h)äst! Det här är inte OK.

Man får inte vara prydd.

Jaaa... och uppe till vänster ser ni...ja detta är KULTUR!

På håll är templen desto kyskare

Eleven till gymnastikläraren: Varför måste jag lära min stå på huvudet? Läraren: - När du blir äldre kommer du förstå.

Allt är inte snusk.

Hittat på ett öde museum.

Bland Lamor och Pom Pom

28 Mars - 1 April (Mcleod Ganj)

Bussen slingrar upp mot bergen och det känns nästan som man lämnar Indien bakom sig. Den heta och kvava luften blir plötsligt sval och krispig. Snart breder tallskogen ut sig och vi får syn på de hypnotiserande snötäckta bergstopparna. Himalaya här kommer vi!

Vi är på väg till Mcleod Ganj, en liten bergsby vid Himalayas port, som är hem och residensstad för Dalai Lama, tibetanernas världsliga och spirituella ledare. Vad gör då den tibetanska ledaren i exil i Indien kan man fråga? Jo... Efter att Maos kommunister hade segrat i det kinesiska inbördeskriget marscherade hans arme in i Tibet. Mao och många med honom ansåg att den tibetanska platån var en historisk kinesisk provins, och skulle helt enkelt bara återställa ordningen. För tibetaner var det en plötslig chockartad invasion. Den tibetanska regeringen sände ut ett nödrop till FN, USA, Västeuropa. Ingen kom. Detta var 1951 och världsläget var spänt. Kalla kriget hade rivstartat och FN med USA i spetsen var strängt upptagna med att stångas med kommunisterna i Korea, och ingen var villig att offra sig för ett otillgängligt och glesbefolkat bergsland som Tibet. Så Kina kom att ockupera hela den tibetanska högplatån. Det skulle snabbt visa sig att den djupt religiösa buddhistiska tibetanska kulturen inte gick hand i hand med den kinesisk-kommunistiska fanatiska ateismen. De tidiga försöken att assimilera tibetanerna till den önskade enade kinesiska kulturen upplevde tibetanerna som mycket inskränkande. 1959 hade läget blivit så allvarligt att Dalai lama flydde från Lhasa, på hästryggen över Himalaya och fick amnesti i Indien. Det behöver väl knappast påpekas att detta inte förbättrade de indisk-kinesiska relationerna. Här, i Mcleod Ganj har han bott sedan dess, och lett den tibetanska exilregeringen, samtidigt som han försökt få världen att få upp ögonen för situationen i Tibet. På museet sitter foton på orimligt många unga människor som också försökt uppmärksamma situationen och kräva frihet för Tibet och Dalai lamas återkomst genom att tända eld på sig själva, ofta med dödlig utgång. Där berättas också om tibetaners flykt över Himalaya och vidare till McLeod Ganj som har blivit en naturlig första anhalt för exiltibetaner, där de kan få stöd och hjälp att etablera sig utanför Tibet. Mcleod Ganj är därför något av en liten tibetansk koloni i Indien. Här säljs nyångade momos (tibetanska dumplings) och tibetanska textilhantverk på de små branta gatorna. Och favoritfärgerna på fasaden stavas Free Tibet!

Vi vaknar första morgonen av fågelkvitter, och blickar ut mot bergstopparna från vår balkong. inte en tuktuk så långt ögat kan nå (eller örat heller för den delen). Vi får nästan vårkänslor när vi vandrar ut på promenad bland blommor och tallskog. Vi har inte gått långt innan vi stöter på en fransos och hans brasilianska kompis som vi slår följe med. Brasilianaren hade insett att han inte var lycklig som en arbetsknarkande affärsadvokat och sagt upp sig för att resa jorden runt. Då hade han mött upp fransosen som efter ett sprucket förhållande hade flyttat till pondicherry i Indien och drivit ett hotell i sex år. Nu hade han tröttnat på det och reste runt, för att se var i världen han skulle slå sig ner här näst. Medan vi vandrar på slingriga bergsstigar får vi sällskap av fler och fler hundar, snart har vi en hel flock som visar vägen runt i omgivningarna.

Andra dagen känner vi för en mer utmanande trekk, och bestämmer oss för att bestiga Triund hill. Med oss får vi två kanadensiska sjuksystrar som bor på vårt hotell. Vi har sett på en karta att man kan vandra upp på två ställen och bestämmer oss för att gå upp ena vägen och ner den andra. Det visar sig snart varför alla andra valde att vandra samma väg både upp och ner…

Efter en brant stigning på 1000 m kommer man upp över trädgränsen. Vita fjärilar i mängder strömmar ner för bergsluttningarna, och nyckelpigor flockas i hundratals. Nedanför oss breder det platta landskapet ut sig så långt som diset låter ögonen se. Vi fortsätter uppåt och när vi når runt krönet belönas vi med snötäckta toppar som ännu inte dolts av molnen. Men paradisidyllen skulle snart förbytas i en desperat kamp mot berget. Det visar sig att stigen vi har tagit sedan länge är övergiven, och snart klyvs den i mängder av små stigar som meandrar upp för berget. Vi får problem att hålla kursen, och snart har både vatten och proviant tagit slut. Alla testugor på vår karta är igenbommade. Vi behöll ändå gott mod och kämpade vidare mot toppen utmed allt brantare bergssidor. Men för våra kanadensiska vänner, som inte verkade vara så vana vandrare, blev det lite väl äventyrligt. Vi gav dem vårt sista vatten och försökte pusha dem sista vägen. Just före regnet når vi fram till en testuga på toppen och förser oss med rykande varma snabbnudlar och ingefärste och lyckas precis skymta de snötäckta topparna omkring oss som nu nästan helt dolts bland molnen. Men utsikten åt andra hållet är desto vackrare med en rhododendronskog i full blom. Ett hav av rosa och röda pom pom breder ut sig över bergslänten och vi beger oss rakt in i härligheten. Ner och ner för berget och efter 12 timmar av nästan oavbrutet vandrande är vi äntligen tillbaka till Mcleod Ganj och slår oss ner tillsammans med kanadensarna på en takterrass. Medan vi väntar på vår pasta och pizza spejar vi förundrat upp mot berget vi kom från. Fascinerande hur långt man hinner gå på en dag!

Man skulle kunna tro att vi fått nog av äventyrligheter efter vår vandring, men den har bara gett oss blodad tand, och därför beger vi till bergsbyn Bir dagen därpå. Hit kommer varje år världscupens mästare i paragliding för att kasta sig ut för berget i fallskärm. Och det är precis vad vi skall göra. Det är strålande sol när vi kommer fram till Bir och blommorna och grönskan omkring oss påminner oss om en härlig sommardag i Sverige. Vi stuvas in i en jeep tillsammans med fallskärmarna och de sista slingrande 800 metrarna upp för berget känns nästan mer hisnande än det stundande hoppet. Vid toppen möts vi av en strålande utsikt och ser flera fallskärmar utspridda på grässlänten. Det verkar vara en perfekt dag för att flyga. Vi blir fastspända på magen på vår pilot, instruktionen är kort och koncis "Spring bara ut över stupet, hoppa inte”. Så rusar vi ut över stupet och låter fallskärmen fyllas med den friska bergsluften. Snart seglar vi ljudlöst ut över dalen och ser ner på de små husen och de böljande terrasserade åkrarna. Bakom oss lyser Himalayas snötäckta toppar i den strålande solen. Av någon anledning får Henrik inte samma lyftkraft som Hanna som därför korkskruvar sig ner likt en tornado och så landar vi samtidigt i ett rus av eufori.

Vi skulle bara stanna några dagar i Mc leod Ganj, men det blev nästan en vecka.... En välbehövlig paus från Indien.

Den lilla bergsbyn Mcleod Ganj, är som en liten tibetansk stad, helt olik övriga Indien.  

Du behöver inte gå ensam på promenaden. Flera hundar ställde frivilligt upp som sällskap.

Över by vakar himalayas snötäckta toppar.

I den lilla byn finns flera buddistiska tempel.

Alla restauranger bjuder på förstklassig utsikt.

Hanna har det toppen på toppen.

De vita fläckarna uppe till vänster är några av alla fjärilar som gör oss sällskap på toppen.

Till höger ser man den Mcleod ganj ca 1000 m nedanför. Bakom Hanna ser man den indiska staden Dharamsala 2000 m ner. 

Hela skogen var full med blommande rhododendronträd.

Henrik bland blommorna.

Den jobbiga bestigningen betalar av sig.

Mer blommor... håll till godo!

Den indiska trafikpolisen har mer eller mindre gett upp.

Ett fallskärmshopp från en bergstopp.