RESLUST: juni 2016

21 - 25 mars (Mathura)

Hanna är uppspelt som ett barn på julaftons morgon, hon kikar genom fönstret och utbrister

Det sitter en Gud på en hög med skit utanför vårt hotell!... jag känner på mig att det kommer bli en bra dag!

Vi har rest natt och dag från Jaisalmer i öknen till Mathura, mellan Agra och Delhi för att fira Holi. Vi hade två timmar på oss att byta tåg och tågstation i Delhi. En ganska rymlig tidsram kan tyckas, eftersom vårt tåg rullade in i tid. Men då har du inte tagit med trafiken i Delhi i beräkningarna. Det känns till en början mycket bra när vi åker i vår tuktuk på den nästan tomma åttafiliga motorvägen, då plötsligt, runt en kurva, möts vi av en vägg av trafik. Tvärstopp. Detta berör inte vår tuktukförare. Han vänder bara raskt om och kör tillbaka, i motsatt riktning, mot trafiken(!). Detta är han naturligtvis inte ensam om, mängder av bilister gör samma sak som om det vore den naturligaste saken i världen. Och hela motorvägen blir ett enda stort reversibelt körfält. Tuktuken vänder fram och tillbaka på småvägar, och till den tillslut hittar en smitväg till bara en liten trafikstockning. En timme senare är vi framme vi tågstationen, i tid.

Holi är kanske den galnaste och färggrannaste av alla festivaler i Indien. Och det är i ett land känt för sina galna och färggranna festivaler. Och kanske det galnaste stället att fira det är i Mathura, Krishnas födelseort.

Det mest berömda inslaget i festivalen är "playing Holi", leken med färger, när alla samlas på gator och i tempel och kastar färger på varandra. Ritualen härstammar från legenden om Krishna den indiska guden, som hade färgats helt knallblå efter att ha råkat dricka förgiftad bröstmjölk som liten (hatar när det händer). När Krishna växte upp blev han orolig att kvinnorna inte skulle tycka om honom för hans blåa hudfärg. (Var kan ha fått den tanken ifrån? Vem tänder inte på en smurf?) Krishnas mamma bad honom att inte gräma sig, utan istället gå till den flicka han gillade och kasta färg på henne. Och så gjorde han, och de blev förälskade, och levde lyckliga i alla sina dar.

Idag är själva leken med färger något helt galet, nä, det är mer än galet, det är vansinnigt!

Visst finns det några som vänligt smeker en färgklick på din kind med en vänlig önskan om en god Holi. Men för många andra är detta ett krig! Och som i alla krig behöver soldaterna sina vapen...

Vi har standardvapnet, det färgade pulvret, ”gulal”. En klassiker! Förmodligen en blandning av mjöl och socker och färgpigment (?). Pulvret smeks i ansiktet eller kastas så det bildar ett färggrant moln. Pulvret kommer i alla upptänkliga färger och kvaliteter. Det mest populära är det ljusrosa, förmodligen för att det är billigast. Vi ber en försäljare (det sitter överallt utmed gatorna och säljer det) om att få köpa en liten påse av det färggranna pulvret. How many kilos? Blir motfrågan. No, no, försöker vi, vi vill inte ha flera kilon, bara en liten påse... Men där blir det bestämt nej, så jobbar vi inte här.

Men den moderna rustningsindustrin har också beväpnat festivalfirarna med en uppsjö av mer avancerade färgvapen. Vi har det färgade vattnet. Tänk er handfatet efter att ni har rengjort era vattenfärgspenslar. Detta vatten kan fyllas i vattenpistoler eller blomsprutor, i petflaskor, vattenballonger, eller varför inte hela hinkar, som hälls över fienden.

Men känns vattenfärgerna för klent kan du istället beväpna dig med sprayflaskor. Vissa är fyllda med en förlåtande färg, med det flesta är fyllda med ett styggt kemiskt skum. Den fräna lukten av skummet sticker i näsan medan du försöker torka bort det från ögonen. Och du ryggar direkt undan när någon kommer springande med sprayflaskan riktad mot dig. Känns även detta för klent? Då kan du alltid beväpna dig med starkare grejer som textilfärger.. För att lämna ett mer permanent märke på dina fiender.

I Mathura firas Holi under en hel vecka med olika aktiviteter varje dag. Vi anländer några dagar in i firandet, och nästan alla hotell är fulla, så vi tvingas in på ett riktigt skithotell. Men där träffade vi i alla fall ett trevligt chilenskt par Pablo och Cecilia, som vi kunde fira Holi med.

Efter att noggrant klätt in håret i plastpåsar och buff beger vi oss till Vrindavan, en by norr om Mathura där Krishna ska ha blivit upplyst, också epicentrumet för den internationella Hare Krishna rörelsen. Vårt första möte med holifirnadet blir brutalt. Vi är påväg mot Govind Dev templet, men blir konstant attackerade av unga män som mular oss med färgpulvret, alltid ackompanjerat med ett småglatt lite sarkastiskt "Happy Holi". Turister är naturligtvis ett hett mål, och framförallt tjejer. Vi försöker ge igen så gott vi kan, men det märks att vi är nybörjare. Ett gäng med trummor vandrar förbi och det utbryter spontandans på gatan! Dansen upphör snart när nya färgattacker splittrar cirkeln. "I hate Holi" utbrister Cecilia, som snabbt tröttnat på överfallen. Utmed vägen ser vi fler ovana turister som verkar lika chokade. Ett gäng japaner står och kiknade hostar upp pulvret ur lungorna. Efter någon timme av färgförnedring känner vi oss nöjda med Vrindavan och beger oss tillbaka till Mathura.

De allra flesta indiska männen kan ju fira Holi utan bete sig som svin, men för några unga män blir frestelsen för stor att utnyttja det allmänna kaoset för att tafsa på alla kvinnor man kommer åt. För många kvinnor är därför inte holifirandet helt lustfyllt och många väljer att helt stå över. Plötsligt när vår tuktuk stannat till vid en folkmassa sticker en hand in i tuktuken och klämmer Cecilia på bröstet. Cecilia svarar reflexmässigt med en snyting på näsan... Det hade handens ägare kanske inte räknat med.

Efter en dusch och lite lunch beger vi oss till Mathuras, för att se på Holiparaden. Först undrar vi om vi kommit rätt, men snart ser vi att butikerna utmed den trånga gatan börjar klappa igen. De spikar igen sina små butiker som om domedagen vore påväg. Och snart hör vi trummor och musiken upp för gatan, den kommer närmre. Vi möts av processionen, ett tåg av pråligt dekorerade karnevalvagnar som öser ut musik och färgpulver på gatan. Efter vagnarna är tåg av dansade människor. Uppe från balkongerna tittar de boende ner och kastar vattenballonger eller tömmer vattenhinkar ner på människorna på den trånga gatan. Här går det lite lugnare till än uppe i Vrindavan, det mer barnfamiljer, dans och musik. Många turister vill gärna vara passiva åskådare och ta fina bilder på pulvermolnen. Icke vi icke! Vi kastar pulvret omkring oss och dansar in bland karnevalvagnarna. "I Love Holi" utbrister Cecilia. Det knastriga färgpulvret fyller luften och kittlar i luftrören. När det blandas med vattnet bildas en krämig lilablå pasta som färgar hela gatan och förvandlar människorna till glasyrtäcka muffins.

Vi åker hem till hotellet matta av intryck.... Och då var detta bara dan före dan.

Dagen därpå är det riktiga Holi firandet...

Vi får en seg start, efter över en timmes väntetid på några syltbestrukna orostade toast, kommer 3 av 4 portioner ut, de hade inte tillräckligt med bröd hemma, men hade förstås väntat en timme med att förmedla detta. Vi delar på de smörgåsar vi fått och kastar oss in i en tuktuk mot stadens tempel för en ny färgbatalj! Plötsligt stannar bilen framför oss och blockerar vår fortsatta färd. Ur bilen kliver ett indiskt par och mannen kommer emot oss. Vi förbereder oss på en färgattack men brister fullständigt ut i skratt när de ber om one selfie please? Upprymda hoppar vi ur vår tuktuk och posar glatt med det ännu gladare paret. Längre fram är stadens gränder redan helt blockerade av festivalfirarna och vår tuktuk blir en lätt måltavla för attackerna. Kilon med pulver, den äckliga sprayen och hinkar med färgvatten öses in i vår tuktuk, och vi kan helt försvarslösa bara blunda och låta det ske. Strax blir det ohållbart. Vi hoppar ur tuktuken och börjar gå mot templet. Nu kan man åtminstone ducka för attackerna. Gatan som ser ut som ett slagfält vittnar om den våldsamma färgfighten som har utspelat sig under morgontimmarna. Vi vadar fram i en ankeldjup lila flod som strömmar över kullerstenarna. När vi kommer fram till templet är det värsta redan över, men vi hinner ändå få mer än rekommenderat daglig indränkning i färger.

Eftersom folk börjar supa och färgkriga redan när de vaknar på morgonen försöker stadens polis att avbryta firandet runt 12-snåret innan det "urartar fullständigt". Och i eftermiddagshettan förvandlas den annars så myllrande staden till en spökstad. Färggrann men folktom.

Tillbaka vid hotellet ser vi att det är dans och hålligång i vårt lokala lilla tempel, och vi stormar in och ansluter barnen och gubbarna i en galen dans i moln av färgpulver. Efteråt blir vi inbjudna på te och godsaker hos en familj över gatan. Man blir alltid så hungrig av att leka Holi menar de.

Väl hemma inser vi att vi inte har något vatten på hotellet, det blir några timmars kladdig väntan i trapphuset innan den välsignade duschen droppar igång.

Sista dagen är Holifirandet över. I Mathura vill säga, men i Baldeo, en liten by en bit bort, har den bara börjat. Henrik som har fått nog av färgleken och inte vill vara kladdig på nattåget stannar tillsammans med den magsjuke Paolo i Mathura medan Hanna och Cecilia beger sig till Baldeo, för att se lite härlig "manbeating". Här är Holi-traditionen att män och kvinnor samlas i templet, så sliter kvinnorna av männen deras kläder och använder dem för att prygla de avklädda männen. Allt under en dusch av färg och vatten från läktarna ovanför, där åskådarna samlas och hejar på fajten tillsammans med kommentatorerna. Av någon anledning är fler kvinnor beredda att fira Holi här.

... Och guden på bajshögen då? Ja det var naturligtvis torkat kobajs som utgjorde bränsle tillbålet som brann i natten. Det var ”Holika” (djävulen) som brändes på bålet. Ritualen som gett festivalen sitt namn. Happy Holi!