Bland Kanaler & Katamaraner (Panama)

7 - 19 September (David, Panama C, Puerto Lindo & San Blas)

 Vi når inte fram till Panama City på en resdag från Costa Rica utan ”tvingas” övernatta i Panamas näst största stad David. Vi skulle inte bli förvånade om Davids stadsarkitekt blivit inspirerad av Västberga industriområde, så charmig var den staden.

Panama City däremot, där finns det att se. Det är en av de äldsta europeiska städerna i ”den nya världen” Den grundades redan 1519, medan Gustav Vasa skidade runt i dalarna och Kristian Tyrann satt på Sveriges tron. Men de äldsta byggnaderna som står kvar idag är från sent 1600-tal, eftersom den ökände brittiske piraten Kapten Morgan (som idag pryder en romflaska av tvivelaktig kvalitet) plundrade och brände ner staden till grunden år 1671. Vi slår oss ner på ett jättehostel i Casco Viejo (gamla stan). I de gamla koloniala lokalerna är det högt i tak och på golvet breder mörka nötta trätiljor ut sig. Varje morgon ställer personalen fram en stor balja med pannkaksmet och låter gästerna steka sina egna pannkakor till frukost i ett os-mättat kök. Frukosten intar man ute på terrassen mot innegården, medan man tjuvkikar på grannarna som hänger sin tvätt i solsket. De gamla koloniala kvarteren är delvis i mycket dåligt skick, men omfattande restaurationer pågår nästan överallt. Husen gröps ur och fasadmurarna fylls med nytt innehåll i form av exklusiva butiker och hotell för turisterna. I de som redan är färdiga ligger de exklusiva stråhattarna som Panama är känt för, på hög. En bit ut i vattnet ser man en lång motorvägsbro som fullkomligt omringar den historiska stadskärnan. Förbifarten byggdes för ett antal år sedan för att försöka komma till rätta med stadens ständiga trafikinfarkter (en effekt av den explosiva befolkningsökningen). Att fullständigt insvepa världsarvet i en motorväg var naturligtvis inte helt okontroversiellt. Men trots Unescos varningar och hot tyckte man ändå att det var den rimligaste lösningen. Men när lamporna tänds på natten är den faktiskt ganska vacker. Som ett pärlband av lampor över havet.  På andra sidan motorvägen sticker stadens skyline fram. Rader av glittrande skyskrapor utmed de breda gatorna vid strandkanten. Som ett Miami i miniatyr. Staden har blivit något av ett finanscentrum, mycket tack vare generösa skatteregler och mindre generösa skattesmitare. (Något som Panama Papers avslöjade). Skyskraporna har i alla fall ploppat upp som svampar ur jorden.

Den Panamerikanska landsvägen som tar dig ända från Alaska i norr till Eldslandet i söder, har ett glapp just mellan Panama och Colombia. Det finns därför ingen förbindelse över land mellan Nord- och Sydamerika. Varför man aldrig byggt någon väg har säkert sin naturliga förklaring. Rädsla för knarksmuggling och illegal immigration till USA säger den konspiratoriskt lagda. En vänlig amerikan vid namn Bobby som vi träffar på vårt hostel menar att det är för att undvika spridningen av mul- och klövsjukan till Nordamerika som man aldrig har byggt klart vägen. Själv har han kört ner i en husbil från San Diego i Kalifornien, men tvingas nu skeppa över den till Colombia. Hur som helst finns därför två alternativ när du ska ta dig mellan Panama och Colombia. Du kan flyga eller segla. Vi väljer det senare men tvingas vänta några dagar extra i Panama i väntan på båtens avgång. Detta gör oss ingenting då här finns mycket att se o göra. Ett givet turistmål är att åka ut och titta på Panamakanalens slussar, en bit utanför staden.

Idéen att förbinda de två världshaven med en kanal genom Panamanäset är mycket gammal.

Det lär ha varit den spanske kungen Karl V, som står staty i Panama citys gamla stad som först kläckte idén. Men att gå från ord till handling visade sig vara lite bökigare. Och länge fick man nöja sig med att korsa näset med mulor. Dessa mulor fick bland annat släpa på alla nästan alla rikedomar i form av silver som spanjorerna skeppat från Sydamerika, innan de kunde skeppas ut från hamnar i Karibien. 1848 upptäcktes guld i Kalifornien, och den snabbaste vägen att korsa kontinenten för att komma fram till guldruschen var att ta båten ner till Panama, korsa näset över land, och sedan segla upp till Kalifornien. Snabbt började man bygga en järnväg som när den stod klar 1856 var den första interkontinentala järnvägen i världen. Själva kanalen kom att dröja… Den franska chefsingenjören för Suezkanalen Ferdinand de Lesseps gjorde ett mycket ambitiöst försök 1881. Planen var att bygga en slussfri kanal (precis som man gjort vid Suez) men det visade sig bli lite för mycket att gräva. Efter 14 år av desperat grävande tvingades man se sig besegrade av värmen och det tropiska sjukdomarna. Då hade 22’000 (!) arbetare dött och 800’000 investerare blivit blåsta på nästan 300 miljoner dollar i vad som gick till historien som ”the Panama affair”. Amerikanarna såg då sin chans och tog över vansinnesprojektet. Men denna gång byggde man en kanal med slussar. Det gjorde inte skalan av projektet mindre episkt. När kanalen väl stod klar 1914 var det definitivt ett av de största ingenjörsbedrifterna någonsin. Kanalen och territoriet intill, den sk. ”kanalzonen” ockuperades och kontrollerades av USA (som samtidigt hjälpte Panama att bli självständigt från Colombia). Så sent som 1999 togs driften och territoriet helt över av Panama.  

Vi besöker slussarna vid Miraflores som är de sista innan kanalen löper ut i Stilla havet. Intill de gamla slussarna har man byggt ett fyravånings besökscentrum, komplett med åskådarläktare och allt. Så man kan bänka sig och bevittna de actionfyllda skeppspassagerna. Vi kommer upp precis i tid för att se dagens enda passage. Ett kryssningsfartyg som skall omlokaliseras dras genom slussarna av fyra lokomotiv. Ur högtalarna babblar en kommentator konstant som om det vore en hockeymatch som pågick framför oss. Men fullt så händelserikt är inte spektaklet, och kommentatorn blir allt mer desperat i sina försök att hitta nya ämnen att fortsätta prata om. Kanalen är en riktig kassako för staten. En enda passage kan kosta upp till 400’000 dollar och bokas oftast flera månader i förtid. Även om slussarna ursprungligen byggdes mycket större än världens för tiden största fartyg, så blev det snart smärtsamt små när världshandeln blommade upp och fartygen växte. Många skeppsbyggen världen över fick därför anpassa sina dimensioner efter det sk ”panamax”, största möjliga dimensionerna för att passera kanalen. Den 26 juni 2016 (bara 2,5 månader innan vårt besök) öppnade de nya slussarna som öppnar upp kanalen för betydligt större fartyg. Vi ser hur ett fullastat containerfartyg glider genom de nya jätteslussarna en bit från besökscentrumet.

Vi besöker också Panamas biodiversitetsmuseum. Här berättas en fascinerande historia om hur denna lilla landmassa påverkat jordens öde. När Panamanäset reste sig ur havet för ca 40 miljoner år sedan förbands inte bara två kontinenter som hade varit skilda av oceanen i hundratals miljoner år. Det klöv också världshaven, och skiljde Atlanten från Stilla Havet. Utan inflödet från Stilla havet blev Karibien snart saltare vilket kickade igång Golfströmmen, och med den ändrades hela det globala kretsloppet av havsströmmar till det som vi har idag. Detta fick stora effekter för det globala klimatet. Afrika som varit täckt av täta skogar, drabbades av torka och de första aporna började klättra ner från träden och ut på de nybildade savannerna. Ja, man kan faktiskt hävda att människorna inte hade funnits om det inte vore för Panama. I en glasmonter presenteras ett litet urval av de djurarter som upptäckts och dokumenterats av människan under 2000-talet. Man hade kanske väntat sig några obskyra småkryp, men här trängs stora fåglar och ormar till och med ett däggdjur (en typ av sengångare) vars existens mänskligheten inte kände till för några år sedan. På en display visas storleken på jordens mänskliga befolkning. Likt en digital skylt som förkunnar börsnoteringarna ser man en ständigt ökande siffra lysa rött. En skylt förkunnar att detta är det största hotet mot planetens artrikedom. Där finns också en liten utställning om museets upphovsman tillika arkitekt Frank Gehry (Kanske mest känd för Guggenheimmuseet i Bilbao). Varför valde han att bygga museet här? Brasilien har ju ännu större biodiversitet. Frågar en guide retoriskt. Kanske för att hans fru var från Panama. 

Vår seglats till Colombia utgår från Puerto Lindo, en mycket sömning liten by på den karibiska kusten. Senior Hans, en äldre holländare driver en liten restaurang för seglarna som lägger till med sina båtar i naturhamnen. Förutom restaurangen finns här i princip ingenting. På en liten sandplätt till strand ligger en fet gris i en grop och blickar ut över det karibiska havet. En liten tienda som säljer öl och snacks utgör hela den slumriga byns kommers. Vår kapten, argentinska Sebastian åker iväg för att stämpla våra pass hos immigrationen. Under tiden åker vi ut till en ö i bukten och badar. I solnedgången är det så dags att borda skeppet, en enorm katamaran i oborstat aluminium. Vi är tio passagerare som installerar oss i de rymliga kabinerna i skroven och lägger oss i de stora näten och spanar på stjärnorna i fören medan vi puttrar ut i mörkret.  

Nästa morgon när vi vaknar ligger skeppet för ankar ute i San Blas arkipelagen. Små paradisiska sandrevsöar med primitiva palmbladshyddor. Öarna är bebodda av Kunafolket, som mer eller mindre försöker bebo varenda liten sandplätt bland de 300 öarna. Annars är de rädda att någon ska ta öarna ifrån dem. De har generellt väldigt lite till övers för de övriga panamanerna. Vissa tar gladeligen emot turister på öarna i utbyte mot en slant, medan andra starkt ogillar turisterna. Det beror på vilka som bor på ön just för stunden om man kan besöka dem eller ej, för många familjer har roterande scheman likt släkt ägda sommarstugor i svenska skärgården, och man vet inte om morbror Hulhu tycker om turister.

På en ö en bit bort ser man ett något mer stabilt snickrat hus. Det är en bar berättar kapten Sebastian. Och kl 10 på morgonen känner sig hela passagerarskaran mogna att åka dit. Det visar sig snart att barägaren har bott i Sverige och inte nog med det han hade en lägenhet i Solna, på Råsundavägen (!) och nu träffas vi på en liten sandplätt på andra sidan jorden. Världen är allt bra liten. Några fiskare kommer förbi med sin båt. De har fiskat hummer, som vi köper direkt från båten. De klolösa färggranna humrarna kravlar omkring bland våra nakna fötter på verandan ute i havet, medan vi spelar kort och dricker öl. Någon som inte är glad över humrarna är vår kapten Sebastian när han plockar upp oss några timmar senare. ”Varför köpte ni humrar?” ”tror ni inte att jag skulle köpa humrar till er?” ”Jag köper alltid humrar till mina passagerare!” muttrar han lite surmulet.

Nästa dag skiner solen från en klar himmel medan vi glider vi runt mellan paradisöarna. Snorklar bland koraller och vrak. Steks av den brännande solen och svalkar oss i det blåa salta havet. När vi har druckit upp den medhavda ölen på båten simmar vi in till närmsta ö och dricker upp deras öl i solnedgången. Så börjar vår färd över till Colombia. Vi hissar seglen och styr ut mot det öppna havet. Efter bara några timmar hänger Henrik över relingen och spyr. Något han inte är ensam om på båten. Han tar sjösjukan som en man. Spyr och går vidare i livet. Överfarten till Cartagena tar nästan två dygn. Plötsligt inser man hur stora haven kan vara när den lillfingernagel-korta sträckan på världskartan visar sig vara ändlösa horisonter av hav. Vi är inte helt ensamma ute på havet. Redan nästa dag får vi oväntat besök vid lunch när ett gäng små delfiner simmar ikapp vårt skepp och lekfullt hoppar framför fören. Vi kan betrakta dem på bara någon meters avstånd när vi ligger i näten i Katamaranens för. På morgonen på Hannas 30e födelsedag glider vi så sakta in i Cartagenas hamn. Nytt år ny kontinent: Sydamerika!

Hanna bland renoveringsobjekt i Panamas Citys Gamla stad.

Hanna vid Panamakanalens inlopp. Den långa vågbrytaren är gjord av lite av allt utgrävt material från kanalen.

Panama city by night.

Skattefifflarfinansierade skyskrapor? Jodå, det finns ett Trump Tower. 

Henrik visar hur slussarna fungerar vid Miraflores, Panamakanalen. 

Hanna baxar ett förhistoriskt ben från Panamas biodiversitetsmuseum. 

Henrik Leker med utdöda djur.

Så här stor är "Panamax" största storleken för Panamakanalen. Frågan är ... Kommer det att räcka?.

Cevice på fiskmarknaden i Panama C, påminner inte så lite om inlagd sill. 

Skyskrapor.

Piren vid Puerto Lindo, på karibiensidan.

Svinbra strand. En gris slumrar på stranden i Puerto Lindo. 

Vår katamaran går ut i solnedgången. Och Argentinske kapten Sebastian får morgonnapp.

Vårt hem på havet.

Nu är det djur igen!

Hannan och Havet.

Grabbarna dricker upp all öl på den lilla ön.

SNUSK!

Holländske Luc introducerar "The lobster Selfie"

Paradisöar i ett glittrande turkost hav. Sånt här måste vi stå ut med!

Henrik försöker lära skeppshunden Suri att ta en selfie.

Paradis.

Hanna o Hatten.

Rusningstid i karibien.

Snäckor och balsaträbåtar.

På upptäcksfärd bland 300 öar.

Seglats över de öppna havet.

DelFIN-besök.

Åka båt.

Morgonkaffe i fören påväg in i Cartagenas Hamn.

Bland Trädkojor & Giftgrodor (Costa Rica)

30 Augusti - 6 September (Manuel Antonio, Finca Bellavista)

 Av bekvämlighetsskäl hade vi bokat flyg ner till kusten. La Fortunas flygplats såg mest ut som en öde bar som låg utmed vägen. Efter att ha fått väga oss själva med vårt handbagage fick vi en öl medan vi väntade på det något försenade flyget från San José. Så dök det upp ett litet färgglatt propellerplan som stannade precis utanför huset och vi fick kliva på. Styrman trängde sig förbi till sin plats och rabblade igenom lite säkerhetsrutiner och sen bar det av. Halvvägs upp öppnade styrmannen sitt lilla fönster, stack ut en arm i luftdraget och vi fick naturlig AC som fläktade oss med fartvinden. 

I Manuel Antonio fanns just ingenting utom en strand för runt trettio år sen berättade vår taxichaufför. Nu är Manuel Antonio förvandlat till en riktig turistmagnet tack vare nationalparken med samma namn. Parken är känd som en av de bästa för att skåda djurliv i Costa Rica. Förmodligen för att den är landets minsta nationalpark. Vi checkar in i ett ”containerhotell” intill parkentrén. Varje rum är en inredd container som är staplade på varandra likt legoklossar. Trots havsutsikt och infinitypool känns det ändå lite som man är inpackade på ett fraktfartyg. Runt handleden får man som gäst också ett åkband. Tänk gröna lund. Dessa är omåttligt populära i hela Centralamerika, och till och med lite finare hotell tvingar på sina gäster den oönskade ringmärkningen. Banden ger inte ens tillgång till helpension eller öppen bar, så man får inte ens en gratis drink för förnedringen (men dock en slags isglass i plastpåse som nån sorts välkomstdrink). 

Parken kryllar verkligen av djur (och turister). Men hade det inte varit för vår guide med tubkikare och autistiskt bra förmåga att upptäcka småkryp på flera meters avstånd, hade vi nog missat massor. Den gångna nattens skyfall hade lockat ut alla sengångare i solen, och nu hände de uppochner från de bara grenarna och kliade sin grova snuskig päls med sin långa knivliknande klor (som hade gjort Edward Scissorhand grön av avund). I normala fall är sengångarna inte de lättaste att få syn på. De har gjort de till sin grej att sitta stilla och vara välkamouflerade. Erik misstänker en konspiration. Att parkvakterna i själva verket har åkt runt på morgonen och hängt upp de små hårbollarna i grenarna med en skylift. Vår guidade tur med parkvakten slutade vid parkens långa härliga sandstränder. Här skulle det badas. Men som tur var insåg vi snabbt faran som lurade i buskarna. Med sina banditmasker smög de sig fram ur snåren i försök att iscensätta den perfekta stöten. Björnligan bestod av ett antal tvättbjörnar som lärt sig leva på att råna turisterna på stranden. Vid fick vi bada i skift för att vakta våra ägodelar. 

Dagen därpå var det Hanna som fick välja aktivitet. Hanna drömde om att få swisha fram uppe bland trädkronorna i en zipline, och Costa Rica har på det området ett ovanligt gott rykte. Henrik och mamma Annika följde med (även om de röstade på en mer stillsam aktivitet på en vaniljfarm). Men att ziplinea var mest härligt, fast lite läskigt också om man åkte upp och ner eller for fram med spinn i en smal grön tunnel mellan träden, eller balanserade utmed hängbroar och trappor högt upp i de jättelika träden. Guiden beklagade sig över en sengångare som hade klättrat ut och slumrat på en lina. Han hade varit tvungen att iscensätta en räddningsaktion på morgonen och då fått hela Circle of life från dess snuskiga päls krypandes över sig. Visst är det härligt med biologisk mångfald.

En knallröd ara flaxade förbi och vinkade av oss när vi i en förbeställd bil åkte vi söder ut, utmed Stilla havskusten mot Finca Bellavista. För Hanna var det här ett extra efterlängtat stopp. En av världens toppdestinationer för trädhustokiga ligger nämligen gömt i regnskogen i sydvästra Costa Rica. Här kan den som vill köpa sig en egen bit land av Fincan och bygga sitt eget drömhus (läs träkojehus). Eller så provbor man i någon annans trädkoja och spenderar dagarna med att utforska övriga trädhus runt om i regnskogen. Det var 2006 som två amerikaner fick höra om en bit skog som var till salu för avverkning. Ledsna över skogens öde började de spåna på idéer om hur skogen kunde räddas. En av de galna idéerna var en typ av trädkojeby. (Ewookernas by från Jedi’s återkomst lär ha varit en inspirationskälla). Att låta alla trädkojefantaster komma och bygga sina hus i skogen. Tio år senare finns det ett 15-tal hus i trädkronorna runt om i regnskogen. Från enkla trädkojor till moderna fritidshus med alla bekvämligheter. Annika har bokat det största och nyaste av dem alla, flotta Villa Paraiso där vi får varsitt trädhus med verandor mot regnskogen. På mamma och pappas balkong bjuds det förstås på GT och en tukan med grönt öga och enorm näbb är den första som välkomnar oss när vi blickar ut över trädkronorna. Regnskogen känns påtagligt nära även inomhus när alla fönster består av myggnät och vi somnar gott under vita duntäcken som vi noggrant kontrollerat innan vi kryper ner. Ute i regnskogens mörker hörs djungelns alla ljud, insekter och grodor. Man får tänka på att jättelika myror huserar i badrummet om natten, decimeterlånga kackerlackor slumrar i ett hörn och geckoödlor klättrar på väggarna. Innan man drar på sig stövlarna måste man vända dem upp och ner för att skaka ut potentiella giftspindlar och skorpioner. Stövlarna är nödvändiga när vi promenerar mellan trädhuset och baslägret där matsalen ligger. Risken finns ju att det ligger en orm och lurar på stigen. Fast vi ser aldrig någon orm, trots att vi scannar av djungeln både dag och natt. Men desto fler färgglada giftgrodor, jättelika paddor och snabba ödlor som gör sitt bästa att smita undan när vi kommer stövlande. Och spindlar, både stora i avskräckande färger och mängder av minispindlar som får det att krypa i skinnet när vi går på nattvandring genom djungeln.  Eftersom vi besöker Fincan i lågsäsong står nästan alla trädhus tomma och vi kan klampa rakt in och utforska vart och ett när vi promenerar runt i skogen. De är också perfekta rastplatser när eftermiddagsskuren sveper in genom skogen och skapar störtfloder nedför stigarna. Regnskogen visar sig från sin mest magiska sida när dimmorna stiger från träden och de två floderna som rinner genom Fincan. I det kristallklara vattnet kan man bada bland små forsar och fall omgiven av regnskogens lianer och jättelika träd. Det är svårt att tänka sig paradiset vackrare än det här.

Ett vandrande (eller klättrande) ekosystem. Kanske upphäng med skylift (?)

Så härlig att klia alla loppor ur den blöta pälsen.

Det kryper och krälar i grönskan.

Herr Nilssons.

"Jag har en plan!" Björnligan planerar nästa stora kupp på stranden i Manuel Antonio.

Manuel Antonio.

Livet på en pinne

Monkey see, monkey do.

Zipline i trädkronorna.

pool.

Stilla havet ligger stilla.

Flygplansmat har erkänt dåligt ryckte, så man kan fråga sig varför vi åkte till en flygplansrestaurang.

En tukan hälsar oss välkomna till trädkojekollektivet Finca Bellavista.

Ett bo uppe i trädkronan.

Bro över ån.

Ett hus? Nä bara koja!

Hanna tar sig ett dopp.

Påväg till det lokal vattenfallet för tvagning.

Dubbeldusch!

Drink i väntan på middag.

Vad är det som fyller luften med ljud?

De röda grodorna smakar hallon.

Fin blomma.

Gosig giftgroda.

Erik på vandring i regnskogen.

När det börjar regna gäller det att fly innan "flash flooden" kommer.

På promenad bland trädkojorna.

Två generationer skogsmullar.

Tillbaks hem till kojan innan regnet kommer!